onsdag 29 februari 2012

en hand i himlen, en hand nån annanstans

-
jag har slutat skaka. och jag klarar så mycket mer än jag tror. <3
min första egna kväll som sjuksköterska var hektiskt. minst sagt. men jag rodde det i land. och jag växer.

kärlek! /ia.

she walk like she don't care

-
Jag fick en liten kommentar om ”skriv mer arga inlägg”. Men jag är alltid lite rädd för sånt. Rädd att folk ska stöta sig, misstolka mig, ta illa upp och så vidare. Det finns ju en liten snäll tjej i mig som har svårt att säga ifrån och är livrädd att trampa folk på tårna. MEN det jag nu ska skriva om är så uppenbart fel, enligt mig, så det faktiskt inte gör något om jag trampar någon på tårna. Jag stampar gärna hårt på dessa tår! (fast tror iofs inte så värst många av mina läsare kommer behöva ta åt sig...)

Otrohet. Det är nog banne mig bland det fulaste jag vet. Och gör mig aaaaaarg!
Och tyvärr, det är ju inte ovanligt. Man hör om det här och där. Och bland det värsta, det verkar ofta som att väldigt många vet om det utom personen som blir utsatt för det...

Det gör ont i mig när jag ser människor i min bekantskapskrets lägga ut ultraljudsbilder på sin kommande lilla bäbis när jag vet att den blivande pappan inte varit helt trogen. (Ja, jag inser att kvinnor också är otrogna.. jag känner inte till lika många bara) Visst, människor kan ha förändrats, och jag vet inte så mycket om hur deras förhållande ser ut idag, människor kan göra misstag…. MEN det ger ändå en dålig eftersmak. Om falskhet.

Och jag ska berätta om, det i efterhand, bland mest grisiga jag nånsin varit med om:
Midsommardagsfest, något av de senaste åren där jag själv lagt av med att dricka mig berusad (tack och lov, ganska mycket enklare att ta rationella beslut utefter samvetet då – inte tillfälliga lustar). Och en kille, en man, som jag visserligen flirtat lite med i min gröna, unga, dumma ungdom, även då jag visste att han var upptagen (jag VET, shame on me! Men på den tiden tyckte jag mest att det var hans problem….) Hursomhelst, flera år efter detta kommer killen, mannen, fram till mig, lite alkoholpåverkad, och frågar om jag vill hångla med honom. Och nu kommer det: Han har en GRAVID kvinna där hemma! Jag vet inte om han visste att jag visste det. Men detta är ju helt fruktansvärt vidrigt!

Vad jag svarade: - Nej….

Vad jag hade svarat om samma sak hänt idag: Är du inte riktigt klok i huvudet ditt förbannade svin?! Hur mycket idiot får man vara? Du har en GRAVID kvinna och du frågar mig om vi ska hångla? Tror du jag är helt dum i huvudet? Hur mycket under min (nya) värdighet hade du tänkt att jag skulle gå? F** ta dig vilken ynkrygg du är! Vilken dålig karaktär du har. Vad lite MAN det är i dig. Du kan ju dra åt H-vete! Beter man sig som dig ska man verkligen INTE skaffa barn överhuvudtaget! Knulla färdigt med andra innan du stadgar dig. !¤¤#%(()#”%(


Typ.

Eller troligtvis är jag alldeles för snäll för att få ett sådant utbrott. Men jag skulle vilja få det. Jag skulle vilja skrika några sanningens ord högt i hans öra. För man gör inte så.

Förr kunde jag ha mer av inställningen: Den här människan har haft det svårt i livet, haft en svår uppväxt, varit med om svåra saker osv. MEN detta är ingen ursäkt för att bedra en gravid kvinna. Eller bedra någon överhuvudtaget. Verkligen inte! Så gör man bara inte! Vilken j**** uppväxt man än har haft (och ja ni ser ju att mitt nyårslöfte om att inte svära i bloggen flyger all världens väg här men jag kan inte hjälpa det – jag blir så arg. )

Jag lärde mig. När jag själv hela tiden blev sårad av en människa som hela tiden skyllde på sin uppväxt att man kan inte göra så. Man måste ta ansvar för sitt liv själv. Visst, man kan vara ledsen över det. Det kan förklara att saker blivit som de blivit, att det gjort något med en. Men man kan aldrig skylla på det

Svin!
Att utnyttja svaga tjejer….
Svin...!

Och jag vet att det finns en massa bra killar som aldrig skulle göra såhär. Men ändå, den där få-barn-rädslan jag har kan nog trots allt vara lite grundad av de dåliga exemplen jag sett i min omgivning. Det gör mig rädd. rädd för den hårdhet och den falskhet som kan finnas i samhället runt omkring oss. jag vill ha mer kärlek!

love! /ia.

tisdag 28 februari 2012

efter skimret, efter snön

-

och jag tror tjejvasan i lördags gav mig lite självförtroende. om jag kan komma på plats 31 av motionärerna (ca 8700 st) så kan jag ju inte vara helt värdelös på skidåkning liksom. så nu är jag pepp på Vasaloppet också! :) (även om jag inser att det är liiiiiite längre). -

nu har jag varit i sörskog och verkligen njutit utav dagen. passerat den psykologiskt viktiga "50-mil-på-skidor-innan-vasaloppet" gränsen. och massa sol, snö = kärlek. riktigt kände hur energin och livsglädjen återvände. nu orkar jag en bit till. :) Tack Gud för att du ger kraft!

och grattis till alla Marior idag, 28feb. imorgon. 29 feb så är det ju skottdagen och som bekant då tjejer "får" fria. Så, ska ni inte slå till tjejer? do it! jag tror jag avvaktar lite.... ha.

kärlek!
/ia.

jag kan inte prata med dig när du tittar bort.

-
det finns ett ställe i Bibeln som jag liksom alltid kan återvända till för att det ger mig en sån enorm tillförsikt och trygghet, hur mycket det än stormar runt omkring så kan jag läsa det och veta i vilken riktning mitt liv måste gå.
Bibelordet kommer från Joh 6:68, där många av de som följde Jesus valda att överge honom. Då frågar Jesus sina tolv närmaste lärljungar om de också vill lämna honom. Petrus svarar då de orden, som för mig är bland de allra starkaste i hela Bibeln. "- Herre, till vem skulle vi gå?".

Ja, Herre.. Till vem skulle jag, vi, gå om inte till dig? Jag vet ju det, det finns liksom ingen annan väg. Om jag är i problem kan jag inte söka lösningen nån annanstans. Du är tröstens fader. Jag kan inte gå till någon annan. Som håller mig, som bär mig. Och jag vill inte gå i någon annan riktning.


och när vi ändå är inne på Bibelställen: Jag är inte så mycket för det där med "tummverser", ( = att man slår upp en mening i Bibeln på måfå och tror att just den meningen är utvald av Gud och ska betyda något speciellt för mit liv idag) Jag tycker det är att slumpa ut Guds ord, sätta Gud på prov och att Bibeln läses bäst i sitt stora sammanhang. Så jag brukar aldrig slå upp bibelverser på det viset. MEN häromnatten hade jag alldeles för ont i magen och var alldeles för orolig, för att kunna somna om. Så istället för att vrida mig som en ål bland lakanen gick jag upp, drack varm mjölk (psykologiskt bara eller sann kunna-sova-kur?) . Hursomhelst, jag slog upp en s.k. tummvers i bibeln. Och då kan jag faktiskt undra om det verkligen bara var en slump att mina ögon hamnade bland dessa verser: Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (1 Kor 10:12-13)
Jag kunde somna om. Man tar sig igenom allt, förr eller senare, på ena eller andra viset. Lite stukad, eller lite styrkt.

Men ibland tänker jag att jag skulle behöva en tv. och en katt.

kärlek! /ia.

måndag 27 februari 2012

är det nu, nu som det tar slut?

-
Vad tror ni jag skulle ångra mest i efterhand liksom? Om jag åt ”för” mycket denna vecka, och går upp lite i vikt (kaaanske att jag gör av med lite energi på söndag också?) eller att jag inte kommer orka hela vasaloppet pågrund av dålig laddning och inte tillräckligt med energi och kolhydrater i kroppen?
Jag menar, några kilo kan man faktiskt gå ner sedan, även om jag fått för mig att det är omöjligt för just mig. Men att inte orka genomföra vasaloppet skulle ju vara lite snopet med tanke på att jag tränat för det nästan hela vintern?
Så nu SKA jag äta pasta hela veckan och verkligen försöka äta två, ordentligt stora, mål riktigt mat om dagen. Spännande ;) Kanske kommer jag inte väga 100 kg ändå nästa vecka?
Haha.

Btw, en viktig insikt för mig, på detta mitt svaga område: När man duschar tillsammans med 100-tals andra kvinnor efter tjejvasan så får man vissa, kloka, insikter. Ca 99% av alla kvinnor ser INTE ut som underklädesmodellerna som sitter uppsmetade på alla varuhusväggar. Som jag ofta tänker. De allra, allra flesta kvinnor har fett på kroppen. Det är inte ovanligt, utan högst normalt att ha ett litet extra lager fett längst ner på magen. Stora delar av Sveriges kvinnliga befolkning ser nog inte ut som elitidrottskvinnor. Har inte magrutor. Kvinnor har rumpa, lår, mage, bröst…. Kanske jag kan vara en av dem och vara nöjd med det? Kanske jag inte behöver vara ett undantag. Kanske jag har existensberättigande utan att vara ett benrangel med ett sexpack på magen. Kanske att man inte är misslyckad för att man inte har lyckats träna bort sina bröst?



och nej, det var ju inte såhär vi såg ut...

kärlek! /ia.

söndag 26 februari 2012

och hunden överger aldrig människan och hoppet är dess bästa vän....eller hur var det?

-
26 februari 2012: en vårvinterdag med familj i Baggbo.































idylliskt va?

så vilken tur man inte kan fotografera inuti mitt hjärta. som säger: har jag inte alltid sagt att våren gör ont?

men än tänker jag inte sluta hoppas. att "vårkänslor" kan vara något annat än de där vårkänslorna jag känner till: kaos, förrvirring, rastlöshet. talk to me.


kärlek! /ia.
-


Genom en vånda och tortyr som utplånar varje minne, Han lyfter sitt ansikte mot himlen, med full kontroll över sitt sinne.
Och aldrig, varken då eller nu har någon älskat mer, när han säger det som får den värsta skeptiker att fullständigt brytas ner.
Han ropar: Fader Gud förlåt dem. Ty de vet ej vad de gör. Och när han ger sitt liv för de förlorade han säger: det är för er som jag dör.


kärlek! /ia

lördag 25 februari 2012

-
något som går varmt...Kate Nash. och jag gillar texten. av nån anledning.

All I know is that you're so nice
You're the nicest thing I've seen
I wish that we could give it a go
See if we could be something

I wish I was your favourite girl
I wish you thought I was the reason you are in the world
I wish my smile was your favourite kind of smile
I wish the way that I dressed was your favourite kind of style

I wish you couldn't figure me out
But you'd always wanna know what I was about
I wish you'd hold my hand
When I was upset
I wish you'd never forget
The look on my face when we first met

I wish you had a favourite beauty spot
That you loved secretly
'Cause it was on a hidden bit
That nobody else could see
Basically, I wish that you loved me
I wish that you needed me
I wish that you knew when I said two sugars,
Actually I meant three

I wish that without me your heart would break
I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake
I wish that without me you couldn't eat
I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep

Look, all I know is that you're the nicest thing I've ever seen
And I wish that we could see if we could be something
Yeah I wish that we could see if we could be something


kärlek! /ia

fredag 24 februari 2012

and if I've hurt you then I'm sorry

'
imorn kör vi. hårt!

kärlek! /ia.

mina fötters lykta och ett ljus på min stig

-
När jag bestämt mig för att ge något och någon den mest ärliga chans jag någonsin gett något så tänker jag stå fast vid det beslutet.


Eftersom jag bestämt mig att jag vill bli frisk och leva ett fritt liv, så måste jag fortsätta att vilja det, kämpa för det, inte ge upp. Slita lite, helt enkelt. Att inse, och erkänna för sig själv, att man har problem kanske är en första del av lösningen?

Jag har bestämt att följa Jesus. Det beslutet var noga överlagt när jag valde att döpa mig. Då måste jag tro på att han är vid min sida även de dagar jag inte orkar se.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill vara en ödmjuk människa, inte sätta hårt mot hårt, så måste jag följa det beslutet och aldrig ge mig åt stolthet och hårdhet.

Eftersom jag bestämt att jag vill att min blogg ska mestadels sprida något positivt, vara peppande, men samtidigt ärlig, så måste jag kämpa och tänka ”nej” varje gång jag vill posta något om mina upp-och-ner-känslor, om känslan av att misslyckas osv. Det blir bättre sen - andas bara lugnt.


Eftersom jag vill kunna älska mig själv måste jag sluta noja, sträcka på ryggen igen, vara stolt och nöjd över den jag är och det jag gör. Oberoende av andra människors bekräftelse.

När jag är ledsen ofta måste jag fråga mig: Slarvar jag med maten? Eftersom det så ofta är den enkla anledningen till att jag blir sån.

När självförtroendet sviktar måste jag lära mig lita på alla som bekräftat att jag kan skriva, att jag är bra på det, att det kanske är en gåva. Sluta skämmas över att jag har ett ”behov” att blogga. Sluta tänka ”allt du skriver kan misstolkas och missförstås, allt du säger kan vändas emot dig”.

När det är tungt måste jag sluta låtsas, erkänna: Livet är inte perfekt, här och nu. Jag tycker att det är jobbigt att vara ensam och känna mig ensam. Jag kan tycka det är jobbigt att vara singel i en församling där alla andra är par. Jag kan tycka det är jobbigt att ha många kvällar ensam hemma. Det är inte fult att känna så.

När det stormar måste jag lära mig att vila tryggt i Guds famn. Veta att han bär mig. Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. Jag måste ha min källa till glädje där. Inte vackla så mycket.

När jag vet att jag är så oerhört sårbar, så naken, så kanske jag måste lära mig att skydda mitt hjärta. Ibland. För tillfället.

När jag mår bra på morgonen, förmiddagen, dagen och det bara blir jobbigt framåt kvällen och natten så måste jag lära mig att lägga mig och sova.

Viljebeslut är skönt, och ett måste om man flackar hit och dit som jag så ofta gör. Så länge jag är pigg och utvilad funkar jag. När jag blir trött, slarvar med sömn, mat osv. blir jag ett känslomonster. Det tar energi. Men det är ok att känna känslor också..


Käre gode Gud, gör mig lite mer stabil.

Kärlek! /ia.


girls just wanna have fun

-



så, nu börjar det äntligen bli dags att avverka min 23-års present: startplats i tjejvasan. Så här kommer ett renodlat skidinlägg ;)

När, var, hur: Imorgon, 10.00, i startled 3, startar jag (och mamma!) våran färd från Oxberg till Mora = 30km på skidor ska avverkas. Jag har startnr 3262 och man kan säkert följa via sms eller kolla upp på datorn hur det går - hur man gör får intresserade ta reda på själv, står säkert på www.vasaloppet.se
Antal åkare: Ca 10 000 (!)

Vallateam: Min eminenta fader.
Mitt mål: Först och främst att förbättra mig från förra året. Då åkte jag på 2h 37min och kom på plats 621. Skulle en ev. förbättring dessutom leda till att jag seedar upp mig till ett bättre startled till Vasaloppet nästa helg skulle det vara kanon! Men det tar jag som en bonus i så fall. Delmål två som jag ju bara måste klara: spöa morsan. (sen är ju allt såklart ganska beroende av vilket före det är)
Min känsla, fysiskt: Jag drog ju på mig en förkylning förra veckan som har gjort att jag inte åkt skidor på snart två veckor, och tyvärr är jag fortfarande lite rosslig och slemmig i halsen. Men annars känns det bra, jag är åtminstonde sugen på att åka. Träningen detta år har sett annorlunda ut än förra året, fler mil i kroppen, fler längre pass, så jag vet att mina skidåkarmuskler är bättre tränade i år än förra året, och förhoppningsvis även bättre teknik. Däremot har jag inte alls kört lika många fart och tempopass, varken i skidspåren eller på Friskis, så jag är osäker på flåset, kan mycket väl ha sämre kondis än för ett år sedan. På plussidan: Jag har inte järnbrist i år, och jag har ny, bra, proffsig (snygg!) utrustning :)
Min känsla psykiskt: Mycket bra! Jag är avslappnad, har inte alls samma prestationsångest som inför förra gången. Dels beroende på att jag vet vad jag har att vänta mig, jag vet att jag absolut klarar att åka 3mil skidor, om inget oförutsätt händer. Eftersom jag ska åka stora Vasan är det här ju bara ett delmål, en liten kul grej. Jag känner heller inte någon press utifrån att prestera, jag är inte rädd för att misslyckas, jag VET att mitt värde inte sitter i om jag klarar av målet jag satt upp (att jag vågar gå ut såhär med ett tidsbestämt mål så alla kan se det är ett framsteg - förr hade jag varit så rädd att misslyckas och känna mig dålig att jag inte hade gjort det). Men: ingen annan har rätt att säga ett dugg om min prestation i skidspåren. Det är JAG som bestämmer om jag ska vara nöjd eller inte, och jag vet att jag kommer göra mitt bästa och då kan man också vara nöjd med det.
Samma med Vasaloppet, ingen annan har rätt att klandra mig om jag inte skulle klara mig igenom hela vägen. Jag är stolt över att överhuvudtaget ha vågat mig på den här utmaningen. För det har varit tufft.

halleluja vilken mycket sundare syn jag har på tjejvasan 2012 än 2011. Det är väl bra :)

kärlek! /ia.

--

-
"people cry, not because they´re week. It´s because they´ve been strong for too long”

/--

torsdag 23 februari 2012

Rosa Parks sa aldrig att det ska vara lätt.


när man börjar på ett jobb och umgås med vuxna människor dagarna i ända så får man verkligen chansen att tänka efter. tänka efter på: hur vill jag bli.

för det går ganska snabbt att inse vilka som agerar som positiva förebilder och vilka som inte gör det. både i bemötande till patienter osv. men också vilken inställning de har till sitt arbete, till livet, till andra människor och så..

så, vad beundrar jag? hur vill jag bli "när jag blir stor? jag beundrar dem som klarar av att hantera stress, som vågar lämna över ouppklarade arbetsuppgifter till kollegor som kommer och tar över istället för att stressa ihjälp, skippa lunchen att slita ut sig själva totalt. vem kommer att tacka dig för att du kämpade så intensivt så du brände ut dig och gick i väggen? ingen. du själv kommer däremot få lida en livstid kanske. jag beundrar dem som gör sitt allra allra bästa, men sedan lämnar det och är nöjda med sin insats. jag beundrar dem som är viljestarka, engagerade, drivna, motiverade och handlingskraftiga. de som vågar ta tag i saker istället för att skjuta upp och dra sig undan. jag beundrar dem som är positiva och skrattar, som kan se det komiska i även jobbiga situationer. jag beundrar dem som har drömmar och gör något åt en livssituation de ej är helt nöjda med. jag beundrar dem som sätter patienternas bästa före sin egen bekvämlighet. jag beundrar dem som mäter livskvalité i andra värden än pengar.
en sådan sjuksköterska och människa och kollega vill jag bli.

jag beundrar INTE de som är negativa, ständigt missnöjda, de som ständigt klagar. jag beundrar inte de som vänder kappan efter vinden, håller först med den ena människan och sen i nästa samtal så håller man med någon annan med motsatt åsikt. jag beundrar INTE dem som försöker göra någon sorts rangordningsskillnad på sjuksköterskor och undersköterskor (avskyr när sköterskor ser ner på uskor och det blir ett vi-mot-dem-tänk!). jag beundrar inte dem som tycker synd om sig själva. jag beundrar inte dem som är veka och rädda för att misslyckas. jag beundrar inte dem som inte vågar ta egna beslut. jag vill inte bli en människa med ständigt rynkade ögonbryn och mungipor som jämt pekar nedåt.

för ja, det vet ni väl redan, jag tror ju inte på det där med att bara flyta med och "oj, livet råkade visst bara bli såhär" och "jag är den jag är det går inte att ändra på". Jag tror på aktiva val för att bli den man vill bli (jo, såklart man har en grundpersonlighet som man nog inte ska försöka rubba - men utöver detta så tror jag att vi ganska mycket själva väljer hur vi ska vara). Men ska man kunna göra detta måste man ju vara medveten om hur man är och hur man beteer sig. Försöka läsa av på omgivningens gensvar om man verkar vara någon som är med och skapar en positiv stämning och atmosfär, eller inte. Om patienterna verkar uppskatta och känna sig trygga med dig, eller om de blir oroliga och frånvända.

och jag tror inte detta är specifikt för sjuksköterskor. tänk efter: vad beundrar du hos människor i din omgivning? Försök härma dem!
vad ger dig dåliga vibbar? Gör allt för att inte bli likadan!

"Vad ni vill att människor ska göra för er det skall ni också göra för dem" Ganska smart livslogik va?

kärlek! /ia.

prinsessmorgon

-
jag är alltid glad när jag vaknar.

kärlek!
/ia

onsdag 22 februari 2012

I'm a fool but so are you

-
Det som är så roligt med min avdelning är den blandade ålderskategorin på patienter som man inte stöter på nån annanstans. Vi har allt från ettåringar till gamla dementa damer. MEN det finns en nackdel med detta: att råka på att vårda bekanta/vänner i sin egen ålder. Och av någon anledning har det hittills bara varit manliga bekanta. För i en liten stad som Falun har jag rätt många manliga bekanta i min egen ålder. (och det där lät ju jättebra, haha) Men jag menar såhär: träning. Rör man sig i träningskretsar så känner man till en del folk (=män) . Jag har dömt fotboll, så i princip varenda kille som sysslat med det i bjursås, grycksbo vet ju vem jag är och jag vet vilka de är. jag har tränat ett killag i fotboll. Jag tränar ju inte så ”kvinnligt” på Friskis (= gympa pass) utan har hängt x antal timmar i gymmet. Så alla falunkillar som gymmat någorlunda frekvent på friskis sedan -08 känner jag ju till. Och de känner igen mig. Och förutom dessa killar så är det är inte så roligt att få killar som man dejt-nej-tackat, av olika anledningar, som patienter.

Det är inte kul för de och mig att t.ex. fråga om de kissat innan operation, om de kissat efter operation osv. det är inte så roligt för dem när jag får se dem ynkliga, okaxiga och ha ont efter operation. Jag tycker inte om att sticka och sätta nål på dem, jag blir rädd att misslyckas och göra illa dem. Och det minst av allt roligt skulle ju vara OM de inte kan kissa efter operation och man måste tappa dem/ sätta kateter. (om sjukhusspråket inte är klart nog: stoppa upp en tunn plastslang i deras snopp upp till urinblåsan). NEJ NEJ TACK! (har inte hänt ännu iaf tack och lov) Så vad gör man: jo, man är ärlig mot sina kollegor och säger: Jag känner den här patienten, kan du ta hand om den åt mig? Schysstast i alla lägen. ,

Idag har jag vårdat helt fantastiska barn. Ofta är det de ”speciella” barnen som också gör mest intryck.
Nog sjukhussnackat.


två speciella barn...? haha :)



kärlek! /ia

tisdag 21 februari 2012

better life

-
det där om inställningen igen:
jag hade tänkt klaga lite över att vi får betala 700 spänn för att få ut vår sjuksköterskelegitimation av Socialstyrelsen (som man måste ha för att få jobba) MEN när jag tänker efter på hur det svenska skolsystemet är uppbyggt så håller jag käften. Gratis utbildning, till alla. Det är ganska unikt! Att inte behöva betala avgifter, att det inte beror på dina föräldrars ekonomi om du kan utbilda dig eller inte, det är ett fett privilegium.

Det finns rätt många feta privelegium med att vara en 2000-tals svensk faktiskt. Hur ofta tänker vi på det? Hur ofta är vi tacksamma för att vi inte blir nästintill uppätna av vägglöss om natten? typ.

jag håller käften angående semlor dagen till ära också faktiskt. ibland är det bäst att låta laddade ämnen vila. så om jag vågade mig på semmelätande eller lät det vara får bli en hemlighet:) (för de flesta)

kärlek! /ia.

So you thought that getting sober would mean your life was over. I don't think it's that bad, I don't think it's that sad.

-
Jag funderar på att försöka bli nykterist och absolutist. (alltså inte dricka någon endaste liten droppe alkohol alls). Jag vet inte ännu. Om jag vill och kan. Så än så länge är det mer en tanke än ett beslut. Men det skulle kännas fint. Inte för att jag tycker tror att det är fel, ”syndigt”, att dricka måttliga mängder med alkohol. Men de flesta har inte förmågan att vara måttliga. Och det skulle kännas som ett bra val för att markera min ståndpunnkt mot alkoholindustrin att jag tycker det är en skitindustri som förstör människors liv. Helt enkelt låta bli att stödja den industrin överhuvudtaget..

Har du hört talas om ”vart femte barn” kampanjen? Vart femte barn växer upp med någon som missbrukar alkohol. Det är illa. Alkohol och barn går aldrig ihop! Alkohol är skit! Det var skit i mitt liv och skit överlag.
Vad står sig några kvällars glättighet för några få personer som kan hantera det, mot alla som super sönder sina egna och sina familjers liv? Och hur häftigt/skönt/mysigt är det inte när man kan ha en hjärtlig gemenskap utan alkohol.. Övning ger färdighet!


Nä, alkohol kunde gärna förbjudas och utrotas enligt mig.


INTE the time of my life... för den är ju nu! :)

kärlek! /ia

måndag 20 februari 2012

Why do you sing hallelujah if it means nothing to you?

-
Ibland kan man önska sig något annat än det man har. En annan vardag än den vardag man står i. Och det är inte fel att drömma sig bort ibland, drömma stora drömmar om lycka: när jag är där och där och jobbar med det och det och är tillsammans med han eller hon och det finns tid för oss och när jag har tid och pengar, och när jag kan resa osv osv.
Men: Tänker du vänta att ditt liv, att det riktiga livet, ska börja tills du utbildat dig färdigt? Tills du fått drömjobbet? Tills du fått barn? Tills du skaffat hus? Tills du har flickvän/pojkvän? Tills du flyttar till en annan stad? Tills du har hittat en församling du verkligen trivs i och kommer till din rätt i? Tills du blivit tillräckligt snygg? Tills du blivit tillräckligt duktig på det du håller på med? Tills du har de rätta vännerna? Tills relationen till dina föräldrar blivit bra? VILKET SLÖSERI MED TID! Det kommer ändå alltid finns något mer att längta efter. Du kommer aldrig bli 100% nöjd. Och tur är väl det : )

Jag kan inte leva mitt liv någon annanstans, på någon annan plats i tanken, vid något annat tillfälle. Det bästa jag kan göra är att leva mitt liv HÄR & NU. Närvarande i Falun 20februari 2012. Och göra det allra bästa åt situationen., här och nu. Att vara närvarande, i mitt sammanhang, mitt liv, min stad, bland mina vänner, IDAG. Vårda de relationer, på plats eller med distans, som betyder något. Klyschan man hört tusen gånger men som banne mig är bland det sannaste som finns: Man kanske inte kan göra något åt situationen (kan man det – gör det!) men man kan ALLTID göra något åt sin inställning till situationen.

NEJ, jag vill inte leva mitt liv utan att vara närvarande. Det bästa jag kan göra med min dag är att bemöta mina patienter på det bästa tänkbara sätt just jag kan bemöta dem på. Se till att lära mig så mycket som möjligt. Vad tjänar det till att vara opepp? Vad tjänar det till att tänka: ”det blir aldrig tid för det och det, för oss.” Gör det bästa av din dag oavsett vilka kollegor / pluggkompisar du möter just idag. Och NEJ, jag vill inte sitta instängd i min lägenhet och vänta på att jag själv ska anse mig tillräckligt smal för att ha rätt att se människor i ögonen. (japp, så tänker jag ibland!) Vilket slöseri med potential! (Precis dit Herr Ond vill få oss!) NEJ, jag tänker inte vänta med att försöka bli helt frisk tills jag får det stödet jag tror mig behöva för att klara det. Jag måste kämpa även de dagar jag tycker jag kämpar ensam. De dagar jag tycker jag ger mer än jag får. Självklart är livet så ibland. Vips, så är det jag själv som får så oändligt mycket mer än jag gjort mig förtjänt av.

Vad gör du med din dag? Väntar du på bättre tider? Sluta! Din tid är NU!. För ärligt, visst är det jättebra att drömma, tro och hoppas om framtiden. Jag har superstor tro och fina förhoppningar om en jättefin framtid med massor av kärlek, MEN man vet aldrig! Ärligt (våga inse!) ditt och mitt liv kan ta slut idag! Eller imorgon. Eller om åttio år. Men ta inte förgivet att det tar slut långt efter pensionsålder. Vi ÄR INTE odödliga. Läskigt? Nä. Realitet? Ja. Vänta inte med allt. Res, lär, älska. Nu.


Du som är kristen: Tänker du vänta med att försöka bli kristuslik tills du är lite mer ”färdig”. Du blir aldrig ”färdig”! Du blir inte så mycket godare, bättre, frommare, duktigare än vad du är idag. Vill du ens bli lik honom? Eller vill du ha det "gött" bara? Tänk på hur du vill leva, vara, uppfattas, göra av ditt liv IDAG. Hur du vill att Jesus ska få påverka ditt liv och synas i dig IDAG. Kanske handlar det om att hämta ett extra glas vatten åt en patient utan att se sur ut. Kanske handlar det om att inte hänga med i fruktlöst prat om ditten och datten, som varken för dig eller dina vänner, de som ser dig som en förebild, egentligen, närmare Gud. Hur förbannat många timmar ni än råkar hänga i kyrkan. Och diskutera. Visst, diskutera är fint. Men agera då? Kanske ska just DU le lite extra åt nån ruggig tant på ICA, vem vet vad det betyder i hennes liv?
Kanske handlar det om att sluta se ner på dig själv och älska dina fel och brister, för att kunna acceptera andras fel och brister?

Till alla: Vilken sorts vän/kollega/student/dotter/son/förälder vill du uppfattas som idag? Som någon som är egoistisk, bitter och trött på livet? Eller som någon som sprider något gott? Med eller utan Gud som drivkraft. (Jag tror ju att det är enklare med något som sporrar, men men….)

Och ni fattar va? Att jag utgår från mig själv? Vad JAG behöver jobba med. Och kanske ni med… vad vet jag om era liv? Men det är därför jag delar med mig. Jag VET att jag är väldigt svajig och man kan säga till mig: ”Ska du säga, som vissa dagar bara navelskådar och nojar och tycker synd om dig själv och skriver om hur det funkar med en sådan banal sak som att äta”. JAG VET. Men jag vill vara ärlig, och jag jobbar på’t. ok? Jobbar på't de dagar jag orkar. Ibland är jag bara ledsen, men fine, det är ok det med.Man är svag och stark, pepp och omotiverad om vartannat.

Men jag vill peppa dig och jag vill peppa mig! Till att bli mer än mainstream. Till att ha power från himlen. Omöjligt? Nä, fullt möjligt. Jag vill vara en röst i öknen. Som banar väg för honom som ska komma. Som ger vatten till dem som törstar. Som vågar vara rak i ryggen och se människor i ögonen. Är du med mig?

Kärlek! /ia.

