jag dopar mig lite ;)
Jaha, då var det snart dags, livets träningsutmaning, Vasaloppet 2012, Sälen till Mora, 90km, start söndag 4 mars kl 8.00. (Ni kollar väl starten på tv va? ) Förresten har jag startnr 18337 om ni vill följa mig. Men då måste ni vara snälla;)
Och… jag trodde jag skulle ha ångrat mig vid det här laget. Undrat vad jag gett mig in på. Ha världens prestationsångest. Inte tro att jag skulle klara av det. Vara rädd för det jobbiga, rädd för smärtan. MEN jag känner bara ett stort lugn. Ett stort sug. Jag är laddad och pepp och tycker det ska bli roligt, jag vill åka NU typ, haha. För vad är det värsta som kan hända? Att jag får kliva av. Dör jag av det? Nej. Behöver jag skämmas för det? Nej. Visst, det skulle vara tråkigt… men men. Jag är stolt över att överhuvudtaget tagit mig an denna utmaning.
Och förresten säger min magkänsla att jag inte kommer behöva kliva av. Det enda jag inte riktigt litar på är min rygg, som krånglar lite till och från, är svag. Jag har ryggskottskänningar då och då, inte helt optimalt. Men ANNARS så litar jag på min kropp. Helt och fullt. DET är en häftig känsla. Att känna: jag är redo för detta och jag klarar detta. Jag har tränat skapligt mycket. Jag har vilat mycket på slutet. Det gick bra i tjejvasan. Jag har laddat med massa mat och annat denna vecka. Jag har den där kalv som vill ut på grönbete-känslan. På tal om mat: jag skulle kanske inte råda nån som jobbar med ätstörningsproblematik att samtidigt göra en Vasaloppssatsning för det har varit så himla tufft och jobbigt bitvis. Men nu, sista veckan, har jag känt en känsla jag nästan glömt bort: Jag har ätit massa mat och en del ”skräp” utan ett uns av dåligt samvete. Häftig känsla! Man borde åka vasaloppet varje vecka :). Och, jag måste erkänna, jag mår rätt bra psykiskt av att få i mig ordentligt med mat tror jag.
Ett Vasalopp handlar ju också mycket om inställning. På söndag är jag inställd på att åka skidor hela dagen. 9,10,11,12 timmar om så krävs. Och jag tycker ju att åka skidor är skitkul, så då blir det väl en bra dag helt enkelt;) Och epitet ”envis som en åsna” kan nog vara användbart vid detta tillfälle. Och ”målmedveten”. Tror ni inte det är två egenskaper som kan bära mig ganska långt?. ÅÅÅHHH vad glad och lättad och stolt över mig själv jag kommer vara om jag når ända till målet i Mora. håll gärna tummarna och be för mig på söndag. Jag har inga tidsmål, vill bara ta mig i mål. Det är väldigt skönt. Eller, möjligtvis att jag är lite sugen på att slå syrrans tid kanske ;)
Och jag tror det blir kanonväder. Och bra före. Såklart – positivt tänk! Man kanske kan sola lite på vägen;) Och jag litar också helt och hållet på mitt vallateam Ove Lindström. Han är som ett proffs ;) Jag litar på min utrustning.
Så, sammanfattningsvis: Det ska bli så ROLIGT att utmana mig själv fysiskt och psykiskt på söndag.
Jag och mina vänner axlarna som jag försökt bygga upp lite denna höst/vinter. Jag litar på dem. Litar på att min kropp kan ta mig från Sälen till Mora på ett par längdskidor.
(Och sån här bild är säkert jätteopassande om man vill vara en sån där duktig korrekt tjej. Fin i kanten och kristen och hela baletten.
Men ibland blir jag så trött på att vara korrekt. Jag kan bli förbannad.
Och vill var opassande. Så förbannat opassande och obekväm. Provocera..Skrika högt..
Jag tror den känslan kan ta en långt, i livet, om man utnyttjar den på rätt sätt och åt rätt saker. Jag vill inte rätta in mig i alla raka led bara för att jag råkar vara tjej. Min kropp är inte skapad för att vara en sexsymbol. Jag är skapad för att vara kraft och styrka, i både kropp och själ.
Och jag är lite arg. Bland annat på dem som skrattat åt mig när jag sagt att jag ska åka Vasaloppet. Som inte trott att jag fattat hur långt det är. Den där ilskan ska jag plocka fram på söndag och visa att: jag kan visst!
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar