söndag 31 juli 2011

att döden dö och livet leva

-
Historien om när jag nästan hade kunnat bli en möderska.
Eller dråperska i alla fall…

Brukar sitta på ”min” balkong när solen bjuder till det. Jag kallar den min för har aldrig sett nån annan i hela huset använda den. 2:a våningen. Och har allra oftast mina träskor på mig när jag går ut. Och nere på källarplan, alltså två våningar ner har familjen som bor där en uteplats med sina utemöbler. Och denna gång bar det sig inte bättre än att jag råkade putta ut min ena träsko ut från balkongen. Rakt ner mot deras uteplats! Oooops! Höll andan. Skulle jag höra ett skrik, vrål, eller dödsklagan? En träsko med lite fart gör nog ganska ont att få i huvudet, och kanske skulle kunna göra en del skada. Hade varit pinsamt.

Men… det satt ingen där.

Slutet gott allting gott. Som i alla sagor. Verklighetssagor med. Tror jag. Ja, jag tror att slutet blir bra.



mordvapen?


/ia.

tillträde (inte längre) förbjudet.

-
obs. inget för känsliga läsare.

Jag är så jävla rädd.
Ett enda ord. Eller två. Bulimi. Hetsätningar.
Det skrämmer skiten ur mig. Får det att krypa i kroppen. Ångest. Oro. Äckel. Självförakt.

Och nej. Jag är inte där.
Men tänker att jag skulle kunna vara. Om min sjuka hjärna, dumma kropp fick som den ville.
Och ibland balanserar jag. Och detta balanserande gör mig så rädd, tar orken ur mig, min energi, mina tankar, som skulle gå till annat, viktigare saker. Vill inte att rädslan ska styra mitt liv.


Och just rädslan gör att jag älskar mitt nästintill tomma kylskåp. Älskar gymmet. Älskar svetten i löpspåret. Trygghet. Ägg, sallad, blodpudding. Fine. Ok.
Inget förbjudet får komma innanför väggarna. Måste ha kontroll. Nej, inga kakor. Nej, inga pålägg (förutom kaviar till äggmackorna då såklart!). Nej ingen sylt. Nej inget godis (bara 70%-ig choklad). Nej, inget för fett. Nej, inget för sött, som kan trigga. Nej, ingen sylt. Nej, ingen musli/flingor. Nej, ingen glass. Nej inget vitt bröd/pasta/potatis/fil/yoghurt. Nej ingen korv/köttbullar. Nej, ingen alkohol. Nej, ingen juice, läsk, saft. Nej, inte baka paj. Nej inte baka godsaker. Ibland får man baka matbröd. Osv, osv.
Inte köpa pizza, inte hamburgare, inte snabbmat. Läskigt att bli bortbjuden på mat. Så så jobbigt att åka hem till mammas och pappas välfyllda kylskåp.

Men allt det där FÖRBJUDNA blir ju så lockande för att det just är förbjudet, visst är det så? Och då känns det så sjukt, att flera nätter per vecka typ drömma att jag äter pizza, godis, kakor osv.
Och, så kanske, för att det är så förbjudet, så blir min hjärna liksom så triggad när jag väl släpps ut ur den där stenhårda kollen. Nu gäller det att passa på, tänker min lilla hjärna.. Passa på att äta messmör, digestivekex, fil, musli, ostsmörgåsar, korv, osv. när chansen ges. Som hemma hos mamma & pappa. Jag vet att jag gör det. Så därför får man alltid ångest innan. För man vet att man kommer känna det som man hetsäter (även fast man egentligen inte gör det, eftersom det inte handlar om så stora mängder). Eller rädslan när det känns som man skulle kunna äta portion efter portion med efterrätt, för man vet ju aldrig när man får göra det igen.

Onda cirklar. Som jag faktiskt inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur ifrån.
Och jag är så känslig för att bli sockertriggad. Så jag tänker att jag borde avstå. Och sen blir suget efter det förbjudna, så stort, så att köpa lösgodis kan bli min hemliga dröm.
Och så skäms jag när andra ser mig göra sånt där. För jag känner mig så groteskt äcklig. Så då gör jag det hellre själv istället. Köper min godispåse en torsdag förmiddag för ingen annan ska se hur jävla äcklig jag är. Som äter godis. Som njuter av det. Njuter av det alldeles för mycket. Skäms över hur underbart gott jag tycker det är. Som jag inte skulle vilja göra annat än äta smågodis resten av livet tills jag dör.
Ibland får jag för mig att jag genom allt mitt trixande med mat och träning de senaste åren förstört sockerbalansen hos mig själv. Både rent kroppsligt och psykiskt. Jag vill inte tänka på sånt där typ dygnet runt nått mera. Jag får nog.

Så man vill spy på sig själv. Skära upp sig själv. Skära bort sig själv. Allt det där äckelfettet som gör att jeansen klämmer hårt. för hårt. Som inte klämdes så hårt då. När man var lite disciplinerad. Relativt nöjd med sig själv. Inte lika lat och värdelös. Som när man brydde sig mer om hur man såg ut.
Självförakt. För att jag unnar mig. Slappnar av. Skiter i det. Släpper på kontrollen. Har trevligt. Då får du skylla dig själv när du blir ett stort groteskt monster.
Misslyckad: hon som tränar så mycket och ändå så tjock.

Ja det är lite jobbigt nu. När jag äter för mycket, kompensationstränar, blir hungrig, äter. Vill ha kontroll. Väger. Vill slappna av. Skiter i allt.

Och nej. Det är inte så är jämt. Bara äckelsommaren som ställer till det. Fina underbara sommaren. När man slappnar av. Njuter. Straff: en mjuk växande kropp och onda tankar. Äckliga bröst som jag ju vill ska vara platta. Äckligt överallt. Resa bort fem dagar: Först: Åh underbart roligt, jag vill resa, se, uppleva. Sen: fem dagar utan träning: panik. Kommer väga 1000 kilo sen.

Hemma i min lilla lya, (där jag knappt törs släppa någon in för de ska se mina konstiga matvanor) är jag trygg. På gymmet är jag trygg. I löpspåret är jag trygg. Men ingen annanstans.

Men egentligen: Hur bra vore livet, instängd i min trygga lilla lägenhet, vältränad och bara äta "tillåtna" saker. Skulle jag vara lycklig då? Troligtvis inte.

Och varför sjutton skriver hon allt detta för, galna människan? Om hon vore normal borde hon väl behålla de där otrevligheterna för sig själv. Jo tack, jag har behållit det för mig själv. Så länge. Månader, år.
Men det tär.
Och jag vet med mig, lärt känna mig själv, att när jag släpper fram monstren, hjärnspökerna, rädslorna, i ljuset, så brukar de minska. Och eftersom jag konstant och fullkomligt vägrar att ta professionell hjälp (det hjälper inte!) och inte pratar med detta med mina vänner, så att jag skriver om detta är bara för att jag vet att det kan hjälpa mig själv, vara min egen friskhetsterapi. Så om det hjälper (åh vill så gärna bli normal i detta!), får det vara värt det, även om alla andra tycker jag är dum i huvudet nu när ni får se in lite i min förvridna hjärna. Jag är dum i huvudet, ibland. Det var inte meningen att vara så-..
Och vad hjälper det att hålla masken? Att ha kvar anseendet?

MEN JAG ÄR FÖR DET MESTA FRISKARE ÄN JAG VARIT. Många ljusa stunder. Ofta på rätt väg. Och det tackar jag Gud för.

Men ibland undrar man ju: ska man vara glad för att man inte är jättesjuk, bättre. Eller ledsen för att det känns som man aldrig kommer bli helt normalt, friskt, sunt avslappnad?

Bulimi. Rädslan.
Många f.d. ätstörda får det. Varför skulle jag vara starkare? (men innerst inne, min trygga inre röst, jag vet: skulle jag fått det, skulle jag fått det redan. )

Jag är ok och kommer klara mig fint.
Men tack kära bloggen för ditt psykologiska stöd. : )

Puss
/ia.

lördag 30 juli 2011

skitidetdusåleverdulängre

-


det är vackert

Jag vet att jag för ett tag sen lovade att sluta skriva om mens, bajs och sånt. Och jag tycker jag varit riktigt duktig på att hålla vad jag lovar. Men nu kan jag inte hålla mig längre! (fatta ordvitsen i den!)

Så nu kommer ett litet inlägg väldigt pryda personer kan hoppa över (men jag lovar jag ska inte skriva om mens i alla fall, vet att speciellt killar kan tappa aptiten för mindre)
MEN, grej ett: Jag har skavsår i stjärten, mellan skinkorna liksom, (tänk inget snuskigt nu!) och det gör förbaskat ont. Speciellt när man går. Orsak till detta mindre angenäma problem vet jag inte riktigt. Kanske är det torsdagens fem-mila tur på cykel som nu ger sina men, eller så är det pågrund av svettutvecklingen och skavningen när man är ute och joggar i detta varmväder, ologiskt konstruerade spetstrosor eller att jag köpt mitt toapapper på Lidl. Alltså inte det mest mjuka och sköna. Det sägs ju att många borstar tänderna för hårt så då kanske många torkar sig i arselet för hårt också….
Ja det finns alltså många tänkbara anledningar. Fast inte så många lösningar tror jag, för jag tänker inte sätta skavsårsplåster i röven i alla fall!

Grej två: jag har ett tix, en ovana, nån fix idé. Att jag inte kan gå på toa (hemma då) utan att ha musik på. Så även om man, som man så ofta blir, eller hur?, panik nödig av det ena eller andra slaget så fort man kommer innan för dörren hemma, kan jag inte gå direkt på toa, utan måste knipa, knipa, knipa tills jag fått på datorn och in på spotify så det är musik på innan det är dags. Och det ska alltid krångla just då. I värsta fall får man ta det enklare sättet att slå på vanliga stereon. Att denna ovana, att inte vilja gå på toa i tystnad, inte fått konsekvensen av någon olycka på mitt golv ännu är väl ett rent under.

Puss och hej från er omogna tjej som faktiskt bajsar ibland fastän hon är, just det, tjej.
/ia.

torsdag 28 juli 2011

mumsigt.

-
Eftersom jag tycker att jag sett nästan ingenting av den fina världen vi lever i så är jag glad att det i alla fall snart ska utökas med St:Petersburg och Helsingfors. Alltid något och mitt ressug får sig en liten mumsbit att smaka på. Gott! (Om man lever i nåra veckor till vill säga, man ska aldrig ta något förgivet).

/ia

onsdag 27 juli 2011

Du vet det är som om tio kampsportshundar tuggar taktfast på min halspulsåder

-
en annan dags frustration:



Varför.
Varför får du fortfarande styra mig.
Vara så stor, när jag är så liten.
Förbytas med Gud. Avgud.

Varför.
Varför får du säga till mig att jag inte är lycklig.
Att jag inte mår bra.
När jag var så glad.

Varför.
Varför får dina ord sån stor betydelse.
Varför blir det sant.
Varför blir jag ledsen, frustrerad och arg.
Varför får du möblera om i mitt hjärta, min själ.

Varför.
Varför får du mig fortfarande att känna mig dålig, otillräcklig.
Som att alla världens fel är mina fel.
Varför får jag inte vara fri, glad och lycklig.
Varför gråter du för min skull? Det gör bara ont, värre.
Mitt dåliga samvete.
Varför dömer du mig, min nära, min kära?


/ia.

måndag 25 juli 2011

Father Of A Son

-


Man skulle kunna skriva och säga så mycket om det som hänt i Norge. Men det är så stort, så ofattbart att jag inte ens tror jag förstår särskilt mycket. Kan inte ta in. Och jag sörjer över att jag inte kan gråta. Men jag tänker på er.
Och man skulle kunna säga så mycket om att man borde tänka på andra katastrofer också, men det får bli en annan gång.

Men detta lilla vill jag säga:
Ogrundat, men en liten reflektion jag fick igår bara… Man sa på nyheterna om gärningsmannen att ”…han växte upp med sin mor….”. Och jag undrar, hur hade situationen sett ut idag, vad hade hänt med alltihop, om det istället hade hetat: ”… han växte upp med sin mor och far…”. Det kanske inte hade varit någon skillnad alls. Eller så hade det varit all skillnad.

Jag vet inget om denna mans uppväxt. Om den var bra/dålig, lycklig/olycklig. Men jag tror, att rent generellt skulle den här världen vara ännu mycket bättre och mer god och kärleksfull om alla barn fick chansen att växa upp med en mamma och en pappa som gav dem massvis med ovillkorlig kärlek. Om alla barn fick känna sig upp över öronen älskade för precis vilka de är, då tror jag världen skulle sett annorlunda ut.

Ja, såklart det kan gå fel även om man växer upp men en mamma och en pappa, jag säger INTE att ensamstående barn automatiskt blir sämre människor. Men kanske en sämre chans att känna sig hela?

Och jag säger inte att det alltid är föräldrarnas fel att barn blir som de blir när de blir vuxna, men jag tror de har en viktig del i att lägga en trygg grund.

Och jag säger inte att man blir automatiskt blir lycklig bara för att man växer upp med både sin mamma och pappa, dessa kan ju vara förskräckliga människor som behandlar sina barn dåligt och det kanske vore bättre för barnen om de skilde sig åt.

Men ändå… Jag har svårt att se hur barn som är genomtrygga sedan uppväxten sedan skulle begå sådana fruktansvärda brott och massakrer som det som hänt i Norge.

Jag kanske överpsykologiserar allt.
Eller så har jag fullkomligt rätt!

Så för att vara på den säkra sidan älskar vi alla våra barn, nuvarande eller i framtiden kommande lite extra mycket. Ok?

/ia

Men när du var med mig, musiken slutade aldrig.

-
hejsan svejsan.
sen sist har det varit lite helg. som spenderats delvis hos päronen i Bjurs, varav ingen blogguppdatering. Det har varit en helt ok bra helg. (nämner inget just nu om Norge, kanske sen, för nu ska här skrivas ett enkelt ytligt inlägg....). Jag har äntligen, efter flera år, fått spela minigolf. Och jag var ganska bra faktiskt. Jag har grillat korv. Allt med trevligt sällskap från ungdomarna i kyrkan. Jag har haft en låtsas-semester-dag med pappa. Käkat lunch på stan, kollat in Ornässtugan, fikat kulglass på Torsångs café och kollat på kyrkan där (men när pappa skulle gå på motormuseum valde jag att vänta ute!). Jag har haft filmkväll med tjejerna - Dirty dancing, och filmkväll med Jocke - Stolthet och fördom. Jag har tränat, bl.a. två löpturer och en gång spinning. Lyssnat på Sommar i P1, golf på Tv...Ja då kanske ni förstår varför det varit en bra helg. (som sagt, för mig personligen, tragiskt det som hänt i Norge såklart!)
OCH lite nya grejer med hem till lägenheten: (mamma har öppnat en loppis i våran gamla lada - så därifrån kan man både få namnsdagspresenter samt köpa sig lite fint - och pengarna går till bra grejer, Rumäninens barn. Så den som har lite pengar över, ett exempel på vad man kan ge dem till!)



En bricka med motiv från kungaparets bröllop. Jag gillar kungligheter och rojalisten (eller vad det nu kan kallas??) i mig jublade när jag fick syn på denna frukostbricka.



Köpte en serie med 8 tallrikar med massa fina motiv (bond-jäntan i mig som talar kanske...). De är sånna där som kan hängas upp på väggen men jag tänker ha dem att äta på, som lite omväxling till allt helvitt porslin...)









och så: fil-flickan. Ja för hon pryder Bollnäsfil paketen. Och jag tyckte hon var söt (tyckte ju att hon var lite lik hur jag såg ut när jag var liten - gud så ego!), så nu hänger hon på min vägg.


/ia.

torsdag 21 juli 2011

Yes of course I miss you and I miss you bad. But I also felt this way when I was still with you

-
fånga en känsla. förstora den 10 gånger. ge det en blank sida och fem minuter.
till någon som fick mig att känna något:


Nån
Som inte borde vara nån.
Bortgömd, glömd och förlåten.
Som är 1000 mil ifrån.
Får fortfarande hjärtat att slå. Ögon att glittra. Munnen att le.
Men låt mig glömma. Dig.
Eller låt mig vara din vän.

Nån.
Som alltid tillhört någon annan.
Som fick mig att tappa andan, bli stum.
Som fick mig att leva.
Att gråta. Besvikelse.
Frustration.
Oåtkomlig längtan.
Du försvinner bort, i minnet, i glömskan, dimman.
Försvann i regnet.
Bort från mig.

Låt det vara.
Men nej. Du hoppar upp ibland.
En röd ruta.
Gubben i lådan.
Och det jag läkt, rivs upp igen.
Hade inga förväntningar.
Så ger du en förhoppning.
Det allra farligaste. Att få en tjej att tro, drömma, hoppas.
Men nej.
Du glömde mig igen.
För jag är bara något. Litet. Avlägset.
Du var stor. För mig.
Du åkte. Såg din ryggtavla försvinna.
Låt mig glömma. Eller kom hit och le.
För alla andra är så bleka. I jämförelse.
Ordagrant.
På alla sätt och vis.

Men kanske var det vackert?



/ia.

onsdag 20 juli 2011

You might have laugh if I told you

-
svåra situationer, på jobbet, privatlivet, vadsomhelst... sånt: det löser sig alltid. på ett eller annat vis. och så växer man av situationen, lär sig av erfarenheten.
livet är en fyndig sak.

/ia.

tisdag 19 juli 2011

i love you, forever.

-
det bästa med lediga dagar är att då hinner man med två-tre träningspass om dagen. idag har jag åkt rullskidor för första gången. resultat: ett skrubbat knä. jag tycker inte om att vara nybörjare. också kört slalombackintervaller för första gången på väldigt länge, hade glömt att den var så brant. haha. har också gått på konstutställning samt tvingat med pappa på folkmusikskonsert i kyrkan. Kulturellt värre. och gått på loppis, handlat lite. haft huvudvärk.
så, nu vet ni allt om mitt liv.

börjar man bli vuxen och mogen när man inser att man tycker väldigt mycket om att umgås med sina föräldrar?



the father of a daughter



/ia

måndag 18 juli 2011

Skämmes!

-
För nån vecka sen var det på tal på nyheterna hur mycket mat vi svenskar slänger bort per år. 56kilo per person och år. Det är helt fruktansvärt tycker jag.

Varför bry sig?
Jo om det vore så att alla människor på jorden skulle kunna slänga bort 56 kilo mat per person och år utan att det påverkade miljön eller någon led av det skulle det väl kunna vara ok. Men så är det inte! Så är det verkligen inte.

Samma vecka såg jag ett nyhetsinslag från, typ Somalia/Etiopien tror jag det var. Fruktansvärt. Torka, svält. Barn med biafra magar. Massvis av människor svälter i andra delar av världen, och vi slänger 56 kilo mat per person/år. Om man kort räknar med att Sverige har 9miljioner invånare innebär det 504 000 ton mat per år. Skämmes på oss! Faktiskt.

