För nån vecka sen var jag så himla nere och tänkte: det var bara en parentes, en tillfällighet. Den här lyckan, glädjen jag känt. Det var ett undantag som jag räknar från ca 10september (ungefär där nånstans saker börja vända – och vad passar bättre än att räkna edvins födelse som vändpunkt?) tills nyss nångång. Jag trodde allt skulle bli precis som innan, att jag bara varit naiv i denna glädje, inbillat mig att livet skulle vara bra och så. Jag trodde jag var på väg in i ett nytt svart hål, i nedstämdhet, i uttråkning, i ättankar osv osv. Det var så läskigt, så deprimerande att tänka så. Jag orkar inte det mer.
MEN: jag är inte samma människa nu som då. Jag har nått i mig, (gud på förenklat språk- helig ande på teologiskt språk) som gör att jag kan hitta nån konstig styrka och glädje i vad som än händer. Den där glädjen kan nästan skrämma mig. Och ibland skräms jag av min egen styrka. Att livet lärt mig att man snabbt bryter ihop och sen kommer igen. Att jag så snabbt ställer om på att livet och planerna förändras. Visst fanns det en charm i att vara sjutton år och kunna gråta veckor i sträck. Men jag är en annan nu. En helt annan. Och det gör att det bubblar av kraft och livsglädje i mig när det kanske egentligen inte borde göra det. DET är helt fantastiskt! (fast jag tillåter mig att det gör ont - när det gör ont)
Och jag ska inte tillbaka! Inte tillbaka till mörker. Jag ska vandra med Gud, bredvid Gud och han kommer ge mig den styrka jag behöver. Han har en plan. Jag kanske inte alltid gillar den planen, men det är liksom ingen vits att försöka springa iväg, springa ifrån, till något eget. Det blir liksom bara platt fall då.
Ja jag förundras över hur glad jag kommer på mig själv med att vara dessa dagar, och hur bra jag oftast mår och den styrka jag oftast känner. Tack tack Gud och tack tack vänner och familj runt omkring mig <3.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar