söndag 27 februari 2011

------

'
Man går vidare. Vissa fortare än andra, jag har alltid varit seg.

/--
'

"I fädernas spår för framtids segrar "

Jaha, en liten "matchrapport" från steg ett i Vasaloppsäventyret kanske. För tanken är ju att jag nån gång, innan jag blir en gammal kärring, ska åka hela Vasan. Och etapp ett, årets mål, var ju att åka Tjejvasan för första gången, 30km. Hmm, har ju varit lite nervös innan som kanske framgått, haha.

Men såhär blev det: Det var kul och gick bra. Jag startade ju i startled tolv så spåren var i stort sett obefintliga eller jätteuppkörda. Det var ju lite synd, hade varit enklare att köra på i ett jämt bra tempo med bättre spår. Men det får man väl räkna med när man startar långt bak och nästa år, för ja jag är definitivt sugen på att åka igen, så får jag förhoppningsvis starta längre fram. Det bra med att starta så långt bak var att man konstant kunde åka om folk, så det blev man ju lite peppad av.

Mitt mål som jag tyckte verkade rätt realistikst för en första vasa var att köra de tre milen under tretimmarsgränsen. Det klarade jag så då får man ju vara nöjd. (Min tid blev 2h, 37min) Fast jag var bra trött när jag åkte in där i målet i Mora, men så ska det väl vara. Och som sagt, första men förhoppningsvis inte sista gången man skidar igenom det där klassiska vasaloppsmålet.
Ryggen höll, gjorde lite ont men det gick bra att härda ut. Skidorna gick helt perfekt bra, det var jättemånga som hade bakhalt men eftersom jag har världens bästa vallateam (pappa) så gick skidorna galant. Jag säger som Anna Haag: "Jag litar till 100% på mina vallare" haha.
En positiv överaskning var att jag hamnade rätt bra i resultatlistan. Tror jag blev runt plats 620. Nästa gång får man sikta på topp 500 eller nått då:) Och som pappa sa, jag åkte ju fortare än 8200 stycken eftersom det var 8800 som åkte.
Helt ok!


medalj var vi allt värda alla tappra tjejer, damer och tanter :)

Firade detta med: en kebabpizza i Rättvik, röja upp köket hemma hos mamma och pappa och sedan kolla på Titanic. för typ hundrasjuttielfte gången, fast det var nåra år sen sist. Men jag ser bara första halvan, tills de krockar med isberget, sen stänger jag av. Jag klarar inte mer, så blödig som jag är nuförtiden.
Aja, idag är jag stel och värre lär det väl bli imorn. Får se om jag tar mig upp ur sängen eller om jag får sjukskriva mig på första vårdcentraldagen.

(och okej, nu kanske jag kan sluta blogga om längdskidåkning för jag antar att alla inte är lika intresserade som jag är)

puss
/ia.

fredag 25 februari 2011

tagga.

så. nu är det hög dags att tagga! värktabletter, linement och en liten osäkerhet på att ens ta sig i mål var inte vad jag hade tänkt mig, MEN skit i det, imorn är det bara att köra järnet och se hur långt det håller.

´det ska bli kul, det är huvudsaken. så är det ju bara att hålla tummarna / be till Gud att ryggen håller, vilket man nu föredrar och tror mest på.

sömn, frukost sen kör vi! pepp!

(och imornkväll är det nog en trött ia som skriver här)

puss & gonatt.
/ia.

onsdag 23 februari 2011

You’re on your way now, aren’t you babe?

Jag lider nog av någon sorts cellskräck. Eller rädsla (jag som brukar nästan-skryta över att jag inte är rädd, men men). För när jag duschar så klarar jag inte att dra för draperiet eller stänga toadörren. Det måste vara öppet så att jag kan kolla ut i hallen när jag duschar. För OM någon skulle komma in (ja, jag har ju naturligtvis ytterdörren låst, men ändå…) så ser jag ju i alla fall personen. För det är ju skrämselmomentet man är rädd för. Att någon är utanför duschdraperiet utan att man vet om det, eller att någon är i lägenheten utan att man vet om det, det är ju DET som skrämmer. Resultat: en väldigt blött badrum.

Och på tal om cell. Idag var det cellprovsdags. Alltså = dags att inse att man typ är gammal som gatan. Man ska inte ha mens när man tar provet. Gissa vem som lyckas pricka in det precis en timme innan? Bra jobbat ia.

Och förlåt såna som inte tycker att man ska prata (okej skriva) om att duscha och mens och sånt i en blogg. Eller prata om det överhuvudtaget. Men jag tycker det är tråkigt att vara pryd. Eller hur Madde & Arvid (som var de på Betel som var mindre sex och intim-pryda än mig, visst? ;) ) Sånt hör ju till livet liksom.

Livet ja. Igår hade jag en sån där bara-glad-av-ingen-speciell-anledning-dag. Tacksam över att få vara vid liv. En dag när Gud känns nära och inte långt bort. Fast jag tror Gud är lika nära precis jämt. Det är bara det att jag inte alltid är det. Springer bort, springer vilse, stressar förbi med blicken i marken. Hade en jättefin skidtur, det gick ganska bra och jag bara njöt av att få vara ute i oerhört vacker vinternatur. Fast mycket tror jag det berodde på den oerhörda frid jag fick när jag hittade en Taizé-skiva på Spotify som fick gå på repeat hela förmiddagen när jag pluggade. Och jag minns när man nån gång ibland gick på sinnesrogudstjänster i Bjursås kyrka. Säga vad man vill om Svenska kyrkan och deras politik, men själva kyrkorummet, akustiken, konsten, det gammeldagsa som gör att man känner nån sort historisk högtidlighetsanda… Whatever, jag vill åka till Taizé nån gång. (Det är ett kloster i Frankrike).



gamla fina Bjuuuuuuurs-körka



Det var igår. Idag är ja ett fån. Igen. Men det gör inget. (Och sugen på att supa är jag också. Men såklart gör jag inte det. För det är inte vad jag vill egentligen.)

Gonatt
/ia.

---

'
Min brandvarnare fungerar. Sånt märker man när man ligger och stirrar i taket.

/ia.
'

måndag 21 februari 2011

okej, min tes kanske var fel. men det var ju också skönt att höra:)

och lite annat lugnande: prestationsångesten inför tjejvasan har lindrats något. Jag åker väl dit och gör mitt bästa och får försöka vara nöjd med det, helt enkelt. (hoppas jag har den attityden på lördag förmiddag också). Enda dumma är ju ryggen, jag brukar ju aldrig vara skadad och så prickar man in det lagomt till nu. Men har ju nåra dar på mig att bli bättre.


jag på lördag. haha.



och stackars stackars lilla Elsa. (sjuksystrarna vet vem jag babblar om). Grät en skvätt när jag kom till slutet av berättelsen om den gamla lilla damen. Jag har blivit så blödig, haha. Men det är ju skönt att man har lite empati ibland. Mer nu än förr, det är skönt. Fast uppgiften är jobbig, ni vet sådär så man hittar en massa ursäkter att göra typ allt annat än det. fast jag gillar tanter. och farbröder. det gör jag, väldigt mycket.


så otroligt vacker. vackrare än den vackraste fotomodell!



/ia.

söndag 20 februari 2011

I wonder as I wonder.

En liten undring bara:

Varför skriver tjejer alltid, på bloggar och facebookstatusar och sådant, att de ätit lite mat, lite lunch, ska laga sig lite middag osv? Räcker det inte att skriva att man ätit eller ska laga mat? Måste man poängtera att det var lite? Är det fult, speciellt som tjej kanske, att skriva att man ätit mycket mat, mycket lunch??? Har aldrig sett en kille som ätit "lite mat". Eller är det så att det överhuvudtaget som tjej är fult att äta mycket? Är man inte tillräckligt "fin" då?
Ja såna här funderingar kan man lätt snappa upp när man blivit medveten om vad som sägs och skrivs i ämnet mat. Och nej, samhället är inte enda orsaken till störd matsyn hos många unga tjejer, MEN har definitivt en stor del.

Idag har jag ätit en alldeles lagom stor middag. Lax. Mums.

puss.
/ia

lördag 19 februari 2011

prestationsångest, del 1.

okej måste få skriva av mig lite här. så kanske det blir lite bättre.

jag är rädd för misslyckanden. av många olika slag. har jag nog alltid varit.
och eftersom träning är ett stort intresse/passion är jag ju extra rädd för misslyckande inom det området.
när jag spelade fotboll var jag nästan alltid mer rädd för att misslyckas, än jag kännde mig sporrad att lyckas. jag kände mig mer som en förlorare än en vinnare. att jag inte hade rätta viljan. därför är det skönt att ha slutat.

och om en vecka är det tjejvasan. tävling. är man rädd för misslyckanden är ju tävling inte det bästa. jag är livrädd för att komma i mål och känna att jag inte är nöjd med min egen prestation. därför försöker jag skruva ner förväntningarna jag har på mig själv till minimala. för att inte känna mig dålig. Samtidigt så har jag ett mål, ett tidsmål, som jag skulle vilja klara. Men jag vill inte säga det högt till någon. För ännu värre är om någon annan skulle ha höga förväntningar på en. Hatar kommentarer som "men du som tränar så mycket kommer ju säkert åka jättefort". Men det är skillnad på att träna mycket, och på att träna bra.

För jag vet att jag inte tränat optimalt för att göra en bra tid på vasan. Då skulle jag åkt mer skidor, kört hårt på det, och dessemellan vilat mera. Och ätit bättre. Ätit kött så att järnbristen hade haft möjlighet att förbättras, man presterar väl inte optimalt med järnbrist antar jag. Men jag tränar ju faktiskt ärligt inte för att få en sån bra tid i tjejvasan som möjligt, det har inte varit målet med min träning. jag tränar för att jag, fortfarande, tror att jag snart skulle väga typ 100kg om jag inte tränade. och därför tränar jag nog för många pass, men med för dålig kvalité. Tränar bara för att ha klarat av dagens pass. Så man "förtjänar" att äta. Eller träna bort den där bullen man råkade äta tidigare under dagen.

Men just nu, en vecka innan, känns det ju inte jättepeppande att känna att jag nog skulle presterat bättre om tjejvasan hade varit i december istället. Och trots att jag sen jul tränat ofta sex ggr i veckan går träningen och skidåkningen bara sämre och sämre. Så, därför har jag prestationsångest. Jag är rädd att åka och inte tycka det är kul för att jag kommer känna mig så dålig.

MEN jag har ett litet hopp. Ofta när det gått dåligt på slutet är det för att jag kännt mig så trött, främst i benen. Så om jag försöker vila mig i form kanske det blir bättre och jag blir sugen igen. För nån gång på slutet när jag åkt och jag inte varit trött/haft ont så har det ju faktiskt varit ganska kul igen.

Och kroppen har också lagt in en rejäl protest nu på slutet, så jag hoppas jag hinner kurera mig. Ryggen sa stopp i torsdags. Man ska vara rädd om sin rygg har jag lärt mig nu. Ev. lite för hård ryggstyrketräning dagen före ett tungt skidpass och sen en kall bil och nått ryggskottsliknande var ett faktum. Men har blivit lite bättre så hoppas att den håller imorn. Då ska jag testa hur det är att åka lite längre sträckor, 25km falu/borlängelopp. Klarar jag det lär jag ju klara 30km tjejvasa hoppas jag.

okej, ursäkta världens träningsnördigaste inlägg. Men man kanske kan mörda lite av sina rädslor genom att uttala dem.
och det kan hända att det blir fler prestationsångestinlägg innan lördag, haha. ni får stå ut, sen kanske jag aldrig ska ställa upp i nått tävlingsliknande igen.
jo justdet, jag skulle ju åka riktiga Vasaloppet innan jag dör... Men det kanske får vänta till jag fått lite bättre psyke.

Puss
/ia.

onsdag 16 februari 2011

I'm just as low as I was high the night before


Jag vill sällan lägga ut det jag skrivit (ja om det inte bara är massa trams förståss) precis alldeles när jag skrivit det. I rädsla för att blotta mig själv, hur jag känner precis just då. Men väntar man några dagar kan man ha distans.
så...

Det kommande skrev jag för ett tag sen. Det kan låta dystert och lesset. Men det var så jag kände just då. Och jag tror, vet, att det är bra att jag skriver när jag känner så. För det finns ju definitivt mer destruktiva sätt att ta ut sina känslor på än att gråta och skriva...

Nu idag mår jag bra tack. Och det är ju bara mänskligt. När jag är ledsen gråter (och kanske skriver) jag och när jag är glad ler och skrattar jag. Förhoppningsvis. Precis som det ska vara när man är människa. Lesset ibland, glatt ibland. Men däremot att vara smådeppigt jämt, där det mesta känns grått och trist och man varken är glad eller ledsen bara allmänt småsurig, så vill jag inte ha det. Så jag tackar Gud för riktiga känslor. Det är bra och skönt att gråta. Och det är bra och skönt att skratta.

_______________________________________________________


Salt.
Och sår.
Vassa kanter. Vassa armbågar.
Och blod.
På låtsas.
Och hunger. Efter värme.

Två som ler.
En som låtsas.
Som. Vill. Kunna. Unna.
Andra. Glädje.

Röda ögon.
Mot en ny morgon.
En ny sol.

Och ingen får se.
Dig.
När sminket är borta.
Runnit av. I en snöstorm.
Av salta tårar.

Vill skriva hela världen.
Men sitter fast. I en vägg.
Ett rum. Ett land. En värld.
Där det fina blir fult.
I skuggan, av mitt eget ego.

Trampar runt. I geggan.
Av det gamla.
Stryptagen.
Och ser inte dina ärr.
Skymd av mina egna.
Så liten, så liten på jorden.

Om du finns där.
Ta min hand.
Led mig rätt. Led mig hem.

/ia
feb -11.




(och om någon tror att den fattar vem och vad och vilka det handlar om så tror ni nog fel. det finns ett hav av hemligheter och jag älskar att vara kryptisk)

/ia

måndag 14 februari 2011

22år3månader17dagar senare. så fattar jag. mera.

,,
nu...
vet jag. förstår jag. att ni älskar mig. precis som den jag är. för att jag är den jag är.
och DET
tror jag, vet jag, kommer med tiden
att göra mig till en hel och trygg människa.
<3





idag hade jag velat ha tulpaner. om läget hade varit så, så att säga. men det går så fint ändå. utan tulpaner.

/ia


lördag 12 februari 2011

----

okej.

Två säkra vårtecken har inträffat idag:

idag, den 12 februari, har jag, Lena-Maria Lindström, tagit bort min adventsljustake för denna jul-säsong. Ja jag är en hopplös julromantiker så detta är ett stort, och lite sorgligt steg. Men jag har nog insett trots allt att julen är slut nu... och det kanske börjar bli vår. Så puts väck med den!

och, jag har inlett "svartpåenkvart" säsongen. Vilket innebär att jag gick ut utan smink, trotsade sjuk-blekheten för att kanske eventuellt kunna jobba på att få lite solfärg i fejan istället. Och då försöker jag underlätta med detta "svartpåenkvart" klet. Som är någon sorts tallbarrs-olje gegga som man kan inhandla sig i t.ex. Österrike. Man blir skitfettig och luktar skog. Men vad gör man inte för att försöka få en fräken eller två på nosen. (och idag så tyckte jag allt solen stekte på fint i skidspåren. underbara dag!)

och sen en mycket trevlig kväll hos Zara. Kvällströttheten och att det är så sjukt kallt gjorde dock att det blev nej-tack krogen för mig. Bra det, så jag kan ladda för ev. mera skidåkning imorn. och hoppas på pappa-fixar. Denna gång: pappa-fixar bilbatteri.
hoppas också på en natt utan dessa kalla fötter/ben. för då somnar jag inte ordentligt förren framåt småtimmarna, när tempraturen i fötterna stigit lite. skitdumt ju.

puss.
/ia.

fredag 11 februari 2011

söt som socker.

*


Gott. Men hur mycket?


Okej, nu tänker jag vara lite elak. (?)

MEN vad säger det egentligen om oss svenskars vanor –( och kom ihåg att övervikt och fetma faktiskt är en av våra största folksjukdomar , och ett hälsohot, och inte något jag subjektivt tycker illa om, viktig skillnad!) när man inför en tenta som tar ca 1 timme har med sig följande: en drickyoghurt, en redbull, en 0,5L cola, en banan, samt två godispåsar. (ha, helt crazy ju??). Okej, personen ifråga åt visserligen inte upp allt. Men mentaliteten att man ev. skulle behöva allt detta på en eftermiddagstenta, även om det skulle ta något längre än en timme, nästan skrämmer mig. För man har väl, förhoppningsvis, ätit lunch innan. Och att man skulle skriva bättre tentaresultat bara för att man ger kroppen och blodet en sockerchock tror inte riktigt jag på. Snarare tvärtom? Begochdalbane-blodsocker är nog inte speciellt hälsosamt vara sig för knoppen eller knoppen.

Nej jag är ingen hälsoexpert. Nej jag vill inte vara en viktig-Petter. Nej jag vill inte vara duktiga-ia som alltid ska vara så j**** nyttig och inte unna sig ett skit. Jag unnar mig. Jag fattar att man vill ha med något som får upp blodsockret till en tenta, om man blir trött och mosig i huvudet.

Men det är skillnad på att ha med sig något och ha med sig ett halvt kylskåp (och bara socker typ). Och jag är inte ute efter att klanka ner på och döma den enskilda personen ifråga. Men det är ju faktiskt ett faktum att övervikt och fetma är farligt. Man kan få följdsjukdomar som högt blodtryck, åderförkalkning m.m. som i sin tur kan leda till kärlkramp och i värsta fall hjärtinfarkt såsmånigom. För att inte tala om hur diabetes typ 2 ökar och sjunker i åldrarna.
Det är skillnad på att kunna unna sig saker och att äta sig till livsstilssjukdomar.

Jag vill i alla fall inte ha diabetes och hjärtproblem när jag är 50. Visst såklart man kan bli sjuk ändå, men man kan ju i alla fall göra vad man kan för att få vara så frisk som möjligt.
Och precis som rökningen och alkoholen kostar samhället en massa pengar, så gör ju välfärdssjukdomarna som fetma det också.

För min del: höj gärna skatten på tobak, snus, godis och skitmat.

”Lätt för dig att säga” Njae… vanor är något man arbetar fram. skitsvåra att bryta, jo. Men ibland bör man nog ta medvetna val, hur man vill ha det med sin hälsa. För det är man själv som väljer, ingen annan kan göra det åt dig. Så man kanske bör tänka till på vad och hur mycket man egentligen stoppar i sig, innan det är för sent…
Fast ibland bör man nog bara skita i allt sånt, gå på känslan och äta nått göttigt : )
Men i lagom mängd.

Halshugg mig, eller nej hellre, argumentera emot om ni inte håller med.

Puss.
/ia.

torsdag 10 februari 2011

--

'
....I like the way it hurts...

''

tisdag 8 februari 2011

jaha.

man utvecklas och lär sig ju äldre man blir.

något jag inte klarade av får några år sedan men som jag har lärt mig nu:
jag kan gå på "bås-toaletter". (även om det såklart fortfarande är trevligast med avskilda).
men jag klarar av det.

stort. vilket livsavgörande framsteg.
ha!




(och tror faktiskt inte omgivningen skulle dö av att höra när jag kissar. man överlever sånt. dropp, dropp, dropp. ganska naturligt. ibland hör jag när andra kissar. och jag dömer dem inte som dåliga människor för det. och vill ni veta en hemlighet medan vi ändå är inne på ämnet: ....tjejer bajsar. jo det är sant! )


/ia.

söndag 6 februari 2011

put me to rest, lay your head on my chest. hold my hand when you leave. don't wake me up just to see how you say goodbye



är inte lika frekvent uppdatering här just nu. men det ska ni inte sörja över, för det beror mest på bra saker. Det finns inte så mycket tid till att blogga. Eller tid till att få inspiration iallafall.
och ja, det är bra.


Jag är glad.
Nej, jag är inte kär. Nej, det har inte hänt något speciellt just precis nu. Men det liksom bara flyter.

I höstas var det mörkt. Tårar. En massa tid att bara ligga på sängen och kolla in i väggen eller taket. En massa tid att känna sig ensam. Liten och lessen. Helgerna är värst. Vardagen funkar bra liksom, då kan man fördriva tiden med att träna. Men att sitta sysslolös nästan en hel helg... fan vad man känner sig ensam då. Och man inser att det kostar. Att inte längre vilja festa. Men inte heller längre vara omgiven av Betel-vännerna, likasinnade.

MEN det hände grejer. Vände. På flera olika plan. Nästan samtidigt. Och nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror på Gud. En Gud som hör böner.

OCH
nu...


den här helgen till exempel. Hade tänkt det vore skönt att ta det lite lungt. MEN det har liksom gått i ett. Med massa olika små trevliga aktiviteter. Och då gör det liksom inget att jag kanske inte hinner diska, eller sticka så mycket på mina raggsockor, haha. Eller plugga ("äh, det löser sig"). En sån skillnad. Och då blir det också skillnad på hur man mår.


Har hängt med goa kids (okej, typ 17-åringar) i kyrkan. Har fikat med fina fina Maria (som alltid gör mig glad), har åkt längdskidor i perfekt väder (och slapp skit-Lugnet nu när jag har bil och kunde åka vid Stångtjärn istället - så mycket roligare). Har haft en väldigt trevlig tacos/filmkväll hemma hos Hanna&Andreas (skit i småland och stanna här! :) ), kyrkan igen, picnic i en solig Åsbobacke, mys och skratt och lite vettigt välbehövligt prat och ett långt fint samtal med bästa Madde och tillslut lite lugn egentid. och har en kropp som nästan-fungerar när den inte är helt utpumpat trött. Tack. En nästan-perfekt helg.



puss!

och jag ser en röd tråd i det här. man mår bra av att umgås med människor man tycker om. det är meningsfullt. och jag blir så arg på mig själv att jag fortfarande kan känna för att välja bort sådant för att det kan innebära att man tränar lite mindre och äter något mer. inte har hundra koll. (kan ju bli lite knäppt när man inte riktig kan planera. som att jag åt mat tre gånger igår. och ingen gång idag. men shit happens, jag dör liksom inte för det)

och jag uppskattar så varje gång jag får skratta. varje gång jag ler. för jag tar det inte förgivet. inte alls. det är en gåva att få känna glädje, att få skratta. och jag ÄLSKAR det.
och då kan man faktiskt se att det gjort nån nytta med alla dagar jag förstört genom att vara sur på mig själv, alla dagar med självförakt. det gör att jag uppskattar skratten så mycket mer.

och igen. Jag är glad. Och igen, nej jag tror inte på slumpen. Jag tror på Gud. En Gud som hör böner. Om man specifikt ber och blir bedd för, för glädje, på t.ex. en torsdag, och sen får en helg som är nästan helt uppfylld av glädje. Gädje både utifrån, given till mig av andra människor, och en glädje innifrån som liksom bubblar. Då kan den där slumpen ta och stoppa upp sig i arslet. När man har en Gud som vill kärlek.

och mitt munsår samt nässår (shit det varade ju i månader typ - men nu har jag ju iallafall lämnat öron-näsa-hals baskiluskerna) har nästan läkt. Halleluja liksom, haha.

och nej, jag inbillar mig inte att man kan surfa på en glädjevåg jämt. Men jag vågar sticka ut hakan och säga att tycker jag faktiskt förtjänar det. Förtjänar att vara glad. (så väck inte upp mig ur den här bubblan - än).
Alla förtjänar att vara glada. (i lagom dos - så man uppskattar det glada)


wiiho, hon ler... !


puss och gonatt.
/ia


och ps. det allra bästa, allra gladaste, allra coolaste, fröet av glädje som ja numera alltid kan plocka fram, det har jag inte ens nämnt. än. för det är en hemlighet. ds. (nyfikna va? hihi. )


och gosch vilken himla berättelse det här blev. (kanske var mitt återhållna bloggande som tog igen sig precis) håll till godo den som orkade läsa ända hit ner. och kommentera gärna. ni är sjukt dåliga på det. men det är jag med. så man får vad man förtjänar.

/ ia igen.

torsdag 3 februari 2011

--

'


Gud som haver
barnen kär
ser till mig
som liten är
vart jag mig
i världen vänder
står min lycka
i Guds händer
lyckan kommer
lyckan går
Gud förbliver
Fader vår
/ia.
'

tisdag 1 februari 2011

och jag vet vart du tar vägen när du är ensam i din säng

'
och jag är typ helt åsiktsbefriad just nu. foglig och lam kanske?

och det liksom bara rullar på. dagarna går. det mest intressanta jag varit med om på sistonde är väl kanske att jag lärt mig hur länge en spermie kan överleva inuti en kvinna. och hur länge den kan röra på sig. (det är sånt som fastnar i min hjärna, haha). Nejdå, skolan är kul nu. Eller kul och kul, men intressanta föreläsningar. Om graviditet medmera.

Fast jag förstår inte. Jag sover nästan åtta timmar varje natt. Skolan är i lite lugnare tempo just nu, ofta föreläsningar halvdagar bara. Jag har tid att träna nästan varje dag. Jag är singel och bor i lägenhet. Har lagomt mycket egentid, lagomt med socialt liv. Kunde liksom inte haft det mer förspänt. Och då känns det så sjukt bortskämt att klaga över hur trött jag är. Med det är som att bli klubbad. Idag känndes det nästan svimfärdigt trött. Som att man inte är i sin egen kropp. Och då förstår jag som sagt inte hur det ska vara att ha barn, hus, jobb och massa saker att tänka på hela tiden och massa stress och massa måsten. Hur klarar man det? Jag ryser bara jag tänker på det.
Men om det är järnbrist som spökar så har jag iallafall försäkt optimera mig idag: blodpudding med apelsin till efterätt. Järn + C-vitamin. dunderkur? hoppas.

så, färdiggnällt!

bra saker: har äntligen kunnat hälsa på Maria idag. Eftersom jag har biltillgång. Som beror på att mamma brutit handleden, vilket ju inte är så kul förstås. Operation idag så jag var en duktigdotter och hälsade på henne på ortopeden sen, gick till kisoken och handlade tidning och choklad sådär som man gör när man är en snäll anhörig, hehe. och träffade även Jojjsan på hennes nya jobb. Och mammas handled gör även att jag får soloåka tjejvasan. Tur pappa ställer upp på att vara sparringpartner nu innnan iaf. (fast åkningen går dåligt!). Startled tolv av fjorton. Kanske man kan köra förbi en och annan tant förhoppningsvis iallafall.

Lyssna på det här: Jag åker längdskidor, på min fritid så gillar jag att läsa, sticka, sy. Jag har slutat supa. Jag klär mig hellre bekvämt än snyggt. Har funderat på att sluta bleka håret. Går i kyrkan. Börjar tycka det är roligare att gå i inredningaffärer än klädaffärer. Förfest är roligare än krog. Gillar att mysa med familjen. Med mera.
SHIT, vilken helylle tjej jag blivit. Kunde ju lika gärna varit 80 eller nått. Eller 40 kanske. (fast nån ungdomspoäng kanske jag kan plocka fortfarande, som t.ex. att jag inte går ut utan mascara eller nått. och jag gillar att köra fort. och hög musik. det finns hopp!)

Men men. så är det och jag är rätt nöjd. Och lite galenpanna finns det kvar därinne. Behöver lite hjälp att locka fram henne bara. haha.

och det här blev rätt långt och intetsägande.
puss & gonatt.
/ia.