tisdag 23 maj 2017

En av de bättre sorternas lediga dag

Idag har varit en underbar dag att vara ledig på. Vilken tur jag har!

Är lite sliten både i kropp och själ efter mycket jobb på slutet och svårt med dygnsomställningen efter en nattvecka på jobbet. Så en vilodag idag (förutom 11 km löpning då, hehe - fast det gick tungt också) var välbehövligt.
Vilken dag sedan!, med detta fantastiska försommarväder och allt som grönskar. Och ljuset, att få sol och värme igen... Ja vi svenskar blir ju som galna av nostalgi och förhoppningar så fort sommaren börjar närma sig. Allt är sig likt och allt är som det ska med andra ord.
Tack Gud för att du låter oss leva i det som, iallafall ibland, känns som ett paradis.






























Godnatt från en något solkysst tjej, underbart!
Kärlek! /ia

onsdag 17 maj 2017

Att förstå tacksamhet

Ni vet det där 'man skall vara tacksam för det man har'. Hur många gånger har vi inte hört det? Hur många gånger har vi inte hört att vi här i Sverige har det så himla bra ställt med mat, tak över huvudet, inga krig och bomber och så vidare.
Har vi hört det så många gånger att vi slutat lyssna?
Att höra något och att förstå är inte samma sak.

Jag tror jag börjar förstå nu.

Hur ska man förstå det då, hur bra man har det? Hur ska man kunna bli tacksam på riktigt?
Jag tror är det är en process, en process som börjar med medvetenhet. Kan vi ens försöka sätta oss in i hur andra människor har det? Kan vi ens förstå hur det är att inte ha mat för dagen? Om du provar att avstå från mat en dag eller två och ser hur du mår då, så kanske du får en liten förståelse för hur det är att vara hungrig?
Kanske är det bra att i alla fall ibland se på någon nyhetssändning eller läsa en dagstidning för att få reda på hur det ser ut i världen. Även om man mest blir ledsen och deprimerad av att höra allt skit som händer i världen tycker jag att det är en vuxen människas ansvar att ha en insikt i att alla människor inte har de förutsättningar vi har...
Skulle vi inte alla vara så sjukt tacksamma för livet här i Sverige om vi förstod vad det innebar att fly från krig? Om vi verkligen förstod vad det innebar att leva i fred och frihet? Om vi friska människor förstod hur det var att vara sjuk - skulle vi inte skatta oss så lyckliga - varje dag?


Visserligen tror jag det är någon sorts smart inbyggd försvarsmekanism i oss människor att vi inte tar in allt vi ser och hör, allt som andra människor känner - då skulle vi ju gå sönder. Att delvis kunna skydda sitt hjärta från alltför intensiv igenkänning tror jag är en förutsättning för att kunna arbeta med människor, till exempel inom vården. Om jag tog in alla cancersjuka patienters smärta och gjorde den till min egen skulle jag ju aldrig mer kunna gå upprätt - jag skulle vara knockad till golvet av missmod.
MEN - att helt stänga ute eller inte ens försöka förstå tror jag är fel metod. Om jag förstår att det hade kunnat vara jag - vad det än gäller, krig, svält, fattigdom, sjukdom - och inser att det inte något jag själv gjort eller presterat som gör att jag slipper undan allt detta elände, då borde det ju rimligtvis skapa en känsla av tacksamhet i mig.


En annan sak som jag tror ger förståelse för andra människor är upplevelser. Att själv få se och uppleva att det finns en värld och ett liv utanför Sveriges gränser som ser helt annorlunda ut än här. Jag tror att jag genom mina resor till bland annat Rumänien, Nepal, Indien och Madagaskar verkligen har fått en riktigt förståelse för att de flesta människor lever i en annan verklighet än vår. Det blir då också lättare att relatera till saker man läser om i tidningarna, ser på tv etcetera. Ser jag till exempel ett nyhetsinslag från Asien så relaterar jag till hur det såg ut på Indiens gator med mycket folk, sopor, fattiga barn som tigger och så vidare.
Så mitt tips är om man själv känner (eller om du känner någon - ofta kanske man inte inser detta själv!) att man har dålig empati? Res/skicka dem till ett u-land för det ger ett helt nytt perspektiv på vad det är vi äger och har här i Sverige.
Jag kanske inte dagligen tänker och reflekterar angående mina utlandsresor men jag tror att det i grund och botten har påverkat mitt sätt att se på andra människor som har andra förutsättningar än vad jag har - och hur jag ser på alla de oförtjänta privilegier jag har fått.
Sådana saker som visserligen berörde mig då, men som man ändå trodde man snabbt skulle glömma, kan än idag göra mig påmind om vilket rikt och välsignat liv jag lever. Jag minns bland annat den 15-åriga flickan med tuberkulos jag mötte på vårdcentralen i Indien. Det är snart fem år sedan nu, men jag minns det fortfarande för det  är sådant där som sätter sig i hjärtat. Hon var så otroligt smal och undernärd den där tuberkulostjejen. Så trött och orkeslös. Så sliten. Hon avskydde medicinen hon fick, den fick henne att må så dåligt. Hon kunde inte gå i skolan.
Och jag fick ännu lite mer förstå hur lyckligt lottad jag är.

Och när den här förståelsen kommer så blir du så på riktigt tacksam. Varje dag. För det du har. Varje gång jag är på väg att gräva ner mig på grund av några fåniga omständigheter, att allt inte är perfekt eller går min väg eller när jag inte alltid får som jag vill eller det inte blir  precis som jag drömt  om, då brukar jag försöka tänka på vilka lyxiga problem det är jag har.
Att kärleksproblem är lyxproblem, för jag får i alla fall välja vem jag ska vara med. Att små sjukdomar som förkylningar och magsjukor är lyxproblem, för det är inte livshotande. Att familjerelationer kanske inte alltid är perfekta är ett lyxproblem, för det innebär att jag har en familj.
Att förstå hur tur jag haft som fötts i Sverige i denna tid - allt det som andra människor kämpar för och som generationer innan mig kämpat för varje dag - mat på bordet, sova tryggt om natten, inte frysa ihjäl, kunna klara sjukdomar - det tar jag för givet.
Men jag vill inte ta det för givet!
För gör jag inte det, förstår jag att uppskatta de här 'enkla' sakerna så kan jag ju egentligen 'utan anledning' vara SÅ GLAD varje dag. Hur många människorna på vår jord är det inte som drömmer om de här sakerna jag får varje dag? Mat, hälsa, hus, hem, trygghet, vänner, familj, kärlek, närhet.
När jag tänker på allt det här blir jag SÅ TACKSAM.

Så jag vill liksom uppmana till att försöka få lite av den där förståelsen för andra människor i andra livssituationer. Inte för min skull. Inte för att du ska få dåligt samvete, tvärtom. Kanske inte ens för de drabbades skull. Utan för din egen skull. Att DU ska kunna må bättre när du inser vad det faktiskt är du har.

Missförstå mig inte, jag tror liksom inte att man kan säga till en deprimerad: 'Tänk på barnen i Afrika, tänk på hur bra du har det och ryck upp dig.' Det fungerar liksom inte så. Däremot tror jag att om man faktiskt börjar, på riktigt, förstå hur bra man har det så finns det en stor chans att man automatiskt börjar må bättre och börjar uppskatta vardagen mer.

Kärlek! /ia