Sommaren.
Den är här nu.
Och den är ju ljuvlig, på sitt sätt.
Jag försöker bena ut vad den där lilla stressen jag kan känna, vår och sommar, kommer sig av. Jag tror att det bottnar i den här känslan det måste vara perfekt.
Sommaren är ju perfekt i sig själv; varma, ljusa, ljuva sommarkvällar. Soliga dagar som upplagt för roliga utflykter, bad, sol, allt det där man drömmer om. Och det kan stressa mig. Att det är nu man borde uppleva allt det där man vill uppleva.
Jag gör massa roligt, har ett bra liv, är nöjd med allt jag är, gör och har. MEN det känns som att varje vacker sommardag måste utnyttjas till det bästa, att varje kväll med vackert väder är bortkastad om jag inte gör något som typ skulle kunna var ett minne för livet. Klart man blir lite stressad.
Ser jag folk sitta på någon uteservering en vacker sommarkväll och jag 'bara' ska hem och käka mat och titta på tv eller sova eller något så blir jag lite avundsjuk på 'de där andra' som gör något som är mer minnesvärt än mig. Samma om någon är i en sommarstuga, är ledig, åker på semester, är ute i naturen en dag när jag jobbar. Det känns som att jag missar något väsentligt mitt liv. Haha, knäppt egentligen ju! Man kan ju inte uppleva allt, hela tiden, bara för att det råkar vara en dag med sol. Men det fattar inte alltid min känslomässiga hjärna...
Men eftersom jag åtminstone börjar bli medveten om det här tänkesättet så försöker jag intala mig själv när de här tankarna kommer att det är okej. Det är okej att ha en tråkig dag fast det är sommar. Det är okej att inte alltid utnyttja tiden till max. Det är okej att inte alla dagar är de mest minnesvärda i ens liv. Det är okej att det inte alltid är perfekt.
Den är här nu.
Och den är ju ljuvlig, på sitt sätt.
Jag försöker bena ut vad den där lilla stressen jag kan känna, vår och sommar, kommer sig av. Jag tror att det bottnar i den här känslan det måste vara perfekt.
Sommaren är ju perfekt i sig själv; varma, ljusa, ljuva sommarkvällar. Soliga dagar som upplagt för roliga utflykter, bad, sol, allt det där man drömmer om. Och det kan stressa mig. Att det är nu man borde uppleva allt det där man vill uppleva.
Jag gör massa roligt, har ett bra liv, är nöjd med allt jag är, gör och har. MEN det känns som att varje vacker sommardag måste utnyttjas till det bästa, att varje kväll med vackert väder är bortkastad om jag inte gör något som typ skulle kunna var ett minne för livet. Klart man blir lite stressad.
Ser jag folk sitta på någon uteservering en vacker sommarkväll och jag 'bara' ska hem och käka mat och titta på tv eller sova eller något så blir jag lite avundsjuk på 'de där andra' som gör något som är mer minnesvärt än mig. Samma om någon är i en sommarstuga, är ledig, åker på semester, är ute i naturen en dag när jag jobbar. Det känns som att jag missar något väsentligt mitt liv. Haha, knäppt egentligen ju! Man kan ju inte uppleva allt, hela tiden, bara för att det råkar vara en dag med sol. Men det fattar inte alltid min känslomässiga hjärna...
Men eftersom jag åtminstone börjar bli medveten om det här tänkesättet så försöker jag intala mig själv när de här tankarna kommer att det är okej. Det är okej att ha en tråkig dag fast det är sommar. Det är okej att inte alltid utnyttja tiden till max. Det är okej att inte alla dagar är de mest minnesvärda i ens liv. Det är okej att det inte alltid är perfekt.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar