You, who stole my solitude.

-

är det vuxenliv att jobba sex dagar vecka så man får huvudbry över hur man ska kunna hinna med att träna inför ett vasalopp och träffa vänner? om man ska åka skidor eller gå på begravning? att inte hinna fira sin farmors födelsedag för att man jobbar helg?

är det vuxenliv att inse att man måste prioritera mellan sina två huvudintressen, skrivande (speciellt nu i februari när jag proffs-bloggar, haha!) och träning?

är det vuxenliv att kunna gå ner på stan och inte bry sig jättemycket om pengarna i valet mellan att köpa en tröja och inte köpa en tröja, eftersom man ändå tjänat betydligt mer pengar än tröjans kostnad under dagens gång?

är det vuxenliv att ha nästan varje stund inbokad de kommande veckorna?

är det vuxenliv att knappt hinna prata med de man vill prata med?

är det vuxenliv att få lov att tänka på sänggående vid tio för man ska upp så nedrans tidigt?

är det vuxenliv att känna att sin dag är meningsfull för att man gör något man verkligen tycker om?

är det vuxenliv att få ha arbetskamrater istället för pluggkompisar?

OM det är så, så kan jag säga att jag både gillart och inte gillart. MEN just då tror jag det är så himla viktigt, vilket jag tror, anar och hoppas gäller mig nu och framöver, att man trivs på det där jobbet som trots allt får ganska mycket tid. Att det är mer än att jobba av 8h per dag. Att man får ut nått av det, trivs, har bra arbetskamrater, få ge av sig själv och sina goda gåvor.

Jag tror att det kan komma att få vara så. Hoppas det. Både i veckan, i vår, i sommar, och 42,5 år till ;)

kärlek!
/ia.