Om vi förlorar varandra här i vimmlet, så minns att jag står bakom dig

-

Förutom att träffa min underbara, älskade, knäppa lilla familj igår (och pussa på Edvin och lukta i hans mjuka bäbisfjun till hår!) så fick jag också träffa min allra bästa Margareta. Fantastiska kvinna. En av mina stora förebilder i livet. Och jag tror det är feting värt att ha kompisar inte bara i sin egen ålder utan även lite äldre, med mer livserfarenhet än man själv har. M är en sådan vän.
Och som om det inte vore nog med det så har hon och Getahun öppnat sitt hem för mig i Göteborg. Så vill jag flytta dit så är jag så varmt välkommen att bo hos dem (till att börja med, såklart man vill ha något eget om man blir långvarig). Och det känns fantastiskt tryggt och fint, inte bara det att jag får bo hos dem utan att de faktiskt vill och önskar att jag ska göra det. Och Göteborg... fina fina stad. Som jag sagt jag vill prova att bo däri nån gång i livet. Och det kanske är nu snart chansen kommer, då det ser lite halvt hopplöst ut med jobb här i Falun...
Men den nuvarande planen är att stanna här över sommaren, sen får vi se. Göteborg kanske, att bara behöva fixa jobb till en början och slippa tänka boende vore ju skönt. Och vilket boende sen, med två helt galet bra människor. Fine!


När jag ändå är inne på så bra saker ska jag berätta lite mer om mina segrar, de där små stegen för mänskligheten men stora, friskhets-stegen för ia:

Seger 1: Jag kan ha, och trivs i, ett träningslinne i min egen storlek (small alltså). När jag själv köpt linnen de senaste åren blev det alltid Large, storlek 40,42 osv, bara för att "jag vägrar att ha nått som sitter tajt över min groteskt stora, äckliga mage" typ. Jag trivdes inte i det. Men så fick jag ett träningslinne av mina fina tjejer i födelsedagspresent. I min egen small-storlek. Hjälp! tänkte jag. Det där kommer jag aldrig nånsinn kunna ha på mig, visa mig offentligt i, trivas med... Men jag gav det en chans. Jag vågade prova och hej: Jag trivs fantastiskt fint. Fastän det inte sitter löst och hängigt. Min kropp är inte nån supermodells, men den är min och jag är nöjd. Den bär mig var dag. Varför skulle jag då hata den? Vem får inte ett eller flera veck på magen när man har alldeles för tajta jeans och böjer sig ner? Det är helt normalt och inget man behöver skämmas för eller ha ångest över eller tänka på dag och natt eller tänka nedsättande tankar om sig själv för.
Att sluta med sånt är en helt fantastisk befrielse!

Seger 2: Imorgon blev vårt seminarium flyttat från förmiddag till eftermiddag. Fine, tänkte jag, då går jag upp tidigt, går min vanliga morgonpromenad, äter frukos, går ner till gymmet och kör en sväng och sen till skolan. Men då sa min (numera lite smartare hjärna): Hej ia! Skulle du inte egentligen mer behöva sova, eftersom det blivit ganska dåligt med det på senaste tid. Tror du inte att du och kroppen egentligen skulle må bättre av att försöka få åtta timmars vila och sömn och återhämtning än vad den behöver pumpa muskler? Jag ska ju ändå köra ett skivstångspass imorn kväll liksom.. Och jo, det skulle jag må bättre av. Gå upp, ta promenaden, sen bara vara lite hemma utan att stressa för en gångs skull.
Och grejen är den att såhär kunde jag tänka förut också, inse vad som egentligen var bäst och mest logiskt. Men jag skulle ändå tillslut alltid valt träningsalternativet, för jag visste hur dåligt jag skulle må annars, hur lat jag skulle känna mig. Det var inte värt det.
Men jag väljer bättre nu.

Så: Sovmorgon nästa! (en sovmorgon är alltså till kanske 07.30 om nån undrar, haha - men skillnad från 05.30!)


bästa människorna. och att bo hos er vore en fantastisk förmån...
vi får se vad Gud och livet vill med mig.

kärlek!
godnatt /ia.