-
obs. inget för känsliga läsare.
Jag är så jävla rädd.
Ett enda ord. Eller två. Bulimi. Hetsätningar.
Det skrämmer skiten ur mig. Får det att krypa i kroppen. Ångest. Oro. Äckel. Självförakt.
Och nej. Jag är inte där.
Men tänker att jag skulle kunna vara. Om min sjuka hjärna, dumma kropp fick som den ville.
Och ibland balanserar jag. Och detta balanserande gör mig så rädd, tar orken ur mig, min energi, mina tankar, som skulle gå till annat, viktigare saker. Vill inte att rädslan ska styra mitt liv.
Och just rädslan gör att jag älskar mitt nästintill tomma kylskåp. Älskar gymmet. Älskar svetten i löpspåret. Trygghet. Ägg, sallad, blodpudding. Fine. Ok.
Inget förbjudet får komma innanför väggarna. Måste ha kontroll. Nej, inga kakor. Nej, inga pålägg (förutom kaviar till äggmackorna då såklart!). Nej ingen sylt. Nej inget godis (bara 70%-ig choklad). Nej, inget för fett. Nej, inget för sött, som kan trigga. Nej, ingen sylt. Nej, ingen musli/flingor. Nej, ingen glass. Nej inget vitt bröd/pasta/potatis/fil/yoghurt. Nej ingen korv/köttbullar. Nej, ingen alkohol. Nej, ingen juice, läsk, saft. Nej, inte baka paj. Nej inte baka godsaker. Ibland får man baka matbröd. Osv, osv.
Inte köpa pizza, inte hamburgare, inte snabbmat. Läskigt att bli bortbjuden på mat. Så så jobbigt att åka hem till mammas och pappas välfyllda kylskåp.
Men allt det där FÖRBJUDNA blir ju så lockande för att det just är förbjudet, visst är det så? Och då känns det så sjukt, att flera nätter per vecka typ drömma att jag äter pizza, godis, kakor osv.
Och, så kanske, för att det är så förbjudet, så blir min hjärna liksom så triggad när jag väl släpps ut ur den där stenhårda kollen. Nu gäller det att passa på, tänker min lilla hjärna.. Passa på att äta messmör, digestivekex, fil, musli, ostsmörgåsar, korv, osv. när chansen ges. Som hemma hos mamma & pappa. Jag vet att jag gör det. Så därför får man alltid ångest innan. För man vet att man kommer känna det som man hetsäter (även fast man egentligen inte gör det, eftersom det inte handlar om så stora mängder). Eller rädslan när det känns som man skulle kunna äta portion efter portion med efterrätt, för man vet ju aldrig när man får göra det igen.
Onda cirklar. Som jag faktiskt inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur ifrån.
Och jag är så känslig för att bli sockertriggad. Så jag tänker att jag borde avstå. Och sen blir suget efter det förbjudna, så stort, så att köpa lösgodis kan bli min hemliga dröm.
Och så skäms jag när andra ser mig göra sånt där. För jag känner mig så groteskt äcklig. Så då gör jag det hellre själv istället. Köper min godispåse en torsdag förmiddag för ingen annan ska se hur jävla äcklig jag är. Som äter godis. Som njuter av det. Njuter av det alldeles för mycket. Skäms över hur underbart gott jag tycker det är. Som jag inte skulle vilja göra annat än äta smågodis resten av livet tills jag dör.
Ibland får jag för mig att jag genom allt mitt trixande med mat och träning de senaste åren förstört sockerbalansen hos mig själv. Både rent kroppsligt och psykiskt. Jag vill inte tänka på sånt där typ dygnet runt nått mera. Jag får nog.
Så man vill spy på sig själv. Skära upp sig själv. Skära bort sig själv. Allt det där äckelfettet som gör att jeansen klämmer hårt. för hårt. Som inte klämdes så hårt då. När man var lite disciplinerad. Relativt nöjd med sig själv. Inte lika lat och värdelös. Som när man brydde sig mer om hur man såg ut.
Självförakt. För att jag unnar mig. Slappnar av. Skiter i det. Släpper på kontrollen. Har trevligt. Då får du skylla dig själv när du blir ett stort groteskt monster.
Misslyckad: hon som tränar så mycket och ändå så tjock.
Ja det är lite jobbigt nu. När jag äter för mycket, kompensationstränar, blir hungrig, äter. Vill ha kontroll. Väger. Vill slappna av. Skiter i allt.
Och nej. Det är inte så är jämt. Bara äckelsommaren som ställer till det. Fina underbara sommaren. När man slappnar av. Njuter. Straff: en mjuk växande kropp och onda tankar. Äckliga bröst som jag ju vill ska vara platta. Äckligt överallt. Resa bort fem dagar: Först: Åh underbart roligt, jag vill resa, se, uppleva. Sen: fem dagar utan träning: panik. Kommer väga 1000 kilo sen.
Hemma i min lilla lya, (där jag knappt törs släppa någon in för de ska se mina konstiga matvanor) är jag trygg. På gymmet är jag trygg. I löpspåret är jag trygg. Men ingen annanstans.
Men egentligen: Hur bra vore livet, instängd i min trygga lilla lägenhet, vältränad och bara äta "tillåtna" saker. Skulle jag vara lycklig då? Troligtvis inte.
Och varför sjutton skriver hon allt detta för, galna människan? Om hon vore normal borde hon väl behålla de där otrevligheterna för sig själv. Jo tack, jag har behållit det för mig själv. Så länge. Månader, år.
Men det tär.
Och jag vet med mig, lärt känna mig själv, att när jag släpper fram monstren, hjärnspökerna, rädslorna, i ljuset, så brukar de minska. Och eftersom jag konstant och fullkomligt vägrar att ta professionell hjälp (det hjälper inte!) och inte pratar med detta med mina vänner, så att jag skriver om detta är bara för att jag vet att det kan hjälpa mig själv, vara min egen friskhetsterapi. Så om det hjälper (åh vill så gärna bli normal i detta!), får det vara värt det, även om alla andra tycker jag är dum i huvudet nu när ni får se in lite i min förvridna hjärna. Jag är dum i huvudet, ibland. Det var inte meningen att vara så-..
Och vad hjälper det att hålla masken? Att ha kvar anseendet?
MEN JAG ÄR FÖR DET MESTA FRISKARE ÄN JAG VARIT. Många ljusa stunder. Ofta på rätt väg. Och det tackar jag Gud för.
Men ibland undrar man ju: ska man vara glad för att man inte är jättesjuk, bättre. Eller ledsen för att det känns som man aldrig kommer bli helt normalt, friskt, sunt avslappnad?
Bulimi. Rädslan.
Många f.d. ätstörda får det. Varför skulle jag vara starkare? (men innerst inne, min trygga inre röst, jag vet: skulle jag fått det, skulle jag fått det redan. )
Jag är ok och kommer klara mig fint.
Men tack kära bloggen för ditt psykologiska stöd. : )
Puss
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar