onsdag 30 november 2011

Mitt hjerte alltid vanker...

-
Jag citerar: "Andra människor kan man fly ifrån genom att dra sig tillbaka till sitt eget väsens djup, men vart ska man fly för att komma undan sig själv, sin känsla av misslyckande, sin svaghet, sina synder och brister? Du kan fly till urtidens Gud, som är din tillflykt. Där i hans oändlighet kan du glömma din egen litenhet, syndfullhet och begränsning. Och lättnaden över att ha funnit trygghet blandas med glädjen över denna din tillflyktsort. Där inandas du den Gudomliga kraft, som ger dig styrka att segra."

kärlek! ta vara på dagen som är din.
/ia.

tisdag 29 november 2011

här släpper oron, allt vårt självförakt. vår rädsla för varandra mist sin makt.

-
På mitt kylskåp sitter en lapp (jag älskar att ha viktiga visdomar och tips om livet på kylskåpet!) där det står: Jag måste vilja bli frisk & må bra! – Det är värt det.

Och jag tror det ligger något sjukt viktigt i det där. Om man ska lämna ett dåligt mående, en psykisk sjukdom, ångest, självdestruktivitet osv, så måste man ha en äkta vilja att bli frisk. Och då kan man inte ha kvar känslan av att ens identitet ligger i sjukdomen, att man är det sjuka.


Jag tror jag var sån. Samtidigt som jag å ena sidan ville bli frisk, slippa ångesten, så tänkte jag: Vem vore jag om jag inte var sjuk? – det är det enda jag är. Min kropp är det enda jag är.
Farligt! För man vågar inte riktigt släppa taget. Man vill vara sjuk. Man vill vara ömklig, liten, ett offer, bli tyckt synd om. För man vet inget annat. Vet inte vem man skulle vara som frisk, stark och glad. Man tror att det man drömmer om allra mest är en famn att gråta ut i. Man vill vara ledsen – så att man kan bli tröstad. Att vara sjuk blir också ett sätt att slippa ifrån ansvaret för sitt eget liv. Ansvaret för hur man behandlar sina medmänniskor. Jag vill be ett uppriktigt förlåt till dem jag sårat, prioriterat bort, pågrund av min sjukdom. Kanske först och främst till min familj. Som fått stå ut med mitt nästintill ständigt dåliga humör. Min aggression. Min ledsenhet. Min livsleda.

För att kunna bli frisk kan man inte ha sin identitet i att vara sjuk. Jag började provsmaka på hur det var att må bra, på att vara konstigt glad bara sådär över ingenting. Jag provade att inte vara rädd för sociala sammanhang, även om det innebar mat och fika. Provade att lägga mindre fokus på mat. Och jag märkte: Det var värt det! Det var så roligt att vara glad! Det var så skönt att skratta! Man mådde bra av att vara lycklig! Det var inte farligt att låta bli att vara ledsen och sur och bitter jämt. Jag var någon ändå. Det fanns något ändå. Något mycket mer underbart. Något häftigt. Det var inte läskigt och hemskt att sluta tänka på sig själv, att sluta tycka synd om sig själv. Det var fantastiskt!

Och jag drömmer inte längre om att alla ska tycka det är synd om stackars lilla mig som är så sjuk och olycklig. Jag drömmer om att få sprida glädje och hopp. Jag drömmer om att jag ska tänka allt mindre på mig själv och allt mer på andra.
Ja att sluta bry mig så förbannat mycket om mig själv – hur jag ter mig i andras ögon – det är banne mig bland det bästa jag gjort.
Och vet ni vad, det är inte ett endaste dugg synd om mig – och det gör mig absolut ingenting!!

JAG ÄLSKAR LIVET OCH ATT FÅ LEVA ETT RIKTIGT LIV. Så var det sagt.

Kärlek!
/ia.

för vår värld som väts av tårar, Herre vill jag bedja.

-
att någon som själv haft det väldigt väldigt tufft den här hösten ändå har orkat vara ett utav mina allra största stöd, det är beundransvärt. det är stort. det är kärlek. och jag är så tacksam för all din pepp har betytt mycket. jag vet att du är en äkta vän, en själsfrände, även om du är långt borta och vi ses allt för sällan.

och all min kärlek går till dig idag! åh att livet kan vara så hårt och obarmhärtigt ibland. och man undrar varför.
och jag skrev en text till dig en gång. du får den nu igen. fina fina vän.



det är svårt
att se dina svarta ögon
de brukade vara blå

det gör ont
att höra din tystnad
du brukade porla av skratt

det är svårt
att se din krökta rygg
du brukade stråla av glädje

det gör ont
att inte veta vad man ska säga
inte kunna lova att allt blir bra

men det är fint
att få dela dina tårar
och be till samma Gud.


kärlek!

och ta hand om varandra...

/ia.

måndag 28 november 2011

familj idyll ville fira julen snäll och söt, men en bittermandel göms i deras gröt....

-
Nått skrivet för längesedan. Men jag minns...

Jag hatar
När ni hatar varann
För då hatar ni ju mig?

Jag hatar
När ni skriker åt varann
Och jag är tyst. Tyst.
För att inte spricka sönder.

Jag hatar era tårar
När ni gör illa varann
För allt är ju mitt fel.
Allt är väl mitt fel?

Jag hatar
Att ni får skrika
Att ni får bete er hursomhelst
Men jag måste hålla fasaden uppe
Vara samlad
Vara hård

Och jag hatar
Att leva i det här
Släpp ut mig.
Befria mig.
Från er.


Ibland kan jag få litet dåligt samvete när jag är sådär sprudlande och skriver om hur fantastiskt underbart och härligt livet kan vara.

För jag vet att det inte är så för alla. Och jag vet att det inte kan vara så för alla, hela tiden. Man har perioder i liver då man faktiskt inte kan, bör eller ska vara överlycklig. Livet är svårt – och det är ok att vara ledsen .. Sen tror jag ändå att man absolut kan hitta små, små glädjeämnen, skrattstunder mitt i det svartaste mörker, och att det är bra och helt nödvändigt för att man ska orka vidare.

Och såhär inför jul (nu när det kommit snö och allt! :) ) vill jag bara säga, för att uppmuntra och peppa: Jag vet hur det känns när julen är förjävlig. Precis som jag vet hur det känns när julen är alldeles, alldeles underbar. Julen är ju en sån där högtid som är omgiven med så mycket förväntningar. På glamour, på att allt ska vara fint och perfekt, julefrid, familjehögtid osv. osv. Men det är inte så för alla! Och jag vet hur det känns när man tänker på jul med en liten orosklump i magen. När julafton är den värsta dagen på året. (i hård konkurrens med midsomarafton...) För det var då man skulle vara en hel fin familj, men alla bara skriker på varandra, bråkar, gråter. Så ja. Jag vet hur det känns när man vill gråta ögonen ur sig. På det som skulle vara årets bästa dag. Barnens dag. Julafton.

Nu, nu älskar jag julen. Så ge inte upp! Även om din jul är mörk i år, och nästa, och nästa, så kan det vända! Julen kan bli den där fina högtiden du ser fram emot, för att man får mysa med familj och vänner. Det kan förändras. Det kan bli bättre.


(Men alla ni, vi, som har en bra julta det inte förgivet. Var tacksam för din fina familj. Var tacksam för all mat på bordet. Var tacksam för om dina föräldrar inte super skallen av sig på jul (det har verkligen inte mina gjort, det är absolut inte det jag antytt här ovanför så det inte misstolkas!). ) Var tacksam om du får fira en jul utan bråk och tårar.
Tack!

De tankarna vill jag sända med er såhär ikväll och inför jul.



förra julen var Edvin bara en liten larv/utomjording i Annas mage,
vi visste inte ens om honom...
och i år ska jag få fira jul med detta lilla underverk!
Så fint. Och tacksamt! :)

Kärlek!
/ia

söndag 27 november 2011

Ha! Det snöar, vad lycklig jag blir! :)

-
(obs rubriken har inget med inlägget att göra :) )
I den här höstens process, där jag knappt vet själv när, varför och hur det hände, men där jag gått från ganska sjuk till ganska frisk så vill jag nämna en viktig grej som jag tror varit en del av det hela:

Trygghet och socialt umgänge i vardagen.

Hur menar jag då? Jo, att även om det t.ex. är jättekul att vara ute på praktik så är det en ständig anspänning, man vill prestera, visa att man kan, man vill lära sig så mycket som möjligt. Och hela tiden tankarna ”snart ska jag klara av det här själv, snart borde jag kunna allt, snart är jag legitimerad sjuksköterska med en massa ansvar som det känns som jag inte kommer klara av….”. Och också anspänningen med att hela tiden träffa nytt folk, ny personal som man helst vill visa upp sina bra sidor, och sin ev. kunnighet, för att de inte ska tycka man är helt dum i huvudet… Så: praktik, jättekul, jättebra, jättespännande, men ändå en anspänning. Och det är oregelbundna arbetstider, kan bli dåligt med sömn osv.

Att vara hemma och plugga är lite tvärtom. Ganska skönt, men i längden väldigt långtråkigt, osocialt och oinspirerande…
Så det jag skulle komma till: De senaste 8 veckorna har jag skrivit C-uppsats. Och varje dag gått till skolan, 08-15 ca, måndag till fredag. Hur skönt som helst med regelbundenhet! Och varje dag: helt lagomt med socialt umgänge. Man träffar en annan människa varje dag, får prata av sig lite (även om vi varit riktigt duktiga med disciplinen tycker jag). Allt negativt man hört innan om hur det är att skriva c-uppsats kan ta och flyga sin kos för jag tyckte det var helt över förväntan kul. För när denna andra människa dessutom var Hanna, som det dels gick utmärkt bra att samarbeta med, där vi väldigt ofta kom på oss själva med att tänka sjukt lika, skriva lika osv osv, och dessutom är en person som jag räknar som en av mina värdefullaste vänner på utsidan av skolan också, så var det ju en ren fröjd! (okej, ibland var det segt att leta artiklar och skit, men men, det får man ta…).

Och dessutom: vet att jag förut skrivit om det att jag aldrig har gått i samma klass eller haft så många kristna vänner, så att varje dag i åtta veckor få uppleva detta (som kanske varit självklart i andra kristna människors liv) har varit något som jag räknat som en riktigt fin förmån. Att kunna prata om alla delar av sitt liv, är grymt bra. Att umgås med någon som är lite insatt i min ätstörningsproblematik och mitt liv, så man kan säga ”nej tack, jag kan inte hänga med och fika idag för jag känner inte att jag pallar det just nu” istället för att behöva hitta på undanflykter och ljuga, det är läkande.

Ja… att varje dag känna att man kan vara helt sig själv, varje dag vara trygg, varje dag få umgås med någon man tycker om… det har varit en viktig del i denna höstens häftiga förvandling. Så tack tack Hanna för den fina vän du är. Och tack tack Gud för att du sänt dessa människor i min väg, att jag hamnade i en ny underbar klass som jag trivs så bra i, att det inte blev nått av med Hannas flytt så vi slapp skriva uppsatsen över distans… Tacksamhet var ordet för denna period!

Och imorn börjar ny praktikperiod…. Men ny nervositet och anspänning. Speciellt eftersom det är sista praktiken, och den praktiska slutexaminationen ska genomföras, sista chansen att vara student och kunna lita till att någon annan har all koll. MEN, det ska nog gå bra. Det ska bli spännande och kul. Och framförallt: jag har lärt mig att mitt värde ligger i den jag är, att jag är skapad som Guds underbara barn, och mitt värde är inte i det jag presterar. Ett amen på den.


Enda bilden jag hittade var från vår cykelutflykt runt Runn i somras. Roligt, och kanske ännu roligare om vi (ni!, haha) har bättre cyklar nästa gång ;)


Jessica & Hanna, fina vänner jag fått förmånen att gå i samma klass som och umgås massa med denna häftiga höst..

puss och hej, kärlek!
/ia.

de vill ha allt som natten kan ge, men jag vill bara att du ser mig

-


man måste ha mål och utmaningar för att utvecklas...

Jag är stolt över mig själv. För dagens träning. Men kanske inte på det sätt man kan tro. Jo, visst är jag väl lite stolt över den fysiska insatsen/prestationen också. För det var jäkligt jobbigt. Och kul. Men det är inte det som gör mig stolt. Utan att jag vågar utsätta mig för nya situationer. Fastän jag egentligen avskyr sånt. Hatar att känna mig ny. Osäker. Inte veta, inte kunna. Hatar att känna mig bortkommen. Hatar att vara nybörjare. Och ja, jag hatar inte, men tycker det kan vara väldigt jobbigt, att träffa nya människor. (fast innerst inne är det ju skitkul också, egentligen!) Men jag vill ha kontroll. Jag är ett himla kontroll-freak.

Och då skulle det vara så lätt, att göra det gamla vanliga, det trygga, det bekväma. Träna alla mina pass på Friskis, där jag känner mig säker, bekväm, trygg. Jag vet vad som väntar. Jag vet vad jag får ut av det. Men… jag vill utmana min kropp ännu mera. Passen på Friskis är jättekul, men jag behöver och vill testa mina begränsningar. Se hur långt man kan puscha sig själv. Se hur mycket man kan utvecklas. Kroppen behöver chockas ibland och inte bara köra på i samma gamla vanliga träningspass, även om man kör skiten ur sig på just de träningspassen.

Och då har jag tänkt att jag borde testa på crossfit. För det verkar vara sjukt bra träning. Vettig för att få det att hända något. Och för att kunna träna crossfit måste jag, just det, utsätta mig för nya situationer. Med nya människor. (Som är så sjukt mycket mer vältränade och duktiga på detta än mig!) Och nya träningsställen (bara en sån sak tycker jag är jobbig – man kan ju gå vilse eller vad 17 som helst, haha).

Okej, ja ja, jag är en feg tönt… Men då är det väl stort av mig att utmana mina rädslor? Hade jag nog faktiskt inte klarat av om jag fortfarande var sjuk och utan den här livsglädjen jag har nu.
Och tack tack Erik för att du står ut med att ha en ocool, nervös nybörjare med dig : )


Typ så... :)


Och efter dagens träningsutmaning så satt det fint med en välförtjänt kebab. Eller nej förresten, man ska inte prata om mat i termar av ”välförtjänt” tycker jag. Så jag åt kebabpizza helt enkelt och det var gott. (Och jag börjar snart närma mig att ha klarat hela denna vecka också utan att laga ett endaste mål med ordentlig mat… jag skäms, skärpningsdax? )


Och efter träningspersen, och en stor fet pizza nerklämd i magen och allt blod dit tror jag mitt, även i vanliga fall, låga blodtryck fick sig en riktig utmaning, så att följa med tjejerna på krogen eller ta mig ut till Jocke i Stennäset kom inte på fråga. Istället har jag däckat i fåtöljen med myskläder och film. Inte helt fel det heller faktiskt…

Kärlek!
/ia.

lördag 26 november 2011

Men du skriver ord som mord i handen

--
jag glömmer bort, jag har ju en till blogg också: www.ialindstrom.blogg.se . Där kan man gå in och kika om man vill slippa allt mitt vanliga babbel och bara läsa de texter jag skriver då och då (dock alltför sällan numera).

Uppdaterade den nyss med de senaste månadernas trevande poesiförsök.. Och tyckte det var riktigt skoj att läsa igenom vad jag klämt ur mig de senaste åren. Åh minnen alltså... Fina, fula. Minnen av livet.

kärlek!
/ia.

jag går mot himlen, vart jag går.

-
och Gud sa: Om du söker mig av hela ditt hjärta ska du finna mig.

och en sjukt bra dag,kväll, natt. som vanligt. i hans, Guds, närhet. och goda vänners sällskap.

kärlek!
/ia.

fredag 25 november 2011

fredagstankar.

-
Jag skulle kunna välja att skriva om ännu fler små segrar. Som t.ex. att jag slutat föra träningsdagbok (jag tränar väl för kroppens skull, inte för att det ska se bra ut på papperet!), slutat ”sockerkryssa” mina dagar, slutat tänka att man måste hålla ut till ett visst klockslag innan man får äta. Nej, t.ex. häromdagen då jag var snorhungrig redan innan elva, så åt jag lunch innan elva. Höll inte ut till tolv bara för att jag ”borde”. Kroppen känner väl vad den behöver. Är den hungrig behöver den mat (och är man för lat för att laga mat kan den ju få ägg och smörgås…hmm.)

MEN idag väljer jag att skriva om en icke-seger. Inte för att vara negativ på något sätt, utan för att visa att när man är i en kamp, vilken som helst av något slag, så vänder inte allt samtidigt. Man måste fortsätta kämpa. En icke-seger är att jag faktiskt inte förmår sluta väga mig. Jag måste. Jag måste ha kontrollen. Har aldrig klarat av att hålla mig ifrån det där vägandet särskilt i särskilt långa perioder de här senaste åren. Men självklart är det ett framsteg att jag bara gör det ca en gång i veckan nu, jämfört från varje dag förut. Och jag har väl lite bättre distans till det, att jag inte blir lika påverkad. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag hade en avslappnad inställning till det. Att resultatet på vågen inte skulle påverka mitt humör, min dag och min syn på mig själv. Och jag kan verkligen inte lova att jag inte skulle på panik av att gå upp i vikt. Det är mycket troligt.

Och då slår mig tanken, för hundrade gången: Det är inte svårt att kalla sig, känna sig, frisk, när man går ner i vikt, eller ligger stabilt på något som är ”godkänt”. (för det är det som hänt den här hösten när jag börjat må bra – jag tänker inte på mat lika mycket, bryr mig inte lika mycket om det och automatiskt tappar jag lite intresset för att äta. Och laga mat ser jag mest som slöseri med tid – med resultat att jag gått ner ett par kg). Det är inte svårt att kalla sig frisk när man går morgonpromenader innan frukost varje dag och tränar ca sex pass i veckan. Det är inte svårt att kalla sig frisk när man kan komma i alla sina trånga jeans utan att det klämmer överdrivet mycket. Det är inte svårt att kalla sig frisk när man känner att kroppen är i bättre fysisk form än vad den kanske nånsinn varit. Och det är inte svårt att kalla sig frisk när man dragit ner på frukostätandet, kolhydraterna, nästan aldrig äter en riktig middag och håller sig ifrån godsaker.

MEN, viktigt: Jag tror att det är annorlunda nu. För jag har ingen ångest. Inget som jagar mig natt och dag och säger att det aldrig duger, aldrig räcker till. Jag är ganska nöjd och tillfreds. Men såklart det skulle bli en verklig utmaning om jag inte skulle kunna träna som jag vill, om jag skulle äta mer än jag ”borde” eller om jag skulle gå upp i vikt.
Jag tror och hoppas att läkedomen kommer inifrån denna gång. Att hjärtat lugnat sig, fått ro, i mig själv, i min kropp.
Att Gud gjort mig fri. Jag är tacksam, varje dag.

Ja, att livet blivit så att jag nästan varje dag känner att jag skulle kunna gråta av tacksamhet för allt jag får vara med om, känna, tänka, uppleva, all glädje, hur jag känner mig ledd i Guds hand.. Ja, det är fantastiskt!

kärlek och en bra fredag önskar jag er, vänner!
/ia.

torsdag 24 november 2011

ett stråk av himmel och en doft av jord

-
Jag har fått lite pippi på psalmer på senaste tiden. Eller det är mest att jag hittat en skiva på spotify som går på repeat, för den är så himla fin. Och det är psalmer. Så egentligen borde ni ju lyssna in själv istället för att jag ska rabbla en massa om det, och inte kunna låta bli att lägga upp massa texter som pillar på mitt hjärta. Så: Albumet heter ”Psalmer” helt enkelt och är gjort av Toni Holgersson och Irma Schultz Keller. Lyssna! Texterna får ju liksom ett annat liv i sig med musiken till.

Men jag kan ändå inte låta bli att bjuda på två godingar. Som burits av mitt hjärta just de här senaste dagarna:

Här är rymlig plats. Här är Guds bord,ett stråk av himmel och en doft av jord,

ett rop ur mörkret och ett svar i tro. Gud är en av oss vid detta bord.
Ej ens änglar anar eller vet. Det djup som ryms i Guds barmhärtighet
Den frid som han en skuldtyngd män´ska ger. Gud är en av oss vid detta bord
Kring sitt eget håller ingen vakt. Här släpper oron allt vårt självförakt
Vår rädsla för varandra mist sin makt. Gud är en av oss vid detta bord
Närhet, ljus, och ingen utanför, en fattigmåltid, enkelt vin och bröd,

en kärleksfest med himmelskt överflöd. Gud är en av oss vid detta bord.


Text: Ylva Eggehorn:
När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt nåt nytt få växa fram.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Och när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på ditt eget torg
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill


jo jag sa väl det. att jag älskar de där orden.

kärlek!
/ia.

plötsligt händer det.

.
Nu, typ enda veckan på hela terminen, är det något lugnare i skolan. C-uppsatsen klar, tentan skriven osv. Så då passade jag på att ta en dag off igår då jag blev tillfrågad av syster att passa Edvin medan hon och mamma skulle baka julbröd i vår stenugn hemma i Baggbo. Och det var en deal jag inte tackade nej till. Så gårdagen bestod till stora delar: ligga på filt och jollra med bäbis, gå runt med bäbis i famnen och kolla på lampor (enda som hjälper när han blir kinkig - förutom mat då - men där duger jag inte så bra...), passa på sovande bäbis, barnvagnspromenad (något jobbigare att gå upp för Hagenbacken med nästan 7-kilos Edvin och barnvagn!), lukta på bäbis, pussa på bäbis och byta blöja på bäbis.

detta var mycket av min vy för dagen: (och jag klagar inte!)














Sedan hände något.... oförutsägbart, skulle man kunna säga ;)



Jag blev lite tjatad på att baka. Men när jag väl satte igång var det ganska roligt.

Och himla duktig var jag också! :)


Och nu när jag varit hos mamma & pappa lite fick jag med mig följande saker till stan: cykelhjälm, cykellyse, diverse matlådor, hembakt bröd, julgardiner, en skruvmejsel (så nu är meningen att jag ska fixa och pula på egen hand, oj, oj, oj), ett par nya handledsvärmare... och säkert nått mer.


Och plötsligt kom en förståelse varför syrran alltid säger att det är jag som är den bortskämda av oss två... Men är man lillasyster så är man! :)


Kärlek!
/ia

onsdag 23 november 2011

Var inte rädd, det finns ett spår i sanden..

-
Ibland funderar man. På om det är vFetärt det. Det här bloggandet. Jag älskar det på ett vis, det känns liksom inte som det är något jag gör utan mer något jag är. Något jag helt enkelt måste göra för att vara jag. För att jag ÄLSKAR att skriva.

Men ibland… att öppna sig så, blotta sig så, lägga ut sitt hjärta på en blogg som vem som helst kan läsa… ja ibland undrar man ju vad man sysslar med?
”Men skriv mindre personligt då” kanske någon föreslår som en enkel lösning. Men skulle jag inte skriva om mitt liv, om allvarliga ämnen, om vad jag varit med om och lärt mig, vad jag upplever, om Gud, om livet, om ätstörningar, om brustna hjärtan osv osv, då skulle jag lika gärna kunna lägga ner. Att bara skriva om ytligheter och inte det som berör mig på djupet känns helt meningslöst. För mig i alla fall.

Men… det är ju som att ha sin dagbok utlagd för vem som helst att läsa. Att jag har ingen f****** aning om vem som vet vad om mitt liv. Att vilken människa som helst skulle kunna ta reda på så sjukt mycket om mig och vad jag varit med om bara genom att gå igenom min blogg. Man kan möta människor på stan som man inte har nån aning om vem det är och de vet det mesta om vad som surrar runt i mitt hjärna. Kanske att människor jag inte ens känner vet mycket mer om mig än vad vissa av mina vänner (som inte läser) gör. Och det kan vara förvirrande när man inte riktigt vet vad folk vet om en. När man lär känna nya människor vet man aldrig om de vet och man måste väl låtsas som att de inte gör det. (Var något jag fick lära mig på Betel - att människor faktiskt visste så mycket mer om mitt liv än vad de låtsades om… för jag i min naivitet bara trodde att det bara var mina närmaste vänner som läste denna blogg…)

Och det som kan göra ont är när jag vet att folk vet, och man ändå inte pratar om det.

Men jag får skylla mig själv. Och som jag sagt förut, om jag så bara kan hjälpa, inspirera, pusha, peppa en enda människa med min blogg – så är det värt det. Tusen gånger om! Livet är för kort för att jag skulle stänga in mina erfarenheter i min egen hjärna. Jag behöver skriva av mig för det är den allra bästa terapin för mig – och jag vill ju må bra. Och sen tror jag det kan fylla en mening i anda människors liv också. Och att det finns en styrka i att våga visa sina svagheter...

Men visst. Ibland funderar man ju på att sluta. Lägga av. Lägga ner. Men… jag tycker det är alldeles för roligt att skriva så det skulle jag aldrig klara av. (Så ni kan vara lugna, haha). Att skriva är min kreativitet. Min konstform. Ord. Jag älskar ord.

Kärlek! /ia


tisdag 22 november 2011

jag krossar fönstret, tar mig in i ditt rum

-
känns som jag ofta skriver om så seriösa saker nuförtiden. och det är väl bra, jag är ganska seriös av mig. men nån liten vanlig tokighet som man hittar på kan man väl också nämna. fast så tänkte jag efter och insåg att jag nog inte hittat på så mycket tokigheter alls på senaste tiden

Fast ett litet tips på vad ni kan försöka undvika: I torsdags var jag på ett cirkelfys-pass där vissa av övningarna skulle genomföras med kettlebells (kan lägga ut en bild ifall detta inte är uppenbart för alla vad det är - jag kan ju inte utgå från att alla är lika nördiga som jag...)
Hursomhelst: Man skulle göra knäböj och sen trycka upp kettlebellen (hur skriver man det i singular???) ovanför axlarna. Och två (!) gånger lyckades jag dra upp den där kulan rakt mellan benen istället.
Aj!... kan jag ju säga. Men ändå tacka min lyckliga stjärna för att jag inte är kille, för då hade det nog gjort ännu ondare och kanske orsakat massiv spermiedöd...



Mordvapen typ? :)

(Åh SofiaB, jag glömmer aldrig när du gjorde knockout på Jerker med ditt dunderskott i skrevet.... Jerker var vår lärare om nån undrar... sjukt kul - och han är pappa nuförtiden så han blev ju inte skadad för livet iallafall...)

tack & godnatt.
kärlek!
/ia.

---


en grå deppig morgon och ett oroshjärta. då blir min bön:


Gud, i dina händer vilar jag i tro. Vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel.

Gud i dina händer, får jag gråta ut. Gråten delar du tills den tar slut. Gud, du känner ondskan i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp.

Gud, i dina händer lägger jag mig ner. När jag går till vila är du med. Dina händer bär mig genom rum och tid. Jag förblir i ljuset i din frid.

Nära vill jag leva, nära dig, min Gud. I din omsorg finner själen ro. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud. I din kärlek kan min kärlek gro.
psalm 769.




kärlek!

/ia.

måndag 21 november 2011

Om vi förlorar varandra här i vimmlet, så minns att jag står bakom dig

-
Förutom att träffa min underbara, älskade, knäppa lilla familj igår (och pussa på Edvin och lukta i hans mjuka bäbisfjun till hår!) så fick jag också träffa min allra bästa Margareta. Fantastiska kvinna. En av mina stora förebilder i livet. Och jag tror det är feting värt att ha kompisar inte bara i sin egen ålder utan även lite äldre, med mer livserfarenhet än man själv har. M är en sådan vän.
Och som om det inte vore nog med det så har hon och Getahun öppnat sitt hem för mig i Göteborg. Så vill jag flytta dit så är jag så varmt välkommen att bo hos dem (till att börja med, såklart man vill ha något eget om man blir långvarig). Och det känns fantastiskt tryggt och fint, inte bara det att jag får bo hos dem utan att de faktiskt vill och önskar att jag ska göra det. Och Göteborg... fina fina stad. Som jag sagt jag vill prova att bo däri nån gång i livet. Och det kanske är nu snart chansen kommer, då det ser lite halvt hopplöst ut med jobb här i Falun...
Men den nuvarande planen är att stanna här över sommaren, sen får vi se. Göteborg kanske, att bara behöva fixa jobb till en början och slippa tänka boende vore ju skönt. Och vilket boende sen, med två helt galet bra människor. Fine!


När jag ändå är inne på så bra saker ska jag berätta lite mer om mina segrar, de där små stegen för mänskligheten men stora, friskhets-stegen för ia:

Seger 1: Jag kan ha, och trivs i, ett träningslinne i min egen storlek (small alltså). När jag själv köpt linnen de senaste åren blev det alltid Large, storlek 40,42 osv, bara för att "jag vägrar att ha nått som sitter tajt över min groteskt stora, äckliga mage" typ. Jag trivdes inte i det. Men så fick jag ett träningslinne av mina fina tjejer i födelsedagspresent. I min egen small-storlek. Hjälp! tänkte jag. Det där kommer jag aldrig nånsinn kunna ha på mig, visa mig offentligt i, trivas med... Men jag gav det en chans. Jag vågade prova och hej: Jag trivs fantastiskt fint. Fastän det inte sitter löst och hängigt. Min kropp är inte nån supermodells, men den är min och jag är nöjd. Den bär mig var dag. Varför skulle jag då hata den? Vem får inte ett eller flera veck på magen när man har alldeles för tajta jeans och böjer sig ner? Det är helt normalt och inget man behöver skämmas för eller ha ångest över eller tänka på dag och natt eller tänka nedsättande tankar om sig själv för.
Att sluta med sånt är en helt fantastisk befrielse!

Seger 2: Imorgon blev vårt seminarium flyttat från förmiddag till eftermiddag. Fine, tänkte jag, då går jag upp tidigt, går min vanliga morgonpromenad, äter frukos, går ner till gymmet och kör en sväng och sen till skolan. Men då sa min (numera lite smartare hjärna): Hej ia! Skulle du inte egentligen mer behöva sova, eftersom det blivit ganska dåligt med det på senaste tid. Tror du inte att du och kroppen egentligen skulle må bättre av att försöka få åtta timmars vila och sömn och återhämtning än vad den behöver pumpa muskler? Jag ska ju ändå köra ett skivstångspass imorn kväll liksom.. Och jo, det skulle jag må bättre av. Gå upp, ta promenaden, sen bara vara lite hemma utan att stressa för en gångs skull.
Och grejen är den att såhär kunde jag tänka förut också, inse vad som egentligen var bäst och mest logiskt. Men jag skulle ändå tillslut alltid valt träningsalternativet, för jag visste hur dåligt jag skulle må annars, hur lat jag skulle känna mig. Det var inte värt det.
Men jag väljer bättre nu.

Så: Sovmorgon nästa! (en sovmorgon är alltså till kanske 07.30 om nån undrar, haha - men skillnad från 05.30!)


bästa människorna. och att bo hos er vore en fantastisk förmån...
vi får se vad Gud och livet vill med mig.

kärlek!
godnatt /ia.

söndag 20 november 2011

I am a growing force you kept in place

--
Ja i så många år höll de mig fångna, de där djävulska tankarna (ja, för det är vad det är!). De höll mig lydigt på mattan, tog mitt självförtroende, min livslust, min glädje ifrån mig. Min tro på att kunna uträtta något.


Men det är slut med det nu. Jag har fått nog. Fått nog av att förstöra mitt liv.
(
Fast ibland är hjärtat fortfarande fyllt av oro. Ibland är framtiden inte alls spännande, utan bara läskig, läskig… så läskig!)
MEN, jag har hittat något hos mig själv jag inte visste fanns förut. En styrka, en urkraft som jag vet kommer att kunna föra mig hur långt som helst. En otrolig styrka, en otrolig tillit till Gud, som gör att jag vet att allt kommer ordna sig. Och jag tror det finns en fantastiskt spännande, meningsfull plan med mitt liv. Och det är med spänning jag ser fram emot vad livet tillsammans med Gud kan erbjuda. Det kan bli hur häftigt som helst. Så häftigt som jag själv tillåter det att bli. Vi kan gå hur långt som helst, så länge vi är tillsammans. Precis som det känns att min kropp rent fysiskt växer sig starkare för var dag så händer det exakt samma grej med mitt hjärta, min själ, min ande, min tro. Vi växer. Mot oanade höjder. Halleluja! haha

Jag vill våga tro på att man kan förändra världen. Att det jag gör kan få vara betydelsefullt. Jag vill hjälpa. Jag vill hjälpa människor som hungrar. Jag vill hjälpa människor som är sjuka. Jag vill hjälpa människor som är fast i dåliga tankemönster och bojor som håller dem bundna så de inte kan växa ut till sin fulla potential. Jag vill vara ett stöd för dem som ska igenom den oerhörda tuffa kampen att bryta med droger och alkohol. Jag vill vara en förebild och ett pepp för dem som inte tror att de kan bli fri från ätstörningar. Jag vill vara en tröst för de som har cancern i sin kropp. Jag vill att vi ska kämpa för miljön, för den här jorden vi lever på så vi inte förstör den. Jag vill inte att mina dagar bara ska vara fyllda av vardag. Jag vill varje dag ställa mig på rätt sida i kampen mellan gott och ont. Jag vill varje dag kämpa för en bättre värld.

Men om du är bunden, av tankar att du är misslyckad, värdelös, ful, äcklig, dålig osv. kommer du aldrig kunna göra detta. Och detta är det effektivaste vapnet att få en människa att bli lam, precis som den onde saten vill. Att vi ska bli så lama och inte tro oss kunna uträtta något att vi bara vänder ner blicken mot våra egna fötter, ser på oss själva, hur små och otillräckliga vi ärInte kan väl jag….

JO, DU KAN! Titta upp, se dig omkring. Det finns en hel värld därute som bara väntar på dig, på din kärlek, på ditt livsmod, på din glädje, på din vilja att hjälpa, din vilja att förändra, din vilja att erbjuda världen just de gåvor du har utrustats med.

I am a growing force you kept in place…

Men nu bryter jag mig fri. Jag är redo nu. Vi är redo, Gud och jag, tillsammans. Mitt hjärta har blivit slipat, och lite skadat på vägen. Men jag läker nu, och det var nödvändigt. För att jag skulle bli redo. Redo att springa loppet. Uppvärmningen är slut. Överdragskläderna är avtagna. Jag är redo. Jag står i tävlingsdräkten. Redo att springa loppet, laddad som aldrig förr. Mitt livs viktigaste lopp.

Det börjar nu. Startskottet har gått. Och framtiden är min.

Framtiden är vår.



Kram & kärlek!
/ia.


lördag 19 november 2011

it's a beautiful day

--
Uppvuxen på landet som jag är, tycker jag det är sådan lyx att ha affären nära. När jag vid frukosten upptäcker och inser att det enda jag är sugen på och kan tänka mig att få ner i min illamående/aptitlösa mage är fil, vilket jag inte hade hemma, så var det bara att kila ner till Handlarn och tillbaka igen på 5min, och så hade jag min frukostfil. Perfekt!
Ute i Baggbo är det ju 3km till närmaste affär, så då blir ju allt så extra besvärligt om man inser att man behöver nått akut just nu.
Visst, det är ett lyxproblem, men det är just såna här små detaljer som gör mig ganska helt säker på att jag trivs och vill bo i en stad mycket hellre än på landet. Det är ju så nedrans långt till allt där! Här kan man ju få både natur och stadsliv i ett liksom:)
Ochh även om jag för tillfället blivit väldigt hemmakär i Falun så är det nog något lite större som lockar såsmånigom.

När vi ändå är inne på lyxproblem och vad jag skrev ovanstående så måste jag klaga lite: illamående i stort sett varje dag. och det är ju inte så vidare kul. Och nej, jag är inte gravid och jag är inte magsjuk men misstänker att det möjligtvis kan vara lite hormoner som spelar mig ett spratt. Hoppas på det, så det kanske går över snart. Jag försöker med det lilla enkla knep jag vet: äta salt. Brukar fungera skapligt.
Men att sluta med kaffe, som brukar göra illamåendet mycket värre, kommer faktiskt inte på fråga. Inget liv utan kaffe! :)

Ikväll blir det tentafest, tack Jessica för det fina iniativet, det förtjänar vi!

Kärlek och kram vänner!
/ia.

fredag 18 november 2011

18 november 2011

-
en snabb update: jag tror tentan gick bra. eller så pass bra att jag kan skrapa ihop tillräckligt med poäng för att klara godkänt iallafall. fick dock en liten chock när det ena patientfallet handlade om Parkinson, en sjukdom jag i mitt pluggande ratat för att "det kommer ju ändå inte på tentan". Så sjukdomslära år 08/09 nånting, hur mycket minns man liksom?

del 2 av denna sjuka dag: nu ska jag iväg på ett litet uppdrag där det gäller att hålla tungan rätt i mun... och plugg till tentat har ju haft prio ett så vi får se hur detta går. och det stora, stora livsviktiga bekymret: Hur ska man se ut i håret...

sen direkt på skivstång intervall. Då är planen att ta i till jag nästan spricker och alla spänningar inför denna dag ska bara flyta ut som en stor svettpöl på golvet. Yeah det blir grymt, pepp pepp som vanligt:)

och sen direkt ut till Bjurs för middag med finaste tjejerna. Det blir en perfekt avslappnande avslutning på denna dag.

Jag kommer somna som ett barn ikväll!

kärlek!
/ia.

torsdag 17 november 2011

And why do you sing Hallelujah If it means nothing to you?

-
Jag gick förbi en tiggare idag. Eller en gatumusikant kanske det var. Eller nått däremellan, en kvinna med en tamburin och en pappkartong för pengainsamling framför sig.

Jag gick på stan. Köpte födelsedagspresent åt min pappa. Köpte, trots att jag anser mig ha lite dåligt med pengar på kontot som den student jag är, en grej åt mig själv för ca hundralappen. Utan så mycket övervägande. Välbehövligt, men absolut inte helt nödvändigt.


Så cirka en timme senare går jag förbi kvinnan med tamburinen igen. Som sitter ute på torget och spelar, barhänt och barhuvad, trots att det är minusgrader och frost. Går fram och ger henne en sedel (definitivt mindre än de jag köpte kläder åt mig själv för…)Och det som smärtar så, så mycket i hjärtat, är att se att det endast ligger några enstaka små enkronor i hennes kartong. Hur många människor har gått förbi henne denna timme utan att ge henne några pengar? Och hur mycket pengar har inte dessa människor shoppat för under denna timme? Det gör ont i hjärtat, för jag vet att anledningen till att människorna inte ger några pengar inte är för att de själva har det dåligt ställt. Det är för att vi är hårdhjärtade. Det är för att vi är individualister. Det är för att vi tycker att var och en ska sköta sitt. Det är för att vi inte tycker om att se svaga, utstötta människor på våra torg. Vi vill låtsas att allt är bra. Inte veta om att alla inte har det lika bra som oss. Inte låtsas om att vi själva kanske skulle behöva offra något för andras skull. Jag är en av dem som helst inte vill. Jag är en av oss.

Och då kanske du säger:
Men en tiggare kanske inte alls egentligen är fattig. Den där kvinnan kanske köper sprit för pengarna. Det är socialen, samhällets uppdrag att ta hand om dem, inte mitt personliga ansvar.
Visst, fine. MEN, inte för att jag ska betala hela hennes hyra, utan för att visa RESPEKT går jag fram och ger henne en peng. För att hon ska känna att någon faktiskt SER henne. Att inte alla bara struntar att hon måste sitta ute i kylan och tigga pengar.

Och Jesus sa: Ge åt den som ber dig. Han sa inte: Ge åt den som ber dig som du är helt säker på att den inte kommer att köpa sprit för pengarna, eller: ge åt den som ber dig men bara om den inte redan fått hjälp från socialen. (Tack, tack fina Lina J, det var du som fick mig att få upp ögonen för det här. Och det räknar jag faktiskt som en av mina allra viktigaste lärdomar av Betel, och då lärde jag mig ändå bra mycket! Och tack mamma, för att du gett mig denna vänster-ådra, denna ömhet för svaga, redan med modersmjölken…)
Och tänk om alla människor la en tia när de gick förbi en tiggare, dels skulle de ju få en hel del pengar som de skulle kunna använda, dels skulle de troligtvis känna sig mer accepterade, få ett större människovärde, känna sig mer välkommna i samhället. Helt enkelt må bättre som människor.

Kan vi inte göra dem den tjänsten? Ge människor mer värde. Gå fram, se dem i ögonen. Bekräfta dem. Le åt dem. Önska dem en bra dag. Jag slår vad om att varenda läsare av den här bloggen skulle ha råd att ge en tiggare tio spänn. Eller hundra.

Och nu på slutet skulle jag kunna skämta till det. Få det att låta lite mera lättsamt. Inte vara så allvarlig och seriös.
Men jag gör inte det.
För det är på allvar. Det är inte ett skämt att vi håller på att få ett samhälle som blir allt hårdare och hårdare, allt kallare och kallare, allt mer individualistiskt. Där man ska sköta sig själv och skita i andra. Jag vill inte skita i, eller på, andra.

Vi behöver varandra. Helt ärligt, vad vore vi annars? Utan andra människor omkring oss? Ingenting,
absolut ingenting!
Kanska dags att vi vågar kliva ur vår bekvämlighetszon och älska någon utanför vår familj, utanför vår vanliga vänkrets, älska någon som kanske inte älskar dig tillbaka. Älska någon som har skit under naglarna, trasiga kläder och som luktar alkohol.

Det är svårt, jag vet. Jag är inte där. Jag har inte förmågan, viljan av mig själv. Men jag ber till Gud att få den. Och jag vill försöka.
Är du med mig?


'
Man behöver inte åka över Östersjön till Ryssland för att hitta utslagna människor.
Gå ner på din egen stads torg vettja!

Fast St:Petersburg nån mer gång i livet? Ja tack! :)

kärlek!
/ia.

onsdag 16 november 2011

you will always be my hero

-





Idag fyller min far år. Min underbara pappa.

Och jag älskar honom. Och han älskar mig. Och även om det kanske inte alltid varit optimalt att ha en pappa som absolut inte kan prata om känslor när man själv var en vilsen, strulig, ganska ledsen tonåring, och som kanske inte alltid insett att det inte riktigt var läge att dra skämt angående min mat & träning så har jag iallafall insett vissa saker:

Att skjutsa sin dotter, år efter år, på så så många fotbollsträningar, offra helgerna åt att vara med på bortamatcher, skjutsa mig på skidtävlingar, ställa upp som sparringpartner i skidspåret även när det snöar alldeles för mycket….Att vara min biodejt när jag inte har nån annan kille att dejta, Det är också kärlek.


Och att offra många, av ganska få lediga timmar, till att fixa med mina cyklar, valla längdskidor, skruva på min snowboard, fixa trasiga plattänger, lampor och allt annat man behöver hjälp med… det är också kärlek.
Att inte skälla ut mig när jag knycklar till bilar, haha, att hjälpa till med de olika flyttlass som körts de senaste åren… det är också kärlek.


Att få ekonomisk hjälp ibland, och veta att skulle jag verkligen behöva pengar så skulle han göra allt för att hjälpa till… det är också kärlek.


Att få kramar, att skratta tillsammans… det är också kärlek.


Att känna sig älskad, precis som man är, att man duger och räcker till... DET ÄR KÄRLEK.

Så om det är något min far lärt mig, är det att kärlek inte alltid behöver uttryckas i ord, utan kan ske genom gärningar också..




Och nu har han blivit morfar också, farsgubben. Och han kommer bli en perfekt sådan.
Vilken lycka för honom, för oss! <3

kärlek!

/ia.

Jag kommer som jag är, har ingenting att dölja...

-
... på vacklande ben, men jag längtar att få följa.

/--

tisdag 15 november 2011

Tips från coachen!

--
Lite smarta(?) funderingar som jag tänker att jag ska dela med mig av. Endera lyssnar man på andra och lär sig av deras misstag eller så är man så dum som jag så jag måste begå alla misstag själv innan jag kan inse vad som är bra och inte, haha.

Nejdå. Men det är ju bra att dela med sig om sina tips och lärdomar från livet. Och eftersom jag vet att det är lite blandat folk som läser bloggen tänkte jag ge två tips om lite olika saker, det ena om tro/kristendom och det andra om träning/mat/hälsa. så läs det som tilltalar dig, eller läs allt ändå eller om du är tråkig: läs inget.

Vi börjar med tron. För den är faktiskt först. Det viktigaste, nr 1. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt annat tillfalla er.” Aja, det jag skulle säga var: Till er kristna/troende som har den förmånen att umgås med någon annan kristen i vardagen, t.ex. att ni går i samma klass, träffas på fritiden eller nått så säger jag: Utnyttja detta! Det är en fantastisk förmån och tillgång. Låt inte er vänskap 6 dagar i veckan handla endast om skolarbete, träning, musik, vänner, pojk/flickvän eller vad sjutton ni nu sysslar med tillsammans. Försök prata lite om Gud varje dag (obs Gud – inte bara kyrka och verksamhet). Det är en enorm kraft ni har tillsammans. Och Gud är alldeles för stor, häftig, mäktig, viktig och användbar för att bara få ca 2 timmar av våra söndagar. Han är värd mer än så! Och för att din personliga tro ska bli växa tror jag Gud behöver mer utrymme i ditt vardagsliv.

Är jag bra på detta och passar på att klanka ner på andra? Nej. ! MEN jag har egna erfarenheter av att aldrig nånsin ha gått i samma klass eller så som någon kristen, alltid varit ensam, aldrig direkt haft någon nära gemenskap av kristna vänner. Fram till ganska nyss, med först bibelskola (vore ju lite illa om man inte hade nån kristen i klassen där kanske…) och nu sista 1,5åren av högskola. Så jag vet vilken glädje och förmån det är, och vad nyttigt det är. Att försöka, om så bara fem minuter per dag, prata om det som faktiskt binder oss samman För att det är det viktigaste i livet. Viktigare än skolarbete. Viktigare än träning. Viktigare än karriär och jobb. Osv….


Tips 2: Jag har, äntligen, lärt mig (eller rättare sagt accepterat kanske) att det är så viktigt att äta ordentligt/bra efter att man har tränat!! Iallafall om man vill ha något som helst nytta och resultat av träningen (och åh, vad människor, tjatat på mig om detta genom åren. Och åh, hur många års träning har egentligen varit rätt bortkastad på grund av att jag inte lärt mig detta? Hur många styrketräningspass har varit helt förgäves och inte gett mig en mm ner muskler på kroppen??) Jag kunde t.ex. äta middag vid ca 17, sedan träna fotboll mellan ca 19-21, sedan komma hem och äta endast ett äpple innan jag gick och la mig. För jag tänkte: det är enklare att stå ut med att vara hungrig på kvällen, för jag ska ju ändå snart sova och då går det snabbt till det blir frukost (Om man nu kunde sova – på grund av smärtorna i magen...) och jag unnar mig hellre att äta imorgon så jag slipper vara så hungrig då. Idiot, typ.

Och hur många gånger har man inte hört att man inte ska äta sent på kvällen för att det är det man blir tjock av? Och jo, vissa poänger finns det ju i det, men har du tränat måste du äta efteråt! Speciellt vid styrketräning så bygger ju hela grejen på att du utsätter musklerna för så hårt arbete att de bryts ned och det är sedan när du vilar, och äter, som musklerna byggs upp igen. Då behövs det mat, dels kolhydrater men framförallt protein. Så numera äter jag alltid något, om det så än är efter klockan tio på kvällen. Inte en hel middag, men nått med mycket protein, t.ex. ägg, kvarg, keso, skinka/kassler, fisk eller så. Och ja, äntligen, äntligen, känner jag att musklerna faktiskt byggs upp. Jag blir starkare och starkare (och snart en biff kanske? ;) ). Och man blir inte tjock av att äta efter träning! Och det allra bästa av allt: Jag är inte alls lika muskeltrött som tidigare. Träningsvärk är en sak, det är helt ok och en skön smärta, men muskeltrötthet, det är bara gyttja, seghet, spagetti som gör att det krampar när du går upp för trapporna och du inte kan träna effektivt på flera dagar igen.
Nu när jag lärt mig att äta efter träning så återhämtar jag mig så sjukt mycket fortare och jag och kroppen pallar faktiskt träning ca 6 dar i veckan, vi mår bra av det och gör det inte för att hjärnan och demonerna tvingar mig till det trots en utsliten kropp, som det var förut.

Så mitt bästa tips är alltså: ÄT och få en mer effektiv träning /( från en som har flera års erfarenhet av att göra totalt fel. Så banne mig att jag vet vad jag pratar om!)

Dessutom blir man glad och får energi att leva, tänka och skratta av att äta ordentligt. Och det kan ju också vara lite värt sådär : )



Träningen är, med en kropp som inte är trött och utsliten, roligare än aldrig förr.

Ikväll är planen att dejta både löpbandet och skivstången. Nu kör vi!


kärlek!

/ia.

(och ursäkta lååångt inlägg!)

måndag 14 november 2011

...som ett bi.

-


en ocean av kärlek...


Jag ljuger. Och så får det ju inte gå till. Eller rättare sagt, jag är nog lite dålig på huvudräkning. För efter ett litet påpekande från Tore så insåg jag att jag ju inte alls tar 10kg biceps på skivstången. 2.5+2.5+1.5+1.5 är ju inte tio, utan åtta. Heja mig! Så, rätt ska vara rätt: Jag har gått från ca 3,5kg till 8 kg. Men då kan ju 10 vara ett bra mål att kämpa emot, eller hur? : )


och förövrigt: sånt här http://www.dt.se/nyheter/falun/1.4095378-lamnades-att-do-framfor-tv-n gör mig så sjukt pissigt förbannad. Äldre (eller ja, alla människor förståss - men speciellt äldre, sjuka och svaga) ska behandlas med VÄRDIGHET! De har byggt upp vårt land, kämpat och slitit hela sitt liv, och vad är tacken: Jo att dö ensam med ångest och smärtor. PÅ grund av ekonomiska själ.FY! Jag skäms över att vara människa. Detta borde vara förbjudet och de ansvariga borde (nästan - jag överdriver lite) halshuggas.

Skulle du vilja dö ensam? Med dödsångest? Smärtor? NÄ, inte jag heller.

/ ia,

(en upprörd blivande sjuksköterska i sitt esse. Detta hade inte omvårdnadsteretikerna inte gillat. Och inte jag heller!)

söndag 13 november 2011

brustna hjärtans höst (så de läker alltså!)

jag har säkert sagt det hundra gånger förut. MEN morgonpromenader i skogen,på hösten, när solen går upp... det är något helt fantastiskt. Som gör mitt hjärta helt lungt. Fullt av frid, kärlek och tacksamhet.

(folket, testa, det är värt!)

kärlek!
/ia.

walking aimlessly

-
Jag har testat att hitta min lycka, min mening i familjen. Om vi skulle ha perfekta relationer, utan bråk, utan olyckliga hjärtan. Då skulle väl allt bli bra. Men det räcker inte. Att kämpa för att ens föräldrar ska tycka man är duglig, det får INTE bli det enda målet i livet.

Jag har testat att hitta min lycka i kroppen. Att vara smal, vältränad, brun, blonderad, fixad. Med det höll inte, tomhet.

Jag har testat att hitta lycka i vänner. Att ha många, umgås, yta, skratta. Det är bra, men det räcker inte.

Jag har testat att hitta mening i fest & alkohol. Det där som skulle vara guldkanten i tillvaron. Dansen, svettet, visst är det underbart. Men det gör bara vardagen grå. Det är inte meningen i livet.

Jag har testat att hitta lycka i prestationen. Toppbetyg, träningsflitigast, ställer upp, ”duktig”, ”snäll”, extrajobben, sparpengar, inga studielån. Så.Himla.Duktig. Men det räcker inte från att rädda dig från ett svart hål på insidan.

Jag har testat att hitta lycka i pojkvän och killar och dejter. I beröring. I hemmamys. I att få byta ut sin egen familj mot någon annans. I att få bekräftelse. Men det är bara ångest när hela din kropp skriker NEJ! När du våldtar dig själv. När ditt hjärta säger: sluta, stoppa, gå. Bevara ditt hjärta.

Jag har testat att hitta meningen i mat. I att njuta av livets goda. Att vara så disciplinerad att man hittar tillfällena när man får njuta. Får äta. Får unna sig. Eran Gud är buken. Och nej, nej, nej, det håller inte.

Jag har testat att hitta meningen i religion. Kyrkan. I att leva ordentligt. Vara duktig och frikyrklig. Religion, i hjärnan. För att duga, räcka till, accepteras, hitta gemenskap. För att vara en: Duktig. Flicka. Så J**** duktig när jag bad, läste Bibeln, gick till kyrkan. Lät bli alkohol. Lät bli killar.
Jag var helt DÖD på insidan.

Jag har testat Gud. Att ge honom hela mitt hjärta, hela min själ, hela mitt förstånd.
DET HÖLL.
Och jag har hittat hem.


kärlek!
/ia

lördag 12 november 2011

Du är min far och jag är ditt barn.

Imorn är det fars dag. Och jag kommer inte ens träffa min lilla pappa...

(förresten, Friskis&Svettis bjuder på gratis träning till alla pappor imorn så det kan vara en present att ge bort! :) )






Men han är bäst! <3


Och det finns så mycket tragik i livet att man verkligen måste lära sig att vara tacksam, inte ta något för givet, och se varje dag utan sjukdom och olyckor som en gåva. Vänner, ta hand om era nära och kära, man vet faktiskt aldrig hur länge man har dem intill sig...

kärlek!
/ia

--

-
Om man får städredskap i födelsedagspresent av sina nära och kära, är det då någon form av pik av något slag? hursomhelst, på mindre än två veckor har jag städat lägneheten tre gånger! Jag lovar, detta ska inte upprepas.

Denna helgen skulle bli en plugghelg. Sluttenta på fredag. Men så ringde de från 45:an och undrade om jag ville jobba. Och man behöver ju pengarna och alltid kul att få jobba (och chansen att visa upp sig lite kanske ökar möjliggheterna till sjuksköterskejobb framöver). Så nu blir det kvällstur både idag och imorn.
Det blir bra!

Trevlig helg önskar jag er.
(och ja, Johanna och Olivia, ni har alldeles rätt. Jag passar på och njuter av denna glädje medan den är.)


Gäsp! Fina lilla hjärtat!

Och lite för lite sömn har det blivit hela veckan, men men med min höghet på livet känner jag inte så stort behov av att sova. Det tar vi igen en annan gång!

kärlek!
/ia.

fredag 11 november 2011

vad vore jag utan dina andetag?

-
förut när jag körde biceps under bodypump/skivstångspass så hade jag ca 3-3,5kg på båda sidor av stången (man jobbar med en muskelgrupp i taget i ca 3min..). Idag var jag för första gången uppe på 10kg.

Sånt gör mig pepp!

kärlek!
/ia.

nu när jag känt kärlek vill jag bara ha mer

--
Jag blir så rädd ibland.

rädd för all den här glädjen och lyckan som flyttat in i mitt hjärta. Jag är rädd att det är inbillning, att det snart går över. Att jag inte alls är frisk än och trillar tillbaka. Jag är rädd för att jag vet att man inte kan vara som nykär, som rosa små moln, förälskad i livet precis hela tiden, livet ut. Nån gång vänder det, kommer jobbigheter, vare sig man vill eller inte. Vad händer då?


Jag är så rädd. Rädd att den här glädjen som jag verkligen tror kommer från Gud också bara är psykologisk glädje, som det varit förut i perioder när jag varit glad. Att det egentligen handlar om att jag nu känner mig rätt fit, tränar bra, äter hälsosamt, väger ok och sånt. Att det är det min glädje handlar om egentligen, men att jag tror att den är från Gud.


Jag är så rädd. Jag är så rädd att den här glädjen handlar om att jag har så fullt upp nu att jag inte hinner vara ensam och ledsen. Att det bara är för att jag inte hinner tänka som jag är glad. Att det är för att jag träffar mycket folk hela tiden, att relationerna i familjen är så bra, att jag är så glad och trygg i församlingen, att det är det som gör mig glad. Vad händer då när jag blir arbetslös, när jag blir mer ensam, när vi bråkar hemma….?


Jag är så rädd. Så rädd att något ska komma i vägen för det här fokuset jag har på Gud. Att vara hans barn och göra hans vilja. Jag är rädd att nått världsligt ska komma emellan. Att jag ska börja bry mig om vad folk tycker och tänker om mig om min tro. Att det ska dyka upp nån sån där jobbig killhistorie, dejting och sånt (har lust att skriva ”sånt skit”!) som förut bara bränt mig, skadat mig, gjort mig skör, och som drar mig bort från Gud. Som får mig att fokusera på annat. Får mig att släppa den här frimodigheten. Som får mig att komma ifrån det där med att vara helt, totalt överlämnad i Guds famn. Jag vill att det ska vara rätt. Rätt man. Som drar mig närmare Gud, inte längre ifrån. Annars vill jag inte ha nått alls!


Jag är så rädd. Så rädd att det här med Gud tillslut också bara ska bli en prestation. Om hur många blogginlägg jag kan skriva om honom för att andra ska få höra om hur fantastisk han är (och jag ska känna mig som en duktig kristen?) Och hur många läsare jag kan få. Att jag ska glömma att jag är total helt beroende av Jesus i mitt liv, i mitt hjärta, varje dag för att kunna vara någonting alls, att kunna leva. Att jag ska bli högmodig mitt i all den här lyckan. Jag vill vara ödmjuk.


Jag är så rädd. Att jag ska bli tvungen att välja, offra, lida, på riktigt. Välja bort glädje, familj, vänner, ”myslivet” för Honom, Herren.

Jag är så rädd. För hur misslyckad jag ska känna mig nästa gång jag går snett. Nästa gång jag ev. får panikångest. Nästa gång jag ev. super mig full. Nästa gång jag ev. är med en kille jag inte ens är kär i. Nästa gång jag gör illa mig själv.

JAG.VILL.INTE.TILLBAKA.!

Nu öppnade jag mitt hjärta. Ta emot det väl. (och ge mig gärna stöd - jag behöver det!)
Och nej det är inte såhär ännu. Jag är fortfarande lycklig. Sprudlande glad. Men just nu är jag också liten.
Liten och rädd.

Men jag vet. Att det enda jag kan göra med denna rädsla är att lämna den till Gud. Lämna mig i hans hand. Be honom leda mig dag för dag. Be honom ge mig det mått av glädje och det mått av sorg som är det bästa. Skratta i dagar av glädje, och gråta i dagar av sorg.

Kärlek!
/ia.

Thank God it's friday.

-
varför vara kär i en enda person när man kan vara kär i hela världen och allt som finns där i? :)

Tack Gud för en ny dag.


tummen upp för att få leva!

En bra dag önskar jag er!

kärlek!
/ia.

torsdag 10 november 2011

I wish my smile was your favourite kind of smile

-
det har länge varit en rädsla och "förbjudet" att köpa hem en hel chokladkaka med ljus choklad, typ Marabou för att jag tänkt att "då kommer jag säkert vräka i mig hela på en gång och sen må skiiiiiiit och få massa ångest osv. "

Men jag köpte den tillslut. För att utmana mig själv. Se att jag kan. Att jag har kontrollen över mig själv. Att jag inte är sjuk. Att jag inte kommer få bulimi/hetsäta.

Och nu, tre/fyra (?) veckor senare börjar de sista bitarna närma sig. Efter att jag tagit ca en bit per dag. Det var inte svårt. Jag kunde. Jag kände mig inte sugen på att äta upp allt på en gång. Det har inte varit jobbigt. Jag har inte mått dåligt av att äta en chokladbit per dag.
Vilket innebär att jag i framtiden alltså kan ha "onyttig", ljus choklad i mitt köksskåp utan att vara rädd.

Halleluja. YES! Ännu en seger!
Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett stort steg för mig.

Glad & Tacksam!

kärlek!
/ia.

onsdag 9 november 2011

---

--
Mitt hjärta gick sönder – och det gjorde mig ödmjuk. Jag tror att det var en helt nödvändig väg att vandra.
Men det gjorde ont.

/ia.

från kylan in i värmen

-
bläddrade igenom lite gammalt och stötte på en text som jag döpt till "Höstdikt". Skriven för ca ett år sen alltså, så säkert publicerad redan då men tänkte jag kunde passa på att göra det igen, nu när det är höst och allt : )

för denna höst känns det som att det finns väldigt lite tid över till att vara poetiskt (ja, om det inte är svt som begär det så ;) ) men uppsatsskrivande och tentaplugg prioriteras lite före. och dessutom skriver man bäst när man är ledsen och jag har inte varit så värst ledsen denna höst....

så en gammal sak, varsegod:


Skogskyrkogården, 14 oktober 2011.

-

höstvinden blåser kallt
vindar
som sveper bort alla löv


Låt det blåsa
Herre, blås bort allt det gamla
så jag kan stå där
naken och skygg
men med chans till nytt liv
En ny vår

Låt det blåsa
Ett sista försök till försoning
blås bort bitterhet och ilska
och låt mig starta på nytt.
Som de röda gula löven
virvlar ner
låt mina tårar blåsa bort

ett höstregn
sköljer bort det gamla
sköljer gatan ren
nya vägar, ny stad, ny möjlighet

som en lövhög
det gamla och smutsiga
får multna bort
under vinterns kalla täcke
så kan kanske sorgerna sakta glömmas
lämnas under ett lager av kall kall snö
och när solen kommer
är det borta
borta
för alltid



/ia, oktober-10.


och faktiskt. nånting har nog hänt. det är en ny höst. mycket gammalt är borta. och det nya är bra.


kärlek!

/ia.