onsdag 28 maj 2014

de som är värda att se upp till

jag tänkte på det häromdagen. såg en utav dessa fantastiska undersköterskor på mitt jobb utföra sitt arbete. tvätta en annan, gammal och sjuk, människas kropp. så vana rörelser, mjukt och med oerhörd ömhet och respekt.
och min respekt väcktes ännu mer.

jag ägnade det en tanke.
en av dessa äldre undersköterskor. som ägnat sitt liv, vigt sitt liv, åt att hjälpa andra.
göra det där ingen annan vill göra, det 'fula' arbetet, men som kanske är det vackraste som finns? att vårda, så nära så nära. vårda det sjuka och se det friska. se människor i deras mest utsatta situationer, när de inte längre klarar av att tvätta sig själva, sköta sin hygien själv, gå på toaletten själv.
en så oerhört utsatt situation. 

många människor rynkar på näsan åt detta. detta 'skitjobb'. skitjobb och en skitlön. för det är vad de får. det är vad många av oss inom vården får. att ta hand om människor i deras mest pikanta situationer, det är inget som lönar sig i plånboken.

men kanske får man något annat? känslan, när man ser tillbaka på sitt liv: all den arbetstid jag faktiskt spenderade, alla timmar på jobbet, det var för något meningsfullt. något jag kan känna mig stolt över.

jag betraktar den här undersköterskan. den äldre, den vackra, den försynta. som gör sitt jobb med sådan självklarhet och hon klagar aldrig.
jag tänker att hon tillhör en annan generation än mig, som haft en annan livsstil än vad jag och min generation har. en generation där man är trogen. också det fyller mig med beundran.
alla dessa äldre människor som faktiskt varit trogen sitt yrke och sin arbetsplats i många årtionden. och kanske klarat av att vara trogen sin partner med.
en annan generation som inte är som oss unga, som hela tiden måste byta, måste utvecklas, inte kan vara nöjda med det vi har. vi som alltid ska vidare, uppåt.

de riktiga hjältarna är de som står kvar. de som inte måste 'självförverkliga' sig utan kan nöja sig och se glädjen i det lilla, enkla livet. 
hjältarna är de som vårdar dessa gamla människors kroppar år efter år. de som ställer upp, de som stannar tillräckligt länge på en arbetsplats för att verkligen lära sig hantverket. ja vård är verkligen ett hantverk, och det tar många år att behärska det helt och fullt.

utan dessa erfarna undersköterskor på min arbetsplats vore jag ingenting. 
och att de sedan efter trogen tjänst i säkert 40 år inte får en pension som värdig deras slit är så skamligt tycker jag! att man knappt ska kunna leva på pengarna man får fastän man ställt upp med bland det viktigaste jobbet som finns, och slitit ut sina egna kroppar och psyken för detta. vi vill väl alla bli omhändertagna när vi är svaga och sjuka, eller hur? 
men de som ägnar sig åt det får skylla sig själv sedan om det blir vatten och bröd efter 65-årsdagen. typ.
hu, men ja det här skulle ju inte bli något politiskt inlägg.

jag beundrar alla yrkeskategorier på min arbetsplats.
läkarna som har så oerhört mycket kunskap och är så skickliga. de är väl värda sin lön. jag önskar bara att gapet ner till oss sjuksköterskor och undersköterskor inte var så stort.
sekreterarna som gör ett hästjobb i skymundan och kan svara på varenda praktisk och administrativ fråga man har.
mina sjuksköterskekollegor som jobbar och sliter och hela tiden offrar av sig själva för att patienterna skall ha det så bra som möjligt.

men den där morgonen. när jag såg den oerhört vana och erfarna undersköterskan tvätta en kropp, för säkert tiotuseende gången i sitt yrkesliv, men ändå med en sådan professionalitet och respekt och kärlek.
det berörde mig djupt. fick mig full av beundran inför en generation och en yrkeskår som har något vi alla borde se upp till: kunskap, ödmjukhet, respekt.

även om jag själv, med den generationen jag tillhör, kommer byta arbetsplats ett antal gånger i mitt liv hoppas jag ändå att jag kan se tillbaka på mitt yrkesliv och känna att jag var en trogen och ödmjuk arbetare. någon som de yngre kan se upp till en gång.
jag ser upp till er.



kärlek! /ia

måndag 26 maj 2014

Vår, del 1.

Sommarvärmen. Den har varit här ett tag nu.

Förra helgen kom värmen, då jobbade jag men hade ändå förmånen att bl.a få sitta ute på balkongen på jobbet under lunchen. Och bli bjuden på glass av min fina student - vilken lyx! :)

Och förra veckan var en riktig utflyktsvecka, det var ju perfekt tajmat med våren och det fina nästan-sommar vädret.  Allt grönskande, alla blommor, värmen..... mmm jag njuter så av att vara ute när det är såhär vackert.

På tisdagen var jag ledig och först tillbringades eftermiddagen i Hästparken här  uppe hos oss på Elsborg tillsammans med JK och JB. Tjejsnack, kaffe, morotskaka och en riktigt mysig eftermiddag i solen. Mina fina tjejer!




På kvällen var vi till Källslätten med jobbet. En sån vacker plats! Det är en öppen glänta i skogen mellan Falun och Borlänge som varit nån sorts fädbod/bondgård förr i tiden. Lite gamla lador och gärdesgårdar, brunn, stenrösen, stigar och massor med äppelträd och körsbärsträd som ju blomstrar som finast just nu. Alla som inte besökt den platsen borde passa på :)

Vi avtackade några av alla dem som slutat (buuhuhu) och de som fyllt år. En riktig höjdarkväll. Först kom det några regndroppar på oss men sen sprack det upp och blev ljuvligt soligt och fint. Vi åt god mat, satt i gräset och pratade och mina arbetskamrater är ju de bästa man kan ha och jag är SÅ tacksam att jag hamnade på just Öron-Näsa-Hals-kliniken, det bästa gänget! 



















Vackert va?

På torsdagen var det ytterligare utflykt, till Jungfruberget med husgruppen. Vi grillade och hade avslutning, men bilder därifrån får ni senare :)

kärlek! /ia

onsdag 21 maj 2014

I never liked a sad look from someone who wants to be loved by you

det här med uppmärksamhet och bekräftelse talas det ofta om i negativ bemärkelse. bekräftelsebehov är något som man säger med nedsättande ord. det är lite fult att säga att man vill bli älskad och omtyckt.

men jag tänker precis tvärtom.

alla vill bli sedda och älskade.

jag vill det! jag vill bli omtyckt.
jag vill inte att folk ska prata illa om mig eller ogilla mig. jag vill ha vänner som gillar mig, föräldrar som älskar mig och en pojkvän som visar att han tycker om mig. jag vill göra ett bra jobb och bli omtyckt av mina arbetskamrater. jag vill att min chef gillar mig och det jag gör och jag vill att folk i allmänhet ska tycka att jag är en schysst tjej. jag vill inte att folk ska tycka att jag är ful och jag tycker det är roligt när folk säger snälla saker om mig.

vill vi inte nästan alla detta, ovanstående, innerst inne? men det kanske är lite fult att erkänna det. nuförtiden skall man ju vara oberoende, stå på egna ben, förverkliga sig själv och strunta i vad andra tycker och tänker om en.

jag tänker att det är en djupt grundad instinkt hos oss människor att vilja bli omtyckta. eller har jag fel? är det inte något helt naturligt, något som ligger rotat i oss.
tänk dig ett barn som blir avvisad sina föräldrars kärlek, hur djupt såras inte detta barnet?


