tisdag 25 april 2017

Jag vill vara stark för min egen skull

- inte för att vara ett objekt.

För någon vecka sedan såg jag någon artikel på Facebook (där står det i och för sig så mycket dumt att man inte borde bry sig alls?) som handlade om att (tung) styrketräning var bra ur massa hälsoperspektiv, bland annat att det gör oss starkare, gladare, friskare och så vidare . Och artikeln verkade vara riktad till kvinnor just för att kvinnor kanske inte tränar så mycket styrketräning utan mer konditionsinriktad träning pga. att man är 'rädd för bulliga muskler'.
Bra så! Jag håller verkligen med om att träning, och då allsidig träning med varierat innehåll, nog är det bästa man kan göra för kroppen och sin hälsa. Och jag tror att många tjejer skulle må bra av lite mer styrketräning då jag tror att styrkan skulle hjälpa oss att undvika skador på till exempel jobbet eller när vi tränar annan träning.

MEN, nu till problemet; genast var det förstås nån snubbe som kommenterade angående artikeln  att "skinny is not sexy, strong is sexy!"

Alltså jag blir så ARG.
VARFÖR måste kvinnors träning alltid handla om våra kroppars utseende, och inte funktion? Och varför verkar så många män utgå från att kvinnor endast tränar för att bli sexiga? Långt draget handlar ju det här om att män ser oss kvinnor som ting som skall uppfylla deras behov. Att fler tjejer tränar styrketräning = något bra för då kan ni tillfredsställa oss män bättre. Blähä! säger jag då.

Varför kan vi inte få träna för våran egen skull, för vår hälsa och välbefinnandets skull? Varför måste vår träning ha något med männens syn på oss att göra? Varför måste det tas för givet att vi tränar för något sorts utseendeideal?
Jag vet att många kvinnor finner glädje och styrka i att träna - men låt det vara för vår egen skull, inte för att män ska tänka sexistiska tankar om oss!

Jag tränar styrketräning för att jag vill bli stark, orka och inte inte skada mig i jobbet, bli uthållig, glad, känna mig stark och trygg i mig själv och i min egen kropp. Och jo, jag vill ha muskler, men inte för att nån kille skall ta sig rätten att bedöma om jag har tränat mig till att bli tillräckligt sexig eller inte, utan för att öka mitt eget välbefinnande och tryggheten i min egen kropp. Det är bra att vara starkt om man ska lyfta, bära, flytta och kånka på grejer. Och, tyvärr kanske, ser jag ju också en stark kropp som ett försvar mot just män, att kanske har jag en liten större chans att kunna fly eller försvara mig mot eventuellt överfallande män om jag är stark, smidig och snabb (vilket jag har iofs har ganska lång väg kvar till att bli, framförallt det där med smidig, haha!)

Så. Låt kvinnors träning handla om vår egen hälsa och välbefinnande - inte om mäns syn på våra kroppar. Punkt.

Kärlek! /ia

fredag 7 april 2017

Det verkliga 'Black Friday' ?

Hade tänkt skriva ett litet argt inlägg idag som bland annat skulle handla om synen på den tränande kvinnokroppen. MEN det inlägget får komma en annan dag för det känns ändå lite trivialt med tanke på det som har hänt i Stockholm idag.

Ja, vad ska man säga egentligen? Terrordåd i Stockholm. Kanske var det bara en tidsfråga innan det skulle hända? Det är lite svårt att samla tankarna kring det och jag är nog mest glad och tacksam att jag har min familj, mina vänner och de jag håller kär i tryggt förvar (vad jag vet än i alla fall). Samtidigt gör ju det där att man själv inte är personligen drabbad att det ändå går att hålla på ett visst avstånd. Visst är det fler än jag som vill hålla det på avstånd? Vill hålla ondskan på avstånd så man kan fortsätta påta på i sin egen lilla värld. Vara lycklig i det lilla livet... Är det inte så man måste försvara sig? Skulle inte ondskan få alltför stort grepp om oss om vi alla hela tiden satte oss in i den till hundra procent?

Och samtidigt tänker jag: Nu kommer den stora världen, den oroliga världen, den krigiska världen hit till oss i Sverige. Kanske kan det på något sätt vara bra (eller vad man nu ska säga, missförstå mig inte så ni tror att jag tycker det är bra att det dött människor i ett terrordåd i Stockholm idag, det är fruktansvärt och man kan nog inte ens förstå hur det känns om man inte själv är drabbad) men att det kan vara bra att vi i Sverige får en förståelse för vad det är som händer ute i världen. Att vi lite mer kan förstå skräcken, hur det känns att vara hotad, jagad, orolig. Kanske kan vi då lättare öppna upp våra hjärtan för dem som är på flykt idag? För att vi lite mer kan förstå vad det är dem flyr i från. Självmordsattacker där man vilken dag som helst kan bli av med sina nära och kära är ju tyvärr vardag för många människor idag i exempelvis Syrien och Afghanistan.
Det verkar också vara otroligt många som sträckt ut en hjälpande hand till varandra idag i Stockholm, och det ger ju hopp om kärleken och framtiden. Att empatin finns kvar.

Hursomhelst och tillslut: Jag är bara så TACKSAM att jag själv och mina nära och kära är väl bevarade just ikväll. Kanske kan vi vara tacksamma för att inte ännu fler människor blev skadade och omkom? Kanske kan vi vara lite extra snälla och omtänksamma mot varandra dagarna som kommer här, stå enade i kärlek tillsammans?
Gode Gud, var med vår värld. Bevara oss från ondskan. Amen.

Kärlek! /ia