tisdag 28 juni 2011

Vad är det som får prästens dotter att rymma med en knarkare?

.

Om man ligger platt ner på marken, på rygg, utan kläder eller med sporttopp så flyter liksom brösten ut till platta små runda bollar så att de blir nästan ingenting. Som att dom inte fanns. Det tycker jag är skönt. Jag är inget big-fan av bröst. (bröst är fett...) eller ja, då ska det vara bröst i en liten mängd.


Måste tipsa igen, om ni inte gjort det, gå in på sr.se och lyssna in sommarpratarna, framförallt Mark Levengood och Underbaraclara, jättebra program. Så fridfullt att lyssna på radio tycker jag. Känns liksom som förr...


Övrigt i detta svammelinlägg: gamla farbröder kan visserligen lukta lite småäckligt ibland, men åhh så gulliga de är!


Det här har heller inget med inlägget att göra, men söööt tjej som jag träffade på midsommar. Tillhör min nya fina släkt utan att vara blodssläkt.



Och imorn börjar Peace & Love baby!!!! :)


/ia.

måndag 27 juni 2011

Jag viskar in i kudden: Vad var meningen med det här?

Först hade jag tänkt skriva att detta är ett typiskt svenskt beteende. Men eftersom jag inte vet så mycket om hur man agerar i andra kulturer kanske jag inte bör uttala mig i just den saken. Men jag misstänker att detta fenomen jag ska beskriva är lite typiskt oss svenskar.

Så; what’s the problem? Jo, att vi tycks vilja undvika att prata och fråga om sådant som kan vara svårt och jobbigt. Är det för att vi är rädda? Fega? Inte vill förstöra stämningen?

Ska jag ge lite mer preciserande exempel på vad jag menar? Jo, t.ex. har jag en kompis vars en väldigt närstående nyss har dött. Och så berättar hon att hennes kompisar inte frågar om det, hur det är, hur hon mår osv. Möjligtvis när de är fulla (också så typiskt, patetiskt svenskt?). Och en annan vän vars en också väldigt, väldigt närstående är svårt sjuk och så berättar hon att hon känner sig så ensam för att ingen av de hon räknat som sina närmaste vänner frågar hur hon eller hennes närstående mår. Att ingen verkar vilja/orka finnas där för att hon går igenom något svårt. Hallå! Är det inte då vänner ska finnas där, se en djupt i ögonen och fråga: Hur mår du på riktigt? För fan får jag lust att säga. Jag blir lessen.

Och ett exempel nr 3, bara för att nämna några, kan jag ta ur mitt eget liv. Jag älskar verkligen mina vänner, er, det vet ni. Men det jag kunnat bli besviken på (börjar komma över det nu så det är lugnt!) är att jag vet ju att mina närmaste vet att jag de senaste ca 4,5 åren haft problem med ätstörningar/mat-ångest/träningsberonde osv. men att nästan ingen faktiskt frågar hur jag mår, hur det går med den biten,. Det känns ibland som det varit något slags tabu-ämne, ingen låtsas om det. (I och för sig har jag så ofta skällt ut och fräst åt den enda som konsekvent frågat – mamma – men innerst inne vet jag ju, och kanske ändå uppskattat, att hon gör det för att hon bryr sig. ) Och jag vet att de som inte frågar, övrig familj, vänner, inte gör det för att de inte bryr sig, men det kan kännas så.

Och varför frågar vi inte? För jag är/kan också vara sån. Absolut! Inte perfekt på en fläck.. Men försöker ha en medvetenhet, och då tror jag att man kommit en bit på väg i alla fall…. Och tror och hoppas att jag blivit lite, lite bättre på den fronten.
För helt ärligt, om du hade problem eller någon närstående som är sjuk/död hade du då velat att folk låtsas som ingenting? Njej va? (Även om det kanske är av snällhet)
Ja just det, varför frågar vi inte var frågan. Jag tror att vi är alldeles för rädda för att vi dels tror att vi måste uttrycka oss korrekt, att vi tänker för mycket på hur vi ska lägga fram frågan för att inte ställa till det/göra det klumpigt. Men skit i det för sjutton! Jag tror så många med mig hellre vill ha en fråga som råkar bli lite klumpigt ställd än ingen fråga alls.
Och så tror jag vi är alldeles för rädda för att förstöra stämningen, ta upp jobbiga saker, skrapa under den lyckliga ytan. Typ tankar som ”här sitter vi och han/hon verkar ju glad och ha trevligt då ska väl inte jag dra upp ett ämne som kan förstöra stämningen och göra den personen ledsen”.
Men WTF: är det bättre att vi (också lite typsikt svenskt misstänker jag) har den fina, glada ytan men sen går hem i våra ensamma kamrar och skriker, gråter, super, knarkar, slår våra fruar, skär oss, spyr, svälter, panikångestar eller vad sjutton vi nu tar oss till för att den där ensamheten och innehållna känslorna måste pysa ut någonstans.
Vi borde gråta tillsammans! Vara arg tillsammans! (Nej jag VET att det inte är lätt. Men så värt om det funkar)

Eller är jag helt ute och cyklar? Är det bara jag som drömmer om mer öppenhet? Om mer sjukt jobbiga saker och känslor som ska dras upp i ljuset, upp på bordet, upp på dagordningen istället för att gömmas i våra små ensamma hjärtan, i våra ensamma hus, rum och lägenheter?

Och ett litet taktiktips: våga göra det i nyktert tillstånd. Uppskattas mera.

Kram & godnatt.
/ia

söndag 26 juni 2011

små grodor är lustiga att se

-


En liten rolig midsommarbild där vi visst missade att det var liiite för mycket närbild


Hej.
Nu har det varit midsommar (kanonbra - jag är så glad, helt underbart att få vara ledig hela helgen och har mer och mer börjat uppskatta det där med att umgås med familj och vänner, äta gott och mysa och trivas).


Hursomhelst, inte riktigt tid för bloggandet och dessutom kan man inte publicera inlägg hemifrån mammas dator, fattar inte varför men så är jag ju väldigt otekniskt lagd också. Summan av kardemumman: Nu har jag mycket att ta igen, hehe. Jag som blivit bloggberoende:)

Men inte så mycket tid och ork över nu ikväll. Kanske ev. kommer ett bild-inlägg från helgen såsmåningom om det kan intressera någon.

Det jag iallafall tänker säga redan nu, och det är viktigt och bra: Jag kan helt i ärlighetens numera säga att jag inte har min glädje i alkohol, utan min glädje har jag och finner jag i Gud. Att veta att det borde vara så - och att verkligen uppleva att det är så är en sån enorm stor skillnad (speciellt med mina alkohol-gener). Yes sure att det ibland kan vara något tråkigare just för stunden. Men i längden, i det man (jag) egentligen mår bra av, den jag vill vara och den jag vill bli så vet jag att jag är såååå på rätt väg. Det är en sån glädje att se tillbaka och inse att jag iallfall något mera har hittat rätt, är på väg åt rätt håll (fast man faller ibland, det gör man) och mera kan stå för den jag är.

Och ibland, såklar man önskar det vore oftare, men detta är iallafall en början, blir jag så uppfylld av en vilja att göra gott. Det gör mig så glad! (Nej, bara för att man har viljan lyckas man inte alltid, men chansen är ju större att lyckas iallafall...) Den viljan, som jag vet inte bara kommer innefrån mig själv utan Han som är större än mig, är så mycket finare, bättre, mer livsbejakande än den där andra gråa sörjan av: JAG, MIN, MITT, se mig hör mig...

För när man får lite mer av den där vilja att göra gott blir man ju så mycket mer benägen att älska: älska skapelsen, skapelserna (alltså människorna, er, mina fina fina vänner! ) och Skaparen.


Hmm, ja det var min midsommar i väldigt livs-filosofiska drag. Hoppas ni står ut!



Någon som lärt sig att slappna av och livsnjuta lite mer. Värt!


kram och godnatt

/ia.

tisdag 21 juni 2011

Åh när det äntligen är över

Det är faktiskt, det trodde jag inte, rätt skönt att inte bli hög. Hög av skönhet.
Känner mig fri. Fri i att försöka vara människa. En människa till Guds avbild. Precis som du är det också.
Fri och lugn. Det låter bra va?




Och trött! visst är det underbart skönt att få lägga sig och bara sova när man är sådär supertrött så tankarna går i slowmotion och man fryser lite och ögonlocken vill trilla ner efter en lång men bra dag. Öppna fönstret, krypa ner i sköna sängen, frysa lite lagomt först innan täcket blir varmt, krama om mjukisdjuren (ja det är sant!), lyssna på vinden (och förhoppningsvis ingen i huset som har fest!) kanske be en kort bön men mest tänka på killar och strunt i typ 3 min innan jag slocknar som en stock. Inte behöva gå upp kl 05. Kunna dra sig 10min på morgonen. Mmm, underbart! Så det ska jag göra nu.

godnatt/ia.

måndag 20 juni 2011

fint.

-
Patienter som säger att de tycker att man har gjort ett bra yrkesval, att man kommer passa som det - kan man få något finare beröm? Värmer fint i ett osäkert hjärta. <3

/ia.

oh baby.

--
Ville bara säga såhär på nöttkröken att Gud är så awesome fantastisk. Att när man liksom i sin förtvivlan ber och uppriktigt ropar till honom att "nu får du faktiskt ta och hjälpa mig med det här som tynger mig så" så fixar han liksom det.
Så gårdagens tårar av uppgivenhet, besvikelse, sårad byttes idag till de allra mest helande tårar man kan tänka sig. I den famnen jag behövde det allra mest. Gud helar relationer! (även om det såklart alltid kommer lite bakslag ibland - men så är det ju alltid)

Och dessutom, i onsdags, en gammal vän dök upp i mitt liv på nytt och ett så välbehövligt samtal. Om tro och sånt. Som jag saknar att få samtala om.

Och dessutom nr 2, en bra helg. Kan ju bäva för helgen. Helgerna i ensamhet. Men denna helg var bra. Med tjejerna. Med familjen. Med Johanna. Med träning. Med församlingen (med avskedsfest med smörgåstårta. Asgott så jag passade på att vräka i mig en hel del. Mums!)

Och dessutom 3, en grej jag inte orkar dra nu. Men som liksom också är ett bönesvar och kanske en första början till något jag drömmer om. Drömmer i mitt allra innersta så hårt och stort om att få göra. Det jag skulle kunna brinna för. Mitt sätt att tjäna Gud.



Lite bilder från de senaste dagarna:



Pizzakväll med bästa tjejerna i Sofias fina uterum. Högklassigt mys!


En dagens outfit. Sedd och älskad - även om man inte alltid tror att det är så.




Hem till gården. Till landet. Till Bjursås. Till Baggbo.


Och det bästa, det finaste. Den tredje lilla personen som redan är så älskad. (och jag behöver ju inte - i jämförelse- ha komplex för att jag tycker jag har en för stor mage, hahah!)



Och rotade runt lite i skåpen hemma och fick med mig detta:


Gratis är gott, sa bjursingen. Och kaffe är ju sjukt gott med!


Tack och godnatt.


/ia.

söndag 19 juni 2011

Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår, men i själen din, ja långt långt in ekar tonåringens vrål

-



När allt man gör, allt man är, är fel. Så gör det fortfarande lika ont.


/ia.



torsdag 16 juni 2011

I loved a girl, I never see her again, she was so young, I never see her again.

--
Förra veckan när jag cyklade hem från Rådis fick jag sällskap av en blivande student som jag vet bor här i krokarna… pratade lite om studenten: ”Har du tagit studenten?” frågar han mig. ”Ja, för fyra år sen. Jag är född -88…. faktiskt” Ett väldigt förvånat ” Oj…”

På fredagen när jag var inne på Ljusgåvan för att köpa en studentpresent: Kassörskan ”Men du har inte tagit studenten va?” Först trodde jag hon menade högskoleexamen men insåg sen att hon trodde att jag hade nåra år kvar till jag skulle gå ut gymnasiet. Jag ”Jo, det har jag. För fyra år sen faktiskt…” Hon: ”Oj…! ” (försöker rädda situationen) : ”Ja du ser ju så ung ut, det tycker man ju är en jättekomplimang när man börjar komma upp i min ålder (25). ” Ja….

På gymmet i tisdags: Kille ”How old are you?” Jag: ”22” (lite annat prat) Sen ” Well, you don’t look like 22. Nineteen maybe” Jag: Skratt. ”yes, people use to say that…”


3 gånger på en vecka…! Och ja, jag får väl försöka ta det som komplimanger då…



Eller som bevis på att jag är ett riktigt baby-face... :)


Övrigt: Jag är så glad. Oförväntat. Utan "särskild" anledning. Men Gud är god! Och en vecka på 45:an har också gjort gott.


kram&gonatt./ia




tisdag 14 juni 2011

sommar, sommar, sommar.... (hör melodin!)

hej.

nu tänkte jag låta som en riktigt upptagen business-women och säga "jag hinner inte blogga ikväll för jag svarar på viktiga mejl". och det är faktiskt sant. eller ja, det handlar inte om business men om livet, så oerhört mycket viktigare.
och så gör jag matlådor också... det är också viktigt men inte något som affärskvinnor ägnar sig åt antar jag, de äter väl ute jämt..

aja skitisamma det jag ville komma till vara bara detta:
25 juni är Mark Levengood sommarpratare i P1. Det får vi ju bara inte missa eller hur? Underbaraste rösten någonsinn och jag älskar hans humor. som jag sagt förut: synd han är bög bara och jonas redan norpat honom.
sen den 27 juni ska Clara Lidström, underbaraclara sommarprata, det får vi inte heller missa.

Ok är vi överrens?

puss och godnatt!

måndag 13 juni 2011

Counting all the assholes in the room. Well I’m definitely not alone.You’re a liar, you’re a cheater, you’re a fool. Well that’s just like me yoohoo


”Killar är falska” var ett påstående som vållade så sjukt mycket diskussion och upprörda känslor när det kom upp på vår samhällskunskapslektion i ettan på gymnasiet. Jag minns det än idag och skrattar.

Men det kanske finns en uns sanning ändå? Som det här:

En säger: jag ringer på söndag. Resultat: nope…. Inte för att det gör något att personen inte ringde, men då behöver man inte säga att man gör det heller.

En annan: då bestämmer vi att vi träffas på söndag. Resultat: nope.

En tredje: ”Vi ses”. Och det kanske vi aldrig, aldrig mer gör. (fast hoppet är det sista som överger människan…)


Jag är inte sur på någon av de här tre personerna. Och dör inte av att inte något av de tre ovanstående inte blir gjort.
Det jag stör mig på är att jag vet att jag själv hade haft så sjukt dåligt samvete om det var jag som hade gjort så. Är det det som är skillnaden?
Är det jag som inte borde ha ett så strängt samvete mot mig själv? Eller är det person A, B och C som borde tänka sig för lite mer vad de säger. Typ att person A inte borde lova ett skit när han är full – (men jag är van sen snart fem år tillbaka så jag har slutat ens tro på det. Och det kanske är det som är det allra mest tragiska.)

Men att man inte ska tro på vad människor säger när de är fulla gäller väl folk i allmänhet antar jag. Även om jag är rätt förvissad om att det är sanningen som kommer fram när man är full – bara det att man inte vågar säga den annars. Jag vill kunna säga saker ändå. Ännu ett steg i för att bli någon jag vill vara.

Så summan av kardemumman:
Killar är svin. Killar är falska. Haha.
(Hoppas ni fattar att jag överdriver liiiite nu. Finns ju både bra och dåliga killar. Precis som det finns bra och dåliga tjejer. Eller alla är nog en blandning av båda. Men man kan ju alltid hoppas och kämpa för att den goda sidan ska överväga…)

”Inga killar, inga problem” var ett ny tes jag konstruerade i lördags. Jag tror den funkar ganska bra. :)



En enda man man verkligen kan lita på. Världens bästa pappsi! :)

/ ia

(och hoppas ni inte tror jag är bitter på riktigt över det här. Jag såg det mest som en chans att lite legitimerat få klanka ner på det andra könet.)

söndag 12 juni 2011

And I hate when things are over, when so much is left undone


Men jag finner mig i det.


Och jag borde köpa nya löpardojor för att se om mina hälar, knän och höfter pallar bättre.

Och har jag sagt att jag typ nästan helt säkert har fått tag på en peace&love biljett (tack vare johanna bond -tack! – och du får ju ett säkert håkan-fan med dig på köpet). Så nu har jag påbörjat ”inlyssningen” av nåra band i alla fall.

God natt.
Imorn börjar jobbet på 45:an. Lite nervöst, men spännande!

/ia.

Jag måste lära mig från grunden, jag måste omvärdera allt.


Livslögner.

Jag tror många lever med dem, i dem, för dem. Och jag tror att det är, rent ut sagt, skitdåligt och livsfarligt. Och för att kunna förklara hur jag menar så tänker jag ta exempel ur mitt eget liv. Även om det blir lite personligt (så om man inte vill veta kan man sluta läsa här!). Och, VIKTIGT, jag skriver inte detta för att jag vill ha en massa kommentarer som säger: nä men ia så är det inte du är så gullig/bra/värdefull whatever. Sånt behöver man höra, men inte genom en blogg. Så ni behöver inte försöka dementera mina livslögner åt mig här och nu. Jag jobbar själv med dem och försöker lära mig ta emot den hjälp som närmaste omgivningen kan ge. Jag skriver detta för att om det kan ge en endaste liten person därute någon som helst hjälp så är det värt det. Fett värt. Även om man kanske hänger ut sig själv.


Aja, hursomhelst, vad kan då en livslögn vara? Jo, något som man tror eller skyller på att stå bakom alla ”misslyckanden” eller motgångar i sitt liv, det ”onda” som gör att allt inte är bra eller lyckligt i ens liv. Det kan vara ”jag hade en sån taskig uppväxt så allt som går skit är mina föräldrars fel” Ja, man kan absolut ha haft det så, och att det har påverkat vem man blivit, beslut man tagit osv. MEN man får aldrig skylla sina egna dåliga handlingar på andra människor, man har själv ett val och är själv ansvarig för vad man gör.

En annan livslögn/livslögner, som i mitt fall, kan vara jag är för tjock/ful/misslyckad för att kunna bli lycklig, om jag bara vore smal och vacker så skulle jag må bra och allt skulle bli så himla perfekt. Jävlar vilken lögn, men så lätt att fastna i den! Jag gjorde det i flera år, och gör det fortfarande ibland. Men hell, inte sjutton var jag lycklig när jag var en 45-kilos fågelunge, hur blond och brun och smal jag än månne va. Jag tappade ju all livsglädje.

Du är för tjock för att få finnas till. Var kommer såna tankar från? Hur kan man släppa in såna lögner i sin hjärna. (När det dessutom är rent objektivt osant. Och vill poängtera här att de här tankarna handlar om mig. Att jag för den sakens skull inte ser ner på människor som rent objektivt är större än mig. Som jag brukar/brukade?? säga, jag är tjock inuti även om det kanske inte syns utanpå…) Var kommer tankarna ifrån? Ja jag tror inte de kommer från den goda sidan i alla fall. Vet att det nog inte är så många därute som tror att han den där djävulen finns. Men jag tror det, och jag tror att han älskar att placera lögner i våra hjärnor som får oss att bli nedbrutna och destruktiva. Och i förlängningen gör att vi mister förmågan att älska både sig själv och andra.

För ja det är vad det leder till. Ju mer värdelös jag tycker att jag är, desto mer självcentrerad blir jag, hur ska jag göra/betee mig, se ut för att kunna bli älskad. Och så går man och tänker på det så mycket att man alldeles missar att det finns en levande värld därute som behöver min glädje, min kärlek och inte mitt självförakt.

Vissa kanske känner igen sig. I de där dumma tankarna, vad de än kan vara, som bara drar ner en.

Det är helt ok att vara deppig ibland. Men jag vet nu, har lärt mig, att mycket av det som gör mig nere inte alls handlar om att jag är så äckligt tjock och ful att jag automatiskt blir värdelös. Nej det handlar egentligen om helt andra saker. T.ex. ensamhet. Känslan av att inte räcka till. Men inte om utseende.

Och jag är så himla stolt att jag lärt mig, upptäckt. Jag är på en resa och jag är knappast framme än. Jag kan fortfarande hata de där centimetrarna med fett. Men jag vet nu att de hemska tankarna om det och paniken är LÖGNER och att det egentligen är något annat som ligger till grund för det där. Otrygghet, ensamhet, djävuls-tankar?? Ja man får försöka lista ut det.

Så ja, jag har fortfarande deppdagar. Men att jag upptäckt min livslögn gör att jag i alla fall förstår att deppdagarna inte beror på att jag är för tjock, och att allt inte skulle bli bra bara man vore smal och vacker.

Så nej, att man inte får den där killen beror inte på ”ful&tjock.”

Att man känner sig ensam, saknar vänner ibland beror inte på ”ful&tjock.”

När man misslyckas med plugg så beror det inte på ”ful&tjock.”

När det känns som ens Gudsrelation kraschar, beror det inte på ”ful&tjock.”

När du blir lämnad beror det inte på ”ful&tjock. ”

När du bråkar med dina föräldrar, tycker illa om dig själv, beror det inte på ”ful&tjock.”

Inte för dig heller! Ok?!


Jag har avslöjat min livslögn.
Och borde ersätta den med liv. Försöker.

Har du nåra tankar du borde sluta upp med. Som bara förstör för dig? Värt att ta reda på! Jag lovar.

/ia.

lördag 11 juni 2011

Du har inte en aning att jag tänker på dig precis just nu

-



Jag vill vara glad och positiv. Inte lessen och besviken. Det sägs att man kan träna på sånt.

Jag ska träna till svettet sprutar! bildligt talat. för att bli någon jag vill vara. (fast man blir ju ofta hjälpt om man gör lite sånt som svetten sprutar av på riktigt också. träning är iallafall min allra bästa medicin. men det visste ni nog redan.)


och jag älskar alla som får mig att skratta! det kan vara bland det finaste som finns.



/ia.

fredag 10 juni 2011

"min frid ger jag er"

-



Falun 6juni 2011



lite kaffe, ett styrkepass, ett konditionspass och lite lovsång. det regnar utanför mitt fönster. och jag är helt lugn igen.



Jag kommer som jag är,
har ingenting att dölja
Du har skapat mig och känner mig så väl.

På vacklande ben,
men jag längtar att få följa
Du styrker mig och leder steg för steg.

Jag vill vara här
i ditt ansiktes ljus
Låt mig präglas
och bli en bild av dig.

Jag vill vara här i ditt ansiktes ljus
Reflektera ljuset ifrån dig.


/ia. (obs ej egenskriven text)

torsdag 9 juni 2011

Då vill man skrika, börja om och stanna kvar, men vem hör en sådan sliten kommentar?

-



åhh jag är lite töntig. men jag har de här dagarna en sån konstig separationsångest över allt och alla och allt och inget och ingen särskild. över den här tiden tror jag faktiskt det är.

det är väl alltid så, alla former av någon liten förändring är lite jobbig.jag ser fram emot att börja jobba, men kommer sakna skolan också.



"sista dan", "sista uppgiften" "sista gången" "färdigt" "klart" "hejdå" "åka hem".
Liiiite sorgligt är det allt. och det är liksom så fint och bra nu och jag gillar min vardag och så tännker man på att det är midsommar snart och då vänder det och det blir inga mer ljusa sommarkvällar.


och inga mera ögon att falla. i.


och mest har jag nog separationsångest över en separation som jag inte ens vet när den kommer ske. men jag vet att den kommer snart och att den är för evigt. och att jag är skittöntig som ens bryr mig. men den ger mig det jag behöver allra mest: vardagsglädje, vardagspänning och vardagsmotivation. jag är rädd att det kommer bli... lite gråare.


/ia

och visst bor det ett skrik nånstans i lugna tysta liv

/ --

tisdag 7 juni 2011

Vi är bara instinkt, bara djur, och allt är lögn.

-

riktigt så illa är det väl inte. Men Kent är bra.

och innan den här texten vill jag poängtera en sak klart och tydligt:
* jag kritiserar inte andra utan att inse att jag också är en lika stor och birdagande del av problemet!

och jag skulle kunna skriva en lång lång text om allt jag funderat/funderar på (problemet med mig är att jag tänker alldeles för mycket?!) när det gäller kristendom i Sverige idag, om frikyrkan, om tro, om söndagskristendom, om ett individualistiskt samhälle, om min egen del i det, om att inte passa in i kyrkan, om subkulturer och så vidare i evighet. Men det får komma en annan dag. (Nu är jag hungrig så jag måste gå och lägga mig så det blir frukost snart, haha. )
Så här tänkte jag bara publicera en liten text jag skrev om det när jag satt och tänkte på kyrkan i förra veckan.

Läses helst inte med en bitter underton. Bara (själv)kritisk:


Vi pratar. Så fint. Om kärlek. Om allas lika värde. Om att vara en familj. Om att älska.
Men. En bortvänd blick. När vi ser på varann. För att vi inte orkar. Ta oss ann.
Du inte mig. Och jag inte dig.
En illusion. Att vi skulle ta oss igenom. Hinnan, av individualism. Skapa revolutionen. Kärleksrevolutionen.
Omöjligt. Så länge vi är i våra bojor. Av jag, min och mitt. Så länge Han har oss där han vill. I ensamheten, i självförverkligandet.
Och vi ler. Artigt. Artighetsfraserna. Men vill vi verkligen veta: Hur mår du? På riktigt. Tänk om någon vågar. Säga svaret: Det är skit.
Vågar vi titta in? I malätna hjärtan. I sorgen, skulden, skammen. I de svartaste av synder. Vågar vi visa?
Eller vill vi bara polera? På familjen, bilen, huset, drömmen, karriären, sminket, kroppen.
Ge en tia i boxen, för syns skull. Be en bön, för att det hör till. Prata lite om Gud. Om kärlek. Om ömsesidigt beroende. Rena vårt samvete en gång i veckan. Söndag passar bra. Kan kanske klämmas in mellan jobbet, städningen, plugget, träningen, disken, dammet, blöjbytet, fritiden, tv:n, bloggen, sängen, familjen, Perfekt. En tvåtimmars skrubbning av hjärtat. Nystart. Fräscht. Och kaffe på köpet. Halleluja!
Amen.



(Jag är läskigt cynisk nu, jag vet. Kyrkan är mycket bra. Mycket äkta. Mycket kärlek.
Men även den så sjuuuuukt präglad av ett sjuuuukt idividualistikt samhälle. Tycker jag.
Eller så är jag bara avundsjuk. På att jag aldrig har och aldrig kommer passa in där. Men jag tänker inte ge upp. Inte sluta gå i kyrkan. Never ever. Jag tror på Jesus punkt slut. )


/ia

måndag 6 juni 2011

du glider ifrån mig och jag vet inte om jag har något emot det

-
jag har ju noll koll. det var ju inte alls vanlig, vardaglig måndag idag. en gul-blå röd sveriges nationaldag stod visst i almanackan. men det spelar inte så stor roll för plugg och träning står i allafall på schemat. och pressat i solen nu på em. I like it!

/ia

söndag 5 juni 2011

These tears are going nowhere baby

-
så:
You've got to get yourself together...

men imorn är det måndag igen. vardag. hanterbart och bra. plugga&träna.
och idag när jag låg och sov middag i anna&mattans säng fick jag klämma lite på gravidmagen och första gången nånsinn har jag känt bäbissparkar genom en mage. lite magiskt!

puss
/ia.

lördag 4 juni 2011

I want a ticket to anywhere

-


Fredag 3 juni - Falun & Rådhusgården



Töntig regel: Alltid fota sig själv innan man går hemmifrån. Så man ser respektabel ut....Nojig tjejgrej.


Sofia&Jessica.


Jessica&Ia


Johanna



Vita converse funkar väl tänkte 6 tjejer. Utan att ringa till varann innan:)




och det är ju inte varje dag man vandrar hem genom stan vid tretiden och det redan har ljusnat. jag tar det som ett ungdomstecken att jag fortfarande pallar det då & då och inte blivit kärring helt ;)


men det får betala sig med en tidig sänggång idag. Å andra sidan hade ju Rockstad Falun slutat spela igår när jag kom hem, idag får man försöka vaggas till sömn av lite hårdrock... kanske får bli att plocka fram öronproppar, för stänger jag fönstret kommer jag ju svettas ihjäl.... för det är ju inga mjuka vaggvisor de spelar härborta direkt, haha. Godnatt!



/ia.

onsdag 1 juni 2011

I dream a dream that can’t come true.

-

Okej. Jag erkänner mer än gärna. Jag hade förmodligen inte haft samma behov av att blogga, samma behov av att uttrycka mig själv och mina tankar och jag hade haft en bästa vän, en själsfrände, en man, en whatever.

Men nu har jag inte det. Och jag är en människa som har ett stort uttrycksbehov. Och som älskar ord och som älskar att skriva.

Och det bästa av allt: Ingen jävel kan avbryta en när man bloggar. (ursäkta språket de som störs sig på det och tycker jag borde vara lite mer pryd) I en blogg får man säga det man vill ha sagt. Tala till punkt så att säga. Vilket jag inte är så van vid. Och kan skriva precis vad man vill. Utan att någon kan protestera förrän efteråt. Och eftersom jag är lite dålig på att ta för mig i muntliga konversationer, men jag lyssnar mer än gärna, så är ju bloggandet en perfekt lösning.

Så om nån gnäller om att bloggar, facebook (ja, jag erkänner det med – jag gör massa statusuppdateringar, mest för att det ska hända något) och andra sociala medier bara är till för att fylla nutidsmänniskan stora bekräftelsebehov. Visst gnäll på. Fine! Men vem vill inte bli bekräftad liksom? Det är väl inget fult i det? Det är ju för sjutton ett grundläggande mänskligt behov. Att bli sedd och älskad.
Och att man försöker få det genom facebook och bloggar, det tragiska i det kan väl diskuteras. Men bättre än inget, eller hur? Men jag tycker det är konstigt när det blivit något fult att söka bekräftelse. Vi är gjorde för att få bekräftelse - får vi det inte är det något som fattas oss och det kan ju ta sig vilka uttryck som helst.


Sen hur man gör det kan ju ta sig konstiga uttryck som sagt. Visst. Typ Big Brother. Och det vore kanske bättre med gamla tiders storfamiljer och hej och hå. Att man fick bekräftelsen från sin omgivning, face to face så att säga. Men ganska många nuförtiden har ingen "omgivning". Utan bara en dator, en facebook, en blogg.

Nu känner jag att jag börjar sväva ut och ska nog stanna här. Jag ville nog bara försvara min impuls om att skriva typ 5 blogginlägg om dan, för det skulle jag nog lätt kunna göra om inte tanken på att det vore ”opassande” fanns där. (visserligen skulle man nog publicera bra mycket skit då också så det är väl tur man inte gör det) Och att jag alltid känner ett behov av att försvara mig, försvara att jag älskar att blogga, försvara att jag älskar att träna vet jag inte riktigt.

Men nu har jag hållit mitt försvarstal i alla fall. Puss och god natt.


/ia

Finn ett rätt! (kan inte hålla mig längre..)

-


Ja det finns, åtminstonde ett, väldigt stort rätt på den här bilden... Och för den som inte riktigt ser det kommer jag med en ledtråd till:






En gravidmage! (och det där var ända sedan i påskas, nu är den mycket mycket större ska ni veta, med utåtnavel och allt) Och det är inte vilken gravidmage som helst, utan det är min enda, älskade, bästa syster Annas gravidmage... Vilket alltså, helt logiskt, betyder att jag ska bli MOSTER. Och det tycker jag är så awesome coolt, häftigt, underbart roligt att jag kan le brett varje liten gång jag tänker på det. Första syskonbarnet, som jag längtat! (för jag tänker inte klämma ut några egna på läääänge). Och mamma&pappa ska bli mormor och morfar för första gången. De tycker nog att det är mist lika roligt som jag. Ett nytt liv som skapats är så förunderligt. Jag tackar Gud för det där lilla livet varje dag. Och ber att han ska välsigna det. Livet igenom.



Och förstår ni, med mitt uttrycksbehov, och med mitt bloggskriveri-älskande, att jag har fått lov att hålla tyst om det här sen i januari. Vilken pina! Men nu kunde jag inte hålla mig längre. Fast jag har (skjut mig om du vill!) inte frågat Anna om lov att offentliggöra hennes graviditet här på min lilla blogg. Men eftersom jag trots allt inte har sååå sjukt många läsare så lär det ju inte bli en världsnyhet av detta. Och förresten, anledningen att jag vågar nu är att ingen kan ju undgå att se vad som är pågång när man ser magen som den ser ut nu. I augusti planeras det att komma och då kommer jag vara en så sjuuuukt stolt moster. Moster-ia. Fint va? :)
Åhh jag är så glad för deras skull!



Här är det en till som är gravid, lite då och då. Jag i egen hög person. Men det är inget foster jag bär på, utan ibland fylls magen av en sådär 3-4 kg luft. Känns det som. Och det gör så fucking-ont. Just här är det dock mitt intag av julmat jag försökte dokumentera, haha.


Ni är så bra och jag älskar er och ni får mig att tro på äktenskapet och jag tror och vet att ni kommer bli världens bästa föräldrar!


kram/ia.