fredag 31 augusti 2012

på väg.


rätt ofta drabbas jag av dåligt samvete/ självförakt för att jag skriver så mycket om mig. mina tankar, mina känslor. jag kan tycka att det är 'pinsamt' att jag skriver så mycket om min brottning med maten och träning, självbild och sånt.
jag kan skämmas när jag skriver mycket om ätstörningar för att det känns så ego. jag, min och mitt. självfokuserat. när det jag egentligen vill är att skriva de där stora, fantastiska, kloka och peppande inläggen om Gud. det som egentligen betyder något.

MEN.
tankarna blir ju inte mindre och färre för att jag inte låtsas om dem. jag blir ju inte mindre ätstörd av att förneka och låtsas som jag inte är styrd av det. och jag börjar äntligen inse: jag måste bearbeta detta på riktigt och vill bli frisk och fri en gång för alla till ett hundra procent, inte 75%. för jag tror att det är jag kommer blomma ut. DÅ jag kommer kunna bli ännu mera klok och peppande och inspirerande. DÅ kommer jag kunna skriva de där stora, fantastiska inläggen om Gud.

(även om Han såklart är närvarande hela tiden, är med mig NU, kämpar med mig NU, gör fantastiska saker NU - och jag kan skriva om det ibland. jag menar inte att man måste vara helt felfri och fläckfri och allt igenom läkt och lycklig för att kunna göra det man egentligen vill göra.. långt därifrån, jag tror det är i sprickorna och såren som Gud verkligen har chansen att verka och lysa igenom.
däremot intalar jag mig själv att jag inte behöver skämmas eller känna mig egoistisk när jag skriver om ätstörningar istället för om Gud - eftersom det är genom att bearbeta detta som jag kan bli den jag är menad att vara. fri och lycklig och sprudlande )

det som är BRA är att jag inte längre identifierar mig med sjukdomen. jag ÄR den inte. jag är något annat. jag är ia, en fantastisk människa och skapelse. precis som DU är! älskad och värdefull. ätstörningstankarna är bara ett symtom, en sjukdom, som inte ÄR jag, men som kommer och förpestar mitt liv lite för ofta, ännu...

jag är glad att jag lärt mig att skilja på sjukt och friskt och att jag vet exakt vilken sida jag vill kämpa för. jag tror också det är sunt att jag inte längre tycker det är ok att må halvtaskigt. det gör mig oerhört motiverad att vinna över denna sjukdom helt och totalt och till hundra procent. jag TROR att det är möjligt. låter bra va?



snart redo. att lyfta. att flyga. att bli fri.


kärlek! /ia

you are wild, you are free, you are daughter of mercy, daughter of strenght


och sen....

åt jag LITE kvällsfika och det helt vanliga, plötsliga humöromslaget. onödigt. äcklig. tjock. ful. värdelös.  

jag kan inte ha det såhär. jag vill inte ha det såhär.

och kanske jag måste sluta vara så stolt. sluta vara stark. sluta tro att jag fixar detta själv. sluta skämmas. sluta låtsas att det är bättre än vad det är. sluta förneka. ta itu med det på riktigt. inte nöja mig med: det är ju bättre nu än förut.



på den här tiden gick jag också runt med ständig ångest över hur tjock jag var. och det ser vi  ju alla hur sjukt fel jag hade. så vad säger att jag inte har fel denna gången också?

och jag fattar, för tusende gången, INTE varför just jag trillade dit, i sjukdomens klor. hur jag kan vara så lättlurad. jag är ju inte sån, egentligen. jag är ju en riktig powerwomen, egentligen. inte en sån här mes.

eller knäppgök? ;)

kärlek! /ia

torsdag 30 augusti 2012

jag har kommit för att de ska ha liv, liv i överflöd



jag är så rikt välsignad!
och jag är glad att jag har vett nog att komma ihåg det ibland. lyfta blicken från mitt lilla navelludd och se världen och människorna i den.






















kärlek!/ ia

onsdag 29 augusti 2012

hett i kylan


ett ytlighetens inlägg:

jag och jocke diskuterade på en kaffedejt för ett par veckor sen klädesplagg hos det motsatta könet. vad som var det snyggaste/sexigaste samt det mest överskattade (min idé såklart - jag älskar ju tankelekar!)

jocke var ganska velig medan jag hade mina åsikter helt på det klara. så varsegod, här serveras de på ett silverfat (fast jag antar att jag kanske inte har överdrivet många manliga läsare? ) och dessutom är jag väl inget mode-orakel direkt.

MEN om man vill imponera på mig är det detta som gäller:

sexigaste plagget: stickad tröja/kofta (otippat, haha!). ååhhhh så hett! helst inte en "knäpp kofta" utan någon som är stängd hela vägen men gärna någon snygg detalj som t.ex. en stor krage, knappar på ena sidan av axeln osv. osv. alla killar: införskaffa genast nu när det är höst!

mest överskattade plagget: rutiga skjortor! utan minsta tvekan. alltså, ständigt dessa rutiga skjortor. inte det att det är fult, (eller jo ibland, men inte alltid!) bara det att det alltid, alltid är rutiga skjortor när killar ska klä upp sig. det kanske inte finns så mycket att välja på? vad vet jag. men om de åtminstonde kunde hålla sig till enfärgade skjortor så skulle det ju inte se ut femåringar som ska på dagis-fest. (oj förlåt, vilken diss-tjej)

aja, alla får klä sig hur de vill, men vill man få mina ögon på sig i några extra sekunder kan man ju skippa rut-skjortan och vira in sig i lite stickat istället.

hur tycker ni?










detta var en av få vettiga bilder som kom upp när man googlade "män i stickat". Ganska gulligt ju, kör på det grabs! :)


puss och kärlek!

tisdag 28 augusti 2012

tro, hopp och kärlek


nu ska jag skriva lite om det där om min hyllning till hösten. har säkert gjort det förut, men absolut värt att göra igen. :)
okej, visserligen jag kan erkänna: det är inte jätteroligt när man börjar frysa. och det är jätteskönt med sol och värme. MEN: det inomborda-måendet. som ju faktiskt är det viktigaste. då är nog hösten min allra allra bästa tid. lugnet, friden, harmonin kommer tillbaka, infinner sig. jag tror att jag alltid haft mina bästa mående-perioderhösten. nästan alltid känt mig friskast, tagit störst kliv mot friskhet, minst återfall i destruktivitet på hösten. 

varför? jo det finns flera olika anledningar: men det viktigaste med hösten är att det själsliga lugnet återvänder. när kvällarna blir mörka, regniga och ruggiga slipper man känna pressen från ljuset, det obarmhärtiga ljuset som säger: du borde göra något. passa på. du borde vara ute. du borde vara social, gå på massa trevliga och roliga tillställningar. fester. du borde haft tusen vänner som gör saker varenda sommarkväll. du borde ut och gå /springa /träna. du borde vara snygg och populär och helst ha någon fantastisk pojkvän att göra massa romantiska sommar-aktiviter med. och har man inte allt det där... känner man sig stressad och misslyckad. sommarstressen... blä!

