söndag 28 november 2010

--


får man sluta vara stark?

för jag vill inte vässa mina armbågar.
jag vill inte sätta hårt mot hårt.

/ia.

lördag 27 november 2010

I made it!


japp. jag fixade det.
att ha mig själv som enda sällskap en hel dag. utan att bli galen. eller rastlös. (men jag hade glömt. att det var så här, innan, nyss. men det är bra nu. och man vill liksom inte gå tillbaka)

och ibland blir jag rädd när det känns som jag är, i varierande grad, stressad precis hela tiden. (även när jag inte har något att va stressad över) men nu har jag andats. tränat på att sitta still. försöka ha lite ro i kroppen.

och promenerat. och städat. och julpyntat. och tränat.

men en dag som avskärmad räcker nog. imorn ska jag till kyrkan och träffa folk.







det blir mörkt så himla tidigt. men det gör inget. för jag gillar mörkret. för då kan man med gott samvete sitta inne och mysa.



och imorn är det 1:a advent. naaaaaajs.

/ia.

fredag 26 november 2010

--


Så den lite dråpliga storyn då som inte är så jätteupphetsande egentligen men men:
I tisdags var min första dag på praktiken. Allt gick jättebra, väldigt trevlig tillfällig handledare, det var kul, jag tyckte jag lärde mig massor på bara nån timme. Pepp helt enkelt. Vid förmiddagsfikat välter jag ut min tekopp över mig själv. Lite blött. Lite varmt. Jag tyckte det mest bara var pinsamt att jag var så klantig, men min arm råkade bli röd som en kräfta typ, från armbågen över hela armen ner till handen. Så då tyckte min handledare att jag skulle gå hem och vila och spola vatten så jag inte skulle få nåra brännskador och blåsor. Jag ville ju inte gå hem men kunde ju inte gärna protestera. Alla var jättegulligt snälla och frågade hur det gick och så. Jag kände mig som en klantig femåring typ. Lyckas vara där, min första dag, i ca två och en halv timme innan jag blir hemskickad. Jippi bra start. Men jag började iallafall inte gråta förren jag var själv i omklädningsrummet, haha. (obs! jag är en väldigt blödig / känslig människa som kan gråta för minsta lilla.) så att jag höll mig till min ensamhet tyckte jag var starkt jobbat. Men som sagt, snopet att komma hem innan tio första dagen.

och nu kan ja ju se det komiska i det hela. och vara glad över att jag typ inte hällde te på nån patient eller doktor eller nått, hah.
och sen har det bra gått bra och varit kul. så de blir nog bra.


och nu tror ja de slutat haft fest här i huset så då kanska man kan och ska sova.
gonatt.

/ia.

torsdag 25 november 2010

--

En gammal känd psalm. Jag tycker den är fin. Jag tänker på min mormor.


Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
Känner lugnet.
godnatt
/ia.

tisdag 23 november 2010

--

En sån dråplig dag. Med röda ögon. Så den är inte värd att nämnas. Än. Sen när jag mer kan se komiken och inte tragiken (okej så farligt var det inte!) i det hela ska ni kanske få höra denna (faktiskt lite komiska) story.
Så sen gick jag på stan istället för att vara på min praktik. Handlade lite. Tröstshopping, bra medicin det. Och verkligen helt enligt mina ideal om att konsumera mindre. Eller inte..
Så nått helt annat. Eventuella klokheter, inte privatlivet i alla fall:




Det här är en gammal kärlek till mig (Marilyn Monroe alltså). Visst är hon vacker?

Och jag vet att jag för skitlängesen utlovade ett blogginlägg om denna fantastiska kvinna. Så nu kommer det, något försenat:

För mig är hon en förebild. För hon får mig att tänka efter. Om sunda värderingar. På något vis. Anledningen till att hon får pryda mina väggar är att hon är en skönhet, utan för den skull vara pinnsmal. Hon får bli mitt bevis att smal inte alltid är lika med vacker. Utan att den kvinnan jag tycker är en utav de snyggaste genom tiderna faktiskt hade kurvor. Annars skulle hon inte få hänga på min vägg, jag måste ha ideal som jag mår bra av. Dessutom är hon så ouppnåeligt vacker att jag liksom inte ens behöver försöka jämföra mig. Skönt.

Och på samma gång kan man också komma ihåg att skönhet inte är lika med lycka. För trots att Marilyn, eller Norma Jeane Baker som hon egentligen var döpt till, ansågs vara en av den tidens allra vackraste/sexigaste/framgångsrikaste kvinnor så verkade hon inte vara speciellt lycklig. Hon hade en ganska trasig och trasslig barndom bakom sig. Och överdosen hon dog av tror man var självmord,(om man inte gillar konspirationsmetoder om Kennedyfamiljen ). Det får mig att tänka på att det kanske inte spelar någon roll hur lyckad man är i andras ögon, hur vacker, om man inte tror på det själv. Att världens vackraste hade dåligt självförtroende får mig att inse att det är den inre bilden av sig själv man måste jobba med. Inte den yttre. Man kan vara världens vackraste och tycka man är ful. Man kan vara smal och tycka man är tjock. Då är det inte utsidan som behöver putsas på, utan själen. Och hjärtat.

Ett Marilyn citat som jag hade hem-hemma, som visserligen inte fått flytta med till stora staden men som jag ändå bär med mig och jag fortfarande funderar på ibland är:


”Ett flyplan som passerar ljudvallen gör mycket mer oväsen än ett brustet hjärta”


Jag vet såklart inte vad Marilyn syftade på när hon sa det här. Och man kan säkert tolka det på massa olika sätt. T.ex. typ ”stackars mig, ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig om att mitt hjärta går sönder”. Men det tycker jag är en negativ tolkning.


För mig har det istället fått betyda att ett brustet hjärta inte är det värsta som kan tänkas. Att det finns annat som liksom dånar värre. Inte att ett brustet hjärta är något litet, trivialt. Det är så otroligt stort och smärtsamt för den som är där, mitt i det, just då.
Mer att det är något naturligt. Något som händer alla. Någon gång. Det får man liksom räkna med. Det är så livet är. Och det händer säkerligen igen.


Och man kommer igenom. Och trillar dit igen. Och det gör ont. Förbannat ont. Så man kanske tror att man kommer dö av det. Men det gör man inte. Man överlever.
Och det känns tryggt. Att vad som än händer, hur mycket man än krossar hjärtat, finns det en ljusning, på andra sidan. Någon gång. Att inse det gör att man inte blir lika rädd. Man vågar riskera hjärtat igen, för annars blir man bara kall, sten, död.


Man måste våga leva. Sen behöver man inte vara dum. Och utsätta det för onödiga risker. Ta vara på sig själv lite. För varje gång kanske man får ännu ett ärr, ännu lite mer stukad. Och man bör passa sig för att få alltför många hjärt-ärr.


Men: Man dör inte av ett brustet hjärta. Man bryter ihop, lär sig att andas igen, och kommer tillbaka.


(och det här kan ju gott någon få slänga i ansiktet på mig nästa gång jag själv sitter där med ett hjärta som potatismos. ”– Ia, du sa ju att det inte var så farligt, att det hör livet till”. Jag tror inte jag kommer bli tröstad av det, bara tycka ett jag var en korkad lättsinnig känslokall idiot när jag skrev det här) .
Amen.

Åh sexiga vackra du jag tror jag dör!

/ia.

måndag 22 november 2010

--


“I’m rather hurt than feel nothing at all…”

Eller?
Eller? Som du skulle ha sagt.

__________________________________________________________________

och jag har sovit rätt bra tre nätter i rad nu. Halleluja! Kanske är förra veckans mega stress som släppt. Välbehövlig vilohelg.
Och träningen går bra och framåt nu igen, kul.
Och jag känner mig uppfylld. Av något bra.
Imorn börjar praktiken på avd. 45. (kl 6.45!!).Det blir bra tror jag.

/ia.

söndag 21 november 2010

--

Jag har kommit fram till att väldigt mycket av det jag tycker om här i livet har två saker gemensamt: det gör mig VARM och GLAD.

Tillexempel KAFFE. Man blir varm. Både i händerna när man håller koppen, och från insidan och ut när man dricker denna, världens bästa, ljuvliga dryck. Dessutom gör ju koffeinet att man blir lite uppiggad, glad och tillfreds sådär. (Ett bra gift!)

Samma sak med TRÄNING. En utav de allra bästa sakerna med träning är ju att man blir varm. Att man får igång blodcirkulationen så man äntligen kan få tina upp sina smått blåa fingrar och tår. Den sköna värmen som sprider sig så man glömmer hunger, trötthet, ledsenhet, ångest och allt sånt. Och i samma takt som endorfinerna sprider sig i kroppen kommer också välbefinnandet, glädjen. Att vara nöjd med sig själv och sina prestationer. Och värmen håller ofta i sig i nåra timmar efteråt. Man slipper gå runt som en ”frysboll” och kan istället känna sig rätt allmänt tillfreds med tillvaron.

Och ibland känns det som om träning är det enda i livet som är okomplicerat. Det enda som man alltid vet att man mår bra av, oavsett om allt annat. Nått som aldrig känns fel. Nått som alltid gör en glad. Och varm. Nått okomplicerat som inte har med känslor att göra. Med människor. Med relationer. Med val, livsval. Det är liksom bara bra. alltid.
Och är det då så konstigt, att det är det bästa man vet? Det man vill lägga sin tid på. Det man vill fly till. Jag kan undra ibland, ska livet aldrig bli eller vara enkelt? Och då vill jag fly. Träningen är en paus, ett andningshål. Där jag är precis nu och här. Bara fokuserad på kroppen, att göra sitt yttersta. Stänga av allt annat. Det krångliga livet. Så skönt. Är det så konstigt, att det blir min passion? Att det blir ett farligt beroende.

Och jag vet. Det är fegt. Att vilja fly livet så. Men ibland känns det faktiskt precis så. Att man vill vara ett barn, eller att om jag blev så sjuk att jag började tyna bort (ska inte det!), då skulle ingen kunna ställa nåra krav. Ingen ha nåra förväntningar på hur man ska bete sig. Man skulle inte behöva ta svåra beslut, och ta ansvar för sina beslut. Jag vet, fegt, omogna önskningar, barnsligt. Och det kommer och ska aldrig bli så. Men ibland vill man bara släppa allt.

KROPPSKONTAKT, att mysa, kanske med familj och kompisar, eller lite mer åt romantikhållet med kramar och pussar, eller hångel för att vara lite rakt på, det gör en, oftast, glad. (eller rädd om man är en knäpp ia-tjej) Och varm. Förhoppningsvis även från insidan, om du känner att du ger och får något fint, av någon, av kärlek.
(Och förresten att bara umgås med vänner också, åh mina fina vänner!)

När man är trött är man ju allmänt frusen och småledsen (eller jag är det i alla fall), sen SOVER man, och då blir man ofta varm, och glad. (speciellt när man har raggsockor på, då vill fötterna nästan brinna upp på morgonen).

Och en grej, som jag visserligen lagt på hyllan (15 månader nu, imponerande, hehe) som jag tror också är så lockande för att det gör en varm och glad: ALKOHOL. Det är ju faktiskt en väldigt skön värme som sprider sig i kroppen. Ett lugn. En upprymdhet. Problemen försvinner (eller så blir man en hysteriskt gråtande fylletjej – been there! ) Men i alla fall. Jag är glad att jag slutat, för jag vill vara mig själv och inte någon annan som gör konstiga grejer och beter sig annorlunda. MEN, det jag saknar med alkoholen är att man aldrig frös eller var trött när man skulle på krogen. Nuförtiden, med den kvällströtthet jag bär på, så kan det vara skitsvårt att gå ut på krogen och tycka det är kul, just för att jag ofta är så himla trött och frusen på kvällarna.
Men jag får väl ta en löprunda + kaffe eller nått precis innan jag går ut, och dansa rumpan av mig, så kanske det löser sig ändå : )

Och sist men inte minst. Jag blir sådär glad och varm (nästan det enda som kan göra mig varm utan att det är nån fysisk aktivitet eller varm dryck inblandad) av att SKRIVA. Jag liksom bara älskar det. Och kan bli förundrar över hur tid och rum och allt annat kan försvinna. Att skapa, ord, meningar. Det är något som känns meningsfullt, för mig. Och som fyller mig. Kanske att det är nerlagt i mig, av någon som är större än jag själv, och som vill nått med att jag känner sån glädje i det. Jag hoppas det. Och att det kan få komma till användning. Till Hans ära. På något sätt.

Och så Gud. Jag vet inte om jag alltid blir varm. Men lugn i alla fall. Och en frid som inte är bortbytbar mot miljonersmiljoner. Ajmen!

Idag var systeryster, bästa Anna Margareta, här på kaffe. Efter ett träningspass. Vilken fin varm och glad kombo va?


Och så lite hångel på det då!?
haha, nejdå, gonatt istället.

/ia.

lördag 20 november 2010

Ödmjukhet – är inte (enligt mitt tycke i alla fall) att göra sig obetydlig, att be om ursäkt för att man finns (som vi kvinnor är så extra bra på. Skärp oss!)

Ödmjukhet är att inse sitt helt unika värde (och ingen har rätt att trampa på dig!) men samtidigt inse att alla andra människor är precis lika mycket värda.

