torsdag 30 juni 2016

Sommarkvällarna på cykel

Den svenska sommaren är ju alldeles underbar alltså! Även om jag en riktig vinterfantast så älskar jag sommaren också, speciellt nu i juni när det varit så många fina, ljusa sommarkvällar. Alla årstider har ju sin charm och jag tycker vi ska vara tacksamma för att vi bor i ett sådant vackert land med dessa stora kontraster mellan årstiderna.


Något som verkligen förstärkt sommarupplevelsen detta år är min nya racercykel. Det har gjort att jag kunnat tagit mig ut mer i naturen och verkligen njutit av att se ett vackert försommar Sverige. Så kul att kunna komma ut i naturen när man tränar och med en cykel tar man sig ju mycket längre än när man springer så nu har det blivit några cykelutflykter till bland annat Borlänge, Sundborn, Kniva/Lisselbo, runt Varpan, Bjursås, Runn och så.
Himla härligt!


Så ja, det är en rekommendation, om någon är sugen på att träna och samtidigt komma ut och se allt vackert i närmiljön så kan jag ju verkligen säga att jag är nöjd med mitt cykelköp. >Träningen kommer på köpet! :)


Kärlek! /ia

onsdag 8 juni 2016

Inte ens sommaren kan vara perfekt

Sommaren.
Den är här nu.
Och den är ju ljuvlig, på sitt sätt.

Jag försöker bena ut vad den där lilla stressen jag kan känna, vår och sommar, kommer sig av. Jag tror att det bottnar i den här känslan det måste vara perfekt.
Sommaren är ju perfekt i sig själv; varma, ljusa, ljuva sommarkvällar. Soliga dagar som upplagt för roliga utflykter, bad, sol, allt det där man drömmer om. Och det kan stressa mig. Att det är nu man borde uppleva allt det där man vill uppleva.
Jag gör massa roligt, har ett bra liv, är nöjd med allt jag är, gör och har. MEN det känns som att varje vacker sommardag måste utnyttjas till det bästa, att varje kväll med vackert väder är bortkastad om jag inte gör något som typ skulle kunna var ett minne för livet. Klart man blir lite stressad.

Ser jag folk sitta på någon uteservering en vacker sommarkväll och jag 'bara' ska hem och käka mat och titta på tv eller sova eller något så blir jag lite avundsjuk på 'de där andra' som gör något som är mer minnesvärt än mig. Samma om någon är i en sommarstuga, är ledig, åker på semester, är ute i naturen en dag när jag jobbar. Det känns som att jag missar något väsentligt mitt liv. Haha, knäppt egentligen ju! Man kan ju inte uppleva allt, hela tiden, bara för att det råkar vara en dag med sol. Men det fattar inte alltid min känslomässiga hjärna...

Men eftersom jag åtminstone börjar bli medveten om det här tänkesättet så försöker jag intala mig själv när de här tankarna kommer att det är okej. Det är okej att ha en tråkig dag fast det är sommar. Det är okej att inte alltid utnyttja tiden till max. Det är okej att inte alla dagar är de mest minnesvärda i ens liv. Det är okej att det inte alltid är perfekt.





Kärlek! /ia

lördag 4 juni 2016

Blodomloppet

Förra årets lopp så gick det ju visserligen bra på det sättet att jag klarade mitt uppsatta mål, att springa den där milen under timmen. MEN jag begick misstaget att springa lite för fort (för min egen kondition) i början så jag blev ju så himla trött så himla fort. Redan efter tre-fyra kilometer så var jag ganska slut och hela loppet blev mest som en mental kamp för att kämpa mi i mål utan att säcka ihop totalt.

I år hade jag visserligen också som mål att springa under timmen och gärna snabbare än förra året men framförallt var målet att få en bättre känsla än föra året. Att det inte skulle vara en plåga från start till mål utan att jag skulle öppna i ett lite lugnare tempo så jag kände att jag orkade lite mer, för att kanske ev. kunna öka lite på slutet om jag hade kraft kvar. Träningen innan nu i vår har gått hyffsat bra och jag var peppad innan loppet men samtidigt lite skraj för att det skulle bli lika tokjobbigt som förra året. Självklart ska det vara jobbigt när man tränar om man vill att det ska ge någonting, men samtidigt måste det ju vara roligt också om man ska få motivationen till att fortsätta.

Hursom, jag sprang och det gick bra. Framförallt är jag nöjd och stolt över att jag höll mig till min taktik och startade lite lugnare än förra året, men att jag kunde hålla ett mer jämt tempo under hela rundan och faktiskt känna att det kändes okej att springa även fast det såklart var jobbigt. Men inte så jobbigt så at det var en plåga från första kilometrarna.
Jag höll ett ganska jämt tempo under hela loppet och i mål så hade det tagit mig 55 min pick att ta mig runt 10km banan. Det snabbaste jag sprungit en mil på någonsin och ca 1,5 min bättre än förra året. Är nöjd såklart, har väl aldrig känt mig som någon sån där naturlig löpare så det är mycket kämpa när jag är ute och springer, så då är det ju såklart roligt när det ge lite resultat.


Det var min blodomlopps-sammanfattning det. Bra, om inte annat, att bland få utvärdera sina träningsresultat inför sig själv i alla fall, så man ser om det går framåt.




Solig fin kväll i måndags så picknicken efteråt blev extra trevlig :)

Kärlek! /ia