men hösten: det är helt ok  att sitta inne och mysa i mörkret och bara vara. dricka te och tända ljus. inte känna sig socialt misslyckad för att man spenderar en kväll ensam framför tv:n eller datorn. man behöver inte vara social jämt. man behöver inte vara ute och vara hurtig (man kan vara hurtig inne istället! :) ). kyrkan fylls av folk och man får träffa människor man saknat. man får tid att tänka och reflektera, men med en helt annan harmoni än på sommaren. göra upp med Gud, känna kärleken igen. inse vad man verkligen vill, vad man drömmer om. bestämma inriktningen på sitt liv
den friska kylan i luften gör det lätt att rensa tankarna. man behöver inte gå lättklädd eller försöka ha någon bikini-kropp. man får ha de bästa mysiga kläderna på sig: stickade tröjor. raggsockor. underställ. love it! 
och har man nån depp-dag känns det också mer ok än på sommaren, att det hör mörkret till. detta ljuva mörker som lägger sig som skön bomull runt mitt hjärta. ljuset bara sticker och kliar och rivs. 

bild från förra hösten - men snart så!
dessutom: nu precis i tajming med väderomslaget från sommar till höst gjorde även min livs-vardag ett omslag: från jobb till ledighet (har tre nattpass i helgen, det enda jag vet om innan Indien för tillfället iaf ) och när man har någon enstaka dag ledig här och var kan jag ju bli stressad av att vare ledig också, att man inte tycker man har nått att göra. eller alldeles för mycket att göra. men nu är det annorlunda. jag är ledig och andas ut. och detta är ju min första lediga vecka sedan i januari, och innan dess hade man hela höstterminen med praktik x2, sluttentor och C-uppsats. och NU inser man vad skönt det är att bara vara ledig. en hel vecka. man behöver det. jag behöver det. för att landa i mig själv. bara vara. så underbart när man äntligen har några dagar utan tider att passa. att man kan gå och träna precis när man vill. att man inte behöver ha koll på klockan jämt. att man kan sitta i timmar framför datorn och läsa bloggar utan dåligt samvete (min favvo-sysselsättning vet ni, hehe!). att min egen lust att blogga återvänder. att man får tillbaka fantasi och kreativitet. att man blir mindre rädd för att vara ensam. 

trött blir man ju också när man slappnar av. men då gör det ju inget att man råkar somna och ta en powernap nån timme extra. sovmorgon.

man får tid att träffa människor och ta igen lite av allt det där man sköt upp i somras.

hösttjejen - fylld av förväntningar på tro, hopp och kärlek. 

kärlek! /ia

vila i mig

 
idag: sovmorgon, långfrukost, läsa och skriva bloggar i timtal, inga tider att passa, ingen stress och ingen press. behöver jag säga att jag har det bra?
 
igår: var som sagt på utflykt till Hjortnäs, där mycket släkt är under hela sommaren. och NU hade jag äntligen tid att fara dit. det var en bra dag, trots allt. 
 
Siljan, vackraste! 
 
 
 






















finaste härbret. med finaste Margareta


 








mysig lunch i fint, men blåsigt, väder

 


















och sen for vi till Gräv och hälsade på fina lilla familjen

 
gullunge!

kärlek! /ia

måndag 27 augusti 2012

du var inte här


har ont i magen (har försökt äta mat som en vanlig människa - hur nu en sån äter?) och det känns som jag har tio uppblåsta ballonger inne i mitt stackars lilla innanmäte. och är handlingsförlamad.
demonerna har festat hej vilt bland hjärnsubstansen och de vill slita mig i stycken.

men nu har de äntligen gått till vila och lämnat mig i fred. funderar att gå till vila jag snart med innan nattmänniskan vaknar till liv och börjar gå high life. är så fruktansvärt morgontrött så jag mår illa när jag går upp halv nio. haha!

förutom detta: en underbar ledig vacker höstdag mest spenderad bland fin fina människor och med utsikt över Siljan. Pics imorgon kanske!

kärlek! /ia.
 
ps. att pussmysas med denna lilla goding är alltid ett plus. ds.
 

höst på min planet


hade tänkt skriva ett inlägg om hur härligt jag tycker det är att vara ledig och att hösten är här. (höst = harmoni) men eftersom jag alldeles snart ska dra ut på en liten mini-tripp-dalaturné-släkt-och-familjträff så hinns det nog inte med förren ikväll eller imorgon.

håll till godo med detta bibelord som jag läste i morse och som jag tycker känns hur aktuellt som helst i vår tid:
"Akta er för allt ha-begär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar" (Luk 12:15)

kärlek!/ ia

söndag 26 augusti 2012

your faith have to be stronger than your fear



Denna tid om tre veckor är jag (förhoppningsvis!) på väg till Indien. Troligtvis på mellanlandning i London. Även om det börjar sjunka in att jag verkligen ska åka, och att det är nära nu, så är det ändå som om man inte riktigt förstår. Och undermedvetet tänker man ju på nått vis att man kommer fortsätta sitt liv här som vanligt, men så är det ju inte.

Ibland kan jag ha såna där sköna ”allt löser sig” stunder.

Ibland känner jag mig som den lilla världsovana flicka som jag är. som är tycker om trygghet och är rädd för det okända. Som trivs bäst med situationer hon kan kontrollera, med människor som hon känner och kan vara sig själv med. den lilla flickan är ju livrädd såklart, inte ett dugg cool. Men jag vill ändå göra detta! Ta aktiva steg för att uppfylla det jag tror att jag drömmer om.

Nu, för att se det svart på vitt och minska oron ska jag lista ner allt jag är rädd för, för att rädslorna kanske ska bli mer greppbara och minska något: (listan kommer bli lång, haha!)

Att inte hinna få visumet / tillbaka mitt pass i tid innan avresan
Att det ska vara något fel på mina flygbiljetter/ inställda flyg/ försenade flyg
Att ensam byta flyg i både London och Bombey
Att mitt bagage ska komma bort
Att ingen ska komma och möta mig på flygplatsen i Goa

Att få lov att träffa och bekanta mig med nya människor
Att hela tiden prata engelska
Att bo med andra volontärer från andra länder
Hur det ska gå att göra praktiken/volontärarbetet
Alla indier jag säkert kommer bli ”tvungen” att knyta kontakt med

Att jag ska bli sjuk, t.ex magsjuk eller något annat allvarligt
Bli smittad av nån smitta man aldrig blir av med
Dö i nån olycka
Bli rånad/överfallen/våldtagen/drogad
Att jag ska bli biten av nån äcklig insekt eller se nån fasansfull, äcklig orm (alla ormar är ju fasansfulla!)
Att människor, framförallt män, ska vara ”på”. Göra inviter. Jag är sämst på att ryta i och säga ordentliga ”nej!”.

Att jag inte ska trivas
Att jag ska sakna och längta hem
Att det ska hända något med er här hemma när jag är borta
Att saker, situationer, ska förändras när jag är borta. Att mina vänner och bekanta ska glömma bort mig.

Att jag kommer att bli tjock
Att jag kommer bli deprimerad och ledsen av att inte kunna träna
Att mina ätstörningstankar ska förstöra hela resan
Att jag ska bli otrevlig för att jag inte trivs med mig själv
Att jag ska förlora varenda tillstymelse till muskler jag har
Att jag kommer att komma hem och vara helt besatt av att gå ned i vikt och trilla tillbaka i gamla vanliga ätstörnings/bantnings/ångest – vanor igen
Att det ska bli jobbigt att bo hemma sen när jag kommer hem igen
Att jag ska vara arbetslös vid hemkomst

Och säkert en massa mer saker som jag har glömt bort nu : )

















kommer jag verkligen vara där?


Jaha, finns det överhuvudtaget något positivt att se fram emot då, haha?
Jo, självklart!
Jag har ju i många år drömt om att få resa, och Indien står ju till och med på min ”att göra innan jag dör” lista : )
OM jag nu tar mig till Indien och OM jag tar mig hem igen, så kommer jag vara så himla glad och stolt över mig själv, att jag faktiskt gjorde detta och fixade detta, trots alla mina rädslor.
Jag misstänker starkt att jag kommer växa enormt som människa av att göra detta, på egen hand, och att jag kommer ha massa med helt oförglömliga erfarenheter och upplevelser med mig
Det ska bli skönt att komma till sol och värme : )
Jag kommer helt garanterat bli satt i situationer där jag måste lita mycket mer på Gud än vad jag hittills gjort i mitt relativt trygga sverige-liv.
Jag kommer få se en annan kultur, få vara med om människomöten som troligtvis kommer påverka mig starkt
Jag kommer lära mig något om hur sjukvård kan fungera utomlands
Jag kommer förhoppningsvis få en hint om hur det är att vara kristen i Indien, vara i minoritet.
Jag kommer förhoppningsvis få ett större och mer brinnande hjärta för de människor som inte har det lika bra som vi i Sverige
Jag kommer få lov att utmana min ätstörning på ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare

Sammanfattningsvis ser jag denna resa som ett litet ”provsmak” för att få en hint om vad det är jag ska göra med mitt liv. få det bekräftat eller dementerat den där drömmen om att jobba utomlands, på riktigt.

Slutligen: Ett citat i en informationsbroschyr jag fick av Volontärresor som peppar mig enormt ”Du ångrar bara det du inte gjorde”

Heja, heja mig!

Var gärna med och be för mig under min resa och nu innan att allt löser sig, vi som tror på sånt. annars kan ni ju be för mig ändå eller tänka lite på mig då och då :) och glöm mig inte för farao! ;)

 han ser snäll ut va? :)

Kärlek!  /ia. 

fight for the right to party


varje dag tar jag kampen.

kampen om att se mig själv på ett bra sätt eller ett dåligt sätt. kampen om vilka tankar som ska få styra mitt liv. kampen om hur mycket min inbillning att jag är groteskt tjock ska få påverka min vardag. kampen om jag ska tycka att jag är fin eller ful, dålig eller bra. kampen om jag ska kunna äta utan dåligt samvete eller ej. kunna hoppa över träning eller inte. osv osv.

och ja, ofta, allt oftare, vinner den goda sidan. de goda tankarna. jag lär mig att hantera mig själv. lär mig att vara snäll mot mig själv. det kan gå hela dagar utan ångest. jag kan tycka att jag är söt, värdefull, bra, en god människa. jag kan släppa på kontrollen och ha spontana dagar. jag kan vara social och skratta från hjärtat.

det är jättebra och jättefint att livet har kunnat bli så.

MEN jag undrar: hur vore livet utan denna dagliga kamp? hur vore livet om detta kom naturligt? hur är livet för dem som vaknar varje dag och i grund och botten hela tiden har den känslan att de duger och är fina och bra och tillräckliga precis som de är? som inte hela tiden måste kämpa med tankarna? 
hur vore livet om det inte ständigt var en kamp?

jag önskar att bli ännu friare. för jag märker ju att när jag har bra dagar så blir jag också fri att älska.

älska livet, älska världen, älska Gud, älska medmänniskor, älska mig själv. när inte all energi går åt åt att hantera sig själv och sina tankar, kämpa för de goda tankarna, så blir det ju ofta så himla bra och enkelt. jag blir en bättre människa då. en bättre vän. och det är ju sådan jag innerst inne vill vara: glad, trygg och snäll.

jag andas ut oron. andas in friden.

















en annan dags fika. gott. (och jag får!)

kärlek! /ia

´det är coolt att vara snäll´


Ahh, livet, och Gud, är så coolt alltså. varje gång jag ens tänker tanken på att jag borde sluta blogga, eller åtminstonde sluta blogga så ärligt om viktångest, Gud, ensamhet och sånt så får jag på en gång tydliga hintar om att det ska jag INTE sluta med. det behövs. och att mitt skrivande kan få ha någon liten betydelse i människors liv är så stort så att jag får gåshud och tårar i ögonen.

men så är ju också min bön: Gud använd mig på det sätt du vill och kan.

Ha en bra söndag! Min är rätt oplanerad, lite kyrka nu snart men sen får vi se vad som händer. Träning? Shopping? Stan? Baggbo? Kaffedejt med nån vän? Blogga?
den som lever får se!

kärlek! /ia.

lördag 25 augusti 2012

Hallå....?!


"det tog alltför många år för mig att äntligen bli fri, 
det har slitit mig itu, det fanns ingen bara du (äs), men jag är lyckligare nu"





















jag är ju en fin tjej! snäll och trevlig. och har, mestadels, ett ganska gott hjärta. duger helt och hållet som jag är. varför glömmer jag det så ofta...?

och förresten: det här handlar ju inte bara om mig. ju närmare Gud jag lever och ju närmare hans plan för mitt liv, desto bättre kommer det bli, så är det bara. och, ni mina kära vänner som förgyller mitt liv, alla ni, (familjen, tjejgänget, församlingen, arbetskamrater, träningskompisar, blogg-bekanta, f.d. skolkompisar osv osv) utan er vore jag INGENTING. 
ni gör mitt liv vackert inifrån och ut. det är gemenskapen med andra människor som gör livet värt att leva. jag lär mig det mer och mer.

och det gör mig så lättad och glad att jag har upptäck att jag har mer än en passion i livet (träningen). jag har passion för människor också. looooove it!

kärlek! /ia

fredag 24 augusti 2012

ris och ros.


något bra jag vill berätta:
häromdagen i princip nästan-lovade jag att komma tillbaka till 45.an och jobba nästa sommar också. och C. har nästan-lovat att jag får komma tillbaka när jag kommer hem från resan, i decmeber alltså. sen som timvikarie kan man ju aldrig veta hur mycket jobb det blir... men att de vill ha mig där, att jag förmodligen kommer få en del jobb iallallafall gör mig helt.... hjärteglad! för jag älskar den platsen. älskar jobbet. älskar patienterna. älskar mina arbetkamrater. älskar stämningen.
så detta gör mig så glad. det känns tryggt. jag behöver trygghet. orkar inte byta avdelning nu känner jag. orkar inte hetsa runt och leta jobb och ta vilket jobb som helst. vill trivas, det är väldigt viktigt för mig. tror det är viktigt också för tillfrisknandet från äs just detta att trivas och vara trygg på de platserna man befinner sig. här känner jag mig uppskattad och omtyckt och det är livsviktigt för denna lilla oros-tjej.
som idag: allra bästa räddningen för en jobbig dag är ju faktiskt att komma hit och få ha gemenskap med arbetskamraterna. finingar!

något lite sämre:
för de som inte tycker att man kan räkna ett kokt ägg eller sallad som "riktig", lagad mat... så måste jag snopet erkänna att det idag (snart fredag) blivit ett (!) ynka mål med lagad mat (köttfärssås igår - från mamma) sedan i lördags (då jag pillade i mig några skivor blodpudding). illa!
inte det att jag svälter ihjäl. tvärtom. det är ju för att jag inte går ner i vikt som jag tycker jag kan hoppa över det här med mat. åtminstonde. och för att det är så nedrans tråkigt och tidsödande, enligt mig, att göra riktigt mat. och lever på ägg, finn crisps, ost, smörgås, skorpor och choklad. skitdåligt ju!
och: när magen blir full av oro, för andra grejer (kanske berättar om det sen) så blir det ju inte direkt enklare att motivera sig att äta mat. när man är så orolig/stressad så man har NOLL sug efter det.

idag var Herr Ågren på besök. och talade om för mig hur lat och odiciplinerad jag är. (för att jag bara inte oooorkade ta mig ut på morgonprommenad i regnrusket) han pepprade mig med vilka groteska armar jag har. hur dålig jag är. hur självisk. dålig karaktär. osv.osv.
man tar till de knep man kommer på i sådana situationer: lyssna på julsånger av carola. för att försöka hitta lite frid och ro i kroppen. då får man göra sånt, i augusti.
och gick och tränade såklart.... fastän jag önskade att jag hade haft ro att mysa ner mig med en film istället.

vet ni vad?
imorn har man chansen att göra det till en bättre dag!
(antar att det är lika bra att masa sig ut och gå så kanske det känns bättre...+ träning)
men jag ska också försöka öva på att vara snäll mot mig själv och utmana mina demoner..

men att sluta väga mig känns som ett oövervinnerligt steg just nu.  för att jag ej vill sluta. kan ej motivera mig. vill ha koll - så jag inte vaknar upp en dag och väger 100kg utan att ha märkt det själv.

kärlek! /ia.



torsdag 23 augusti 2012

dry your eyes babe


man får aldrig ge upp!
man kan bryta ihop (gärna gråta lite), sen bita ihop, göra det som behöver göras, och sen komma igen.
that's it. vad det än gäller. (jobbig dag idag på massa olika plan!)

och jag måste lita på Gud.

kärlek! /ia

svaret


ibland får man en känsla av att många människor har den inställningen att "din tro är ok så länge du håller den privat och inte försöker göra en samhällssak eller politik av den. att typ: så länge du håller Gud inne i din lilla privata kammare om kvällen så är det helt ok, din tro är din sak, men kom inte och dra upp honom officiellt och "propagera" för den. "Behåll Gud i kyrkan", typ.

MEN jag tänker såhär: Är det inte just när vi håller Gud och tron innanför kyrkans fyra väggar, där kanske ingen utomstånede, icke-kristen, granskar den och vågar kritisera den, som det riskerar att bli indoktrinerat? Är det inte om vi troende bara ska älta våra åsikter med varandra, men inte lyfta ut dem i samhället, som det riskerar att bli instängt och sekt-aktigt? Är det inte mycket bättre att "vanliga" människor får se och höra vad det är vi "vanliga" kristna gör, sysslar med och tror på, så att man själv får göra en bedömning om man tycker det låter klokt och kanske är något att ha, eller om man vill avfärda det som helt och hållet korkat skitsnack. Är det inte bättre att tro och religion blir en del av politiken och samhällsfrågorna, än att hållas i en liten bubbla för sig?

OCH dessutom: om man nu är troende, och tror att det är en bra grej, en livsviktig grej, att Gud är något att ha och att han vill nå alla människor och erbjuda något gott i alla människors liv och om man tror att den här världen och detta samhälle skulle bli en bättre värld och ett bättre samhälle med mer av Guds kärlek i den.... vore det inte då väldigt egoistiskt av oss kristna att bara behålla detta för oss själva? Bara dela det tillsammans med andra kristna? bara ha Gud som vår privatsak i vår lilla kammare om kvällen?

Och eftersom väldigt "vanliga" sekulariserade människor hittar sin väg in till kyrkan på ett naturligt sätt idag, tror jag det är bra om vi som går i kyrkan berättar lite vad det är man tror på, vilka värderingar och åsikter det gör att man har, osv osv. Sen är det självklart upp till varje människa att avfärda eller ta emot det man säger. Ingen tro ska försöka påtvingas en annan människa. absolut inte! det funkar ju liksom inte så. men jag tycker att alla borde bli erbjudna ett val.

en människa, och det ver ni ju säkert redan, som jag tycker bloggar fantastiskt ärligt, enkelt och bra om sinr elation med Gud och samhället är ju Marcus Birro. Läs hans blogg vettja! :) Jag anser att det är bra att sådana människor försöker göra sin röst hörd i mediebruset och politiken. För att tron inte ska bli något navelludds-pill hemma i den egna vrån, utan för att den bör lyftas till allmänt beskådande så det blir ett fritt val för alla att hålla med eller att avfärdas.

ska tron tigas ihjäl, ja då kan den bli farlig!
det är vad jag tror det.

kärlek!/ ia.

onsdag 22 augusti 2012

gökbo?


rätt så ofta, säkert flera gånger i veckan, kommer jag på mig själv med att tänka "guuuu så knäpp jag är".
på ett sånt där bra sätt. flinigt. så att man skrattar åt sig själv och sina dumheter.

vad sakerna gäller bör jag nog inte ta upp här i bloggen. heh.
men åhh det känns härligt och befriande att man kan vara ganska knasig ibland och bjuda på det. inte ta sig själv på så stort allvar, inte döma sig själv så hårt.

kärlek! /ia

tisdag 21 augusti 2012

do we make it through the modern times?


jag tänkte komplementera det föregeånde inlägget jag nyss skrev med den text ur bibeln jag läste till min frulle imorse:

Bättre fattig men frisk och stark
än rik och plågad av sjukdom.
Hälsa och välbefinnande är mer värt
än all världens guld
och en sund själ förmer än omättlig rikedom.
Ingen förmögenhet är mer värd
än kroppens hälsa,
och ingen lycka överträffar hjärtats glädje.

.........

Ge dig inte hän åt sorgsna tankar,
och plåga dig inte med dina bekymmer.
Fröjd i hjärtat håller människan vid liv,
den som lever glad får leva länge.
Njut av livet, var lätt till sinnes
och håll sorgen på avstånd.
Att gå och sörja har blivit mångas fördärv,
och det gör ingen som helst nytta.
Avund och vrede förkortar livet,
och bekymmer gör att man åldras i förtid. 
Den som har ett ljust sinne och är glad i mat
förmår uppskatta det han får att äta.


jag tycker det verkar som om människorna som levde för flera tusen år sedan var minst lika kloka som vi försöker vara idag.

kärlek! /ia.

I'm not gonna fall


det är ju inte varje måndagskväll man sitter med ett glas vin i handen (vitt såklart - nått annat går inte att dricka!) kl elva på kvällen. men det är ju fortfarande nästan sommar och är ett gäng fina vänner lediga så är det klart man ska ta till vara på det. (och jag måste ju bara tillägga att jag är kungen av poker! mohaha! )

och jag ska utmana mitt kontrollbehov. av att: alltid lägga sig tidigt, gå upp tidigt, promenera innan frukost, äta min mat mina tider, alltid träna 1ggr/dag osv osv. jag tränar på att ändra mina uppgjorda planer och göra mig fri att leva. 

(däremot önskar jag starkt att snart få ställa tillbaka dygnsrytmen till dagtid igen. så frustrerande att lägga sig runt ett, två på nätterna och ändå vara klarvaken och sen trött som ett as kl. tio på förmiddagen när man försöker ta sig ur sängen)





















trött tjej hej! 

när vi igår pratade om sommaren och så så hävdade jag att detta var den bästa sommaren hittills i mitt liv. mitt mål, som blev infriat. wihihohoh! :)
och att varje år som går så tycker jag att det är det bästa året hittils.

otroligt fint va?
och det har ju en enkel anledning som jag kanske inte alltid säger högt: jag blir tryggare i mig själv, min identitet och min självbild för varje år som går. låter inte någon annan helt styra mitt mående. friare och friskare för varje år. vågar leva och låter äs kontrollera mitt liv mindre för varje år.
jag ska aldrig tillbaka till det strypgreppet den sjukdomen tog om mitt liv! jag är inte framme än, men jag ska kämpa på. och ska aldrig låta människors destruktivitet dra ner mig i djupet igen. det finns så många människor som tycker om och uppskattar mig - jag är värd så mycket bättre än att känna mig oduglig och dålig. 

och alltså kommer saker bara bli ännu bättre och bättre år för år va? :)


tacksam för mitt liv!
kärlek! /ia.

söndag 19 augusti 2012

det lilla hjärtat pulserar än


idag skulle jag gå upp tidigt för att kunna försöka sova inatt. men.... jag försov mig till 14.30 när mamsen skickade sms. 
sen gick vi ner på stan, min frukost intogs på Thunströms. kaffe + ostsmörgås, hembakat bröd. gott. det var någon sorts musik-frågetävling där som hölls av en gammal franskalärare till mig + massa andra gymnasielärare där. lite festligt. 

vi var inte med, mamma och jag. men lyssnade roat på gammla gramofon klassiker. mysigt faktiskt! kände mig pittoresk och kulturaktig. och slås om igen av hur fin denna lilla staden är. och hur mycket jag tycker om den.






kaffet + påtåren nerslurkad.

fina lilla mamsi. som tagit med hemvärpta ägg och hemplockade bär till mig.som alltid ställer upp. som alltid vill finnas där. som säkert vill mig bara det bästa.
mamma som alltid frågar hur jag mår och hur det går att äta. som jag skulle vilja att andra frågade också. och då skäller jag ofta ut henne och ger vresiga svar. (men är det så konstigt att man vill prata med någon annan än sin mamma, också?) mamma, som säger sådana där saker man vill få höra. att när jag vresigt säger "ja, det syns ju att jag inte håller på att svälta ihjäl iallafall!" så säger hon "det syns att du har muskler". som plåster på såren. sant eller inte.
mamma, genomsnälla mamma, som jag skäller på. är sur på. klagar på. nedvärderar. undviker. inte vill prata telefon med. vill bli lämnad ifred från. tycker är dryg, rätt ofta. jag äääääär hemsk! och önskar du kunde fått en dotter som kunde uppföra sig lite bättre. som kunde uppskatta dig mera. någon som hade en bättre förmåga att älska andra och älska sig själv. någon som var lite mindre egocentrisk och ful i sinnet. någon som inte lät gamla sår och skador skina igenom så mycket.

















nyvaken och osminkad kl 16. på dagen. heja! 

och ja.... sen har jag... promenerat. pratat lite telefon. läst bloggar.

men jag klarade utmaningen ikväll med! : att umgås med mig själv. utan att kunna träna. paniken växte...MEN jag gick till ica maxi och köpte mig en film, Simon och ekarna, har länge velat sett den. Bill Skarsgård och Helen Sjöholm ju. så nu ska jag snart mysa ner mig med film, te och de 5chokladbitarna av lösgodis jag tyckte jag "hade rätt" till. (som jag inte ens är sugen på längre men såklart kommer äta ändå..)  film blir bra nattsysselsättning eftersom jag misstänker att jag inte kommer vara trött och sovklar än på länge så nattomställd jag blivit. den gamla kvälls/nattmänniskan som var tonårs-ia (innan jag slutade äta och blev så faaaaasligt trött på kvällarna och hungrig och orolig på morgonen att jag vips var en morgonmänniska...) är tillbaka i sitt esse!

och nä... sorry och förlåt men det blev visst ingen riktig mat lagad eller äten idag. heller. men what to do när man inte är så värst hungrig, inte har aptit och tycker det är astråkigt att laga mat till sig själv och dessutom inte har motivationen att "jag måste äta något ordentligt eftersom jag har tränat" - orsaken heller.

men fil + hallon och så några chokladbitar då. verkligen så man bör äta.... ingen mat, men godis.... aja baja nu igen! suck.

känner mig lite skör. med det är bra. bättre än att vara okänslig och distansierad. när jag dansar på rosa moln kan jag bli o-ödmjuk. när jag är skör är jag nära Gud. han bär mig.
och jag är rädd. rädd för indienresan. beroende av dig.

ärlig är jag också. öppen. utsätter mig hela tiden för risken att känna mig ratad och besviken. tänker: vad spelar det för roll? men det spelar roll. och hundraelfte gången: lämnar jag ut mig själv för mycket? men nä: jag står för det jag skriver och beundrar ju andra människor/bloggare som vågar visa sig själva under den fina ytan.

skriver mycket om äs nu, jag vet. men jag tror det är bra, för jag vill bli HELT fri. inte på låtsas bara. att jag skriver mkt om det beror inte på att jag är sjukare, att jag är mer ledsen. jag är ganska genom glad och ganska frisk - bättre än på länge. det är nog därför jag måste få dessa "sista resterna" ur mig.

och jag vill bara att ni ska veta vänner, att ni kända och okända, välbekanta och mindre välbekanta som hör av sig, kommenterar, skickar mejl... ni är guld värda och gör mitt hjärta så glatt! vi är så många små osäkra rädda hjärtan där ute. vi kan bära varandra.

(och den som först, förutom mamsi då, som på riktigt, in real life, frågar mig någon gång om hur det går att äta och viktfobin och sånt, ska få ett nobel-pris av mig. eller en kram kanske - lockande va? ;) )

kärlek! /ia.

jag andas ut min ensamhet. andas in att jag är din.


nu tränar jag på att sluta skämmas över mig själv
nu tränar jag på att inte försöka anpassa mig själv, mina tankar och mitt skriveri till vad olika människor ska tycka om mig. jag får skriva om ätstörningar. om jobbiga tankar.

så här är det, såhär skriver, berättar jag för er nu: (nej, jag är inte patetisk! jag är en tjej som haft en del problem med mina egna tankar, men som är på bättringsväg, that's it)

i fredags, igår alltså. gick upp kl 15.00 ca. (hade jobbat natt). väger mig. (som nästan alla dagar) resultat: typ toppnotering någonsinn. når snart min mardrömsgräns. gränsen jag aldrig skulle spränga. som jag inte ska spränga. inte får spränga.
fortsätter dagen. ska klara av att vara själv, med mig själv. i sex timmar, innan dags för jobb igen. hur j**** svårt kan det vara att vara själv och hantera sig själv i sex timmar? det borde inte vara farligt, läskigt. det borde inte få mig fylld av olust och ledsamhet. tänker ibland att eftersom jag blivit så mycket mer social nu, umgås mycket med folk, så blir dessa ensamma dagar, timmar, nästan ännu värre. (men såhär i efterhand: om man i 5 1/2 år haft viktfobi och ångest över viktuppgång så är det väl helt naturligt och rätt ok att bli liiiite ledsen och panik-artad av en toppnotering på vågen. till och med mer än efter vasaloppet, så mycket trodde jag aldrig att jag skulle väga igen).

hursomhelst. fortsätter dagen med en entimmes promenad innan frukost. som alltid. fettförbränningen ni vet? (fast jag älskar promenaden i sig, också! friska luften. tystnaden. tankarna. bönen)
hem äta frukost. (1kokt ägg, finn crisp, kaviar. alltid. kaffe, halv banan. alltid. simply as that!   - gröt? förbjudet! mjuka smörgåsar? förbjudet! pålägg? förbjudet! youghurt? förbjudet! fil - ok, men inte sugen på det).
sen då? vad sjutton gör jag sen. ? ensam. kan inte träna på grund av rejät halsont. (inte träna när man väger så mycket... hjälp!!)  ingen att höra av mig till. är mer rädd att få ett nej än att jag vågar fråga någon om sällskap. dessutom blir jag alltid destruktivt isoleringsaktig när jag är på det där humöret. orkar inte träffa folk.
så: jag går igen. promenerar igen. hatar att det är helg. fredag och lördag är veckans värsta dagar!
blir skitilsken när musiken slutar fungera. arg.

arg på Gud.
gråter.
men: tillåter mig själv att vara ärlig. och erkänna.
ja, jag är bortskämd. ja jag har jättemycket bra. ändå är det faktiskt ok att vara ledsen över denna sjukdomen som tagit så mycket ifrån mig, plågat mig så mycket. det är ok att känna sig ensam när man känner att man inte riktigt har någon som man kan prata med detta om. när man längtar. det är ok att vara ledsen när man känner att man skulle vilja ha någon att luta sig emot, någon som tröstade. att man inte alltid behövde gråta alla tårar själv. när man längtar, men ingen vågar dela med sig till någon.
så alla ni som har någon som ni kan prata om allt med: kom ihåg att uppskatta det!

jag sätter mig ner.
blickar ut över staden. över falun.
tillåter mig tårarna.

men också:
insikten. jag måste lära mig. att det är ingen människa som kommer och räddar mig. magiskt hux flux. jag måste lära mig att gråta ut mina tårar inför Gud. och känna honom, ta emot den trösten han vill ge.
sluta drömma om de förbannade prinsarna som ska rädda stackars lilla ia. för dom gör ju inte det. orealistiksa förväntningar.

så jag gör det.
tar in trösten. från Gud. det är fantastiskt. helt och hållet befriande. tacksamhet.

trött.
går hem. äter middag. (eller nått iallafall.....) sen te och en kaka. (mitt sockerbegär ni vet!)

ena stunden är man rädd för att lämna tryggheten. allt jag älskar här. allt som är så vackert. alla människor jag älskar. andra stunden hatar man slentrianen och vill bara bort, bort, bort. bort från ensamheten och väntan. bort från mina egna tankar och min egen inbundenhet.

jag puschar mig själv. läser om starka kvinnor och bestämmer mig för hundraelfte gången: jag vill. jag vill leva. jag vill göra något. jag vill uträtta något. jag vill inte ruttna bort. jag vill våga. jag vill åka till indien. jag vill utmana mig själv. jag vill leva. jag vill vara glad och lycklig.

och det vänder.
DET VÄNDER.

jag kan hantera det. kan hantera ledsenheten och paniken och ångesten och självföraktet. kan vända. yeah. jag är så himla bra! med hjälp från Gud.
gör inget dumt mot mig själv. bara hanterar ångesten. tillåter mig att vara ledsen. gråter ut den. svälter inte mig själv. tillåter mig att inse att jag kan vara vacker såhär med. i den här kroppen med. kanske vackrare? om jag vågar leva. om jag vågar vara glad och le.

JAG KUNDE.
kunde fortsätta och leva och vara glad trots att jag kände mig ensam. trots att jag hade min toppnotering på vågen någonsinn.

YEAH. men jag måste sluta skämmas över att det kan vara tufft ibland. det tar TID att bli frisk från äs. det måste jag tillåta mig själv att ha rätten till. inte tro att jag är dålig så fort jag inte känner mig frisk.
nä, istället vill jag vara stolt. stolt över att jag har kommit dit jag är idag: jag kan njuta av livet. inte hela tiden, men ofta. halleluja!

kärlek!/ia

fredag 17 augusti 2012

fredag 04:32


ibland får jag lite dåligt samvete när jag kommer på mig själv med att vända mig extra mycket till Gud när jag har bekymmer eller problem. problem som behöver lösas. ja då minsann, då passar det allt att ha en Gud att gå till och komma med sina böner till. !
jag kan få dåligt samvete över att jag de flesta dagar helst "smiter" ifrån att lyssna på så värts mycket lovsång eller "kristen" musik för att snabbt hoppa över till mina favoriter. det poppiga. det melankoliska. det destruktiva. det hjärtskärande. osv osv.  men.... den där morgonen när man vaknar med en orosklump i magen, ja då är det som om man inte kan, inte vågar, inte vill, lyssna på annat än "gud-musiken".
att jag är i extra behov av att läsa bibeln och be när jag befinner mig i trubbel. det må vara allt från små vardagliga praktiska saker som ekonomi, papperskrångel osv osv eller dåliga relationer, existensiella frågor och sånt.

falskt? bortskämt? o-äkta/ oseriös tro?
nja. på ett sätt kanske. såklart det är viktigt att försöka komma ihåg Gud även de dagar allt flyter på. när allt går bra. komma ihåg att tacka Gud när livet glider fram på en räkmacka. MEN jag tror att det är helt naturligt, och att Gud också tycker det, att vi kommer till honom och vänder oss extra mycket till honom när vi har problem / är i kris. jag tror att han blir glad av att vi väljer att vända oss till honom, för det visar ju på vår tro att det är han som kan hjälpa. att vi behöver honom, är beroende, vill ha hans hjälp.

därför... tänker jag inte få dåligt samvete att jag blir extra Gud-ig när jag har problem. däremot så kan man ju alltid bli bättre på att komma ihåg att han finns där hela tiden och vill dela allt med oss; glädje, sorg, vardag, fest, tristress... ja allt.

så tänker jag.

kärlek! /ia.

torsdag 16 augusti 2012

aj.


igår kväll när jag sprang tänkte jag: "åh vad skönt att det var längesen jag var sjuk och hade ont i halsen." och ca 3h senare så har jag ett rejält halsont och feberkänningar. om det är det som kallas ironi tycker jag inte om det!

försöker trotsa min hals som skriker och sysselsätta mig ändå, blev en heldag med lunch (frukost i mitt fall) med Magnus och solning vid Roxnäs (ännu ett nytt falu-ställe för mig!) och snart picknick med tjejerna. 

hejochhå, glad och pigg nu ia, kom igen! sen lite nattjobb 21-07 tre nätter i rad på det. bit ihop! :)

rolig hälsouppdatering va?
kärlek/ ia.

jag har en ambition om att jag ska bort nånstans - det är samma syfte som jag haft med dig


vilken dag! och så passande att man varit ledig nu när sommaren äntligen kom. och denna sommar har jag ju tänk som så: om man inte har nån semester och kan åka bort och turista så kan man ju faktiskt vara turist i sin egen stad. passa på att gå till ställen man inte varit på, fika på nya fik, besöka nya ställen osv. osv. finns ju mycket man inte sett här liksom! 

idag var det min fina, gamla Jocke-vän (jag menar inte ålder Jocke, krisa inte nu!) som var med mig och turistade. vi är bra på sånt. kulturella och kaffe-sugna, haha. 

vi hade ju planerat att kika in Rolf-Ernst gården på Elsborg.. här kommer picsen från semster-i-falun-dagen: 



 Rolf-Ernst gården som sagt



mysig innergård. inget ställe för att spana på folk, men däremot att föra förtroeliga samtal. :)





















dock inget hembakat fika. fast gott ändå. och nej, jag slutade träna på svart-kaffe drickandet, det är jocke som är så vuxen och cool 


yeah! - vi är bäst helt enkelt!



och sedan fortsatte vi det kulturella med att besöka gruvan. på utsidan då.  




 puss och kram från er dam, med något mer fräknar på näsan efter dagen. love it! (och ledig fram till 21.00 imorn med. underbart!) 

kärlek! /ia.

tisdag 14 augusti 2012

jag kanske rentav behöver dig


tänk, vissa dagar är det såhär: man vaknar upp med en liten lätt klump i magen. och ikväll kommer jag istället lägga mig ganska lätt om hjärtat.
jag tackar Gud, som ger mig hopp och styrka, min mamma som stöttar, tröstar, säger kloka saker och lugnar mig, mig själv som försöker tänka positivt, samt att jag tränat med Rickard och promenerat med Johanna, och det är ju sånt som gör mig glad.

fint va?!

 Baggbo-huset där helgen spenderades...

kungen av huset, Bigles,  är dock inte kvar...död och begraven. stackars liten!

kärlek! /ia

jag vet du kommer att se på mig sådär.


jag glömmer alldeles för ofta bort Gud. glömmer att jag är beroende av honom, att jag vill vara beroende.
men så påminns man allt som oftast också. att jag behöver dig.

något som gör att jag tycker det är väldigt intressant och inspirerande att läsa bibeln är allt som står där som handlar om social rättvisa, hur man ska behandla andra, vilken attityd man bör ha gentemot "svaga" (i gamla testamenten nämns ofta den faderlöse, invandraren och änkan). man kan läsa mycket om karaktär och inställning. om hur man bör tänka angående sina tillgångar, både materiella, pengar, men också de personliga gåvor man blivit utrustad med, de talanger man har. det vore dumt att behålla dem för sig själv va?

ja, allt detta bidrar till att jag tycker det är oerhört väl invisterad tid att sätta mig en stund med denna bok varje dag. jag önskar jag gjorde det ännu mer bara. för jag känner ju så väl: det gör något bra med mig. utvecklar mig i rätt riktning. inspirerar mig. fyller mig med kraft och mod. ger mig karaktärsdrag och förebilder att sträva emot. får mig att känna vad jag egentligen vill. gör mig mindre självcentrerad. lyfter upp mig från navelskåderi och skit-tankar. ja, gör allt det där som gör att jag känner mig inspirerad att bli den jag vill bli.

det är fanastiskt att hitta människor som är sådana också. som inspirerar. motiverar. ger energi. gör en glad och lugn. det kan vara från allt till träning eller hur man är som sjuksköterska eller vilken relation till Gud och sin tro man har. det jag beundrar allra mest är nog männsikor som gör saker. som låter sina tankar om livet påverka deras livsföring och beteende och attityder. männsikor som vågar och orkar vara positiva.

ja sen.... (nu byter jag samtalsämne helt men ändå inte) beundrar jag ju muskler också. behöver inte vara "biffigt". men jag beundrar vältränade människor. som har motivationen att orka. jag beundrar idrottsmän/kvinnor som offrar så mycket, kämpar så mycket, för att nå sina mål. (jag vet ju själv vilken dålig motivation jag har liksom) suttit och dregglat en del över OS-deltagarna, både män och kvinnor, full av beundran inför det de utför.
men, som jag sagt förut, jag tillåter mig inte att gröta ner mig alltför mycket i träningsvärlden och allt man skulle kunna läsa om kost och motion. Tex. har jag bestämt mig för att bara läsa en enda träningsblogg. för att det inte ska bli för mycket. osunt mycket. PT-fia har denna vecka lagt ut en "veckans utmaning" som jag tänkte jag skulle haka på. plankan 3ggr om dagen i en vecka. inte så himla svårt va? är du också med? :)

för övrigt: indien-krångel. hata är ett starkt ord, men jag kan nästan säga att jag hatar krångel. det gör att jag får en oros-klump i magen. jag är verkligen ingen människa som är bra på sånt där med pappersgrejer och fix och sånt. be med mig att det löser sig!

lite "roliga" detaljer angående indien: 5 veckor kvar igår. jag (lilla ia, som knappt rest, verkligen inte rest själv) ska byta flyg i mumbai (Bombay). Läste att den staden har ca 13miljoner innevånare. haha, snacka om att jag kommer vara lost!
i indien finns det ca 200 ormarter och ca en fjärdedel är giftiga. världens största orm, kungskobran, finns här. och ja.... ni som känner mig vet ju hur fancy jag tycker det är med just ormar. eller....?

innan jag babblat klart vill jag säga detta kryptiska också:
det är konstigt, men förunderligt och enligt mig häftigt och vackert, hur några få sekunder av ens dag, en glimt, nästan-ingenting, kan få en att känna så himla starkt. att man kan känna så starkt att det nästan gör ont i hjärtat - fastän man inte borde och fast man inte har nån aning om varför. det är konstigt, jobbigt... men framförallt facinerande. och jag är glad att jag får vara med om det. känna något.

vet ni vad jag, patetiska jag, gjort någon natt när det varit lite lungt på jobbet och man liksom inte orkat anstränga sig överdrivet mycket: jo.... googlat bröllospbilder, kläningar, frisyrer osv. komiskt. men det är roligt i allafall.
man kan ju drömma och fantisera. sen den där lilla petitessen att man skulle ha någon att gifta sig med var väl en skitsak. huvudsaken är att man vet hur man vill se ut! ;)

bjussar på lite av det snygga jag hittat. just nu är jag inne på staylen att jag absolut inte vill se ut som någon prinsess-grädbakelse utan mer lite 70-tals bohem-chick. får väl se hur många gånger jag hinner ändra mig.



förresten fick jag en viktig förmaning av min ömme fader när vi pratade lite kort om min indienresa häromdagen: "Du kommer inte hem därifrån och har med dig en indier! nån med nån turban på huvudet eller nått." och jag lovade. jag tror inte indier tilltalar mig. men saker blir väl aldrig som man tänkt sig, eller hur?

kärlek! /ia.

måndag 13 augusti 2012

artikel-tips.


Läste en artikel i DN igår som jag tyckte var bra. den gav mig en tankeställare och lite nya, bra insikter. Den heter "ätstörningen sitter inte i midjemåttet" och den handlar om bilden många har att en ätstörd måste måste vara jätte-avmagrad. och att de ätstörda själva också har den bilden. och därför drar sig för att söka hjälp om man inte är jättesmal. för att man inte tycker att man "förtjänar" det och tar plats från "de verkligt sjuka och smala". Min egen, kosntanta, vägran att försöka ta emot någon sorts professionell hjälp har ju dels grundat sig i tanken att jag är alldeles för normalviktig för att förtjäna/behöva det. och att det är mitt eget fel och mitt eget problem, som jag inte ska belasta några stackars svenska skattebetalare med.   

Läs artikeln här!
 http://www.dn.se/livsstil/halsa/atstorningen-sitter-inte-i-midjemattet

kärlek! /ia

söndag 12 augusti 2012

du får gärna komma hit och skrämma mörkret


ibland får jag hemlängtan från Indien fastän jag inte ens åkt än. och tänker på allt jag ska göra när jag kommer hem hem. (mest skidåkningen. och människor jag vill träffa. lära känna. att jag vill jobba, utvecklas)
men ibland vill man bara bort, bort, bort! när det känns som om det enda man gör när man är ledig är att stirra in i väggen, stirra in i tv:n, stirra in i datorn, stirra upp bland molnen. och träna och promenera däremellan. när man kan stirra sådär ilsket på telefonen hundra gånger i minuten men det händer fortfarande ingenting. när man tänker på att det alltid är likadant: de kristna kidsen, frikyrkoungarna, hänger på Frizon (festival) denna helg och har det gött och bra med gemenskap och får höra och bli inspirerade massa om Gud. och jag är inte där. och när alternativet för mig, dricka och gå på krogen, inte känns en enda procent lockande, och jag pallar inte, och man spenderar helgkvällarna på en soffa hos mamma och pappa.....ja då vill man bort! upptäcka något helt nytt. än baggbo, falun, sverige.
och när det känns som man inte ens kan ha kläder på sig längre.... ja då vill man fly.! men hur flyr man från sig själv?

men man orkar, det gör man!. och man blir glad igen. och det vänder, det gör det alltid. och det kan vara fint, såhär med. och kärleken kommer, det gör den. och det finns någon som har skapat mig, det gör det. som älskar. och finns det inte en mening med allt - ja då får man åtminstone skapa sig en mening i det som sker. 

idag skickar vi ett extra hjärta till fina Johanna-vän som räddade en annan singelkvinna från både ensamheten och en tv-lös tjej från att inte få se handbollsfinalen. viktigt! bra match, synd att det inte räckte helt ända fram. ändå en heroisk insats tycker jag.


kärlek! /ia

fredag 10 augusti 2012

find me, I'm lost


ahhhhhh......! alltid, alltid samma tankar. över fem år. det är ett halv decenium det. i detta ekorrhjul.....suck.suck.suck.
och varför tror jag alltid att nån annan ska rädda mig? detta är min skit. som jag själv gick in i. och som jag själv måste ta mig ur.

idag: hade jag en hurtig förmiddag. med promenad + gym + promenad (nä, jag är inte helt besatt, prom. nr 2 var lite sympati-promenixering med Johanna. fast värt! ) min enorm-träningsvärk i stjärten börjar ge med sig så snart kanske man kan springa igen.
sen åkte jag med pappa hem till Baggbo.
och ja.... det var ju mysigt att klappa och kela med min lilla finaste kattbäbis igen. (mammas katt är precis ny-död så nu är min lilla plutt herre i huset igen.. det är hon nog nöjd med :)  )
och vi har varit i skogen och plockat svamp. (åh herre vad hände med mig, stadsfröken, där?) och i trädgården och plockat bär...
och ätit tacos. tonårs-önskematen. men så är och beter jag mig som världens tonåring också. hopplös. och soffhängt med OS. alltså vilken match av handbollsherrarna. sån enorm moral att gå till os-final när man är så nederlagstippade.

systeryster har inte varit här. eller edvin. men hittade världens finaste bild på dessa älsklingar i mammas dator. edde ser lite butter ut, haha.
fick för övrigt brev från Ghana idag, mitt andra fadderbarn, Eliahs, betyg. gullunge!


'kärlek! /ia