Och jo jag fattar att maten jag slänger inte automatiskt skulle hamna i Afrika bara för att jag inte slängde den, men det handlar framförallt om livsstil, medvetenhet och attityder. Att bli medveten om att vi har ett slit- och släng samhälle där vi konsumerar mycket mer än vad andra människor i andra delar av världen kan unna sig att göra. Det är orättvist helt enkelt.
Så genom att slänga så lite mat som möjligt tycker jag att man åtminstonde visar respekt för de här människorna. Respekt och medmänsklighet. Tyvärr tycker jag mig ofta se en attityd av att medmänsklighet bara inbegriper mina allra närmaste, möjligtvis människorna i Sverige, men inte längre än så… Det är tragiskt. Vi är alla människor på samma lilla klot, satta att förvalta samma jord, alla föds vi och dör vi tomhänta, inget av det vi äger här på jorden kan vi ta med oss i graven. Men kärlek, respekt och medmänsklighet är något man kan sprida vidare.

Och dessutom, all denna mat som vi slänger kräver ju sin energi för att odla, producera och ta fram, så förutom att visa respekt genom att minska slängd mat så kan det ju ge rent praktiska och verkliga energivinster. Energi som kan komma andra människor till del istället.

Och jag skulle aldrig höja min röst om detta om jag inte någorlunda skulle kunna säga att jag lever som jag lär, annars vore det ju bara pinsamt. Så nej, jag slänger inte mycket mat. Definitivt inte 56 kilo per år. Och det är det nog många med mig som inte gör, så då måste ju vissa slänga otroligt mycket. Och ja, såklart det beror på hur man blivit uppfostrad och så. Och jag har blivit lärd att inte slösa på saker och ting, det hade varit en ekonomisk omöjlighet i min uppväxt, men det handlade också om respekt för naturen och människor. Så visst är det enklare om man liksom har det i sig från födseln. Men nu tänkte jag ge lite praktiska enkla tips:

- Lär dig att planera. Planera dina inköp, vad behöver jag, hur mycket kommer jag äta upp? Ganska onödigt att köpa massvis med storpack om man ändå bara använder hälften, eller hur? Lär dig att planera dina måltider, hur mycket mat du behöver laga för att det ska räcka. För att sitta och pressa i sig massvis med mat för att man lagat alldeles för mycket och inte får slänga, är ju inte vad jag menar och inte vidare kul. Men man kan ju lära sig sin kropp så pass mycket att man vet hur mycket man äter.
- Ta reda på rester, spara, frys in. Gör nått annat av det. Det är inte farligt att spara gårdagens mat och äta den en gång till.
- Lär dig att smaka och lukta på mat, istället för att slänga så fort det börjar närma sig bäst före datum. Vissa grejer håller hur mycket längre som helst, speciellt om man förvarar det bra och inte låter det stå framme i värmen. Smakar maten ok, luktar och ser ut precis som vanligt, så använd. (Såklart det finns vissa varor man ska vara mer försiktigt med så man inte blir sjuk.).

Och jag blir nästan mörkrädd när jag tänker på all mat som slängs på instutitioner som skolor, dagis, sjukhus, ålderdomshem bara för att man inte får spara maten, att inte ens personalen får äta det som blir över utan det ska slängas.
Lägg det i en låda och skicka till Somalia då! Åh jag önskar man kunde.

Så ja, jag hävdar fortfarande : ät upp din mat och tänk på barnen i Afrika. På riktigt. Allt annat är bortskämt och ego. Sticker jag ut hakan och säger.
Men vad vet jag, alla kanske inte håller med om att man ska bry sig andra delen av världen en lilla fina vackra trygga Sverige?
Men tänk…. Om det en gång var du som svalt. Som inte hade mat på bordet för dagen. En ständig hungervärk i magen. Energilöshet. Inte så värst skoj va? Vi borde inte ta vårt överflöd förgivet. Men det gör vi ofta. Jag med. För vad har vi själva gjort för att förtjäna det? Egentligen? Det är ju bara tur att vi föddes på ”rätt” plats på jordklotet. Vid rätt tidpunkt. Annars hade vi nog inte haft det så jävla bra.

Låter jag arg? Det är jag inte. Men däremot upprörd. Och jag tycker om att jag blir det. För somsagt: Det är orättvisor. Men man kan påverka med sin livsstil. Om man vill. Så: Vill vi? Är det ok att ha det så himla bra när andra har det så himla dåligt? Är det ok att slänga 56 kilo mat per år?
Jag tycker iallfall inte det.

/ia.

I wrote this song for you

-
Mitt liv är fint. Tack vare de människor som finns runtomkring mig. Ni. Jag vore ingenting ensam, ingen styrka på egen hand.
Så mitt liv är fint. Även om jag inte rest jorden runt.
Än.
Att tycka något annat vore att vara bortskämd. Ibland är jag bortskämd.
Men jag tackar Gud för livet. Chansen att få leva.
Som en människa, i Sverige, år 2011.
Tack! Amen.





/ia.

Magik

-
VM-finalen igår... gjorde mig hög (kanske i kombination med en lösgodis-sockerkick iofs...hihi) men iallafall. Magiskt! Hade allt man kan önska sig av en fotbollsmatch: bra spel, snygga mål, oväntade vändningar, förlägning, röda kort, straffläggning... Rafflande. Och jag är så glad att (är ju tv-lös) tog mig ut till Bjurs och hem till mor och far för att se matchen. Fett värt!
Aja, skulle kunna lovorda detta hur länge som helst, men visst är det spännande att en sport, en fotbollsmatch kan ge en en sådan endorfinkick...


Hade dock hoppats att denna maffiga kvinna, Abby Wambach i USA, skulle bli hjältinna. Och så nära hon var...


/ ia.

lördag 16 juli 2011

and I'm losing a friend


Hon
Jag inte känner. Hatar mig.
Och jag. Jag kommer förlora en vän.
Och han. Förlorar sitt liv. När han ljuger för sig själv.
Men det var jag. Som satt oss i situationen. Kanske.
Men jag ljög inte om mitt liv.
Och fick en andra chans, en ny fin fin vän.
Men nu är det snart över.
Och det är synd när hatet ska få vinna.
Synd om henne.
Där osäkerheten, hos en liten liten flicka, tar sig uttryck i hat.
Synd, när hon kväver relationerna omkring sig.
Släpp taget. Lita på honom du har kär.
Jag har det inte.
För jag gick vidare. För länge länge sedan.


/ia.

torsdag 14 juli 2011

no women no cry

-


idag har jag kännt mig ungefär lika taggig som den här lilla vännen här ovanför. (som vi träffade en natt efter peace&love). av lite olika orsaker. säkert både kroppen,själen och anden som haft sig en obalanserad dag. men men, träningen gick iallfall oväntat bra, inga katastrofer har skett och imorn är en ny dag. den blir säkert bra!

och förressten, Melissa Horn i Dalhalla igår var skitbra. Fin eftermiddag + kväll med flickorna och Anna som också halkade in på ett bananskal.


/ia.

tisdag 12 juli 2011

I will never be your cornerstone

-

såhär glad blir jag av att kunna börja träna igen! <3
-

idag var kaffeabstinensen tillbaka som ett brev på posten. och första dagen på en vecka utan värktabletter (nu ska levern renas! haha). därmed friskförklarar jag mig.

och idag har jag blivit generad. det var första gången på länge. men finns det charmiga doktorer och en blyg liten tjej med i bilden kan det bli så.

/ia.

söndag 10 juli 2011

my baby is gone.

-
ni Betlare som läser och som minns mitt upptäckande av "partytrick" med att kunna blåsa ut luft genom ögonvrån.... kan säga att det inte är så bra partytrick när man är förkyld. För vare sig man vill eller inte så blir den där gången använd varje gång man snyter sig, om ni förstår... (jag får alltså snor upp i ögat "bakvägen" för att tala klarspråk) Inte så fräscht. Så nu har mina superbasilusker letat sig fram till vänster öga så jag är förkyld där med. Inte så snyggt.
Ja vilken superförkylning. Tror på riktigt att det nästan är den värsta jag varit med om.
Och väldigt konstiga saker har inträffat: avsmak för kaffe, det är blä just nu. är i princip aldrig hungrig (men klämmer i mig en massa skit ändå....) och tycker det är obehagligt att vara ute i solen... alltså helt uppochnedvända världen från hur jag brukar vara.

imorn återgår jag till jobb och träning, oavsett om jag är frisk eller inte. trött på det här nu.

dagens glädjevrål: När Abby Wambach gjorde 2-2 till USA i 120+2 minuten, helt magiskt.
och dagens <3: till farmor och pappa som jag spenderat dagen med. fint folk det!:) vi har kollat upp Ludvikas Gräddhyllor, då jag har fått en fashination för just gräddhyllor. (och röda /träiga timmerhus!) en hemlig inre längtan eller något man aldrig kan nå? vem vet?


/kram & gonatt.

fredag 8 juli 2011

och vill du därifrån, finns det ingen väg att gå. för vem vill lämna en doft av vår? det är blommor som har fångat dig.

--


jag känner mig som en strandad valross. det är obehagligt.
men det är bara en känsla. som väl snart blir verklighet..

/--

torsdag 7 juli 2011

tänk om du kunde stå där i solen, men berätta ingenting om England

-
Kan bli lite irriterad/upprörd/fundersam eller vad jag nu blir av en attityd jag mött i vissa kretsar jag umgås i. Som handlar om facebook. (hahaha – att skriva ett blogginlägg om detta, ens bry mig, hur nördig är jag egentligen??)

Och om att gå ur facebook. Och det kan man ju göra (men varför?) och dessutom att det anses fint att gå ur, får då har man ett liv, tydligen. Jag köper defintivt argument som ”facebook tar så mycket tid från familjen” men man kan ju fortfarande ha den kvar och kika in 10minuter i veckan, och på så sätt hålla sig lite socialt update, istället för att sitta där timmar per dag. Men att gå ur och nästan ge som en markering till omgivningen att: ni som sitter vid facebook mycket har ju inget riktigt liv, inga riktiga vänner/familj att umgås med eller viktiga saker att ägna er tid åt eftersom ni har tid att sitta vid facebook så mycket.

Ja ursäkta att jag är singel, bor i en etta och jobbar endast 80% och inte kan träna mer än ett par timmar per dag och tycker det är kul att försöka hålla mig lite social via facebook en del av den övriga tiden...! Om du bjöd hem mig på en fika lovar jag att jag skulle skippa facebook i nåra timmar!
Jocke hade tydligen en kompis som uttryckt sig ungefär såhär: Nej jag är inte med i facebook för jag har ett liv, och det är den attityden jag stör mig på.


Absolut kan det vara dåligt för en att bry sig för mycket om facebook, som jag skrivit om förut, här, att man blir socialt stressad för att man tror att alla andra gör så roliga saker hela tiden. Men att gå ur istället för att dra ner tiden man sitter där blir ju nästan som en markering att jag är lite för viktig för att bry mig om vad folk i allmänhet har för sig, jag ska bara bry mig om mina nära och kära och ha ett riktigt liv.

Jag vet inte riktigt om jag tänkt igenom det här så noga, men jag tror att det är såhär jag tycker. Kanske. Eller så är
jag avundsjuk på alla familje-pussare?




/ia

Dom har molnen i famnen men du skriver ord som mord i handen

__


Men nu är hon inte så kaxig längre, tjejen.

Jo jag är som vanligt tacksam för livet, och det är underbart. MEN bland det tråkigaste man kan göra är ju att ha massa förväntningar om saker och sedan blir det inte som man tänkt sig.
Till exempel om man förväntat sig att ens lediga vecka ska innehålla sol och bad och en massa träning (skulle ju ha träningsläger med två pass/dag så min borttappade kondition skulle ha en chans att komma tillbaka…). Och så efter en dags ledighet slår det värsta halsontet jag nog haft i mitt liv till. Så nu har det blivit en Alvedon-vecka istället. Hann dock med fyra gym-pass på två dagar och träningsvärken från den blandat med feber-värk var inte så skönt. (lugn, snart ska jag sluta klaga!). Men först: svenska sommarvädret; jo visserligen, det är varmt och så, sol ibland. Men aldrig nånsinn klarblå himmel, jämt en massa moln som kommer precis när man har tänkt sig att ligga och pressa lite. Typiskt! / bitter kärring…


Så ja, denna lediga vecka blev inte riktigt så rolig som jag tänkt… MEN, jag hade en trevlig frisk dag med Jocke i Sågmyra i måndags, jag pallade lite styrketräning i alla fall, äntligen tid att träffa M för en snack-stund igår, skön dag hemma idag, imorn blir det Leksand med omgivning och Anna&Mats-besök, på lördag lite vigsel i Vika kanske och söndag en påhälsning till farmor. Och så länge jag käkar piller håller jag mig ju så pass frisk att jag pallar att hänga med. Så så illa är det inte.. Får väl ta tag i träningen sen när jag frisknat till lite. Är grymt motiverad nu i alla fall!
Och ganska tur ändå nu när jag mår lite tjyvens att jag varken befinner mig på Hönö eller jobbar.


Och att, tydligen, vara hatad av någon jag inte känner. Och som inte känner mig… känns lustigt och märkligt. Och väldigt lessamt.
Jag som ibland ser på mig själv som en liten tjej som inte gör en fluga förnär…. Tydligen håller alla inte med och jag förstår inte ens att man orkar lägga energin på att avsky mig och allt och alla som har med mig att göra. Sorgligt var ordet!


/ia

tisdag 5 juli 2011

så jag hör att du har förklarat krig mot kärleken

-


fin kille

såhär kan de se ut om man försöker foto honom live



såhär kan det se ut i timmars väntan på karln


/ia

måndag 4 juli 2011

only you can make my life worth living

..
Igår blev jag beordrad att ta lite blodprov. Var väl i en sådär mars jag gjorde det sist, så lite nervigt var det allt. Men jag satt 3 av 3 på första sticket. Nöjd tjej. Någonting man lärt sig behärska i alla fall… (usch, får sjuksköterske-ångest när jag tänker på det. Hur i hela världen ska jag klara av det jobbet…?????!!!)

Den här veckan ja… Vecka 27. Hönö-konferensveckan. (= en kristen konferens på en västkustö) Vart ju, utan fråga om det själv, schemalagd som ledig hela veckan… ”Åh det är nog ett tecken på att jag ska på Hönö” tänkte jag. Var ju skitbra/kul/mysigt förra året tyckte jag. MEN jag är ju ingen riktigt/äkta frikyrkotjej = ingen att åka dit med, ingen att bo med. Lite tråkigt… Mitt kontaktnät inom kristna kretsar kommer ju inte direkt bli större om jag aldrig träffar kristna liksom…. (=> jag är rädd att inte hitta nån att gifta mig med, haha – jag skulle ju bara åkt dit för att ragga. (obs ironi!!) Men skit i samma, jag hade skittrevligt på Peace & Love så nu kan jag behöva vara hemma, umgås med nära och kära och träna…

Ja, ledigheten inleddes på bästa sätt. Förutom träningen så hade jag och Jocke en underbar liten mini semester och tripp till Sågmyra. Vi hann med fika x2 (en gång före och en gång efter Lager 157, shopping suger, haha) Livsfilosoferat, hinkat kaffe, shoppat… Ja en bra dag helt enkelt. Hittade äntligen, äntligen en skinnjacka t.ex., har letat i säkert 2-3 år, och nu fann jag äntligen en jag var nöjd med, till ett rimligt pris dessutom. Så nu ska jag bli en stencool skinnjacke-brud. Lite nya solglassisar och coolhetsgraden är uppe i 100. Hell yeah!
Och alldeles, alldeles underbart att få handla små, små bäbiskläder! <3



Livnjutare # 1.


Livsnjutare # 2.



Detta gillar vi .


(Och Åh, A. om du ser det här blunda för annars blir det ju ingen överraskning!) men kunde bara inte låta bli att fota detta... Storlek 56, helt fantastiskt alltså. Längtar!



Ja. Glädje. Lycka, till livet. Känns som jag är inne i nått härligt flow (= hinner inte vara ensam och tänka…) Tänker återigen tanken ”får man ha det så här bra?”. JA DET FÅR MAN! (men ibland känns det bara som jag väntar på smällen, på att störta rakt ner…) Men, med risk för upprepning, jag är så glad att jag kan vara glad. Att jag kan unna mig det. För har man liksom varit nere i något som känns som ett helvete så blir liksom det vanliga livet, att kunna slappna av, njuta av livet, få vara med goda vänner, äta gott, njuta, ej plågas, av träning, ha bra relationer inom familjen… ja då är det vanliga livet som rena himmelriket här på jorden.
Så jo man kan visst va hög på livet utan att varken vara kär eller ha en kille vid sin sida. Så det så! (påminn mig om detta i nästa svacka tack. Haha)
Ni kanske känner mig nu, så vad blir nästa mening: Jo TACK GUD. Så enkelt är det bara.

Puss!

/ia.

söndag 3 juli 2011

jag vet att jag måste glömma dig

-
Jaha, då var peace & love veckan slut och jag ska försöka mig på en kort sammanfattning för att inte bubbla ut allt för mycket i hur allt var.
Men det var KUL! Premiärade ju som P&L:are och det var en positiv överraskning. Stämning och folkfest! Och att jag var där med 4 av mina allra bästa vänner gjorde ju inte saken sämre.
Vädret var kanon, jättevarmt och soligt två dar, och iallafall inget regn. Åt langos för första gången på flera år, asgott! :) Skippade all alkohol, hade skitkul ändå ju!
Musiken: Bra, tyvärr hinner man ju inte gå på allt och mycket man inte har lyssnat in sig på som säkert hade varit bra om man hade gjort det... Positiva överraskningar: 30 second to mars, Volbeat. The Arks avskedsturné konsert var grym, speciellt i kombination med dalasymfoniettan. Speciellt den smäktande balladen Stay With Me rörde om i hjärtat.
Håkan då? Jo, riktigt bra, såklart, som vanligt. Så fin och bra, haha. Däremot hade jag ju lyckats klanta till mig lite och inte druckit något annat än kaffe på åtta timmar innan konserten började (vi väntade i 1,5 timmar också för att få bra platser..) så var jag så sjuuukt törstig under hela konserten så jag trodde jag skulle få panik. Men men, då har jag lärt mig nått...Och att kombinera med jobb gick också bra, missade ju fredagkvällen men..


Aja hursomhelst, det jag tycker var det bästa med det hela var att jag klarade av att ha roligt, njuta, vara glad (trots galna sovtider, ingen träning, "fel" mat osv.!). Mycket av glädjen tror jag beror på att jag nuförtiden känner mig som en människa, istället för två. Att det bara finns en sida av mig, en som jag kan stå för, ett beteende jag kan stå för, för jag gör så gott jag kan. Och går i rätt riktning, det är underbart!
Därför tänkte jag avsluta det här inlägget med en liten bibelvers, en psaltar psalm, som jag slog upp i helgen och som liksom stämde så bra. För att den som är värd credden för att jag finns till och mår bra ska ha äran. För att så mycket har vänt till det bättre. Jag är så tacksam för livet.



puss och godnatt från er festivaltjej som nu ska återgå till ett normalt liv.


Psalm 40: 2-4

Länge väntade jag på Herren,

och han böjde sig ner till mig

och hörde mitt rop.

Han drog mig upp ur fördärvets grop,

ur slam och dy.
Han ställde mig på fast mark

mina steg gjorde han trygga.

Han lade en ny sång i min mun,

en lovsång till Gud.




/ia

fredag 1 juli 2011

Stay With Me

-
Eftersom det är Peace & Love och jag däremellan jobbar så blir det lite dåligt på det här med bloggfronten just nu.

Men det är BRA!

/ia.