Tycker jag.

/ia.

torsdag 18 november 2010

--

skulle bara vilja sova.
sov som ett barn

tisdag 16 november 2010

--

Helig vrede
Vad är det liksom?
Visst ska man, som kristen, vara ödmjuk, förlåtande osv. osv.

Men inte ens Gud är snäll (som Mark lärde oss, vilka heta diskussioner, hihi) utan Gud är god. Vilket innebär att han känner helig vrede. Inför sånt som är fel. För ja, jag tror faktiskt att det finns rätt och fel.

Och jag är glad att jag kan bli förbannad. Vrede. Tex. över
- Människor som stjäl från gamlingar
- Barnpornografi (fy *** säger jag bara!)
- Sexuella utnyttjanden i alla dess former (funderar faktiskt seriöst på om jag inte tycker att kastrering borde finnas som ett straff i svenskt rättsväsende) För finns det något som är mer kränkande?
- Folk som myglar till sig pengar som de inte har rätt till – och människor som bara tänker på pengar och kör över andra i sin väg att få så mycket som möjligt.
- Att människor svälter ihjäl när andra har ett sådant sjukt överflöd av materiella prylar.
- Krig
- Skitsnack och mobbing.
- Utvisningar av flyktingar/invandrare som skaffat sig ett nytt liv här i Sverige.
- Föräldrar som misshandlar sina barn – både fysiskt eller psykiskt. Eller förresten föräldrar som inte tar väl hand om sina barn överhuvudtaget (dock skillnad på att göra sitt bästa men inte alltid lyckas – föräldrar är ju också bara människor)
- Och massa andra saker.

Men det sköna är, att även om jag, med rätta, blir förbannad över det här, så är det inte min uppgift att döma. Tack och lov. Min är domen, säger Herren. Ja, tack för det.

Och om någon uppriktigt ångrar sig så är det min uppgift att förlåta. Inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger (= i evighet).

Förresten är ett uppriktigt förlåt bland det finaste som finns. Som berör mig mer än mycket annat. Att be om förlåtelse är stort.

Ja, jag är glad att jag blir arg. Den dagen jag kan läsa nyheter om hemska saker utan att bry mig, då hoppas jag någon slår mig i huvudet. (Jag har en väldigt tung stekpanna här hemma hos mig som ni kan få låna!)

och nej, lilla ia. inte skriva nått om vad som händer på riktigt. nu. privatliv. det inre. det kan vara så skört, och man ångrar att man blottar sitt hjärta så. så nej, lite åsikter och "politiska" inlägg blir bra. skydda sig själv.

och berätta knäppa saker, som att jag tinar blodpudding på elementet (ja, inte direkt på, men på papper på elementen). sånt får man säga. det får räcka så.

kram
/ia.

--

för ett antal veckor sen gick jag och lyssnade på den här låten (Isarna) av Annika Norlin (Säkert!). och nynnade med. för det hände liksom ingenting.

En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här
Jag skakar om kalendern
Kyss mig så att nånting händer
Slå mig så att nånting blöder
Elda upp mitt hus, gör det ikväll
Så det finns nåt som glöder

Bad jag det? Undermedvetet?
Och då tänker jag att man ju skylla sig själv, när det blir som det blir.
tacksam. eller skylla sig själv. ??
ja jag vet faktiskt inte. än.

/ia.

söndag 14 november 2010

--

jag läser en tidning.

en sida tipsar de om en blogg där en tjej skriver om sin kamp om att bli fri från sina ätstörningar/anorexi.

nästa sida är ett repotag om en som gått ner 40kg, hur hon gjorde, hur man kollar om man är sockerberoende och ord som "aldrig släppa kontrollen av vad man stoppar i sig" "ta aldrig om av maten" "äter inga mellanmål", "läs innehållsförteckningar".

Sen på ytterligare nästa sida har de recept på efterrätter.

jag blir så j**** ambivalent. splittrad.

Överallt är det så inkonsekvent. Man ska ha kontroll. Nej man ska njuta. Man ska vara nyttig. Man ska släppa kontroll. Man ska ha ha goda vanor. Man ska unna sig saker. Man ska ha disciplin. Man ska kunna vara spontan.

Vanliga människor kanske kan hantera det här. För mig (skulle nog kunna skriva oss. vi störda) blir det bara kaos. I den lilla reptilhjärnan. Som suger åt sig av allt som har med sånt här att göra.
Splittrad. Vem ska man tro på? Är jag en tjock matmissbrukare som är sockerberoende? Eller är jag en ätstörd tjej som behöver släppa kontroll?
När jag läser sånt här vet jag faktiskt inte. och det gör mig förrvirrad.

Jag kanske borde sluta läsa tidningar.

pusshej
/ia.

lördag 13 november 2010

--

Jag har typ alltid mina tånaglar målade. för att de är så ruskigt fula annars. Kroniskt skadade av min ca 16 år långa fotbollskarriär.

Så, när jag idag bestämmde mig för att kolla efter hur mina tår faktiskt ser ut där under lagren av nagellack så blev resultatet detta:
5 av 10 tår (jo, på så sätt är jag normal, jag har tio tår...) hade någon form av blånagel, helt eller delvis.
50% skadade tår alltså. rätt hög procent ändå. och jag får nog fortsätta med det där att täcka över mina skönhetsfläckar, haha.
och kanske skylla mig själv när jag jämt ska klämma i fötterna i så små skor som möjligt.
men det är väl så, jag gillar litenhet. i många former. as you know.

vilket djupt och meningsfullt inlägg.
antar att alla sitter med anteckningsblock och dör av intresse över mina tånaglar.

så fint med sol, värme, hav. jag vill ha!


ha en bra kväll, det tänker jag ha med mina fin-fina tjejer. i och från Bjuuuuuuuuuuuurs. puss.

/ia

fredag 12 november 2010

--

ibland tänker jag: usch, jag borde lägga ner det här. Det här med att ge ut delar av mitt privatliv på en blogg.

Men: jag bara måste skriva. så enkelt är det. det ligger liksom i mig och är en del av mig. annars blir jag inte hel. så precis som jag är träningsberoende så är jag skrivberoende.

Och vems privatliv skulle jag skriva om om inte mitt eget? jag kan ju gott inte lägga ut nån annans stackares privatliv här, eller hur? (även om säkert personer i min närhet blir lite uthängda då och då -sorry. hoppas mest på ett positivt sätt).

Och ibland räcker det med att låna ord från andra.. nåra rader som följt med genom en massa år. och som aldrig gjort sig bättre än nu. tror jag.

Men lägg armarna runt mig
och slit ut vad jag har
och gräv i det dunkla,
men sök inga svar
för jag lovar ingenting
det är det enda jag kan hålla
men jag känner nånting
jag är så gott som förtrollad
/L.Winnerbäck.


Och jag älskar när snöflingorna trillar ner utanför mitt fönster.Gud har gjort världen vacker. Och lagt massa kärlek där. Ta tillvara på det.

Ha en bra dag.

/ia.

onsdag 10 november 2010

--

igår var det piss. igår var jag nere. (för att jag blir sån när jag blir trött och inte tar hand om sovandet och ätandet på rätt sätt)
idag är det bra. idag är jag glad.

och ibland vill man bara stoppa tiden. stanna för alltid. där man bara ler. där man känner sig trygg.

så är livet. upp och ner. men jag lär mig typ aldrig. mina enorma humörsvägningar riskerar att ta kål på mig, på all min psykiska ork.
för när jag blir sådär då vill jag bara ge upp. allt. sluta bry mig. sluta kämpa.

men. så sover man nio timmar och är som en ny människa.

och akuten var såå bra! blev positivt överraskad. spännande. och intressant. lärde mig massor. fick se massor. fick även göra en del, bl.a. ta blodprov helt på egen hand. och jag fixade det! sånt höjer självförtroendet. och jag blev väldigt imponerad av personalen jag jobbade med idag. skitduktiga, både undersköterskor, sjuksköterskor och läkare.
och eftersom jag var på ortopedsidan så har jag nu lärt mig vad som händer när den första snön kommer. radiusfraktur, radiusfraktur, radiusfraktur = röntgen och gips, röntgen & gips.

och nu är jag hemma hos mamma och pappa för att lite snabbare kunna ta ig till Rättvik imorn. där väntar en dag på ambulansen. spännande. fast lång dag, 7.45-18 tror jag. sen direkt på hemgrupp. mina fina vänner!

och träffade min mate Jocke på bussen. grejt!

aja, skitsamma. just nu blir deet bara sånna där vad-jag-gör-just-nu och vardagsblogginlägg. inte världens intressantaste kanske.

godnatt.
jag ska ju ta hand om min sömn. inte blogga.

/ia.

tisdag 9 november 2010

--

Yes, idag var första dagen på praktiken, första riktiga dagen. Som jag bävat för. Jo jag vet, jag borde egentligen tycka det här är skitkul, akutspår och allt, men jag har mest varit rädd.

Rädd för att känna mig så bortkommen och okunnig att jag ska gå hem och gråta och vilja hoppa av utbildningen. Rädd att förväntas kunna en massa saker som jag inte kan, och så kommer jag känna mig värdelös och kass och tänka att jag aldrig kommer klara av att bli en bra sjuksköterska. Rädd att jag ska kugga på akut-tentan. Rädd att jag ska tycka att det är tråkigt och (återigen) börja tvivla på mitt yrkesval. Rädd att gå runt och vara ständigt trött. Men den allra största rädslan, och det är det som är så hemskt för det är kanske det som beskriver mitt liv bäst, är rädslan för att jag inte ska ha tid att träna så mycket jag vill. Ha, så sjukt typiskt mig. Rädd att inte orka träna. Inte hinna träna minst 5 ggr i veckan. Rädd att äta för mycket om man blir trött för man vill ju ändå känna att man orkar vara alert och ta in så mycket som möjligt ute på praktiken. Rädd att bli bjuden på fika och inte våga och kunna säga nej. Rädd att känna mig tjock.
Ja. Det var jag det. I ett nötskal. Jag kan skratta åt det ibland. Men innerst inne tycker jag bara att det är sorligt. Att jag är så fast.

MEN, det finns andra saker. Som gör mig glad. Och varm. Från insidan. Tack fina du!


Men, första dagen har varit helt ok. Ingen verkar förvänta sig så mycket av oss, så det är ju skönt. Och det är intressant, även om jag inte tror att IVA riktigt är min grej. För mycket apparater och för lite vaken patientkontakt för min del.

Och, det här är ju verkligen också lysande för mig som ska göra praktik åtta veckor på en operationsavdelning: Vi fick kolla på en operation idag. Efteråt ville jag spy (nu överdriver jag lite, men lite grann ville jag spy iallafall). Blev illamående av att se hur de höll på och karva och gräva i en människa. Och ljuden var nog nästan ännu värre. Blä! Och hur kunde jag när jag var yngre drömma om att bli läkare. Fy sjutton. Nu tycker jag det mest verkar äckligt.

Hoppas jag vänjer mig, annars kan det nog bli åtta tuffa illamåendeveckor på 45:an. Och jag kan nog redan nu säga att jag inte ska bli operationssjuksköterska iallafall.

Puss hej
jag klarar mej (rimm!)
nu ska jag sticka iväg på träning.
/ia.

söndag 7 november 2010

--

Idag har jag äntligen köpt en ny kamera. typ över ett år efter den förra slutade fungera. tur man är så snabb! och jag är glad och plånboken kanske blev mindre glad. Men äh man lever bara en gång (här på jorden iallafall).
fick lov att ge mig ut och provfota också. och jag är verkligen ingen proffsig eller van fotograf. men man kan väl träna på't eller hur?

Skogskyrkogården 2010-11-07
/ia.

--

Man skulle kunna säga Suck!
Suck att jag igår missade affären med en kvart och blev mjölk-lös.
Suck att jag, trots läggning vid 01.30 vaknar 6.45 och inte kan sova mera.
Suck för en stundvis stor trötthet.

Men att säga suck är inge kul. Så jag säger istället: Tack Gud för en ny dag.

Igår gick jag runt på kyrkogården jag har här alldeles ca 50meter från mitt hus. Det var så fint med alla tända ljus vid gravarna. Jag minns förr när man var med mamma och pappa till Svenska Kyrkan i Bjursås på minnesgudstjänst och sen tände ljus vid mormor och morfars grav. Det var fint. Men längesen nu. Jag sakanr lukten av Svenska Kyrkan ibland. Det luktar jul. Och frid.
Men Centrumkyrkan är bra den med för all del.

Men jag blev rädd igår också. Själv är jag inte rädd för döden för egen del, men jag vill inte att nån som står mig nära ska dö. Så låt bli det är ni snälla!

/kram
ia.

lördag 6 november 2010

--

Idag skulle jag köpa en födelsedagspresent till min syster. Shoppade lite inredning åt mig själv istället. Typiskt. Men det blir bra. Snyggt hemma och Anna ska få nått hon med såsmåningom.

Och det har varit en fin dag. Det är så många dagar som är fina nuförtiden.

Jag har träffat Jocke. Det var för längesen. Men bra att det blev idag. Fredagsfika is the shit förresten, älskar det för då får man en känsla av att det är helg. Unna sig köpekaffe. Latte till och med. Vi testar olika cafén i stan. Idag blev det Kopparhatten. Med konst på väggarna.

Och kyrkan idag också. Allhelgonakonferens. Jag får faktiskt kyrkabstinens när jag inte vart där på ett tag, blev ju inget förra helgen. Och liksom känner att det är nått som fattas. Efter jag vart i kyrkan känns det alltid som jag kan andas. Normalt. Ofta i flera dar. Och man slutar kolla för mycket in i sig själv. I obehaget. Och lyfter blicken och ser andra människor.

Och det är liksom inte det att jag tror att Gud är mer i kyrkan än nånannanstans. Jag kan uppleva hans närvaro precis lika stort när jag är alldeles ensam på min morgonpromenad och solen lyser över en istäckt damm. Då är han där. Och när jag nästan dör av skratt med någon jag tycker om. Då är han där. Jag tror inte ens att man absolut nödvändigtvis måste gå i kyrkan för att kalla sig troende och kristen. Däremot tror jag att det är lättare att komma ihåg. Vad man vill. Vad man mår bra av. Vad Gud gjort och vill med livet. Och känna gemenskap. Med andra. Kyrkan är ju liksom som en extra familj. Med så fina fina syskon.

Ja man blir så levande att vara omgiven av fina människor. Vänner och sånt. En gudagåva. Tack!

Nu borde jag sova. Om det går, sånt vet man aldrig i förväg.. Men först bara packa upp min fina inredning från Village.

Kram
/ia.

torsdag 4 november 2010

--

förresten så gillar jag lammkött också!


och nu ska jag skriva tenta. första gången på typ 1 1/2 år. Lite scary är det. Fast egentligen vet jag ju att jag klarar det. Borde klara det.

puss och hej.
/ia.

onsdag 3 november 2010

--

Hej.
Konstiga grejer.
Jag är sugen på kött. (Brukar inte vara det jag är sugen på, äter så mycket av eller handlar). Men nu så! Igår när jag var på IcaMaxi kollade jag in massa olika former av kött, bacon, kassler, pannbiff m.m. och tillslut köpte jag bacon. Och igår när jag skulle lägga mig blev jag jättesugen på köttfärs. Har till och med känt mig sugen på en stor saftig köttbit, och ni som känner mig vet hur konstigt det är för att vara mig. Jag är ju liksom mer en fisk.
Och jag som brukar göra en liten grej av att jag tycker det är bra att äta mindre kött, för naturen och sånt. Men men.

Fast egentligen kanske det inte är jättekonstigt utan har sina förklaringar. Kroppen är väl sugen på vad den behöver. (Och nej, om man har livlig fantasi och tänker på att jag för nån vecka sen skrev om illamående, och nu kött-cravings så skulle ju de som själva hör de biologiska klockorna ringa börja tänka tankar om gravideteter. Nej nej och åter nej. Liksom rätt omöjligt om man säger så.
Mer rimlig förklaring: Järnbristen.
Så trots järntabletter och blodpudding får ja väl fortsätta försöka få i mig det där himla järnet. Så man inte blir att se ut som ett likblekt trött spöke. Och blir av med detta köttsug. Jag känner mig okvinnlig av det, haha.

/ia.

tisdag 2 november 2010

--

gå till huset med balkong
där järnvägsbommen ringer
under den varma, svarta plåten
har jag lämnat några drömmar

en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren

jag har kämpat med en dröm
jag ville inga brustna hjärtan
inga slitningar i blodet
jag ville hitta Söndermarken
/L. Winnerbäck.


Ledsen för de jag sårat. Och jag är rädd. Tänk om jag gör det igen. Ett brustet till. Eller två till.
Och allt jag vet är att det kommer bli kämpigt. En kamp mot mig själv, mina egna rädslor och känslor, mot andras åsikter, mot samveten, mot kravet på ärlighet, mot känslan av förväntningar, mot frestelsen att döma och gå, mot overkliga förväntningar på perfektionism, mot viljan att försöka göra den andre till det man själv vill att den ska vara.


Men, det konstiga är, den här gången känns det så stort, så helt annorlunda mot något jag förut varit med om, att jag faktiskt kanske är beredd att kämpa. Inte fly, inte stoppa huvudet i sanden, inte ta den lätta vägen ut. Som jag ofta frestas att göra. Nej, våga.. När något är så fint att det gör ont i hjärtat så kan jag inte bara lämna. Utan att ge det en chans.


Och för att lätta upp seriositeten lite så bjuder jag på en av Maddes skönaste kommentarer i helgen (eller egentligen kanske den var rätt taskig men jag är för korkad för att ta det på det viset)
- Ia, du ser ut som en prostituerad.
Förklarar man sammanhangen blir det mycket enklare att förstå, (haha, det kanske också verkar lite konstigt) men det struntar vi i, tagen ur sitt sammanhang blir kommentaren så mycket roligare. So thank you darling! : )

Och annat roligt: idag blev jag värsta sjuksköterskepepp! Bra. på att bli färdig, komma ut i verkligheten och jobba. (bara lite över ett år kvar!) Utvecklas. Blev så pepp att jag till och med för skojs skull kollade upp en massa jobbannonser på Platsbanken. Bara för att se vad som finns. Spännande att bara söka jobb vartsomhelst (får dock inte vara en håla på landet!!) och så flytta dit man får jobb. Hoppas äventyrarn i mig vågar göra det den dagen det kommer. Inte bli fast, villa, volvo, hund-träsket är inget jag drömmer om! (säger inte att jag inte kan tänka mig att ha allt det där - men jag vill inte ha det som livsmål)

Och jag kanske har en plan för sommaren. Den kan säkert komma att revideras, men jag är i alla fall sugen på nått. Och hoppas det går vägen om det nu är det jag vill.

/ia.

måndag 1 november 2010

--

Efter två dagars blogg-uppehåll tycker jag allt att det är dags igen : )
Detta uppehåll berodde ju på en Stockholmsweekend. Och vilken helg sen! Superjättebra faktiskt. (här tar vi i med superlativen!)

Och man skulle ju kunna pladdra på hur mycket som helst om vad man gjort osv. Men det kanske skulle bli världens längsta inlägg och sånt är ju faktiskt inte så underhållande att läsa om jag får säga det själv (precis lika tråkigt som 11minuters videobloggande, pik till Olivia & Erica, haha, )

Men kort:
Träffat ganska många före detta Betlare, bland annat ute hos Lisa på Liiiiidingö i fredags. Sett kändis (Björn Ranelid – jag glodde och log så mycket mot honom så han nog kände sig tvungen att säga hej. Men jag agerade mycket coolt vid denna kändisträff, till skillnad från vissa andra, jag menar att min mogna ålder och Stockholm- och kändis-vana måste få komma till uttryck i synliga bevis) (och hoppas ni fattar min ironiska underton).

Hursomhelst, det allra bästa var nog trots allt: TJEJER. Åh jag älskar tjejer! Speciellt Madde,Erica,Olivia,Johanna, Lina-tjejer på en otroligt tjejig tjejmiddag. Trerätters och sen fick jag överraskande nog veta att det var en födelsedagsfest också. För lilla mig. Åh tack!
Och jag känner mig rätt så placerad i mysfacket då i princip alla mina små födelsedagspresenter från olika personer innehållit endera: ljus/ljuslyktor, böcker och te. Men så är det ju höst också och jag är nog en rätt mysig tjej ;)
Förresten, kika in detta otroligt tjusiga paket jag fick av Linda och Oskar här: http://lindabride.blogspot.com/2010/10/kreativiteten-flodar.html (eftersom jag inte har nån kamera själv). Det var ett väldigt fint paket och en fin fikastund, tack för det och det måste göras om!

Och dessutom bjöd helgen på massa kvalle-tid med bästa Madde. Ögonfransfärgning, ansiktsmassage, helkroppskroppsmassage (då kom det ett spöke!), fika i Gamla stan (åh älskar gamla stan och söder!)
Så fint att vara seriös med Madde, flumma med Madde, dela säng med Madde, skvallra med Madde, ha olika åsikter med Madde. En sån vän ska man vara glad över att man funnit! <3


Nu lyssnar jag på julsånger med Peter Jöback, har börjat tenta-pluggat lite, ska kanske ta tag i lite småjobbiga saker. Och sen ska jag TRÄNA. För även om det var en fin Sthlmshelg så har jag faktiskt lite nyttighets-abstinens nu.
Tack. Och hej!

(och det här blev ju för sjutton inte kortfattat. Kortfattat är inte min grej.)
/ia.

och förresten tror jag på ärlighet. Även i Gudsrelationer. Hellre ett ärligt "jag fattar faktiskt ingenting av dig Gud, vad du vill och vem du är" eller "nu får du faktiskt ta att hjälpa mig lite grann här" än nån falsk fromhet. Jag hoppas jag har slutat med sånt.

/ia igen.