I found a way

-
Igår hade SJ kunnat förstöra min dag rätt rejält. På en sån liten fjuttpetitess som sträckan Falun-Borlänge. Men då glömmer man att jag har Gud på min sida. Så nej, det löste sig inte av en slump. Det löste sig för att någon gillar att ha ett finger med i spelet ibland. Kanske för att vi ska komma ihåg att vara tacksamma och inte ta saker förgivet.
Så: efter lite panik, andan i halsen, språngmarsch, en kort hjärtlig bekantskap med Mora-André & Görel från Göteborg och hennes föräldrar, hjältarna för dagen!, så kom jag ändå fram. Till Örebro. I tid.
Och glad och tacksam för det var jag (det innebär väl att Han däruppe också tyckte det var rätt och riktigt och viktigt för mig att komma dit ;) ). Och dagen var bra.! (punkt slut för det tillhör den del av ia som fortfarande har lite integritet och privatliv kvar.)





kärlek! /ia.

delicate

-
jag är sugen på att blogga! bara det är ju ett sundhetstecken :) (och min stilla undran är varför min kreativitet ska flöda före klockan sju på morgonen...? ) Men nu är det ÖNH 7.45-16.30, så jag återkommer ikväll.

gör det bästa av din dag, efter ork och förmåga.

kärlek! /ia.

söndag 19 februari 2012

eyes wider then before

-
Och idag blev det ingen lunch. Och visst ingen middag heller..det var inte planerat så, men råkade bli och vips så mådde jag bra igen. Känner mig ren.
DET skrämmer mig lite.

Och jag undrar: Tar vissa resor aldrig slut?





Men: Jag tror på en man som till och med kan besegra döden. Självklart är det inte omöjligt att bli fri. Jag vägrar räkna mig själv som hopplöst fall.

Och man måste inte alltid vara stark. Man kan vara svag och brinna för Gud, samtidigt.


kärlek! /ia


ps. tack Johanna&S.Fahlström för en bra dag! d.s.

lördag 18 februari 2012

don't forget the wolf in the forrest

-
visst är det i motvind som man utvecklar sin styrka?

kärlek! /ia

fredag 17 februari 2012

I’m nobody's baby, I’am everybody's girl

-
Dagens:

En man, eventuellt lite påverkad, stannar mig och frågar om jag vet nån toalett i närheten där man kan ha med sig hunden in. (Han har en liten hund med sig alltså…)
-Hmm, funderar jag lite.
- ”Jag är så j**** pissnödig så jag skulle kunna pissa på mig och det vill man ju inte”. Och han säger nått att han är rädd för att bli utkastad om han går in på nån inne-toa med hunden med sig.
Jag skrattar hjärtligt. Inte ÅT mannen och hans prekära situation, utan åt det sättet han så ärligt berättar om det. Och hur jag för min inre syn ser honom smyga runt för att försöka hitta en toalett med nån gnällig, tråkig kärring i hälarna som försöker stoppa honom....
- Aja, jag försöker gå in på biblioteket och låna toan där.
Jag säger att det tycker jag han ska försöka med, (vi är alldeles utanför bibblan) och föreslår att han kanske kan gömma hunden under sin jacka.

Och leende gick jag från ett människomöte. Igen. Åh vad jag älskar det. Sådana där oväntade korta små möten med oväntade personersom gör det icke-förväntade: Börjar prata med främmande ...
Det gör mina dagar! Jag älskar människor (och har de hundar med sig får jag väl försöka stå ut med det med… )


kärlek! /ia.

to a poet.

-
Lite vardagsprat:

Idag (tror jag?) firar jag tre år som singel. (och typ 20 år innan dess, haha) och nej, jag är inte ironisk med ”firar”. Däremot inte sagt att man vill fira ett fyraårsjubileum för det..


Och vilken fin dag! Och det är både bra och dåligt att jag är sjuk. Faktiskt lite, lite skönt att ”slippa” träna, slippa känna träningspressen. Men lite mindre roligt med en ond hals, och (utan piller) en värkande kropp och rödglansiga ögon. MEN med lite värktabletter funkar man och nu ska jag vila och sova fredag, lördag, söndag. Vilken lyx att vara ledig så! Vilken lyx att få stanna i stan och bara vara, gå promenader, dricka kaffe, ta det allmänt lugnt, hinna träffa vänner osv. Och på söndag ska jag på en liten utflykt utanför Dalarnas gränser, spännande att komma så långt bort, haha.

Och med tanke på det jobb jag har, där folk med rätt allvarliga halsinfektioner hostar på mig när jag är ca 20cm från deras ansikte är det kanske inte så konstigt att man blir smittad av lite basilusker. Nu ska jag bara se till att vara frisk till Tjejvasan och Vasaloppet. (sluttjatat om sjukdom!) Och på tal om jobb: det ser ganska hoppfullt ut för våren att få jobba litegrann i alla fall, har en bra feeling på gång!

Det jag upplevt på slutet, att jag ibland äter så lite att jag blir yr i huvudet och samtidigt går upp i vikt, är så.himla.jobbigt. Som en före detta (?) ätstörds värsta mardröm typ. Och man blir frustrerad. När man vissa dagar äter inte alls så mkt, och ändå inte blir hungrig så undrar man ju vad det är för fel.
Aja, skitisamma, det jag tänkte säga var: Jag tror det vänder snart! Jag ska bara plåga mig igenom lite vasaloppsuppladdning med mycket kolhydrater, pasta och sånt där annat läskigt. SEN kommer saker och ting bli bra igen, jag känner det på mig. Jag ska INTE tillbaka till gamla tankar och mönster, jag ska leva med att glatt och avslappnat förhållande till vikt, träning och mat. Så det så!


och jag vill åka snowboard!


Kärlek! /ia.

torsdag 16 februari 2012

.. en av dessa mina minsta...

Uppmärksammar läsare som följer mig på IKON kan nog känna igen de blogginlägg jag publicerar där. Och det är inte så underligt, för de senaste veckorna har jag mest lagt in inlägg som jag redan publicerat på den här bloggen. För skrivinspirationen är inte på topp. Men man vill ju inte att det ska vara helt tomt heller när man blivit ”anlitad” på det sättet:) så som tur är har jag ju en massa gamla inlägg om Gud och tro och sånt som jag pluttar upp där ibland. Jag fuskar helt enkelt ;)

På tal om det förra inlägget, där jag skrev något om att det kanske är viktigare att följa Jesus än hur stor tro man har så vill jag ge ett exempel på en person som jag tycker lyckas med detta, och som jag alltid kommer beundra för just det: Min mamma, Anna-Lena. Oavsett hur vår mor-dotterrelation än har varit, är och kommer att bli så finns det en sak som ingen nånsin kan ta ifrån henne: Hon kämpar på de svagas sida. Hon ställer upp. Hon offrar sin egen bekvämlighet. Och brinner för att se och hjälpa dem ingen annan vill se och hjälpa. Hon är inte rädd för skit under naglarna och hårt arbete – utan lön. (eller lön i mänsklig mening i alla fall) Så länge jag kan minnas har hon talar sig varm om de utsattas fattighet, om hur vi som har det så bra borde göra något för de som har det mindre bra. Oavsett om vi i familjen själva haft det knapert ekonomiskt har det alltid funnits pengar att ge till insamlingar, välgörenhet och fadderbarn. Det har varit naturligt, så gör man bara. För man har alltid råd, med något litet. Men där många människors engagemang ofta slutar där, vid en hundring i bössan nån gång ibland (mitt gör det – men jag tror att min mammas gener för de utsatta satt sina spår i mig, som medfött i modersmjölken, och kommer att återspeglas och föras vidare…) Hursomhelst, mamma gör mer. T.ex. så har hon sedan vi två var på en hjälpresa till Rumänien, 2007, startat en hjälporganisation där hon samlar in kläder och pengar för att kunna skicka kläder, mat, hygienartiklar medmera till barn i rumänien som har det illa ställt. Hur många timmar som gått åt till detta? Många, många! Hur mycket engagemang? Massor! Hur många kilo kartongbärnade? Tonvis! Hur många kronor i betalning? Noll. Men tack vare detta kommer några barn i rumänien vara något mindre hungriga, något mer välklädda, något mer renliga, något mer välutbildade. Och säkerligen, vilket nog är den största grejen av alla: känna sig något mer glada, värdefulla, sedda.

