söndag 31 juli 2016

Semestern - att vara hemma fastän man är borta

Nu är vi hemma från en fantastisk fjällsemester.
Jag är så lycklig, glad och tacksam för att vi har fått ha det så bra. Att resa är något utav det jag uppskattar allra mest i livet, och att få göra det med han jag trivs allra, allra bäst med är något helt fantastiskt.

'Lycka är en tillfällig plats att vila i' - och som jag har fått vila i så fall på denna semester.
En annan, än så sann, floskel. 'Home is wherever I'm with you'. Och så är det, när jag är med Mikael - då är jag hemma.

Och även om själen har fått vila så har kroppen fått jobba. Vi har vandrat ca 130 km, bestigit Kebnekaise, varit till Lofoten med mera. Vi hade bästa resesällskapet, fint väder och har klarat oss undan olyckor och sånt, förutom lite förkylningar på slutet.


Kanske är det det här jag kommer skriva om fjällsemestern, kanske kommer ett utförligare inlägg, vad vi gjorde, hur det kändes, bilder.
Kanske får jag lite mer tid och lust för bloggen nu när jag är hemma och fortfarande har semester, kanske får den vara ganska vilande ett tag till och det får bli lite bildvisning på Instagram. Vi får se.
Men som sagt: så himla glad, lycklig och tacksam för våra två semesterveckor i norr.

Såhär glad blir man ju när man får vara på fjällvandring!


Borta bra men hemma bäst? Vet inte riktigt, det var himla bra borta också alltså. Men helt klart är att vi sov som små kungar, eller griskultingar, inatt i vår egen, som det kändes, kingsize-bed, efter fjorton nätter i tält.
Och helt klart också att det är så fint att få mysa med våra två små lurvisar igen nu när vi är hemma, dem har jag saknat!


Kärlek! /ia

torsdag 7 juli 2016

Teknikens under. Bränner oss ut och in?

Något i den här tiden som jag kan bli väldigt trött på, och av, är den där möjligheten/kravet att ständigt vara anträffbar. Om så inte personligen, så i alla fall via telefonen eller datorn. Ständigt uppkopplad, ständigt nåbar. Även när man kanske helst inte skulle vilja vara det (utan hellre dra ett täcke över huvudet, eller nått, och vara heeeeelt ifred.) Men det går ju inte.

Nu kommer jag kanske låta som världens asocialaste person (och det kanske jag är också, vissa dagar? hehe) men jag tycker det kan vara rätt stressigt och jobbigt att när man vill avskärma sig lite från omvärlden för att återhämta sig, så plingar det ändå varje dag till i telefonen. Sms, messenger, mail som behöver svaras på.
För det känns ju så, att man måste svara. I alla fall inom några timmar, för alla människor idag vet ju att alla andra går och sneglar på sin telefon hela tiden, så att tro att någon inte läst ens meddelande efter några timmar, det finns ju inte.
Och så får man ju så dåligt samvete när man inte svarar. Eller så ignorerar man ändå att man borde svara på nått, för det känns så himla jobbigt, och sen inser man efter några dagar att man faktiskt HAR glömt att svara på riktigt och så har man helt plötsligt blivit en väldigt otrevlig person.

Nu kanske det låter som jag är värsta supercasanovan eller så, där människor hör av sig om ditten och datten hela tiden, och så är det verkligen inte. Jag har ett högst normalstort kontaktnät med normala höra-av-sig rutiner.
Och det kanske också låter som att jag vill undvika all sorts mänsklig kontakt (och efter den här texten så kommer ingen våga höra av sig till mig igen för att ni tror att jag tycker det är jobbigt)
Så är det inte heller. Jag tycker sms är ett suveränt sätt för att bestämma och styra upp saker och ting. Jag tycker det är fantastiskt att dagens teknik gör det möjligt att hålla kontakt med människor överallt på jorden, när som helst på dygnet.

MEN. Det gör mig som sagt lite stressad och trött. Speciellt de där dagarna när man bara vill vara okontaktbar. Då kan jag drömma om en stuga långt ute på landet eller uppe bland fjällen där ingen mobilteckning når och inget internet finns. Där skulle man väl trivas... i ca tolv timmar innan man får social abstinens och tuppjukk på att inte ha någon kontakt med omvärlden, haha.


Sån är jag. När jag varit social en stund vill jag vara ensam... i typ en dag högst, sen vill man ju ha mänsklig kontakt igen.

Jag antar, och hoppas, att det inte bara jag som känner såhär om all social media och teknikens framgång? Någon gång har det säkert varit jag som skickat det där smset eller mejlet som fått folk att vilja slänga ut telefonen genom rutan eller dränka datorn i badkaret.

Tänk om vi kunde skala av lite mera. Inte få dåligt samvete får att vi inte ständigt är nåbara. Stänga av, släcka ner, varva ner. Innan vi allesammans går in i den där väggen eller bränner oss ute. Eller inne.
Så om jag inte svarar på sms en dag kanske jag helt enkelt låter hjärnan vila och vara lite frånkopplad. Verkar skönt.

Kärlek! /ia