tisdag 26 november 2013

love it will not betray you, dismay or enslave you, it will set you free. be more like the man you were made to be.

en liten story från i höstas.
om varför jag är stolt över att tillhöra en kyrka, min församling, en grupp av människor som vill göra gott.

jag är konfirmationsledare i år.
i slutet utav en av höstens träffar så skulle Per, en av de andra ledarna, göra en liten gestaltning av en berättelse ur Bibeln.
en berättelse som Jesus berättade, om vem som är min nästa. (med utgångspunkt i att Jesus sa att man skulle älska sin nästa, sin medmänniska, som sig själv...) men vem är då min nästa? vem är min medmänniska? vem ska jag hjälpa?

kortfattat ur berättelsen (ni kan läsa själv i Luk:10:25-37 ). en judisk man blir nedslagen, misshandlad och är illa tilltygad. han ligger vid sidan av vägen, skadad och blödande.
en präst passerar men han bryr sig inte och går bara förbi. en levit, alltså en sådan som kunde lagen, Guds ord, gick förbi men inte heller han brydde sig om den misshandlade mannen.
så kommer en samarier förbi. samarierna var fiende till judarna, och de skulle aldrig frivilligt ta på en en judisk man. men den här samarien känner medlidande och barmhärtighet för den misshandlade, hjälper honom, tar med honom till en säker plats och ser till att han får vård, och betalar för det.
Jesus säger att vi ska vara som den mannen.

en berättelse. ur Bibeln. som jag säkert hört hundra gånger. ändå berör Pers gestaltning mig. och berör konfirmanderna med tror jag. och jag tänker: jag vill också vara en sån.

jag vill inspireras av Jesus, jag vill vara god, jag vill våga hjälpa människor även om det känns obekvämt. jag vill ha tid för människor, jag vill inte vara en sån som blundar och går förbi.




precis när vi avslutar samlingen kommer två personer in i kyrksalen där vi sitter. de sätter sig ner på en av raden med kyrkbänkar och man ser ganska klart och tydligt att det är människor som är lite slitna och tilltufsade. det syns på kläderna. det syns i blicken.

konfirmanderna går hem, och jag känner för att göra detsamma. har bråttom, ska vidare till nästa träff, det är någon som väntar på mig, ytterligare en grej i schemat, en punkt att pricka av på to-do-listan. man skall alltid vidare...

men min inre röst sa åt mig att stanna kvar. att inte lämna över ansvaret på någon annan att ta hand om de här människorna utan stanna och lyssna till vad de har att säga. 
det känns som att Gud utmanar mig: 'satt du inte nyss och sa/tänkte att du ville vara en medmänniska. en som har tid och inte blundar. varsegod, här har du en chans att bevisa att du menar det du sa.'
och jag ba: måste jag just idag? hehe.

nä. men jag stannar. för jag känner att jag måste. ett måste som inte är negativt utan ett bra måste. mitt ansvar att vara medmänniska. mitt ansvar till att försöka göra jorden till en snällare och mer kärleksfull planet att bo på. mitt försök till att göra Sverige till ett mindre kallt land.

jag skall inte lämna ut dessa två människor och skriva så mycket om dem och vad som var deras problem. men de hade de tufft, så mycket kan jag säga. mycket sorg och skuld och ansvar. de kom från en miljö av missbruk och depressioner. de hade själva svikit några av sina allra allra närmaste. skuld och sorg.

men det gör mig stolt att vi, som kyrka, tog vårt ansvar. vi sa inte: nej vi ska låsa kyrkan nu, ni får gå nån annanstans och vi kan inte hjälpa er. vi försökte. även om man själv inte alltid kan hjälpa, kan man hjälpa att hjälpa. hänvisa till rätt personer. skapa kontakter.

jag hade bråttom, jag ville gå. men jag stannade. för ibland finns det viktigare saker än att komma i tid till ett avtalat möte: medmänsklighet.
ofta är Bibeln svår, men ibland är den så enkel. 
det står: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)
hade jag varit i deras situation hade jag velat bli hjälpt. framförallt sedd och inte avvisad.

jag blir stolt över att min församling har själavårdare som har i uppdrag, helt ideellt och gratis förstås, att prata med människor i sådana här situationer. en av dessa själavårdare stod hemma i sitt kök och höll på och förbereda middag för sig och sin man. hon avbröt. satte sitt eget åt sidan för att försöka hjälpa andra. ibland tror jag man måste vara inspirerad av Gud för att klara av att göra sånt.
hon kom. hon pratade. hon bad tillsammans med dem, med oss. de fick tid för ytterligare samtal och steg för att kunna ta sig vidare.

hur denna historia slutade vet jag inte. eller den är nog inte slut, alla människors historier pågår. hela tiden.

men jag vet en sak: jag är förbaskat stolt över att tillhöra en grupp som känner det som sin uppgift att värna om andra människor. en grupp som vågar se svaga, röra vid de sårade och misshandlade. jag är stolt över den medmänsklighet som ibland blommar upp i detta hårda och tidspressade samhälle.
sånt gör mig glad. och hoppfull.


kärlek! /ia

Jaipur

Lite fortsättning på min berättelse om Indien resan:

från New Delhi fortsatte vi till Jaipur, även kallat den rosa staden, för att nästan alla byggnader där är målade i nån rosa nyans som skiftar med solens ljus, från ljust blekrosa till starkt orange.
Vi var och kollade på Amber fort, ett palats från tidigt 1600-tal.





Vi fick besöka ett matt-tillverkningsställe, ni vet sådana där indiska mattor (som jag personligen inte skulle vilja ha i mitt hem, haha). Men det var intressant att få veta lite om tillverkningen. Om vilket otroligt jobb och hantverk som ligger bakom mattorna. De riktigt stora mattorna kunde ta ca 3 månader att göra. EN matta alltså. Och säkert fem pers som jobbade med dem, och då förstår man ju att priserna inte riktigt är som Ikea ;) 

Chefen för stället, som visade oss runt, var klädd i fin skjorta, skinnskor, guldklocka, var lite rund om magen och sådär...En av männen vi såg som jobbade med att tvätta mattorna var seg och spinkig som en vildkatt, hans linne bestod mer av hål än vad den bestod av tyg. Och man undrar ju hur mycket av pengarna som drogs in i företaget som verkligen gick till arbetarna?
rik och fattig. orättvisorna, återigen.






Vi såg och fotade det s.k. vattenpalatset.



Dagen efter gick jag och Frida runt lite på tu man hand i Jaipur, fotade (som är borta nu då), och jag lyckades nog få någon lätt variant av solsting. Var ca 36 grader i skuggan och upp mot femtio i solen så kanske inte så konstig att jag blev lite utslagen efter nån timmers promenad i det vädret.

På kvällen var vi en sväng på bio. Bollywood. Och biosalongen var inte riktigt som SF här i Falun... utan mer som en lyxig teater. Kristallkronor och påkostat. Återigen kontrasterna. Människor som knappt har råd med mat. Och sen en super-biosalong.

Och ja, Bollywood är ju alltid lite speciellt. Folket lever sig med kan man ju lugnt säga. Jublar när det händer något romantiskt. Busvisslar åt den snygga hjälten.





sedan lite käk på McDonlads. Kött? nä, glöm det, det här är ju Indien!

det var några rader om dagarna i Jaipur. fortsättning följer...

kärlek! /ia

söndag 24 november 2013

äta, jobba, sova, dö

helgen har varit bra.

I fredags var jag och Micke och klättrade i KFUM-hallen i Borlänge. Ja, klättrade på vägg alltså. och jag kan konstatera: jag måste styrketräna mer! haha. svag som en liten mus..:D men det var skoj. och man blev grymt trött, framförallt i armarna. men även träningsvärk i rygg och nacke. och ett stukat, blått lillfinger. bra träning helt enkelt. och jag älskar ju bra träning.

och igår var jag på tjejmiddag. en efterlängtad sådan. åhh vad jag tycker om det. tycker om er. mina älskade, älskade, äldsta vänner. som känner mig, på riktigt. tjugo års vänskap. alla förtjänar sådana vänner.
och dessutom: en kanongod middag. kanongod efterrätt. ett glas vin. mmm, myskväll! 

och ja. sen har jag ju jobbat helg. fredag, lördag, söndag, måndag...snark. uppe med tuppen. varit jour-sköterska och lärt mig lite nytt. och sett lite blod. sånt gillar jag, vampyren, hehe.

gymmat.


makat åt mig i mina garderober.

trött och en del halsont.
godnatt vänner.


kärlek! /ia

fredag 22 november 2013

helighet

en tanke som slog mig medan jag var i Indien och New Delhi, var den om HELIGHET.

Vi besökte ju en moské. Och trots byxor och t-shirt som täckte axlarna fick man en stor morgonrock över sig för att inte visa någon hud. För att Gud är helig.

I Indien klär sig kvinnorna i sari. Man täcker axlarna och benen medan magen är helt ok att visa (gillar nog vårt västerländska klädmode bättre faktiskt). Jag är inte den som tänker att Gud är helig på det sättet att man måste klä sig i vissa kläder eller befinna sig på vissa platser för att kunna tillbe honom. Jag tror att Gud hör mig lika bra när jag tänker en liten bön ute i skogen som när jag är i kyrkan. 

Jag ger inte mycket för de ritualer som t.ex. hinduismen och buddismen ägnar sig åt. Jag tror inte på att lägga bananer utanför huset för att locka in Gud. Jag tror inte att en elefantstatyett i mitt hem bringar lycka. Jag tycker inte heller att vi ska börja klä oss som muslimer och täcka hela vår kropp. Jag tycker INTE att tjejer som är lättklädda får skylla sig själv om de blir våldtagna (fyy vilket absurt tankesätt!)

MEN.
tanken om helighet slog mig ändå där, i en moské i New Delhi. För ibland känns det som att här i väst är ingenting heligt längre. Gud är inte helig. Man får prata illa om honom hur mycket man vill.
Kyrkan är inte helig utan det är ok att ta in inslag från andra religioner där.
Våra kroppar är inte längre heliga. Allting ska exponeras. Det ska vara lättklätt. Helst vältränat. Och man kan visa den för vem som helst, någon man inte känner, eftersom sex inte heller är något heligt längre.

Jag vill inte ha det så. Jag vill att Gud ska vara helig. Inte på det sättet att han blir någon man inte vågar vara ärlig och visa sitt rätta jag inför. Inte som en skimrande sagofigur i guld som man tillber genom att utföra olika meningslösa ritualer.
Men komma ihåg att han inte är en människa. Han är något större. Någon som skapat hela universum, skapat allt vackert, skapat oss, och därför också helig och värd att beundras och säga TACK till.

Jag vill att min kropp ska vara helig. Inte något som jag hatar och klankar ner på och gör illa. Inte något som exponeras för alla. Inte något som alla får ta del av.

Jag vill att sex ska vara heligt. Något man delar för att det är så nära varandra man kan komma, en bekräftelse av närheten till varandra, inte för att det är 'roligt'. I Bibeln står det att kroppen är ett tempel åt Gud.

Slump eller inte. Jag har en app där jag några dagar i veckan får en bibelvers till mobilen. Just den dagen i Indien när jag kom att fundera kring det här med helighet fick jag ett bibelord där det stod: 'Gud är helig' coolt tyckte jag. som en bekräftelse att mina tankar var inne på rätt spår.

Varanasi

ja.
det om det.

Kärlek! /ia

onsdag 20 november 2013

Indien del ett: New Delhi

tänkte jag skulle skriva och berätta lite om min resa,  för den som är intresserad, lite pö om pö sådär, fem veckor får nog inte plast i ett inlägg ;)

så, del ett:
Vi flög Stockholm - Doha - New Delhi, och kom fram kl. åtta på morgonen lokal tid. utan någon sömn under flygningen, så man kanske inte var jättepepp på en heldag i 11-miljonersstaden New Delhi.
Kaos-staden, haha. (som alla större indiska städer.)

Vi powernappade lite på förmiddagen för att orka lite sightseeing på eftermiddagen.
Bland annat besökte vi det ställe i New Delhi där Ghandi spenderade sin sista tid och också blev skjuten, den 30 januari 1948. Ghandi var ju förgrundsfiguren i Indiens kamp om att bli självständigt från Storbritannien. Ur min dagbok jag skrev på resan: 'Den mannen inspirerar mig, att göra något för världen, göra något bra med sitt liv, fast ändå i stillhet, enkelhet och bön'. Ghandi är ju en symbol för icke-våld. Precis som Jesus. 

Vi såg också India Gate, parlamentet och ett sikhtempel.



Mer ur dagboken:'Trafiken är galen! Mycket folk, mycket ljud, mycket skräp - Indien är sig likt som jag minns det.'

Andra dagen i New Delhi var också fullspäckad. Vi åkte cykel-rickshaw (indiens motsvarighet till tuk-tuk) genom Old Delhi. Också helt, helt galen trafik!
Vi besökte Delhis största moské (fick ha som en stor, lång morgonrock på oss, för att inte visa någon hy),
Vi kollade på Red Fort från utsidan... och det verkade som och jag och Frida var några av de mest populära sevärdheterna där. Det var som att vara popstjärna för en dag när man fick ställa upp och bli fotad tillsammans med indier gång på gång. Blont är exotiskt i New Delhi vet jag nu :)



Ja, vi besökte diverse tempel och sevärdheter helt enkelt. Tyvärr är ju inte jag den personen i universum som är allra mest intresserad av historia, kultur, byggnader och sånt. Då hade man nog gått på rosa moln. Mina moln var mest grå och dammiga...

New Delhi var en intressant stad att besöka, kul att känna tempot, kaoset, andan. Se hur en icke-västerländsk storstad ser ut. 
Så: Intressant? Ja. Skulle vilja besöka igen: Njejj.
:)

tyvärr, ett stort och jättetråkigt tyvärr, är ju att min kamera blev stulen under resan. med alla mina bilder :( ska få låna Fridas bilder men har inte gjort det än, så hittills får ni några av de få mobilbilder jag tog i Delhi.


kärlek! /ia

måndag 18 november 2013

Sunday

idag har jag gjort ytterligare lite comebacker; förutom jobbet, Baggbo och Jocke är nu även kyrkan och Friskis avklart. Och åhhh så sjukt kul och skönt det var att få träna igen. pressa musklerna i takt med att svetten börjar sippra fram... åhh! som  sagt :)

men det var inte det jag skulle skriva om. utan om en skön, skön dam (eller tant) jag träffade på, som jag nu anser som min nya vän och förebild. varför?

jo, ett: hon gymmar. fast hon måste va minst 80+. 85 kanske... och går till gymmet med rollator. MEN: hon är där! coooooolt.

två: hon har rest. vi kom in på att jag inte hade tränat på sex veckor för att jag hade varit ute och rest. och Indien hade hon också varit. så då prata vi om det ett tag. och tanten älskade att resa, de lyste i ögonen på henne när hon pratade om det. hon hade nyss varit i Kroatien och jag fick lite restips. Australien och Nya Zeeland gillade hon. Och åhhh, Sydamerika!
jag frågade om favoriten, och hon nämde Hawaii som något speciellt. Dem gumman verkade ha varit överallt.
Hon avslutade vår resekonversation på ett skönt sätt också: Åh, om man ändå vore ung! (Hon ville ut och resa mera)

jag tror jag ska lyda hennes uppmaning: res mycket.
för hon verkade vara ett riktigt skönt och glatt krutpaket.
sån ska jag med bli! punkt slut.

kärlek! /ia

lördag 16 november 2013

vår oförtjänta rikedom

en liten berättelse om en dag i Agra, Indien, som visar lite på de otroliga kontrasterna, på skillnaden mellan rik och fattig.

vi satt i bussen på väg mot vårt hotell. hamnar bland bakgator och ett slumområde. små små kojor på en öppen gräsplätt. presenningar som tak. plåtskjul.
eftersom jag hört att vi denna natt ska bo på ett rätt fint hotell tänker jag att det måste vara en bit kvar tills vi är där.
men icke. precis ca 20m från slummen ligger Grand Hotell.

grindar. vakter.
och en standard som de där människorna 20m bort bara skulle kunna drömma om.
och fet-glömma.

Agra var den lortigaste, fulaste, mest illaluktande staden jag sett. tills....

... vi ville se Taj Mahal, som stängt för kvällen, i fullmåneljus. (skulle vara coolt enligt alla guideböcker) tanken var att sätta oss på en restaurang där man hade utsikt över Taj.
vi tar en taxi..... och hamnar vid ett lyxhotell. och då menar jag ett riktigt LYX hotell. vi är knappast uppklädda, snarare nedklädda och jag tänker att vi ju kan glömma att komma in på det där hotellet när vi inte ens är deras gäster.

men: vi är ju vita.
visas gladeligen in med vördnad och respekt. som att vi vore stjärnor. som om vi vore rika. i deras ögon är vi säkert det. våran hudfärg är synonymt med pengar.

så. då sitter vi där. dricker en drink på balkongen i den absolut snyggaste, lyxigaste, övertjusiga byggnaden jag nånsinn satt min fot i. en fantastisk trädgård och pool. fontäner. kristallkronor. uppassare i turbaner.

i den fulaste äckligaste staden jag sett.
med, jag antar, säkert hundratusentals människor som lever sina fattiga,  hårda liv bara några stenkast därifrån.

kontraster.
orättvisor.
så uppenbara.

ett stenkast mellan rik och fattig. överflöd och misär.
det känns inte riktigt helt ok. inte riktigt som det var tänkt att vara. jag känner mig som en bov. 
helt oförtjänt de privilegier jag råkat fått med mig i min hudfärg och mitt födelseland.
en enorm tur.

jag hade lika gärna kunnat vara en av dem. utanför.
du hade också kunnat vara o-priviligerad.

glöm inte det.




Kärlek! /ia

torsdag 14 november 2013

finns inget jag behöver som är någon annanstans

jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.

den där tomma lägenheten, det har ordnat upp sig nu.
att få komma hem till sin egen lilla kombination av familj, Micke och två små lurviga kattbollar.
att ha någonstans att bo. att kunna dricka vatten direkt ur kranen.
och när jag har armarna runt om mig som jag älskar, då är det ingenting som fattas. och jag känner mig hel.
som världens lyckligaste tjej. och man undrar ju om man får ha det så bra?

Tack Gud för att jag får ha det såhär, känna såhär. Tack livet för att du är så snällt mot mig nu. 

nu första arbetspasset på fem veckor. jag ber och hoppas att det fortsätter vara ett snällt liv.


kärlek! /ia.  

onsdag 13 november 2013

hemma i ett levande format

så, nu är jag hemma igen. I Falun, hem-hemma i lägenheten.
utan katter... ska nog rätta till sig den här ensamheten, räknar med att hämta hem både katter och Micke hit i eftermiddag/kväll. Längtar!
(och katterna i all ära, men längtar faktiskt efter Micke liiiite mer ;)  )

tog tåget från Arlanda till Falun och OJ det slog mig igen, åhhh vad jag älskar Sverige och Dalarna och tycker det är så sjukt vackert. typ inget som slår det, vart man än åker (vadå patriotisk och hemmakär?)

och trots november så mötte mig hemkomsten med solsken, sådär svagt som det är den här årstiden.
och varför tycker folk så illa om november för? är ju en fin månad. man måste lära sig att uppskatta mys bara. lite schysst musik, några tända ljus, en filt och vips: mysmånad :)
(märks det att nån är glad och positivt inställd till att va hemma eller, hehe? )

MEN det ska sägas. resan har varit fantastisk. så glad för den. rolig, vacker, konstig, upplevelser...

och detta ska också sägas: jag är TACKSAM.
för att jag har förmånen att göra det här, kunna resa.
Tacksam för att det var så himla bra folk med på resan och för att jag hade min trogna kompanjon i Frida, som gjorde den blyga och rädda tjejen i mig trygg. 

jag säger TACK GUD för allt som gått vägen. alla olyckor vi blivit bevarade från. att min magsjuka bara höll i sig ett dygn. att vi inte krockade i den galna trafiken eller föll över kanten på stupen när vi åkte på kringelkrokvägarna i bergen i Nepal. 

Tack för att linan höll när jag hoppade bungyjump. haha.
för att jag inte var förkyld när vi gjorde vandringen som de andra var. för att allt bagage har kommit fram, att ingen tappade bort sitt pass eller sånt där. att ingen blev allvarligt sjuk. ja en massa sånt där. som man lätt kan ta för givet ända tills det händer något. jag vill inte vara sån. jag vill säga TACK för att jag är hemma, hel och oskadd. att M. är hemma hel och oskadd.

Tacksam för livet. alla har inte de förutsättningar vi har här i Sverige. det blir man väldigt påmind om på en sån här resa. tänker också på dem som drabbats av cyklonen på Filippinerna. fruktansvärt.

det finns massor att skriva och berätta om resan. både vad vi gjorde och vilka tankar och funderingar det skapat i mig. men jag nöjer mig såhär just nu. det andra får komma lite pö om pö, jag har ju en hel månads bloggande att ta igen ;)


kontrasterna:




kärlek! /ia