en helt annan sak, som jag tror vi förväxlar med det vi tänker på när vi hör 'bekräftelsebehov', är HUR vi söker bekräftelse. och där kan jag hålla med om att det blir helt fel ibland.
fjortonåriga tjejer som visar sina kroppar för äldre män mot betalning, det är, tror jag, ingen sund form att ta emot sitt bekräftelse behov i.
att supa och slåss är kanske inte är ett bra sätt att få behovet av uppmärksamhet uppfyllt.
att hela tiden, så fort man har chansen, prata om sig själv är kanske inget smart sätt att bli omtyckt och älskad.
att gå ned i vikt, sluta äta för att man tror att man ska bli 'smal och lycklig' är ett bekräftelsebehov som kommer föra dig ner i djup olycka.

men det är viktigt att få känna sig älskad.


nu.
nu när jag blivit vuxnare, mognare, hittat mig själv, vet vem jag är, tagit mig igenom hundåren så inser jag: jag är älskad. 
ja jag känner mig faktiskt det, på riktigt, och det gör en sån enorm skillnad i ens liv. det är som mjuk bomull runt hjärtat, hjärtat som annars hotar att brista och gå sönder, att få känna sig älskad.


kanske är det jag som förändrats. kanske är det situationerna runtomkring mig som faktiskt förändrats.

jag tror inte att jag måste vara smalast och snyggast för att vara någon värd att tycka om.
jag tror inte att jag måste vara en 'perfekt' kristen för att bli omtyckt av de andra kristna, för perfekt blir ingen. och det är i mina brister och sår som också min styrka ligger, för det är där Gud kan använda mig som mest.
jag tror inte att mina vänner och arbetskamrater förväntar sig någon prestation av mig för att de ska kunna gilla mig. de gillar mig för att jag är jag, lilla ia, och jag gör så gott jag kan och det räcker.
mina föräldrar visar för mig att de ställer upp på mig, de vill att jag ska må bra, de tycker om att umgås med mig. jag gör val som kanske inte är de det allra helst önskat för mig, men ändå blir jag inte dömd utan får deras kärlek. det är att vara älskad.

Micke gillar mig. vi kanske inte alltid visar det på det sättet den andra önskar, och det är kanske inte alltid enkelt när den enas hjärta ropar. 'SÄG att du tycker om mig' (jag alltså, haha), medan den andre har andra sätt att visa att den bryr sig. och jag vet ju, annars skulle han inte vara här med mig idag.

i min församling får jag känna mig så oerhört älskad och omsluten. vänner i alla åldrar som bryr sig om varandra, som vågar dela livet, det riktiga livet, med varandra. vänner som inte dömer utan som stöttar. stöttar och ber, den finaste gåvan att få.

jag känner mig älskad av Gud. han är inte någon halvelak farbror som sitter på ett moln och tittar ner på mig för att se och påpeka alla fel jag gör. han hade kunnat gjort det, han har rätten till det, men han valde att inte göra så.
han valde att älska oss och förlåta oss för våra snedtramp och istället låta sin son ta all den där skiten, alla sorters straff, på sig. Gud vet att jag gör fel, jag behöver inte vara rädd att dölja mina tillkortakommanden. han älskar mig ändå, med mina brister, för han har skapat mig till sin avbild. precis som du. och han vill bara det bästa för oss. det är stort.


med allt det här i botten blir det kanske inte lika viktigt vad andra människor, runt omkring och lite längre bort än den här närmsta kretsen, tycker och tänker om mig. men visst vill man, som sagt, att de flesta tycker att man är en schysst person. och de tror jag de gör. sen om några tycker annorlunda, då måste det få vara så.


vad vill jag säga med det här? skryta med hur jäkla omtyckt jag är? NÄ. bara berätta att jag har insett att det är viktigt för mig, som för de flesta människor, att känna sig omtyckt och att det är inget fel i det. men man kan söka bekräftelse på endera ett sätt som gör att man blir nöjd och okej med sig själv, eller på ett sätt som skapar ett hål i en där man hela tiden måste göra mer och göra bättre.
välj det första alternativet.

och de som verkligen tycker om dig på riktigt, de gör det för den du är, inte för vad du gör.
och jag är helt säker på att du har åtminstone några personer runt omkring dig som verkligen älskar dig på riktigt.
det är det som betyder något.

bilder från senaste:
sötaste Sigge-kissen

utflykt till Källslätten med jobbet. proffsigare bilder kommer såsmånigom ;)


kärlek! /ia

måndag 19 maj 2014

ensamhet,

kan, när den inte är självvald, vara hemsk och fruktansvärd. när du har tid för och med dig själv som du inte önskar.
när tiden är din fiende. när du mest önskar att du inte var ensam, att du inte hade tid.

men tid för sig själv, utan att känna sig ensam, kan vara alldeles underbar. nu när jag har Mikael, nu när jag vet att jag inte är ensam, så kan ensamtid kännas väldigt välsignat och välbehövligt. (i lagom dos.) för att inte tappa bort sig själv.
en kväll ensam hemma när man vet att M. kommer hem såsmånigom, kan jag verkligen njuta av, ibland.
tid för sådant jag gillar, läsa böcker och bloggar, skriva, ta det lugnt, pyssla hemma. man behöver tid för sig själv ibland, men om det känns ofrivilligt som det ofta gjorde för mig förut, då kan man ju inte riktigt heller njuta av det.
nu, när det känns som något tillfälligt, då kan jag verkligen uppskatta det.

det är skillnad på ensamhet och ensamhet. och jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att ni som upplever den där ofrivilliga ensamheten skulle slippa göra det. jag vet att det kan ta kål på en. jag ber att ni ska få känna er sedda och värdefulla. jag ber att ni ska få träffa någon som gör er mindre ensamma.

en suddig sova-i-soffan bild på det


kärlek! /ia

fredag 16 maj 2014

grön fred

dagens händelse:

svettig, ful och äcklig....antagligen, hehe, cyklade jag genom stan efter ett tok drygt och bra träningspass på Friskis. och på stan, på min väg till Hemköp blev jag stoppad av en Greenpeace-kille som ville värva medlemmar och pengar.
och lilla snälla ia, som inte kan säga nej till människor, speciellt inte när det är för en god sak, stannade såklart och lyssnade på vad killen ville.

och vad ska jag säga när jag ju vill värna om naturen och propagera mot konsumtion och det här att pengar styr allt. och killen hade ju poängen i att ju fler som är med och med sina namn visar att vi inte tycker att det är okej att förstöra våran jord, desto större och viktigare blir vår röst gentemot storföretagen.

en annan svett-bild :)


hursomhelst, det var egentligen inte det storyn skulle handla om, utan vad som hände sen. men jag blir som vanligt långfattad.

jo, när jag skulle skriva på papperen om mitt medlemskap så kommer det en medelålders man framklivande mot oss. man ser på en gång att han är ganska alkoholpåverkad. och lite arg.
han avbryter oss rätt rejält och undrar vad vi håller på med. jag tror att han är förbannad för att han tror att killen försöker sälja mig nån telefon eller nått abonnemang eller så.

och när greenpeacaren inte ville prata med honom utan bad honom gå blev han riktigt arg. och uppmanar mig att inte bli lurad. och jag började se mig omkring för att se om det var någon som hade tänkt hjälpa oss om nu full-mannen började slåss.

det gjorde han tillslut inte.
även om han stod med ansiktet på andningsnära-avstånd mot grönafredskillen.
obehagligt med människor som är så aggressiva. mitt på blanka dagen, mitt på stan.
och stackars människa, som känner sig tvungen att dricka sig full. han verkade ensam. ensam och aggressiv.

men det goda vann. han slogs inte och jag blev medlem i Greenpeace. yeah!

kärlek! /ia

torsdag 15 maj 2014

det är inte ok

jag var på en manifestation igår ikväll.

Det var en man vid namn Tommy Larsson som inbjudit till 'Det är inte okej'. Manifestationen hade sin utgångspunkt i tillfångatagandet av ca 200 nigerianska flickor som skedde för en månad sen. såhär skriver Amnesty International om händelsen:

'Under en nattlig räd den 14 april fördes mer än 200 skolflickor i Chibok i nordöstra Nigeria bort av den islamistiska gruppen Boko Haram. Några har lyckats fly men de övriga är kvar i händerna på Boko Haram. Den nigerianska regeringen tillsatte en kommitté den 6 maj med uppgift att  att se över bortförandet av flickorna. Samtidigt kom nya uppgifter om att ytterligare elva flickor rövades bort den 5 maj i två andra byar i samma område.'

som jag förstår saken motsätter sig denna gruppen att deras samhälle tar efter 'den västerländska omoralen'. de vill inte att flickor ska gå i skolan och få utbildning utan att de skall giftas bort unga.


jag är glad att jag var där på manifestationen. det kändes meningsfullt. och hoppfullt, att ca 250 falubor faktiskt satte sina egna göranden åt sidan, valde att stå tillsammans för det goda istället för att sitta hemma i soffan framför tv:n. (HÄR kan ni se ett klipp från SVT GävleDala om det förresten)
det känns hoppfullt att vi faktiskt bryr oss om vad som händer på andra sidan jorden. och att vi bryr oss tillräckligt för att vilja visa det och göra något åt det.

det hölls tal som var bra och berörde. några av de starkaste orden: 'det är våra barn'. 
jag tror det är så vi måste tänka. att det som händer långt bort faktiskt måste få beröra oss. och människohandel förekommer ju, tyvärr och beklagligt, här i Sverige med.

och jag tänker hur förunnad och lyckligt lottad jag är som föddes som kvinna just i Sverige, på 2000-talet. med möjlighet att välja och bestämma över mitt eget liv. mitt liv och min kropp ligger inte i händerna på någon annans vilja.
vad hade hänt, hur hade mitt liv varit om jag fötts i Indien, Afghanistan eller Nigeria istället?
och då tycker jag det är mitt ansvar att faktiskt stå upp för dem som inte haft sådan tur som jag.

det kändes viktigt och bra att vi samlades där som medmänniskor. det var ingen politisk eller religiös organisation som stod bakom, utan vi var vanliga, privata människor som manifesterade för medmänsklighet.

de tal som hölls var om saker som jag helt kan ställa mig bakom. om människovärde. mot hat, mot våld, mot främlingsfientlighet. mot förtryckandet av kvinnor.
vi kan läsa om slaveriet i Amerika på 1800-talet och förfasa oss över hur det fick förekomma. med det händer ju just nu, idag, med. unga flickor som säljs som slavar på sexmarknaden för att tillfredsställa mäns lustar och maktutövande. vidrigt.

jag vill stå upp mot detta. säga NEJ, det är inte ok.
därför manifesterade jag igår.




kärlek! /ia

onsdag 14 maj 2014

jag vet att jag inte vet

dagboken ett par dagar sedan:

det är så mycket känslor som hela tiden rusar i min kropp. så många tankar, så mycket virrvarr.
ena stunden är man lyckligast på jorden, nästa stund gråter man.

ett känslomässigt virrvarr. ett andligt virrvarr.
ibland har man perioder när man tycker att inget händer, allt är sig alltid lika, man tänker samma tankar, känner samma känslor. det kan kännas stabilt, men kanske tråkigt.

men nu är jag inne i en sån period när jag ibland bara önskar mig lite vila. själslig och andlig vila. slippa känna så mycket ibland faktiskt, slippa tänka, slippa fundera.
Gud visar sig så mycket nu. mycket bön, både i tårar och i glädje. och det är ju fantastiskt att det känns som det liksom rör på sig, det känns som man är i en andlig kamp. och jag är så glad att jag har mina syskon med mig i den kampen.
men ibland längtar jag även efter vila. att få vila tillsammans med Gud, en vilovecka, innan vi tar nya kämpartag.

det känns också som att jag ingenting vet. kan bli så förvirrad och frustrerad av den tanken: jag vet inte.
jag vet inget. vägen framåt är dold. jag ber och ber och ber, och det känns som Gud bara säger till mig: 'du vet inte alls vilken väg du skall gå, vilken vändning det här kommer att ta, och jag kan inte heller visa det för dig ännu, så jag uppmanar dig bara om en enda sak: fortsätt be.' 
fortsätt be och lämna allt det där andra på mig. lämna oron, sorgen, förvirringen, tankarna till mig. jag tar hand om dig, jag har omsorg om dig. jag leder dig, men du ser det inte nu.

och jag tänker att det är okej så.
att det är okej att känna mycket men att inte veta. okej att inte se vägen, så länge jag överlämnar åt Gud att leda mig. mitt i otryggheten kan jag inte bli tryggare. jag kan och vill inte ha det i egna händer.

och det är okej för dig med. att inte alltid veta, inte se vägen. okej i vissa tider att inte kunna ta beslut, inte vara säker till hundra procent. kanske inte ens vara säker till en endaste liten ynka hundradel. ibland får man bara vara uthållig, ha tålamod. lita på att Gud leder om man ber honom om det. att han kanske har vägar som var helt andra än de man själv trodde och hade tänkt.

det känns faktiskt som ju mer jag lär känna Gud, ju mer jag vandrar honom desto mindre vet jag. jag litar mer och mer på honom, han känns närmare och närmare, viktigare och viktigare. den trognaste vän jag har.
men tro att jag VET vad som är hans vilja, för mig personligen och för hela mänskligheten, det känns allt mer avlägset. Gud är så mycket större än mina tankar om honom. 

jag vet inte. jag är förvirrad. men jag lämnar det i Jesu händer.





kärlek! /ia

tisdag 13 maj 2014

minns ni?

jag skrev ju litegran om alpresan HÄR och visade lite bilder jag tagit med mobilen. Micke hade ju med sig sin systemkamera och fotade en dag, lite bättre kvalité på dem så tänkte bjussa på de med.

Kräks ni på vinterbilder nu i maj? I så fall, varsegod att hämta spypåsen ;D

Utsikten från vårt hotell



gänget










utsikt över byn vi bodde i
rolig, solig åkning

soligt på balkongen
en biltur nere i dalen
kärlek! /ia

fredag 9 maj 2014

det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig

Jag skriver nästan aldrig här mera om 'min kamp mot ätstörningar'. Vet ni varför? Jo, för att kampen är över .
Ja jag kallar mig faktiskt för det nu. Helt frisk. Visst finns vissa tankar där ibland men jag låter dem liksom (nästan) aldrig ta över. Ingen ångest. Jag kan hantera det, jag har perspektiv och proportioner. Jag vet att jag har ett annat, djupare, värde än antal kilon som visas på vågen.

Men jag ska ju inte glömma att skriva om hur glad och TACKSAM jag är över det här. Hur mycket lättare mitt liv är utan ätstörningar. Lättare, enklare, gladare.
Det är nästan så jag inte tänker på det längre. Det går så enkelt, man äter när man är hungrig, tills man är mätt. Inget är förbjudet, även om jag gärna försöker hålla mig någorlunda 'hälsosam'.
Jag tränar för att det är roligt och för att både kropp och psyke mår så mycket bättre när jag tränar.

träningsglädje. på riktigt

Men när jag kommer på mig själv, minns hur jag levde, och jämför med hur det är nu så blir jag bara så lättad. Att jag kom ur det där, plågandet av sig själv. Det är  SÅ inte värt det, oavsett om man skulle väga några kilo mindre. Det är inte värt att må så dåligt, att vara så hård och elak mot sig själv.
Det är så skönt att kunna umgås i sociala situationer utan att få världens ångest över vad man ätit. Skönt att kunna ha fokus och tankar på något annat än träning och mat, kompenserande och vikt.

Och jag är tacksam.
Till mig själv som ville bli frisk och kämpade för det. Att jag vågade. Att jag kämpade mig igenom ångesten.
Till mina vänner.
Till mamma. Som alltid funnits där, lyssnat på mig och tjatat på mig. Tjatet som höll på att göra mig galen, men som jag nu förstår berodde på att hon brydde sig. Och faktiskt visade det.
Till Micke. Utsänd som en räddande ängel, räddade mig från ensamheten. Vågade få mig att tro att jag och kroppen duger som den är. Som fått mig att våga äta mat, vilken mat som helst. Som får mig att känna mig som någon värd att ha. Som får mig att tycka att det är viktigare att ha roligt än att vara supersmal.
Till Gud. Till de som bett för mig. För att Jesus har visat vem han är och att han vill hjälpa mig. Som går vid min sida varje dag och ger mig hopp och mod, styrka och kraft.
Ödmjukhetens konung.

Jag duger som jag är.

Kärlek!/ ia

måndag 5 maj 2014

löparlusten

jag är ledig idag och det är så skönt. speciellt är det skönt nu när jag känner att jobbet, tyvärr, tar all energi man hade att uppbringa den dagen. känns som min hjärna är sönderbombad efter ett arbetspass. alla tusen olika grejer man ska hålla reda på, inte får glömma. alla lappar hit och dit, allt man inte får glömma att göra innan man går för dagen, allt man ska kolla upp. att inte få göra klart en sak utan att nästa grej händer, telefonen som hela tiden ringer, dörrklockan som plingar om nya jourfall...
äsch, det här skulle inte bli ett klaga-på-jobbet inlägg. jag trivs. men man blir trött, riktigt trött. så då gläds man extra när man är ledig :)

och jag har min hemliga medicin: efter jobbet när man är så där utpumpad och har huvudvärk och det känns som man bara vill krypa under filten, gör INTE det, utan träna istället! det gör jag, går direkt efter jobbet och då får jag träna bort frustrationen, träna bort huvudvärken och fylls av ny positiv energi istället.

på tal om träning. jag har kommit igång lite bättre med löpningen nu. det är ju vår och roligt och skönt att komma ut.
i fredags var jag i Bjurs och på mina gamla löparstigar bestämde jag mig för att jag skulle klara av årets första mil. så det gjorde jag. yeah, stolt som tuppen, typ. haha.
för vissa kanske det är lätt som en plätt att springa milen efter vinteruppehåll och allt går lätt som en dans. så är det inte för mig. konditionen är dålig och det går trögt att komma igång med löpningen. så därför är jag glad över min prestation även om tiden var ett skämt. typ.


lite bilder från förra veckans rundor::










något annat som gjorde mig lite stolt förra veckan var att det gick så bra att vara kött-fri. eller helt köttfritt blev det inte, men endast en av veckans måltider innehöll rött kött. sedan åt jag kyckling och fisk de andra.
att jag medvetet vill dra ner på köttätandet blev min egen utmaning till mig själv detta årets fasta. kan skriva mer om det i ett annat inlägg kanske men det handlar mycket om att jag dels vill göra något som tar hänsyn om naturen och miljön och i respekt för de som inte har resurserna att äta så mycket kött som vi. dels så vill jag ta hand om min egen kropp och jag litar på forskningen som säger att rött kött inte är så bra utan vegetariskt, fisk och kyckling är bättre alternativ.
vill försöka att äta naturligt som möjligt, fylla min kropp med så lite skit och gifter som möjligt.
det är inte helt enkelt såklart, och jag har inte nördat ner mig så mycket i det här, ännu, hehe. och jag har principen att inte krångla till det för andra, så blir jag bjuden på kött äter jag och tackar inte nej.
kanske du också kan slå ett slag för miljön och din egen hälsa och äta mer naturligt och mindre kött?
förresten, tips på goda maträtter utan kött mottages tacksamt :)

öhh ja. det var det hele just nu. ska åka till min syster och Edvin nu. vi hörs.

vi grillade hemma hos Micke i fredags. mysigt att göra egen eld tycker jag.
och hungrig som en varg efter milen :)
kärlek! /ia