dagboken ett par dagar sedan:
det är så mycket känslor som hela tiden rusar i min kropp. så många tankar, så mycket virrvarr.
ena stunden är man lyckligast på jorden, nästa stund gråter man.
ett känslomässigt virrvarr. ett andligt virrvarr.
ibland har man perioder när man tycker att inget händer, allt är sig alltid lika, man tänker samma tankar, känner samma känslor. det kan kännas stabilt, men kanske tråkigt.
men nu är jag inne i en sån period när jag ibland bara önskar mig lite vila. själslig och andlig vila. slippa känna så mycket ibland faktiskt, slippa tänka, slippa fundera.
Gud visar sig så mycket nu. mycket bön, både i tårar och i glädje. och det är ju fantastiskt att det känns som det liksom rör på sig, det känns som man är i en andlig kamp. och jag är så glad att jag har mina syskon med mig i den kampen.
men ibland längtar jag även efter vila. att få vila tillsammans med Gud, en vilovecka, innan vi tar nya kämpartag.
det känns också som att jag ingenting vet. kan bli så förvirrad och frustrerad av den tanken: jag vet inte.
jag vet inget. vägen framåt är dold. jag ber och ber och ber, och det känns som Gud bara säger till mig: 'du vet inte alls vilken väg du skall gå, vilken vändning det här kommer att ta, och jag kan inte heller visa det för dig ännu, så jag uppmanar dig bara om en enda sak: fortsätt be.'
fortsätt be och lämna allt det där andra på mig. lämna oron, sorgen, förvirringen, tankarna till mig. jag tar hand om dig, jag har omsorg om dig. jag leder dig, men du ser det inte nu.
och jag tänker att det är okej så.
att det är okej att känna mycket men att inte veta. okej att inte se vägen, så länge jag överlämnar åt Gud att leda mig. mitt i otryggheten kan jag inte bli tryggare. jag kan och vill inte ha det i egna händer.
och det är okej för dig med. att inte alltid veta, inte se vägen. okej i vissa tider att inte kunna ta beslut, inte vara säker till hundra procent. kanske inte ens vara säker till en endaste liten ynka hundradel. ibland får man bara vara uthållig, ha tålamod. lita på att Gud leder om man ber honom om det. att han kanske har vägar som var helt andra än de man själv trodde och hade tänkt.
det känns faktiskt som ju mer jag lär känna Gud, ju mer jag vandrar honom desto mindre vet jag. jag litar mer och mer på honom, han känns närmare och närmare, viktigare och viktigare. den trognaste vän jag har.
men tro att jag VET vad som är hans vilja, för mig personligen och för hela mänskligheten, det känns allt mer avlägset. Gud är så mycket större än mina tankar om honom.
jag vet inte. jag är förvirrad. men jag lämnar det i Jesu händer.
det är så mycket känslor som hela tiden rusar i min kropp. så många tankar, så mycket virrvarr.
ena stunden är man lyckligast på jorden, nästa stund gråter man.
ett känslomässigt virrvarr. ett andligt virrvarr.
ibland har man perioder när man tycker att inget händer, allt är sig alltid lika, man tänker samma tankar, känner samma känslor. det kan kännas stabilt, men kanske tråkigt.
men nu är jag inne i en sån period när jag ibland bara önskar mig lite vila. själslig och andlig vila. slippa känna så mycket ibland faktiskt, slippa tänka, slippa fundera.
Gud visar sig så mycket nu. mycket bön, både i tårar och i glädje. och det är ju fantastiskt att det känns som det liksom rör på sig, det känns som man är i en andlig kamp. och jag är så glad att jag har mina syskon med mig i den kampen.
men ibland längtar jag även efter vila. att få vila tillsammans med Gud, en vilovecka, innan vi tar nya kämpartag.
det känns också som att jag ingenting vet. kan bli så förvirrad och frustrerad av den tanken: jag vet inte.
jag vet inget. vägen framåt är dold. jag ber och ber och ber, och det känns som Gud bara säger till mig: 'du vet inte alls vilken väg du skall gå, vilken vändning det här kommer att ta, och jag kan inte heller visa det för dig ännu, så jag uppmanar dig bara om en enda sak: fortsätt be.'
fortsätt be och lämna allt det där andra på mig. lämna oron, sorgen, förvirringen, tankarna till mig. jag tar hand om dig, jag har omsorg om dig. jag leder dig, men du ser det inte nu.
och jag tänker att det är okej så.
att det är okej att känna mycket men att inte veta. okej att inte se vägen, så länge jag överlämnar åt Gud att leda mig. mitt i otryggheten kan jag inte bli tryggare. jag kan och vill inte ha det i egna händer.
och det är okej för dig med. att inte alltid veta, inte se vägen. okej i vissa tider att inte kunna ta beslut, inte vara säker till hundra procent. kanske inte ens vara säker till en endaste liten ynka hundradel. ibland får man bara vara uthållig, ha tålamod. lita på att Gud leder om man ber honom om det. att han kanske har vägar som var helt andra än de man själv trodde och hade tänkt.
det känns faktiskt som ju mer jag lär känna Gud, ju mer jag vandrar honom desto mindre vet jag. jag litar mer och mer på honom, han känns närmare och närmare, viktigare och viktigare. den trognaste vän jag har.
men tro att jag VET vad som är hans vilja, för mig personligen och för hela mänskligheten, det känns allt mer avlägset. Gud är så mycket större än mina tankar om honom.
jag vet inte. jag är förvirrad. men jag lämnar det i Jesu händer.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar