lördag 31 mars 2012

den polerade ytan, den gav mig ingenting

-
nu har jag bekänt mina synder för kopparstaden och väntar med spänd förväntan på svar. men eftersom jag bett till Gud, tillsammans med andra, om att det ska ordna sig så är jag helt övertygad om att det gör det. på det ena eller andra viset.

och om det är nördigt att vara hemma själv en lördagkväll kl tio och se fram emot att sätta mig i fåtöljen och läsa en bra bok så är jag i allfall en nörd som är mycket tillfreds med mitt val av livsinriktning.

kärlek! /ia.

2012-03-31

-


-


-




kärlek! /ia.

you decided this

-
igår var jag hemifrån från 06.20-00.30. en heldag alltså. en heldag med gemenskap (inkulsive jobb då), umgänge, mycket trevligheter, mycket fina, bra männsikor som gör mig glad.

efter jobbet begav jag mig direkt hem till hanna för att ha nyblivna-sjuksköterskor träff(mycket vårdsnack!). det lilla fina gänget jag fick bli en del av. jessica, hanna, anna, louise. kul att utflyttarna var tillbaka i falun för en dag. tack tjejor för en bra eftermiddag!

och sen var jag på ungdomshänget i kyrkan. pingis. tårttävling. skratt. lek. bön. gemenskap. enkelt och ärligt. jag förundras varje gång när det känns så där hjärligt. utan alkohol. utan att folk behöver hävda sig. utan bekräftelsebehov till tusen. utan att behöva trycka ner andra människor.

behöver jag ens säga att det var en bra dag? att slippa ensamhet, tankar. om livet alltid vore så, så visst, då skulle jag kunna vara kvar, här, vara nöjd.

men livet är inte så alla dagar. och jag är inte nöjd. och då är det mitt ansvar att göra någonting åt det. jag planerar. sparar. funderar. peppar. jag VILL. jag ska bara våga också.

------------------

idag har jag hittills morgonprommenerat i solen. med iskall snålblåst. och jag kände bara (erkänner): vårvärme, kom tillbaka!

och snart ska jag upp till skyttepaviljongen (ett fik vid lugnet - skitmysigt!) och dricka kaffe med min fina johanna-vän. skvallra lite :)
och sen förhoppningsvis träna. och sen träffa lite tjejer ikväll igen. men skippa utgången, som vanligt...

jag har en känsla av att jag kommer överleva den här vårhelgen också. livet är lite lagomt mysfint just nu. helt ok. <3

kärlek! /ia.

torsdag 29 mars 2012

glöm allt och sjung

-


idag hinner jag inte träna, för jag bakar istället. det ni! ;)
(dock inte heeeelt frivilligt kanske, men det behöver vi väl inte låtsas om...)

och förresten så lagade jag nått nytt i mitt kök häromdagen, och det händer ju inte alltför ofta. vitkålsstuvning. supergottigt, tack J.B. för tipset!

kärlek! /ia.

onsdag 28 mars 2012

and I can’t be holding on to what you’ve got when all you’ve got is hurt

-


våren
som dödar mig
år efter år

våren
med allt ditt ljus
du sliter mitt hjärta i stycken
år efter år
när skall du lämna mig ifred?

våren
med all din värme, all din lockelse
rastlösheten jagar i min själ
när ska du ge mig ro?

våren
knopparna som brister,
ja, visst gör det ont med knopparna som brister
med ärren, med tanken,
med viljan att skära bort det onda
med viljan att vara långt härifrån

våren
du med alla dina löften
löften om liv
men du lovar ingenting för de ensamma
bara för de två, de tio

våren
jag vill döda ditt ljus
döda din lockelse
döda dina löften
döda din rastlöshet
jag vill göra dig till mörker och kyla
till frost och september
till fallna löv och tystnad
när fåglarna slutat kvittra
och var och en går in till sitt
då ska jag ha frid. då ska min själ ha ro.

vår… om jag kunde, så skulle jag döda dig.
med nöje.




skrev detta för några dagar sedan,


fast äh.
nu bryr jag mig inte så mycket. så himla hemskt är det väl inte. livet är vad det är liksom.
bah. (och vårregn är mycket mer rogivande än vårsol.... så mera regn är helt ok! och ja: ni får vilja spy på mina väder och årstidstankar, haha)

kärlek! /ia

den evigt viskande vinden

-
en sak som jag är SÅ TACKSAM över:

att jag får jobba. har ju nu gått ca fem veckor sen jag var färdiginskolad. fem veckor som timvikarie, där jag i praktiken inte varit lovad ett enda pass, där jag hade kunnat haft noll dagar jobb. rädslan jag hade i vintras, att gå arbetslös - lite för pengarnas skull men allra mest för tristressen, det skrämde mig så, tanken på att inte ha någon sysselsättning, att bara gå hemma.
MEN det har löst sig så bra! jag får jobba 4-5 dagar i veckan. helt perfekt. jag har hela tiden fått bra pass dessutom, mycket dagtid och ganska lite kvällar och helger. bättre kan man ju inte önska sig.

och visst, det känns jättefint att få hem, en i mina ekonomiska mått mätt, väldigt fin lön men FRAMFÖRALLT är jag så tacksam för att jobbet innebär utveckling, man lär sig saker. och jag vill ju bli en bra sjuksköterska! OCH att vara del av en arbetsplats, en arbetsgrupp, att vara del i en gemenskap. det gör väldigt gott och är väldigt viktigt för mig.

jag trivs som bara den och tackar min Gud att han ordnar så bra och har omsorg om mig.

ha en bra dag nu vänner, jag går till jobbet.
kärlek! /ia.

tisdag 27 mars 2012

jag låtsas att det är av kärlek till stan jag stannar kvar

-

-
idag var dessa två sköningar här och förgyllde min dag. och att killen ska bli leksandssupporter är tydligen förutbestämt av hans far och morfar.

ja såhär då…
komik. skulle man kunna kalla det. typiskt, skulle man kunna säga. om att jag senast igår bestämde exakt när jag ska säga upp min lägenhet. att jag skulle bo i den augusti ut var min briljanta plan. (mer av min briljanta plan är än så länge delvis hemligstämplat, för att jag vill ha allt lite mer klart innan jag säger till så många. fast jag är ju sämst i världen på att hålla käft? speciellt när jag blir lite uppspelt, så det dröjer kanske inte så länge tills jag yppar mina framtidsplaner… jag får inte fega ur bara! )


hursomhelst, alltså: igår bestämde jag att utflytt sker innan 1 september. idag, vid lunchtid sa jag till min syster (invigd i planerna!) att det var ju tur att de inte är så noga med att kontrollera om man är student i mitt hus eller inte. för jag bor ju kvar i min studentlägenhet även fast jag inte är student länge (är detta okristligt? haha). för jag har hört andra som gjort det i huset länge, utan kontroll. och under mina två år har jag aldrig behövt intyga att jag pluggar. MEN idag kom brevet: jag ska intyga att jag är student innan mitten av april, ”annars riskeras att ditt hyresavtal sägs upp”. kan ju bli något svårt för mig att intyga studentandet så… what to do?

JO, hoppas på det bästa och inte göra alltför mycket egna planer utan bara lita på Gud, lämna det i hans hand så ordnar det sig säkert.
kanske att jag kan övertala kopparstaden att få bo kvar över sommaren. kanske att jag kan få bo i kyrkans övernattningslägenhet några månader.
visst skulle jag säkert kunna hitta en ny lägenhet i falun, men hur drygt blir det inte att flytta två gånger på ca två månader? onödigt. att bo hemma hos mor&far och pendla över 2mil till jobbet varje dag känns inte lockande.
kanske att någon falubo alltid har drömt om att ha mig som inneboende? nu har ni er chans? ;) eller, så kan ju ni som tror på en högre makt be lite för att detta ska ordna sig, så att ni SLIPPER ha mig som inneboende, mohaha ;)
äh, det löser sig säkert i alla fall. men lite typiskt. lite komiskt.

och för att inte tala om det där med att planera ännu större grejer. som i vilken stad man ska bo. och vem man ska leva sitt liv med. sånt ska vi väl inte ens tala om – jag byter stad ”att-bo-i-när-jag-blir-stor” ungefär lika ofta som du förmodlingen byter underkläder. kille att leva mitt liv med lika så… - NÄ, nu skojade jag.
SÅ ja, jag lägger allt i din hand Gud.



dagen innebar också syskonkaffe. med mjölk. och philippa k.

och övning i att köra automatväxlat. och mattvätt (i maskiner där det står "absolut förbjudet att tvätta mattor" )- inte konstigt om jag blir utslängd ur huset va?

och förresten, ska man ta det som en pik när besöket tar med sig egen matlåda när de ska hälsa på mig? haha. nädå, det är skönt att umgås med människor jag inte behöver låtsas inför.

Kärlek! /ia.

jag kunde ställa mig naken, jag skulle mena en del, men ett dreglande lejon skulle ta det helt fel

-
att man inte ska göra sig för mycket planer, för att saker hela tiden ändras, det är vad jag lärt mig idag.
det minsta lilla exemplet var att jag skulle jobba natt i natt så jag sov massvis i natt (10h!) och tog sovmorgon (kl 9, haha). för att sedan få ett samtal från chefen att jag inte alls ska gå natt utan hoppa in dag och kväll resten av veckan. och inte mig emot i och för sig:)

det innebär också att jag kan gå på mitt älskade skivstångspass ikväll, yeah.

en annan plan jag tänkt ut var att åka och hälsa på madde på teneriffa i maj. men det går nog inte så bra, då hon nu ska till grand canaria från och med juni istället:)

den tredje planen berättar jag om efter spinningen och skivstången, nu är det litte bråttom. puss hej!
kärlek! /ia

söndag 25 mars 2012

jag tror på duvan som vet vart den ska. jag tror på godhet och bättring.

-
dagen idag:

- morgonpromenad. i solsken. och jag konstaterade för hundrasjuttielfte gången att jag alltid är på strålande humör sådär på morgonkvisten. klockomställning? - no problems! älskar att vara uppe med tuppen;)

- kyrka. bra. vettigt. rätt. ingen insomningsrisk när henrik predikar, för han gör det så bra. nattvard - sanning.

- fika på waynes i x antal timmar med emma. kloka, vackra, kvinna! en fin vän.

- hem och sitta en stund på balkongen. med lite sol i ögonen och simon&garfunkel i öronen var det en fin tankestund.

- träning. löpband för första gången på månader. OCH, hör och häpna: det var roligt. och gick bra. började med flit lite lättsamt och inte så mycket press på mig för att jag skulle tycka det var roligt och bli sugen på mer och inte avskräckt. och det funkade. fria vikter i gymmet var också längesen. och det viktigaste: endorfinkicken. min drog, min kärlek, mitt välmående.



och nu ska jag säga något oödmjukt kanske, MEN jag tycker faktiskt att jag förtjänar såna här dagar. när det liksom bara flyter på. när det känns bra. när man trivs. när man inte tänker så mycket. bara tänker sunda tankar, både om sig själv och andra. när man är glad - utan saknad och längtan till något annat, någon annan plats.. när man njuter av att ha det bra - utan dåligt samvete, utan att känna sig otillräcklig. när man vet - jag är bra, vacker och älskvärd precis som jag är. värdefull i Guds, och förhoppningsvis, människors ögon.

för... om jag tänker på alla stunder, alla timmar, i så många år, när det krypit i kroppen på mig, när man oroar sig, när man ser allt i grått...all uttråkan, all längtan bort... alla tårar... så tycker jag att jag är VÄRD att ha dagar som är endast BRA och fina och glada.
det är vad jag tycker det:)

och det är så enkelt som Gud, som en vän man kan vara helt ärlig med och dela livets alla sidor med, och en endorfinkick.
ge mig lite mer av detta tack! ;)

kärlek! /ia.

hide and seek

-
konstaterat:

- det bästa sättet att må bättre och komma ifrån egna problem är att inte fokusera på sig själv, utan på andra.

- vilken befrielse det är att släppa sin småsinthet och i tanken, helt ärligt, bara önska en annan person det absolut bästa

- att bara för att andra personer äter LCHF innebär det inte att jag måste göra det

- målet med att gå till kyrkan är inte bara att bli sedd utan i minst lika hög grad att vara den som ser

- det är helt rätt val, för mig, att inte dricka mig full, att inte gå på krogen, att inte följa någon hem


"Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den..."



kärlek! /ia.

alltid

-
må Gud välsigna din dag.

kärlek! /ia.

lördag 24 mars 2012

har du vandrat dom tomma stegen utmed orons kanaler?

-



min snygging-fina-johanna-vän

Missade ju skidspelen uppe på Lugnet förre helgen. Tog igen något av det idag då jag traskade upp och kikade in Clash of Nations (lite snowboard, skid och skotertävlingar i hoppbackarna)

Grymt väder. Fina flickor till sällskap. Coola snowboardåkare. Skön musik. Mycket folk.
Ja men vi säger väl att det var en bra lördag helt enkelt då.



jag och kikki


nu blir det lite mer brudhäng, för vem kan vara ensam när det bor en orosdemon i hjärtat? igår kväll var det Tore som räddade mig från tankar med biosällskap. tack vänner!


men det är inte det att jag är missnöjd med det jag har. jag kanske är en förlorare - men jag känner mig inte som en förlorare! jag är glad. MEN...det gnager alltid i mig på våren. jag vill bort, vill någon annanstans än här. jag längtar efter något mer. en röst som skriker i mig: det här är inte allt. och den rösten skriker alltid så högt på våren och vill inte lämna mig ifred.


kärlek! /ia.

fredag 23 mars 2012

bring me to life

-
detta citat läste jag på en träningsblogg idag: If you still look cute at the end of your workout you didn’t train hard enough.
en teori som jag tillämpar tillfullo! haha. idag körde jag ett av mina allra favoritpass: skivstång intervall. både tuff styrka och dryg kondition - man känner att man lever och får lite power i sig - och inte är man direkt söt efteråt ;)

och på tal om power: jag vill säga tack till emma, hanna, och sara (och alla andra!) som peppar mig och mitt bloggande. det betyder MYCKET. och vet ni, jag tänker att Gud kanske håller på att samla ihop en liten armé av gudskvinnor. armén "ursprung falun". jag tror att vi kommer få vara med om så himla mycket coolt, både i den här staden och över hela världen. i namnet Jesus. om vi bara vill och vågar. visst vill och vågar vi?



kärlek! /ia.

if you love me - let me go

-
kanske är jag knäpp. men jag tycker det finns något befriande i att känna att man har problem som är så mycket större än "kärleksproblem". (eller vad sjutton man nu ska kalla det).

och de där andra problemen jobbar jag på att lösa.
tack min Herre Jesus Kristus.

hoppas och önskar att DIN dag blir bra. kärlek! /ia.

torsdag 22 mars 2012

and if you have to leave I wish that you would just leave

-


är han inte vacker?

Förut… var jag rädd för att få ”onormala” barn. Om man överhuvudtaget ville ha några så var typ min mardröm att få barn med nån utvecklingsstörning, downs, autism, cp-skada eller nått annat. (och så var jag rädd att få ”nörd”-barn typ – haha fy vad hemsk jag är!) eller var rättare sagt. För jag har ändrat mig.

Jag är inte längre rädd för det onormala. För det ofriska. Självklart, (vem gör inte det?), önskar jag att mina eventuella barn ska få vara friska. MEN ska jag skaffa barn så ska jag vara beredd att älska dem hals över huvud, vind för våg, genom eld och vatten, oavsett om de är ”normala” eller ”onormala”.


Och man kunde ju önska att det var genom att tänka "fint", att jag blivit en bättre människa eller att jag typ läst bibeln tillräckligt mycket för att ha fått denna insikt. MEN faktum är att den här insikten kommit till mig genom att jag har träffat dem. Jag har träffat, mött, de onormala barnen. Och sett vilka otroligt underbara människor de är. Vilka skatter de bär på. Vilken livsglädje de kan sprida.


Självklart är jag inte så naiv att jag inte fattar att det är jobbigare att ha ett barn med någon störning. Att det innebär ett föräldraskap som inte varar i ca18-20 år utan HELA livet. Men är man inte beredd på detta kanske man inte ska skaffa barn? Eller? Allt detta elittänkande där barn med något ”fel” ska upptäckas tidigt och aborteras bort skrämmer mig. Om man kunde se alla små fysiska och psykiska deffekter, vilka skulle då aborteras bort? Jag – för att jag blev besvärlig och fick en psykisk sjukdom, en ätstörning? Du för att du har en vårta på foten? Hon som har ett något utstående öra? Han som aldrig kommer få mer än G på ett matteprov? Den som inte har förmågan att bli rik, framgångsrik, självständig, snygg och lycklig – ska alla vi aborteras bort så världen slipper vår svaghet? Ett darwinistiskt tänk som skrämmer mig.. OCH: det är ur svagheten som styrkan föds. En annan sorts styrka..

MEN alltså, dessa barn som jag mött när jag arbetar som sjuksköterska på ÖNH, där det är ganska mycket ”speciella” barn. DE har fått mig att inse att ett barn med en störning inte bara går att ”stå ut” med. De kan vara så fantastiska! Killen med allvarlig ADHD – så rolig, så charmig. Pojken med autism – härlig! Tjejen med autism – har nästan aldrig mött ett härligare leende och skratt. Så vackra – på sitt sätt. Och ibland känns det som om de har något som vi ”normala” inte har. Det enkla, att inte krångla till livet så. Att glädjas över smått. Att visa sina känslor, säga vad de tycker…

Så: skulle det komma ett onormalt barn genom mig någon gång – välkommen! Jag ska älska dig över all förmåga ändå. Skulle jag inte kunna det ska jag nog inte ha några barn.




Kärlek! /ia.

vi kan gå tillsammans

-
fastan var jobbig. men gick ju att genomföra. eftersom jag hade bestämt mig för det. och den insikten växer sig allt starkare: jag klarar av saker som jag är rädd för, jag klarar mer än jag tror, jag klarar saker om jag vill och bestämmer mig för det. det må än vara att åka vasalopp eller låta bli att äta.

så det kanske är dags att bara bestämma mig för att ta mig ut i världen. se Guds skapelse i ögonen.


kärlek! /ia.

onsdag 21 mars 2012

"människan ska leva av mer än bröd"

-
Jag har ju förut skrivit om hur jag väljer att avstå litegrann från facebook och bloggar såhär i fastetider.

Idag provar jag på den ”riktiga” fastan. Alltså matfastan. Tanken är alltså att jag håller mig till endast vatten (och ev. lite salt om jag blir yr) idag. Fick lite oväntat ledigt från jobb och då tanken om fasta spirat i mig ett tag var väl en helt vanlig onsdag utan några speciella saker inplanerade en bra dag att ta tag i detta.


Varför? Självklart handlar det INTE, som jag hoppas ni förstår, om något av min gamla sida, att jag inte äter idag har ingenting med min vilja till viktnedgång att göra. Och SJÄLVKLART tränar jag inte en dag som denna! Utan är bara hemma och strosar och ska gå en liten promenad med Hanna på eftermiddagen bara.

Fast på ett sätt kan man ändå säga att anledningen till att jag genomför denna fasta faktiskt har med mina ätstörningar att göra. Vissa kanske anser att jag borde låta bli fasta just för att jag haft problem med att äta. MEN, jag anser att det är just därför jag behöver göra det här, att det kan vara bra för mig och min relation till Gud, (för det är ju det all fasta i grund och botten (bör) handla om). Och varför är det bra? Jo, för att jag vill bevisa för mig själv och för Gud att han är viktigare för mig än att få äta.

För vet ni vad, (jag tycker det är lite ”pinsamt” att erkänna detta men…) : en ätstörd tänker nog mycket mermat än en som inte gör det. Att man drar ner på mat, äter lite osv innebär INTE att man tänker mindre på det, fokuserar mindre, bryr sig mindre om mat än andra. Bara MYCKET mycket mer. Men man tänker på vad man INTE ska/får äta. Hur man kan äta minsta möjliga med största möjliga välbefinnande, så mycket mättnad som möjligt på minsta antal kalorier. Och när man får ”unna” sig saker. När man är som värst kan man helt enkelt leva för att få äta. Det enda som man tycker ger en någon som helst livsglädjeoch njutning här i livet – läskig känsla! (fast det är ju för att kroppen ropar efter det när man har en näringsbrist). MEN därför kan jag känna att mat och ätande har alldeles för stort fokus i mitt liv. Att jag njuter alldeles för mycket av det jag ”får” äta. Njuter av att ha kontroll. Och mina kaffestunder är ju rent ut sagt heliga för mig. Mat är viktigt för mig. Mycket viktigt. FÖR mycket viktigt, FÖR mycket fokus.

Därför väljer jag idag att säga: Hej Gud. MAT är viktigt, jag gillar att äta, avskyr att vara hungrig och svag, är rädd för hunger MEN du är så mycket viktigare, så mycket större, så därför avstår jag idag den njutning jag har i av att äta ”lagomt” och ”rätt” och ger dagen till dig istället. Jag vill visa för dig att DU ÄR SÅ MYCKET VIKTIGARE OCH STÖRRE ÄN MIN ÄTSTÖRNING!

Jag tror det också är bra att bevisa för mig och Gud att jag ju faktiskt kan avstå att träna, avstå att försöka få en avguderi-kropp. Att jag friviliigt kan göra något med min kropp som inte bygger upp den.
OCH jag tror dessutom det är bra att kunna sätta in sig i andra människors situation. Kanske skulle vi behöva avstå från mat flera dagar i rad, sova ute i kylan, klä oss i alldeles för tunna kläder och stänga av värmen i våra lägenheter för att verkligen inse och förstå vad nöd och lidande är??

Så hur gåre då? Ja inte blir man direkt hungrig av att fasta. Snarare slut i huvudet, svag i benen, lite yr, lite småseg sådär. Och första dagen på cirka två år (senast jag fastade var på Betel) som jag ska vara utan kaffe en hel dag. Och jag som är superberoende med spränghuvudvärk utan min abstinens stillad, detta kan bli en tuff och spännade dag, haha ; )

(nej, jag skriver inte detta för att bevisa mig "duktig". jag skriver för att jag vill inspirera andra att visa för Gud vad just DU är för beroende av och vad du kan göra för att avstå detta beroende, för att Gud ska få vara större)

kärlek! /ia.

tisdag 20 mars 2012

You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one.

-
när jag ändå är inne på det där med pengar... jag har funderat på en grej. jag läser apostlagärningarna (en bok i Bibeln) just nu. förut tyckte jag alltid det var en tråkig bok i bibeln (bara massa Paulus hit och dit), men nu förtiden förundras jag. över hur det gick till bland de första kristna. och jag vill också ha det så, vill ha det som de hade. och jag tror att ordet om Jesus skulle bli så mycket mer på riktigt, äkta, levande, förverkligat om vi levde lite mer som de första lärljungarna. och vad var så speciellt med dem och deras livsstil då?

Jo, lyssna till det här: de första kristna "höll ihop i ständig bön", "de troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt" "de sålde allt vad de ägde och hade, och delade ut åt alla, efter vars och ens behov", "de möttes varje dag", "i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra", "alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ", "ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt", "ingen av dem led någon nöd" och så vidare..

är det såhär de flesta av oss lever ut vår kristendom i sverige idag, 2012? njaaa.... inte riktigt va. men TÄNK OM vi skulle göra det, vad skulle hända då?
när vi undrar varför inget händer i Sverige... kanske det inte är så konstigt när många av oss (mig inklusive!) lever ett individuellt liv ca 6,75 dagar i veckan och lite "kristet" nåra timmar per vecka, max. har gemenskap med kristna ca en eller ett par gånger i veckan.

delar vi allt? knappast?! varken av våra bekymmer, våra sår, våra glädjeämnen, våra själar, våra hjärtan, våra böner. men knappast heller våra tillgångar, ägodelar och så vidare. det är väl väldigt känsligt. mitt och ditt. saker som jag kämpat ihop för mina egna pengar. som jag slitit SÅ för. ska nån annan få del av dem? tror inte det va! (förutom tiondegivandet då kanske - annars kanske pastorn eller Gud blir sur på mig??)

MEN är det verkligen en utopi i Sverige idag, att dela allt? Kanske. Kanske inte. Jag önskar att det inte vore så. Har vi ens försökt? Varför skulle det inte gå? En församling där allas inkomster sätts in på ett gemensamt konto sen delar man ut rättvist efter vars och ens behov. och det som blir över delar man ut åt fattiga eller gör nått vettigt för Guds rike av. (nu kommer jag ha en liten elak tunga men ibland smakar det väldigt illa i mina öron när man hör om kristna som har den nyaste bilen OCH en båt OCH ett sommarställe OCH åker utomlands 2ggr/år... typ. )

TÄNK om vi kristna delade måltid tillsammans varje dag. firade nattvard tillsammans varje dag. hade gemenskap varje dag. bad tillsammans varje dag. och inte en gång/vecka. Om vi delade med oss till våra medmänniskor. Häftigt!
Jag tror vi skulle kunna göra ett enormt intryck på vår omgivning om vi levde såhär. Det skulle vara så radikalt annorlunda från vår totalt materialistiska och individualistiska / tvåsamhets omgivning.

För helt ärligt, (nu är jag elak igen!) hur mycket tror ni att vi kristna påverkar vår omgivning idag där det enda vi gör annorlunda (eller det de andra tror vi gör annorlunda iallafall) är att vi lever ett helt vanligt liv förutom att vi inte får "njuta" av alkohol, sex utanför äktenskapet, samt "måste" gå till kyrkan och lyssna på en astrist predikan varje söndag. där man dessutom måste vara vit medelklass med en snygg klädkod för att passa in. Tror ni folk blir sugna på att bli kristna pågrund av det? nja, tveksamt va?

MEN om vi skulle kunna visa på nått annat, det jag glimtat, vet finns där: kärlek, gemenskap, frid, vänlighet, glädje, äkthet, övernaturlighet, helande, upprättade människor, befriade själar osv. osv. DÅ tror jag folk skulle bli intresserade och lockade på riktigt.

det här är lätt att skriva. men SÅ mycket svårare att leva ut. jag är själv INTE bra på att leva "kristet", leva kärleksfullt, annorlunda. Jag har inte lockat några människor att "omvända" sig och bli kristna vad jag vet. Men det är min önskan. Att leva radikalt och annorunda och i gemenskap och kärleksfullt - allt för att försöka visa på vem Jesus var.

kan vi göra det? eller är det omöjligt? ..... jag tror man kan ALLT om man VILL!
om det är någon som drömmer som jag - säg gärna till. kanske vi kan drömma, och förverkliga, tillsammans.



puss & hej trevlig tisdagskväll önskas er! / kärlek - ia.

brinn pengar brinn

-
det finns en enda räkning som kommer varje månad som jag GILLAR att få. vet ni vilken det är? jo, inbetalningen till mitt fadderbarn, Elijah, såklart. Det känns bara fint, varmt, glatt i hjärtat att få göra detta lilla för att hjälpa någon annan. 200 ynka spänn i månaden - så som jag sagt massa gånger förut: Gör det du med! Du HAR råd!

och vet ni mer, angående pengar och så, vad jag upptäckte idag och som också gör mig glad: tydligen kan man nu se sin deklaration och skatteåterbäring. Men jag insåg: jag bryr mig inte ett dyft. får jag pengar så får jag, annars, fine det med. pengar är inte allt. så jag bryr mig inte ens om att försöka ta reda på och kolla efter om/hur mycket jag får. jag känner mig pengabekymmerberfriad - så himla gött!

kärlek! /ia

måndag 19 mars 2012

allting kommer bli bra tillslut, du ska se att allting ordnar sig

-
jag vill inte vara fjuttig. och tänka fjuttiga tankar. jag vill tänka, leva, stort.
och jag har ju lärt mig att det inte hjälper att vända sig utåt.
så den nya, bästa, taktiken är att vända sig innåt, ta hand om mig, läka mig, men framförallt vända sig uppåt. åt han som har förmåga att ge ny kraft, styrka och mod. få stora tankar av han som är större. större än det här fjutteriet jag ägnar mig åt ibland.

(därför håller jag igen lite med skrivandet just nu - har ju bestämt mig för att det jag delar ska vara peppande, inte nedslående. och fortsätter med facebookfastan, det är ju så himla skönt! )

och just i skrivande stund är jag väldigt lugn och glad. det tar jag tillvara på.

kärlek! /ia.

lördag 17 mars 2012

I never mentioned any way to be a weight on you mind.

-
Alltså, nu i helgen är ju Marit Björgen och alla andra bra skidåkare i Falun och åker skidor på Lugnet. Och jag bor ju nästintill uppe på Lugnet. Men är jag hemma i Falun? Nä…. dålig tajming.


så.himla.coolt.

Min skidkarriär då?
Ja kanske att det är säsongsavslutning nu. Och då passar jag på att göra lite ovana saker för mig: Dubbla pass och en massa skejting ( i klassisk utrustning) – haha, få se hur kroppen mår imorgon.




Och när man flyger fram på en öppen sjö, på stenhård skare, då känner jag mig lätt. Och när man annars kanske känner sig lite tung, tung i kroppen, tung i hjärtat, tung i sinnet, ja då är det en sådan befrielse att få bli tyngdlös. Att komma snabbt framåt utan att göra av med nästan någon energi. Att få rensa tankarna. Bli befriad. Att känna sig lätt i kroppen, men samtidigt stark. Starka muskler. Starkt hjärta.


Ja jag kan inte förklara det bättre än så. Att jag mår så himla bra av att få åka skidor. Kämpa med kroppen, istället för emot den. Ha ett område där jag har självförtroende, självkänsla. Något jag trivs med. Något som är mitt. Där jag får vara experten, proffset (i min lilla värld i alla fall).




Planen är att gå upp före sju imorn för att trycka ett sista, befriande pass över sjön. Innan skidorna nog hamnar på hyllan för ett tag framöver (hur länge beror väl lite på vart nästa vinter spenderas)




Och imorn åker vi hem då.
Sammanfattning: Bra. Fin natur. Riktigt fint väder i alla fall en dag (räckte för några fräknar iaf, hehe). Kul att åka skidor. Mestadels roligt att vara med familjen, lite jobbigt, men det är mest mitt eget fel. För skulle jag inte må så dåligt av att äta ”fel” och ”för mycket” så skulle allt vara så himla mycket enklare. Men men, det funkar stundvis. Nya tag vid hemkomst. (och obs, viktigt! ingen annan ska ha något som helst dåligt samvete över mitt mående, det var jag som för längesedan började hitta på de här dumheterna)

… men bebislår och bebishår och bebisskratt. Mysigt!

Tack Gud för att jag får vara med och leva detta fina livet, även om jag förstör och krånglar till det så fruktansvärt ibland.

kärlek! /ia.


ps. förresten så säger jag det NU (för att min vän Arvid inte ska bli förvirrad ;) ) att imorgon är det blogg- och facebookfasta, varför kan ni läsa här, så vi hörs på måndag.

leave the stone crushed in your heart

-
idag inleddes dagen med att bli baby-spydd på. värre kan man ju ha det. :)

och när man inser att man är långt borta...
..långt borta från nöjdhet.
..långt borta från friska tankar.
..långt borta från försoning.
..långt borta från glädjen.
..långt borta från kärlek.
..långt borta från Gud.

så kan man ju endera tappa modet och hoppet.
eller så inser man att det finns oerhört mycket att kämpa för. och jag är ju något av en tävlingsmänniska - här har jag mycket att bita i!




kärlek! /ia.

fredag 16 mars 2012

Lets search a perfect day

-
jag säger inte så mycket idag. mer än att det varit en FIN dag i solen, snön, skidorna, familjen <3














Och sen tog jag och mamma oss en tur över till Norge och Röros. Mycket pittoretska små hus (det sägs att vissa pippi-scener spelats in där. och jag är ju en pippi-tjej..!)




Som att kliva rakt in i 1800-talet typ..




och så har jag kommit på en viktig sak om mitt liv idag. när jag blir stor ska det vara en regel i mitt äktenskap att alltid ha minst en fjällvecka per år... undrar om det finns någon som kan tänka sig ställa upp på det? :)


kärlek! /ia.

torsdag 15 mars 2012

de små små orden är svåra ord, de hårda orden är enkla ord

-
Det gör lite bra saker med mig det där att jag är kristen. Vissa saker som kommer mina vänner och bekanta till fördel också. Det handlar om respekt.

Jag är en sån där människa som har väldigt svårt att komma i tid. Tidsoptimist. Seg. Och ja, jag är ofta, fortfarande, ute i sista sekund (eller nåra minuter sent) väldigt ofta. MEN när jag bestämt en träff med någon/några så har jag börjat skärpa till mig. T.ex. om jag ska träffa någon på stan och jag tänkt gå ner och inte cykla (man bränner väl fler kalorier om man går – det är så jag tänker, ja…… suck, fucking-skit-tankar) men då jag nästan alltid blir lite sen hemifrån och skulle komma acceptabelt försent, (typ 5 min) men ändock försent, så väljer jag, av respekt för mina vänner (och att äs-tankarna inte alltid ska få vinna!) att ta cykeln fastän jag hellre skulle vilja gå. Och kommer i tid.
Att jag vill visa mina vänner den respekten beror på att jag tycker min Bibel säger att det är så man ska behandla människor. Att jag vill göra såsom det står i Bibeln beror på Jesus.

Så: Om ni har en dejt inbokad med mig och jag kommer i tid, tacka Jesus! ;)



Kärlek! /ia

tell me this night is over

-
jag tycker lite synd om min familj. i ett annat liv där det där med att äta inte vore så komplicerat, förbundet med så mycket skuld, och skam och ångest, så lovar jag att bara vara hälften så sur, och hälften så ledsen.

men ibland är jag iallafall en trevlig prick. tror jag.

(men jag undrar om det finns ett slut på detta? det känns så förbannat hopplöst i ärlighetens namn)
kärlek! /ia.

Godmorgon!

-

häruppe i stugan bor vi. stort och bra.


utsikten



och såhär glada är vi väl allesammans såhär på morgonkvisten :)


Ha en bra dag vänner!

kärlek! /ia.

onsdag 14 mars 2012

jag föll genom lakanen hundra våningar ner

-
Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka ungefär såhär: ”åh, vad de som aldrig tänker på mat/vikt, oroar sig över sånt osv. osv. har det bra”de borde verkligen vara tacksamma” ”åhh vilken lyx att ha ett normalt förhållande till ätande” och jadajada. (och ja, självklart är denna ständiga oro rejält på plats och förankrad i min kropp nu när vi är på semester och jag själv inte kan ha den totala kontrollen. farligt, läskigt!)

MEN HALLÅ ia! Det är ju bara för att JAG har problem med detta som jag tänker så. Och JO, mina problem är inte jätteroliga MEN det är ändå hanterbart. Jag lever för det mesta ett hyffsat ”fritt” liv.
OCH hur ofta är jag tacksam/går och tänker på sådana där saker som jag INTE har problem med, som kanske andra tycker är jobbigt.
Så detta är ett inlägg som ska uppmana oss att vara glada över alla problem vi INTE har. Det finns väl tusen exempel egentligen. Vi drar några:

jag har förstått att människor tycker det är jobbigt med acne/finnar. Riktigt, riktigt jobbigt till och med. Men eftersom jag aldrig har eller haft finnar så är ju hyn inget jag tänker på/bekymrar mig över. Och hur ofta är jag glad/tacksam för det? Men idag: Åh vad bra att jag aldrig haft problem med finnar, lyllos mig!

Människor oroar sig över sina snea/stora/spetsiga näsor, sina utstående öron, sina stora lår, sin fula hårfärg osv. osv. Men jag har inge komplex över näsor och öron. TACK, vad bra.!

Och människor skäms över sina håriga ryggar. Eller fjuniga skäggväxt…. Och det gör ju inte jag, eftersom jag varken har speciellt hårig rygg (fördel med att vara blond – hår syns inte) eller någon fjuning skäggväxt. Ett helt liv utan att behöva oroa sig/bekymmra sig/ må dåligt/ ha ångest över detta. Vad himla bra jag har det, om jag bara visste!
Ja ni börjar fatta poängen antar jag..

Och om man då dessutom lägger till ännu mer seriösa saker. Som alla vi som kan vara tacksamma över icke-drogande föräldrar, ja levande föräldrar överhuvudtaget. Eller tacksamm för icke-våldtagen eller icke-misshandlad. Eller tacksam för att inte ha upplevt krig och tortyr. Tacksam för icke-aborterad, icke-fängelsekund, icke-handikappad, icke-sjukskriven, icke-arbetslös, icke-dyslexi, icke-alkoholist. Osv osv.
Vad sjukt mycket det finns som jag INTE har problem med!

, det innebär ju inte att jag bara ska acceptera min lott som ät-problematiker, att jag ska vara tacksam för att det är ett av mina få problem. Det är ett riktigt problem som jag har rätt att vara ledsen över, precis som du där ute har rätt att vara ledsen för din håriga rygg, lite finnar på din nacke och ett alldeles för utstående öra. MEN jag, du, är liksom inte den enda på jorden som har något jobbigt. Vi kan dela det, hjälpa varandra, stort som smått.

Och faktiskt, i alla fall för mig, är det till en hjälp att vara tacksam för allt jag inte bekymrar mig över. Det får mig att inse att jag har det ganska bra, riktigt bra. I jämförelse. Ibland får man lov att tänka så.

kärlek! /ia

in every breath I take I’m breathing you

-
och ja, vi kan alla andas ut. internet fungerar. dock lite svajigt. men jag kan nog blogga. weeii! ;)

vi är på plats i Fjällnäs, som ligger nån mil ovanför Funäsdalen, nära norska gränsen. det verkar fint, även om vi mest lassat ur och packat upp i stugan än så länge - skidåkningen (på längden ) inleds imorgon - hoppas på bättre väder än idag. stugan är ganska stor och jag har förpassat mig själv till att sova på soffan - i det ena sovrummet misstänker jag snarkningar och i det andra natt-ammande bäbisar.
idag har jag kört bil tills jag fick träsmak i baken, ätit en älg (inte en hel!), dealat till mig att ta all disk i utbyte mot att slippa städa när vi åker härifrån (rätt dålig deal för mig tror jag - men att diska är ju min och mina frysna händers favvo-syssla, och att städa är PEST. ) och sen har de andra tokarna ätit kokt potatis. blä! om jag har? never-ever!
hmm, nog om detta, hoppas kunna ta något fint foto här i dagarna att bjussa på, idag blir det en bild från mitt eget lilla hemma-fjäll, Baggbo.



två övriga, helt andra grejer jag vill poängtera:
- har glömt att säga att min tid i vasaloppet var bättre än både syrrans och pappas tider från tidigare år. mycket viktigt! är då näst bäst i familjen alltså (eller trea om man räknar med mattan) och att slå morsans tider vet jag inte ens om jag strävar efter, sådan skidåkerska som hon varigt i sina dar. 100mils träning innan vasan säger sig självt : )

två: angående facebookkampnajen och ståhejet om orakade armhålor efter melodifestivalen så hade jag gärna varit en som kämpat för detta och la upp min orakde armhåla - men det går tyvärr inte. för orakade armhålor är inte min grej. verkligen inte min grej, och kommer nog aldrig bli det heller, hur feministisk och 70-tals aktig jag än vill ge sken av. MEN alla i kampanjen får mitt fulla stöd, för jag tycker verkligen man ska få se ut precis som man vill, att man ska få vara orakad utan att bli bespottad och kallad äcklig. egentligen, är det ju ganska naturligt?

det var det hele.
kärlek! /ia

tisdag 13 mars 2012

Livet som jag älskar det

-
man kör ett pass. springer helt totalt genomblöt och svettig in på toa, skiftar utstyrseln till en helt torr uppsättning, och kör ett pass till. så man blir blöt igen. så musklerna skakar och man skriker av utmattning. där man lägger på alldeles för mycket vikt och biter ihop bara för jag är banne mig så mycket starkare än jag tror, så stark som min hjärna och vilja sätter gränserna för. det är ruskigt kul att träna. att träna hårt. att träna i mycket fint sällskap. att vara tillbaka på friskan (ur spåret som johanna kallar det - urspårad? ;) )




MEN trots denna nytändning så ska dessa mina fina vänner och trotjänare, som tagit mig 90km i ett sträck, få arbeta några dagar till. men nu med finåkning. för imorn åker jag till fjällen, Funäsdalen, med min familj= mamma, pappa, anna, mats, edvin. Det ska bli riktigt härligt och jag hoppas på finväder och mycket fräknar ;)

Tar med mig datorn (såklart - vad skulle annars de andra i familjen ha att sucka åt..) MEN vågar inte lita helt på att mitt mobila bredband funkar där uppe. Men om det gör det blir ni uppdaterade - om det inte funkar vet ni varför jag är tyst och så hörs vi igen nästa vecka... ok?


puss fina vänner

(märks det att jag är endorfinspeedad eller? haha)


kärlek! /ia.

forever until the end of time

-
när jag är stark drömmer jag om att förändra världen. när jag är svag, kan jag komma på mig själv med att önska och längta efter en enda sak:
en varm rygg att hålla sig fast i, i natten. någon som säger ”allt kommer bli bra”. (och varför skriver, erkänner, jag detta - jo, för att jag tror det finns fler som känner likadant)




-

en varm rygg
i en mörk natt
- det är min enda önskan

en hand på min axel
en fast blick
en röst ”allt kommer bli bra”
- det är min enda längtan

öppen famn
starka armar
bär mig, när jag själv inte orkar
någon som andas luft


när jag själv tappar andan

dagen
när man inte gråter ensam
när man skrattar dubbelt
när man delar sorg och fördubblar glädje
- den dagen

jag ska vänta. utan tillfälliga substitut.

även om min enda längtan
är en varm rygg i en svart natt



/ia

måndag 12 mars 2012

för det som är riktigt och sant

-

förresten så sitter det nu en ny lapp, med en ny klokhet på mitt kylskåp. Det står: " en givmild människa får rikt igen, den som mättar andra blir själv mättad "och är hämtat från ordspråksboken 11:25. Och av en "slump" hamnade den precis ovanför fotot av en ung mamma Anna-Lena. Eller... så var det ingen slump.

nu ska jag iväg och göra lite samhällsnytta och dra in lite skattepengar till staten. det känns bara bra. (jag ska jobba alltså!)



bilden hör lite till förra inlägget kan man säga...Snygg-Jenny..


ha en fin dag! kärlek! /ia.

kan jag nån gång få bli ledd av nån som tror på nått?

-


Jag har på senaste tid fått en konstig längtan. En längtan till något jag inte ens varit med om. En 70-tals längtan. Haha.
Jag längtar till det jag inbillar mig att 70-talet var. Ord som gemenskap, solidaritet, världsfred, framtidstro, hopp, kämparvilja, frihet… såna ord dyket upp i min hjärna när jag tänker på 70-talet, och dessa ord smakar gott i min mun.




Jag tycker att så mycket är så individualistiskt och materialistiskt i vårt samhälle idag. Jag drömmer om att kämpa för något. Jag drömmer om att demonstrera och gå i protestmarscher mot allt som är så fel. Jag drömmer om att komma tillsammans, tusentals av människor för något vi tror på. Jag drömmer om ett samhälle där tro och politik och socialt arbete hänger samman – en efterföljelse till Jesus som känns äkta. Jag drömmer om en tro som är så mycket mer än nått privatreligiöst som vi sysslar med fem minuter i vår ensamma kammare om kvällen. Jag drömmer om fred på jorden – och människor som vill göra något för att åstadkomma denna fred. Jag drömmer om mindre miljöförstörelse – ett samhälle där vi faktiskt tar hand om den jord vi fått att förvalta. Jag drömmer om mindre ensamhet och mer gemenskap – där vi delar alla våra fina och fula sidor, våra sår, våra drömmar, våra förhoppningar, våra resurser och tillgångar– där vi peppar och pushar varandra till att utföra stordåd vi inte trodde var möjliga. Jag drömmer om att få se de fattiga människorna i ögonen, att de ska hjälpa mig att inse vad livet egentligen är. Och att jag skulle kunna säga till dem: vi gör vad vi kan för att hjälpa er och skapa en rättvis, bättre värld. Jag drömmer om ledare som verkligen älskar sitt folk, herdar som brinner för att leda sina får rätt - inte människor som bara vill ha mer makt, mer ära, mer pengar. Jag beundrar alla människor som tror och drömmer om något stort – som vågar tro på förändring.



En av anledningarna till att denna lilla 70-tals längtan som jag nog alltid haft har Bnu på senaste är denna bok: ”Det finns en kärlek”. Jag fick den av finaste Emma-Noora i examenspresent och det är en bok där författarinnan och konstnären Birgitta Yavari blandar sköna bilder med små texter, tankar och bibelord om Jesus. (förresten diggar jag Jenny i Forest Gump så sjukt hårt - speciellt när hon är hippie. snygg!)




och sådana där andra saker som man kanske kopplar samman med 70-tal tycker jag också känns lite lockande. Hippieliv. Folkabussar. Att bo i kollektiv, fatta vad nice! Att vara en storfamilj istället för detta traditionella mamma-pappa-barn-villa-volvo-hund. Woodstock. Att verkligen leva församling.

och jag ag är ju ändå, som vissa känner till, inget big fan av bröst och bh:ar så det passar väl också bra då ;) Droger och fritt sex… passar mig jättebra. (nä, nu skojar jag lite!).


att gå från droger till att bli kallad Jesus-folket.. är det bara jag som tycker det är hur stort och mäktigt som helst?

Så om nån är lite sugen på att starta kollektiv med mig, säg till : ) Fast ärligt, om jag inte hittar det jag tycker att jag söker här, gemenskap, drömmar, äkthet, något brinnande…. Så är jag beredd att söka för att hitta det. Om det så är i ett slumkvarter i Bombey liksom.


ur boken "det finns en kärlek".


jag kan bli så förbannat uttråkad och trött normalitet, ljummenhet, ytor, materialism, stress, pengar, konsumtion, skitsnack, skvaller, små drömmar, uppgivenhet, gråhet, egosim.
Jag vill LEVA, ÄLSKA, ANDAS, DANSA… Uppleva en massa himmelsk överflödande glädje. Leva ett liv som känns äkta, där min tro, mitt privatliv, min livsstil får passa ihop.


Är jag född i fel land och fel årtionde för att uppleva det? Jag tror och hoppas att det INTE är så.


Birgitta Yavari och hennes dotter Fatima.



här var det 70-tal för en kväll...


kärlek! /ia.

söndag 11 mars 2012

baby doll

-
det kanske tog 23 år att komma fram hit men:

OJ vad jag landat i mig själv, och
OJ vad jag är mindre hård mot mig, och
OJ vad jag är lugn och har frid, och
OJ vad jag känner mig tacksam, och
OJ vad jag är fri, och
OJ vad jag är inspirerad och glad, och
OJ vad rätt inställning jag fått till mitt liv, och
OJ vad jag löser problem på ett mindre destruktivt sätt än förr, och
OJ vad jag är peppad på en spännande framtid, och
OJ vad jag vilar helt i Guds hand.

jag tror att hundåren är över.

Kärlek! /ia

an ache I still remember

-

något jag skrev. förut.

drömmarna
rosa lufslott
lätta moln – lätta fötter

och du krossar
tar ner
bränner
mina broar

välbehövligt
säkert
men att krypa
på knäna – igen

och lyckan
en parantes
ett smakprov
en teaser
och varför skulle man ens få drömma?

inga rosa moln
men röda ögon – igen
och ögonens svarta
långt utanför sin gräns
i den där droppen som trillar

tårar är bara vatten
och salt
en intorkad fläck på mitt golv…
var det allt vi blev?

och vem kommer minnas?
minnas oss?
och vem glömmer först?
/ia

and they don't make no excuse for themselves and there's no need I know

-
Ett tag i vintras tänkte jag att jag skulle lägga ner det här med träning. Att det bara gjorde mig stressad. Och att jag efter vasaloppet bara skulle ”mys-träna” lite, gå mycket promenader osv. Att jag inte skulle ha krav på mig att prestera, inte anmäla mig till nya tävlingar, t.ex. löpartävlingar.

MEN nu är jag peppad som aldrig förr. På att bli starkare, snabbare, smidigare, bättre kondis osv. Och jag liksom förundras över hur kul jag tycker det är att tävla. Att behöva prestera. Att utmana sig själv, att bli bättre, att se att man är bättre än man faktiskt tror man är. Det är sådant som gör en motiverad.
Tyvärr så tycker jag ju löpning inte alls är lika roligt som skidåkning, bara en sämre version av träning och konditionsträning. Men men, jag är ändå skapligt peppad att ta upp löparkarriären. Försöka bli bättre. Bli en löperska. Och jag som absolut inte skulle springa nått lopp planerar redan nu för blodomloppet, vasastafetten och ev. tjejmilen igen, eller Lidingös tjejlopp. Fast jag skulle vilja utmana mig på nått mer sätt också. Hitta min grej, sommartid. Var ju inne och provsmakade lite på crossfit i höstas. Det skulle kunna vara så sjukt kul, och det är sjukt bra träning. Det kanske vore något att ta upp igen? Och sen skulle jag vara sugen på att testa mountainbike. Att cykla massa landsväg är nog inget för mig, men att fara runt i skogen, bland lera, stenar, rötter och skit, det skulle jag nog kunna tycka vara rejält skoj. Och nått för ben och rumpa att bita i : )

MEN jag har också ett nytt träningsmål nu såhär på en gång efter Vasaloppet. Och om vasan var ett mål som var ”fint” och man fick mycket hejarop inför så är det här ett ”fult” träningsmål. Och jag kommer nog inte få många hejarop för det. MEN målet heter: gå ner i vikt. Minus 3,7kg för att vara ganska exakt. (Om det går.. - jag har ganska dålig karaktär och en förbränning som jag kört rätt i botten efter några års mattrixande...) Och jag kan förstå att det låter dumt, med min historia och så. MEN det handlar om att trivas med sig själv, precis som vasaloppet var för min egen skull är detta också för min egen skull. OCH jag har lärt mig en hel del genom åren. Så denna planerade viktnedgång beror intedåligt mående. Den ska inte ske på bekostnad av mitt humör – det ska finnas kraft till annat än att gråta (sån jag ofta blivit när jag inte ätit ordentligt). Det ska inte ske på bekostnad av prestation, jag ska orka träna, ska äta ordentligt när jag tränar, ska orka jobba, umgås osv. Den ska inte ske genom att skära ner alldeles för mycket på mat. Den ska inte ske genom hjälp av dieter - jag ska äta en balanserad kost med både kolhydrater, fett och protein. Det ska ske med tålamod (och är tålamod min starka sida…? Nä!), normalt hälsosamt tänk, och får ta den tid det tar – även om det preliminära målet är fem veckor (fram till påsk).


en suddig bild på min nya vän Estelle.

Till min förskräcklese upptäckte jag dock att den våg som funnits i bastun i källaren på mitt lägenhetshus var bortstädad för nån vecka sen. Katastrof! Där jag kunnat gått och ”tjuvvägt” mig eftersom jag bestämde när jag flyttade hemifrån att det inte var bra för mig att ha en våg (då hade jag vägt mig varje dag i ca 2,5år). MEN nu är en ny stjärna inköpt! Jag kallar henne Estelle, hade tänkt att mitt eventuella tredje barn skulle kunna heta så, men det får vi allt se hur det blir med den saken. Så nu är tanken att jag och Estelle ska bli goda vänner och bli glada på varann.

Är jag störd? Döper en våg... Kanske :)
Då kan jag berätta lite fler saker ni kan få himla med ögonen åt: Jag längtar till jul och jag längtar till hösten. September, oktober, november och december är årets bästa månader. Sommarn var väl inte så himla viktig!
När jag är ledig ställer jag klockan på ca 06.30-07.00. Det är skönt att komma upp i tid! : )
Och nått otippat för att vara mig: Tyckte det var riktigt kul att kolla på melodifestivalen, och i förra veckans andra chans ringde jag till och med in en röst (har det nånsinn hänt förr??) På vad? Ja också lite otippat av de som känner min musiksmak kanske, med Top Cats. Jag diggar faktiskt! och så diggar jag dead by aprils överarmar, haha!

kärlek! /ia