DET engagemanget kommer jag alltid beundra. Och jag tror fler än jag gör det, kära mamma! Inte minst den där mannen som hette Jesus och vandrade på jorden för 2000 år sedan som säger ”vad ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig”. Som säger ”Följ mig”. Du kommer få världens största applåd i himlen, tänk på det när det är tufft. (Här kan ni gå in på hemsidan och skänka pengar!)



lilla, lilla mamma, med ett stort hjärta <3

kärlek! /ia.

onsdag 15 februari 2012

tacka herren för han är god

-
det har hänt nått märkligt. jag har tillslut, iallafall för tillfället, bestämt mig för att inte byta namn. till ia, på riktigt och på pappret och så. som jag så länge velat göra. och på jobbet kallar jag mig numera för Lena-Maria, ber folk att det är det de ska kalla mig för. För att det ska bli enklare, med signeringslistor och allt sånt. Men också för att det får mig att känna att jag kan ha rollen som "Lena-Maria, sjuksköterska" när jag är på jobbet. Vuxen och ansvarstagande. Sen när jag går ut därifrån, hänger jag in Lena-Maria i garderoben och blir privata ia igen. barnsliga jag. Perfekt. Och det blir ju inte lika lätt för chefer och ev. psykopater att hitta en på bloggar och facebook och sånt.
Men till det märkliga alltså: Jag gillar det. Att bli kallad Lena-Maria alltså. För en gångs skull tycker jag inte det låter fult och fjantig, utan som ett namn som passar en sjuksköterska.
MEN för den sakens skull: börja för allt i världen INTE att kalla mig Lena-Maria privat. Då blir jag sur! ;)



the old style...


och jag tänker att egentligen spelar det inte så stor roll hur stor eller liten tro på Jesus vi har. jag tänker att det som spelar roll, för oss själva och andra, är om vi följer honom eller inte.



kärlek! /ia.

tisdag 14 februari 2012

han ler och förvandlas som pojkarna gör när inget finns att teatra inför

-




En grej:
Igår när jag var ute på morgonpromenad blev jag stoppad av en kille som ville prata lite. Han var lite utvecklingsstörd. Väldigt söt, väldigt trevlig och väldigt glad. Han frågade vart jag var på väg och jag berättade att jag skulle till affären och handla frukost. Han frågade om jag inte hade något hemma. Jag berättade att jag skulle handla bröd. Jag frågade vart han skulle. Han skulle och jobba. Sen gick vi var och en åt sitt håll. Jag storleende. Han log ju redan innan så… Log jag av åtlöje? Nej! Jag log åt att jag var så glad att han hade stannat mig och vi hade en 1-minuters konversation som nog gjorde min dag. Som en ängel från Gud. Ska man behöva vara utvecklingsstörd för att våga stoppa okända på gatan? Ja kanske. Ibland skulle jag också vilja vara lite mer utvecklingsstörd i mitt beteende….


Och jag blev så glad för jag tänker att jag kan ju inte ge intrycket av att vara världens elakaste människa om man vågar stanna mig för att prata. Det är min önskan. Att ge intrycket av att vara öppen, glad, ha tid för samtal..
Åh killen för dagen alltså! Jag hoppas jag träffar honom igen:)



Och Ha! för den som hade förväntat sig att få nån smaskig, romantisk alla-hjärtans-dag historia. Tji fick ni! Jag sysslar inte med sånt ;)

Kärlek! /ia.

måndag 13 februari 2012

lie lie lie.

-
Jag har funderat på det här med ”vita lögner”. Är det ok? Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Jag tycker, självklart(?) det är fel att ljuga. Även om det kan kännas som ett bra sätt att slippa undan något för stunden, tror jag alltid att man försvårar för sig själv genom att ljuga. Skjuter upp problem. Och det blir lätt så att man sårar andra. Sanningen skall göra er fria. Hellre en jobbig sanning, än att bygga sitt liv på lögner som förr eller senare rasar samman. Som ett korthus...

Men det är när det börjar komma i gränslandet mellan lögn och sanning det blir svårt tycker jag. Att undanhålla sanningen, är det detsamma som att ljuga? Om man t.ex. inte vill berätta om saker som hänt förr. För att det bara skulle göra människor ledsna i onödan, är inte det ok, man bevarar ju människor smärta? Eller det där om någon frågar hur man mår, och man kanske mår lite halvkasst, men känner att man inte vill diskutera det med just den personen, är det ok att då säga ”jo det är bra”. Jag tycker det, tror jag. Eller om någon man inte träffat på ett tag säger den där random frågan ”jaha, hur går det med kärlekslivet då, har du träffat nån?”. Och OM man nu skulle ha gjort det kanske man inte alls vill berätta om det för precis allt och alla. Är det då att ljuga att inte säga något?

Vad tycker ni?
Kärlek! /ia.

leave the stone crushed in your heart

-
Efter att ha varit ledig i 2,5 dag känner jag mig riktigt pepp på att gå till jobbet igen. Pepp på att se vilka patienter jag ska ta hand om i dag, pepp på att lära mig mera, pepp på att försöka komma in i sjuksköterskerollen. Bra va? Det är väl så det ska vara. Jag vill alltid ha det så. Att jag ska längta efter mitt jobb när jag varit ledig därifrån ett tag. Ett jobb som ger energi, inte bara tar. Ska man spendera ca 40/h vecka på ett jobb i hur många år som helst skulle jag inte stå ut med att tycka det var det tråkigaste och jobbigaste jag visste och bara längta därifrån. Förstå hur mycket tid av sitt liv man skulle slänga bort då..?

Och för övrigt känner jag mig också glad och pigg och balanserad. Så no worries!:) Kanske att jag insett hur läskigt beroende jag blivit av vissa saker. Lite skrämmande, men samtidigt vore det nog inte så bra om det inte vore så också. .. Svammel!
Och lite roliga planer på g som gör mig glad : )

En pepp tjej, ska vi säga så helt enkelt. Tack Gud för denna dagen såsom alla dagar.

Kärlek! /ia.

söndag 12 februari 2012

you can't stand too see me shaking

-
Oh shit alltså! Jag vet knappt om jag ska gråta eller skratta åt mig själv just nu. Eller det är väl det jag gör egentligen, gråter och skrattar. Visserligen brukar väl mitt humör och mina känslor kunna vara lite instabila och svajiga, men nu är det extremt. Som tur är kan man ju som tjej alltid skylla på hormoner och så, och i detta fall tror jag att det kan vara en del av förklaringen. Och kanske också att kroppen ligger lite på gränsen. Huvudvärk och illamående brukar inte höra till min vardag, men just nu får jag kanske acceptera det.

Exempel: igår och idag vaknar jag glad. Utvilad, pigg, positiv, lugn, snäll… och sen blir jag typ ledsnare ju längre dagen går. och idag efter jag varit i kyrkan(, åh denna ljuvliga församling och ljuvliga Gud som är så fantastiskt. Där människor kommer fram och säger: Jag har känt att du ligger på mitt hjärta och att jag ska börja be för dig om kvällarna, är det ok om jag gör det? Om det är ok? Självklart! Att få stöd på det sättet är nog den allra bästa hjälp man kan få tror jag.) Så tack alla ni som tänker på mig! Och tack alla som uppmuntrar och stöttar.

Hursomhelst, (jag är expert på sidospår!) jag går hem och känner mig typ som världens lyckligaste människa. Som jag faktiskt så ofta gör nuförtiden. Är det inte fantastiskt att få känna så? Sen drar jag upp på Lugnet och åker 2mil skidor, det går ganska bra, känner mig stark. Men man blir ju trött efteråt. Och just nu känner jag mig mer yrslig än jag brukar. Så när jag åkt klart, både igår och idag, är jag lite borta i huvudet, lite skakis, och rätt svimfärdig. Så vad händer? När jag kommer hem måste jag sätta mig på golvet och gråta en skvätt. Och hålla hårt i diskbänken när jag kokar mina ägg eftersom jag inte är säker på att benen bär. (Och nej, biologiska mamma och alla andra som beter sig som sånna, det är INTE farligt med lågt blodtryck!) Och sen nu, ca 20 minuter senare, sitter jag och skrattar åt mig själv för hur jag betedde mig alldeles, alldeles nyss. Och snart gråter jag säkert igen. Lite komiskt, men rätt tröttsamt faktiskt.

Men jag antar att jag får tycka att det är ok att det är så just nu. Att jag faktiskt inte orkar så mycket mer än såhär. Inte orkar hitta på massa grejer efter att jag åkt skidor. Inte orkar träffa jättemycket vänner just nu (det finns ju säkert massa tid att ta igen det i vår när jag ”bara” är timvikarie!). Inte alltid orkar vara glad och positiv.

MEN jag lär mig saker också. Jag lär mig att säga nej. Jag lär mig att man får vara svag. Jag lär mig att inte ta min ledsamhet alldeles för hårt utan att den helt enkelt kan bero på hormoner och att jag pressar kroppen rätt hårt. Jag lär mig att jag inte ska pressa mig själv alldeles för hårt, psykiskt. För från och med nu och de tre veckorna det är kvar har jag lovat mig själv att bara vasaloppsträna när jag känner för det, när jag har lust. För att det inte ska bli för jobbigt och stor psykisk press, vasaloppet är inte värt att jag ska må dåligt över! Så nu tänker jag ”unna” mig att jag får ta ledigt från skidåkningen nån dag även när jag är ledig och skulle kunna åka. Jag tänker inte heller tvinga i mig massa mat för att det vore mer optimal uppladdning, Vasaloppet är inte värt att mina ätstörningstankar får spädas på.

Jag lär mig också att allt inte kan vara perfekt, alltid, ännu. Att det i gamla relationer som gått mycket framåt på senare år faktiskt kan komma bakslag och att man får lära sig att leva med det. Jag får lära mig att jag fortfarande är känslig, lätt blir ledsen men att det är ok. Att det får finnas en tid för närhet men också en tid för distans. Och så kan man ta upp saker man behöver jobba på längre fram igen, när man inte är lika psykiskt instabil.
Och i det där som gör mig rädd, rädd att något har förändrats, i det får jag lära mig att svälja min stolthet, gång på gång. Och det är bra för mig. För jag vill inte vara stolt.

Jag får lära mig att inte lyssna så mycket till känslolivet när det är såhär rörigt. Inte lyssna till känslan som säger: sluta blogga ett tag, du har ju ändå inget positivt att dela med dig av. Men då bloggar jag ändå, för att det ger mig glädje och energi, för att jag vill göra det för att tjäna Gud, för att jag visst har positiva grejer att dela med mig av även när jag berg-och-dalbanar.

Jag lär mig att inte bygga min glädje endast på relationer till människor, till kroppens utseende och prestationer, till spänning i vardagen, utan till Gud. Bara Gud, helt och fullt. Jag ramlar och faller, och landar i hans famn, hans kärleksfulla famn.
Och samtidigt tror jag det är sunt att erkänna för sig själv och andra: Jag behöver människor. Jag behöver bli sedd. Jag behöver dig.

Så alltså: Glad och ledsen samtidigt, och det är ok!



träningstjej. som hoppas att allt ska vara som vanligt, så bra som vanligt, igen.


kärlek! /ia.

kärleken kommer tillbaka, i en annan sång om oss.

-
inlägg kommer senare, ska bara ut och åka skidor först. Men jag vill säga detta: jag mår bra, har det bra. Det finns alltid grejer att vara glad åt. Åt det fina vädret. Åt att man inte är beroende av droger för att kunna leva. Åt att man har ben som bär. Glädjas för andra människor, bröllopsglädje och bäbisglädje.

Allt behöver inte vara perfekt, men det återkommer jag till. Man kan vara orolig i hjärtat, ledsen och glad samtidigt. Man kan hjälpa andra och få bli hjälpt själv samtidigt. Det är fint.

Nu ska jag ut och rasta mina dyrgripar med näsan i finvädret.
kärlek! /ia.

fredag 10 februari 2012

looking for a place to hide away

-
Igår gick jag på stan med mina vänner, de skulle luncha tillsammans. Jag älskar egentligen sånt. På ett sätt. Men då ska man kunna sitta still och koppla av. Jag hade tänkt gå och träna. Och bara tanken på hur jag skulle må, vilka tankar jag skulle få om mig själv om jag struntade i ett träningspass för att äta lunch ute på stan, får ju mig att rysa. Så nej, det blev inget med det.

Imorn ska mina vänner ha en heldag med hotellfrukostbuffé, spa-dag, lunch, middag, drinkar, utgång. Tror ni jag kan vara med? Nej. Dels måste jag ju träna för vasaloppet. Men jag hade tänkt vara med på hotellfrullen först. Nu känns det otänkarbart. Buffé. Jag pallar inte. Pallar inte tanken på hur jag skulle må efteråt, hur många mil jag skulle anse mig tvungen att åka för att "sona mina synder". Skulle jag kunna koppla av och njuta av en sån där heldag, där det går ut på att unna sig, äta gott, umgås, vara stilla och lugn? Nej, otänkbart. Just nu i alla fall.


Ikväll skulle vi bowla med ungdomarna i kyrkan. Jag hade tänkt vara med. Men dels tröttheten, att jag varit borta ca 12h/dag hela veckan gör att jag inte orkar. Dels det, men också tanken på att behöva klä mig i jeans. Eller nått annat som sitter tajt. Jag pallar inte. Kanske jag går ner till kyrkan senare när man kan gömma sig i mjukisbyxor och stora tröjor. (Jobbet funkar tack och lov helt okej eftersom man har stora, lösa, bekväma sjukhuskläder på sig. I de känner man sig inte gravid i alla fall.)

Och allt jag äter innan och efter jag åker skidor plågar mina tankar. Jag vill att det j**** vasaloppet ska vara över snart!


Jag läser i Bibeln: ”ty det man blir underkuvad av är man slav under” och det skrämmer mig. När jag inser att vissa tankar fortfarande styr mitt liv.
Min mage är uppblåst, spänner och gör ont och har krånglat hela veckan – det får mig att känna mig gravid och äcklad.
Jag hinner aldrig gå ut på mina rogivande morgonpromenader - det får mig att känna mig som en lat människa utan karaktär.
Jag blir arg varje gång jag ser mig i en spegel på gymmet - vilket förfall.
Jag blir ledsen på min kropp när den inte verkar fatta vad ämnesomsättning är. Vissa dagar äter jag ganska lite, tror jag iaf, och jag blir ändå inte hungrig, det är bland det värsta jag vet. Att inte vara hungrig och ändå äta får mig att känna mig olustig och illa till mods.
Och jag vill leva på sallad och ägg. Inga kolhydrater och socker som bara gör mig stressad.

Och nu sitter jag, som vanligt, och tänker att jag måste skriva någon klok ursäkt för att posta ett sånt här inlägg. Be om förlåtelse för mig själv och för att jag inte är på topp just nu. Jag tänker att jag är patetisk som bloggar om detta. Som att jag sviker när jag inte orkar vara positiv. Som att jag borde säga ”förlåt för att jag mår dåligt ibland och för att jag bloggar om det”

Men banne mig. NEJ. Jag vill inte be om ursäkt för att jag har haft en sjukdom som är svår att ta sig ur. Jag vill vara stolt att jag trots allt kommit dit jag kommit. Jag vill inte skämmas för att jag ibland skulle vilja skrika högt och banka huvudet i en vägg. Det kanske finns fler som jag. Fler som inte orkar må toppen varje dag. Och jag vill förmedla: Det är ok…!

Och jo visst. Min starka önskan och längtan vore att ha någon jag kände det var självklart att höra av sig till och prata med när det blir såhär jobbigt. Att jag skulle våga. Eller bara nån att hänga med när jag inte orkar med mig själv och att vara ledsen själv. . Men nu är det inte så.. Det känns som jag borde ta mig i kragen och rycka upp mig istället. att jag bara är fånig.

Så om detta att skriva om det får mig att kunna hantera mina tankar något lite bättre så tänker jag inte skämmas. Det är väl bättre än att jag paniktränar? Bättre än att hyperventilera? Bättre än att tänka att man skulle vilja stoppa tusen knivar i kroppen på sig själv? (Jag gör inte det!!) Right?

(jag vägde mig igår, märks det att jag inte kan hantera sånt?? haha ..)

Kärlek! /ia.

Och heey! FÖRUTOM detta är jag glad, positiv och lycklig. Det är en STOR SKILLNAD från förr då det mesta var svart. Nu är det ”bara” lite ätstörningsåterfall.


onsdag 8 februari 2012

nangilima - där ingen smärta finnes mer.

-
idag har jag sett, känt och upplevt vad cancern gör med en människa. hur "min" patient, från i somras, gått från en ganska normal kvinna med en knöl på halsen, till att idag vara... förstörd. totalt förstörd. utan hopp. oigenkännlig. grå. och det läskigaste av allt, inte närvarande i tankarna längre. borta. ett skal, ett brutet skal utan innehåll. och jag såg tårarna hos den som älskat henne.

och det gör mig arg och ledsen. och jag kan hata den där cancern så! för att den förstör så många människors liv. äter upp alldeles för unga kroppar. och just detta, min avsky för det, gör mig också fascinerad. motiverad. för cancer är inte bara svart. det finns hopp och det går framåt. människor kan bli botade. de som inte blir botade kan få en värdig sjukdomsperiod och ett värdigt slut. jag vill kämpa mot cancern, tillsammans med patienterna och deras närstående. Jag vill ge ljus och hopp och en hand och ett leende där allt känns hopplöst och svart. Och jag tror jag skulle orka. för det skulle vara meningsfullt. och vad kan, trots all tragik, vara mer värt än att göra något som känns meningsfullt?


ett ljus. för alla där sjukdomar äter upp och förstör.
där droger krossar liv och hopp.

ett annat område jag skulle kunna brinna för, lägga min själ i, är att försöka göra något för alla som sitter fast i bojor av alkohol och missbruk. så sjukt svårt, det fysiska beroendet är så himla starkt. och jag vet inte om jag skulle palla att se allt vad den där skit-alkoholen och skit-drogerna gör med människor. men att se och höra om unga människor som super och drogar bort sitt liv, sitt hopp, sina relationer... det gör ondare än ondast. jag skulle vilja ge hopp om något annat.

så, nu vet ni, cancer, alkohol/droger, eller kvinnosjukvård där ser jag ev. min yrkesframtid. lättsamma områden va? ;) men jag har väl heller aldrig varit särskilt lättsam så det passar väl utmärkt.

eller så blir allt precis allt annat än man tänkt sig. men jag tror på att ha en plan, visserligen öppen för förändringar, men ändå så man inte glömmer bort i livets hets vad man drömmer om och längtar efter, i vilken riktning man vill låta sitt liv gå. jag vill inte vara som en liten barkbåt som bara förs med av vinden. jag vill ha inriktning, drömmar och längtan.

jag vill vara nånting ljust i det mörka.

kärlek! /ia.

tisdag 7 februari 2012

då. förr. nu.

-
Jag har ju då och då här på bloggen haft en tendens att hylla mina vänner. Så det tänkte jag fortsätta med. Men idag ska jag snarare hylla en viss sorts vänskap snarare än personen i sig (eller ja det med men…)

När man var yngre och fram till efter gymnasiet ungefär så hade man ju mest vänner i sin egen ålder, eller möjligtvis nått år yngre/äldre. Så var det för mig i alla fall, men sen har ju sådana saker ändrats, och det fet-gillar jag!

Så en av dem jag idag räknar som en av mina närmaste vänner är Patrik. Han är över 40 bast, (fyller år på världens bästa dag för övrigt – det brukar vi fira;) ) och var min fotbollstränare de sista åren innan jag la av. Och dels det stöd han var för mig då, och dels det häftiga i att vi kan fortsätta ha kontakt flera år efter detta gör mig så glad. Jag tror många unga skulle må bra av att ha en vuxen vän och förebild i sina liv, förutom sina föräldrar som kanske ibland står alldeles för nära för att man ska orka med dem, som ibland inte finns där alls. Där tror jag bland annat ledare i kyrkan, idrottsledare, osv har en mycket viktig roll, större än de kanske anar ibland.

Och eftersom vår vänskap växte fram under min sjukdomsperiod och jag på något vis kände att livets svårigheter gjort mig vuxen i förtid, psykiskt ”mogen” eller vad man nu ska kalla det, kände jag mig ofta mer dragen till att umgås med vuxna än yngre/samma ålder. Så jag kan nog inte räkna alla de bortamatcher då jag åkte med Patrik. Helt perfekt, en vuxen, vettig människa att prata helt alldagliga saker med, diskutera träning med osv. Och jag glömmer aldrig när P. försvarade mig inför de andra tränarna när de inte tyckte att jag skulle vara ute och springa min runda innan varje träning, ifall det inverkade så jag blev trött och inte presterade lika bra på träning. Och att man skulle vila mellan träningarna osv. Men jag kunde inte det!

Självklart var det ätstörningarna som drev mig att träna alldeles för mycket, och JO, jag var ofta trött och sliten på träningar och matcher och presterade nog inte som jag hade kunnat göra med en fräsch kropp. Men hade jag inte fått gjort min extraträning hade ångesten slitit alldeles för mycket i mig, och jag hade nog då valt att lägga av med fotbollen och bara köra mitt eget race mycket tidigare än jag gjorde. Och jag kände, som sagt, att det fanns en vuxen där. Som skulle kunna stötta mig om allt skulle gå helt åt helvete. Någon som trodde på mig. Någon som fick mig att växa, få självkänsla och självförtroende.

Och än idag är det skönt att träffas över en kaffe för att både diskutera träningsupplägg och livet i allmänhet. Jag känner fortfarande att: det finns en vuxen (haha, roligt att jag inte ser mig själv som vuxen utan som en tonåring typ), i närhten, I Falun, och skulle det återigen bli så att allt går åt skogen, så tänker jag att det faktiskt finns någon där som skulle ställa upp för mig. Det gör mig trygg.

Och ja, jag hyllar denna sortens vänskap. Att man kan ha en vuxen man som vän utan att det ligger några ”konstigheter” i bakgrunden. Ja ni fattar..

Så dagens hyllning: Att ha ära vänner som inte är 80-talister – även fast jag gillar det med såklart ;)



för min del, sista matchen nånsinn, aug-09, innan Sthlms flytt.

lite sorgligt, men nog klokt att lägga av innan knäna pajade..


och jag gör mig själv mer rättvisa med ett par längdskidor på fötterna, än med en boll. faktiskt.


kärlek! /ia.

farväl till ensamheten.


när man märker att tron håller även när det stormar - ja då är det häftigt.

när man inser att Gud har förvandlat ens sätt att tänka, som varit så djupt rotat, onda cirklar som man försökt men aldrig trodde sig vara förmögen att bryta - ja då inser man att han är större än det mänskliga.

när man inser att Gud räcker för att göra en glad trots allt det där som förr gjorde en så ledsen - ja då inser man hur han har förvandlat en och hur mycket man behöver honom.

ha en fin dag, vänner!
kärlek! /ia.

måndag 6 februari 2012

And I don't wanna live that way, reading into every word you say

-
och det har varit en pissdag (förutom skidåkningen)

Men vet ni vad det underliga är? Trots detta, sitter jag här på kvällskvisten och ler och är glad och mjuk i hjärtat. Vad livet blivit konstigt. Konstigt bra.

Så då kanske jag inte ens kan kalla det för pissdag?

och varför detta? jo, för att min självkänsla är inte lika svajig längre. jag grundar inte den i vad människor tycker, och säger till mig. jag grundar den inte lika mycket på onda cirklar, gamla missförstånd och ord som gör ont.

Jag vet vem som definerar mig. Gud. Jesus. Som ansåg att jag var så värdefull att jag var värd att dö för. Varför skulle jag då låta massa skit dra ner mig? Det är ju bara jag själv som blir lidande om jag går runt och tänker en massa på hur saker är, varit, blivit, skulle kunna vara. Vad som är fel och vad som är rätt.
och dessutom har jag ju så många fina människor i mitt liv som gör mig glad. och jag har det bra och har lärt mig tacksamhetens gåva.

visst, jag tillåter mig att känna att det gör ont. tillåter mig att bli ledsen och gråta. men jag stannar inte kvar där. och inte den gamla överlevnadstaktiken: göra sig hård och förtränga och lösa problem på destruktiva sätt.

nä, jag låter det rinna av. bryr mig inte så mycket. sätter fokus på andra saker. på vem jag är i Guds ögon. Inte högmodigt. Man tar till sig av kritik och rannsakar sig och tänker: vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Men jag orkar faktiskt inte gräva ner mig och tycka synd om mig själv eller om andra. Livet är för kort för självömkan.

kärlek! /ia