fredag 31 oktober 2014

Krig är död

Det är mycket olika konflikter och krig och elände i världen nu. Irak, Syrien, Afghanistan, Somalia, Israel/Palestina och säkert en massa fler som man inte ens har någon aning om. 

För flera månader sen läste jag nån artikel om konflikter, krig och fred och sådana där saker. Kommer inte längre ihåg så mycket av vad som stod, även om det var mycket klokt, eller vem som hade skrivit den. Men ett citat tyckte jag var så tänkvärt att jag sparade ner det, och delar det med er nu, såhär i orostider. 

”Ingen har rätt vid krig – alla har fel. Det finns inga lyckade krig, och vi behöver skapa opinion kring att krig alltid är fel, snarare än att ta parti för den ena eller andra sidan.”

Jag vet inte om det alltid är så 'enkelt' som det beskrivs ovan. Men jag tror det finns mycket värt att begrunda, och jag tror inte på krig. Alls.

Kärlek! /ia

torsdag 30 oktober 2014

En liten blå fågel viskade i mitt öra...

Har du kollat dig i spegeln idag och varit missnöjd med det du såg? Klivit upp på vågen och tyckt den visat alldeles för mycket? Klämt dig själv på det 'överflödiga' mjuka hullet och önskat att det inte fanns där?

Har ju ett twitterkonto men är inte så aktiv där, och har inte så många följare. Så därför tänkte jag dela med mig av den här lilla tanken/insikten som kom till mig häromdagen.

@ialindstrm: Det bästa för att inte tänka 'jag är fet, ful, äcklig' osv är INTE att banta utan att varje dag umgås med nån som får dig att känna motsatsen.

Man skulle ju kunna utveckla och skriva hur mycket som helst om det här, men eftersom en tanke med twitter är att vara kortfattad och eftersom jag ofta skriver så långa blogginlägg tänker jag inte kommentera det mer utan ni får begrunda det ovanstående själva.

Jag kan ju bara säga att jag talar av egna erfarenheter.



Kärlek! /ia

onsdag 29 oktober 2014

Sänggavel

När vi fick nytapetserat i sovrummet så ville jag inte att vi skulle ligga och gnugga våra fettiga huvuden, haha, mot den nya, fina vita tapeten. Vi har ju ingen sänggavel utan bara stomme + madrass (en perfekt sänggavel är min nya sovrumsdröm, hehe). 
Först satt jag helt enkelt bara upp ett skynke bakom sängen för att skydda den, men detta var jag inte helt nöjd med. Så en dag så sprang jag på ett gäng undanställda dörrar på våran vind, och jag har länge tänkt att man skulle kunna göra en sänggavel av en gammal dörr. 

Sagt som gjort.
Vi bar ner dörren, skurade rent den och ställde upp bakom sängen. Eftersom det inte är vår dörr kan jag ju inte hålla på och skruva och såga i den, men detta vart ju en enkel, och billig (noll kronor, perfekt!) lösning. 
Och helt okej snyggt om jag får säga det själv. Så min provisoriska, gratis sänggavel hittad på vinden är jag faktiskt mycket nöjd över. 



Enkel lösning va?

Kärlek! /ia

Presenten

Jag har ibland gnällt lite på M. att jag inte tycker att han köper några presenter till mig (haha, vilken golddigger jag låter som nu!). Men jag har försökt förklara att det är själva tanken bakom presenten som är det viktiga, att man vill köpa något till den andra för att göra den glad, inte att det behöver vara något dyrt eller påkostat. Typ att han kan slå in en strumpa i ett paket och ge mig, det skulle göra mig glad.

Så i torsdags när jag var sjukling och bad M. köpa ingefära till mig att göra te på och jag efter lite uppmaning att leta hittade en paketinslagen ingefära i min sminknecessär så blev jag jätteglad. Han hade fattat grejen! Det är själva tanken, gåvan, att det är roligt att få och öppna paket som är grejen. Så jag blev glad, pussade M. tack och så var det inte så mycket mer med det.

Lite senare på kvällen frågade Micke om jag inte skulle leta efter mer paket. Det hade inte alls slagit mig att det skulle kunna finnas något mer, så jag letade vidare, M. guidade mig med om det var varmt eller kallt, fågel fisk eller mittemellan. Värsta skattjakten ju, jättespännande! :) 
Och jag hittade kaffefilter, kaffebönor och chokladkakor. Schysst tänkte jag, jag är sjuk och M. vill muntra upp mig.
Och jag trodde det var klart så, jag var ju glad för det liksom. Men nä, jag skulle leta vidare. (Världens tråkigaste tjej att ha skattjakt med, jag fattade ju aldrig grejen att leta vidare, hihi) Och i ett stort paket under täcket (förstår inte hur han kunde fixa och gömma allt medan jag var hemma!) så fann jag denna inslaget i ett paket:



En moccamaster! (och den här suddiga mobilbilden gör ju inte konstverket rättvisa!)
Alltså en riktig smart-konstruktion-lyx-kaffebryggare. Och dessutom fick jag en sån där mjölk-latte-visp så kan göra skummjölk till kaffet. Vilken lyx!
Långt mer än vad jag hade förväntat mig.
Det var alltså en liten för tidig födelsedagspresent men jag blev väldigt överraskad och väldigt glad och hade inte alls förväntat mig något sådant.
Så han lyckades verkligen överraska mig den där M. Fantastiskt fint! Fina M.


Igår på riktiga födelsedagen jobbade jag men det var helt okej det med, blev lite grattad på jobbet och så. Sedan efter jobbet så blev jag bjuden på chokladbiskvi och cappuccino på stan med Johanna och Sofia F. En trevlig fikastund!

Och sen på kvällen var jag ut och åt med M. Vi gör ju i princip aldrig det sådär till vardags här hemma i Falun så det kändes riktigt lyxigt och vi åt världsgoda hamburgare på Pitchers. Efteråt cyklade vi upp till Lugnet och drog en omgång bowling också, det var relativt jämt (okej M. ledde litegrann) och inför fjärde omgången sa M. att: den som vinner den här omgången vinner allt.

Jag förlorar alltid mot sporttalangen Micke i allt som har med sport och sånt att göra MEN jag vann denna fjärde omgång i bowling och därmed enligt M's regler hela alltihop. Hihi! Jag tror han blev lite sur, han är inte van att förlora mot mig ;)
Så nu ska han bjuda mig på milkshake på Hawaii.

Ja dit drar vi ju om en vecka typ, helt galet man kan knappt fatta det. Men det får jag filosofera mer över en annan gång. :)

Förloraren, hihi ;)

Ja, det var en superbra födelsedag, TACK ALLA som grattat på olika sätt, det värmer mig så. Och oerhört roligt att fira födelsedag i Sverige igen, det är ju här NI är och här jag hör hemma.
Välsignad. Tack Gud.

Kärlek! /ia

söndag 26 oktober 2014

Kalashelgen

Det har verkligen varit en helg i kalasens tecken. 26 + 30 års kalas för mig och syrran tillsammans med resten av familjen igår (vi fyller ju år med en dags mellanrum nu i veckan).

Idag har jag varit i kyrkan där det var barnvälsignelse och efterföljande fika.

Direkt där efter cyklade jag vidare till Kransholms där vi hade hejdå-tacos-kalas för en annan familj i församlingen som skall flytta om en vecka. Tråkigt att de flyttar men jag önskar dem allt gott och det var en trevlig eftermiddag.

Inte mycket pluggande alls har det blivit men man skall skilja på helg och vardag och helg va? :) Och ingen träning för jag är sjuklig i halsen, igen. 

Några mobilbilder från kalasandet och lite annat:

Mammas och pappas fina lilla goding
Favoritpojkar!


Jag hade bakat lite kakor till kalaset

Fick fina blommor av farmor
Halväten tårta, haha
Eget kort till barnvälsignlesen

Fina familjen Tell



Jag är tacksam och välsignad med så fina människor i mitt liv.
kärlek! /ia

fredag 24 oktober 2014

Våga fråga

Jag är ju, som ni kanske vet, rätt intresserad av psykologi. Det är bland annat därför jag börjat plugga en distanskurs 'Introduktion till kognitiv beteendeterapi'.
Jag tycker också om att lyssna på olika poddar som berör sådana här ämnen, en favorit är 'Kropp & Själ', från SR P1. En podd som jag hittade i veckan och lyssnade några avsnitt på som jag också tyckte var bra är 'Graaf & Eberhard'. Den är med Magdalena Graaf (fast hon är inte med just nu med tanke på hennes äldsta sons tragiska bortgång) och David Eberhard som är specialist i psykiatri.

Hursomhelst. Jag lyssnade på några avsnitt och de var bra. Det som slog mig var en helt ny kunskap som de nämnde både i 'Kropp & Själ' i ett program om hur man blir av med tungt drogmissbruk, och i Eberhards podd. Hörde denna nya, och liknande kunskap, från två av varandra oberoende källor under samma vecka. Och eftersom det var väldigt intressant och nya tankar för mig så vill jag ta upp det på min lilla enkla blogg med.

Det handlade iallafall om stödet vid svåra perioder/motgångar i livet. Det ena om stödet vid försök till att bryta ett narkotikamissbruk, det andra om stödet i svår sorg. Det verkar som att vi (iallafall jag och många i allmänhet) tror att det måste till professionell hjälp när 'skadorna' är tillräckligt svåra, t.ex. ett tungt, långvarigt narkotikamissbruk eller vid en väldigt svår sorg, t.ex. när man har förlorat ett barn. Vi tänker att vi 'vanliga människor' i personens närhet som inte alls har någon psykiatrisk utbildning inte kan göra så mycket åt så svåra saker.
Jag kan tänka mig att vi jämför lite med den somatiska vården ('kroppsliga' vården i vardagligt språk), att vi till exempel själva kan hjälpa att sätta ett plåster på ett litet sår men är det tillräckligt stort och djupt måste vi till doktorn, vi vanliga människor kan ju liksom inte hjälpa någon med ett avancerat benbrott speciellt bra med ett litet plåster.

Men det funkar inte riktigt så inom psykologin, som jag förstod det av de här två reportagen iallafall. Visst kan det vara viktigt, bra och nödvändigt med professionell hjälp men att man ej får underskatta närståendes vikt av att hjälpa i svåra situationer. Man kan göra något! Till och med när någon nära är fast i ett tungt, tungt missbruk. Det visade sig i någon studie att många av de som lyckades med att komma ur ett drogberoende angav en vanlig medmänniska som den viktigaste orsaken.
De kanske träffade en kärlek som var värd att kämpa för, slutade för sina barns skull, fann en vuxen medmänniska som trodde på en och som man litade på. Det var alltså inte för att de fick sådan bra hjälp i terapi av något proffs, nej det var vanliga människor som fick dem att sluta. Och så kraftigt ett kemiskt drogberoende är kan nog inte vi som inte sysslat med det förstå. Häftigt med människor som klarar av att sluta tänker jag. Och häftigt att det var stöd av en vanligt medmänniska som hjälpte bäst. Något viktigt att tänka på för oss 'vanliga' tänker jag. Att vi inte ska underskatta vår roll och tror att bara ett proffs kan bota någon som är psykiskt sjuk eller mår dåligt, nä faktiskt att VI kan göra det genom att finnas där, fråga, stötta, tro på.
Vad har DU för erfarenheter av detta? Själv som sjuk eller som närstående? Berätta!

Visst har man väl hört och läst många gånger att det sociala nätverket är viktigt för att komma ur missbruk, depressioner etc. Men det här blev ändå en tankeställare för mig, att VI är så viktiga!

Då kanske jag inte behöver bli nån psykiatriker-tant ändå, utan bara vara en vanlig schysst människa. Dags att lägga ner plugget nu? ;) Hihi. Nä, kunskap om HUR man kan hjälpa är nog viktigt också.

Men till dig som inte har läst nått om detta eller inte tycker att de kan. Det viktigaste är att du finns där för den som mår dåligt. Det är något vi alla kan göra! Våga fråga hur det är, bara en sån sak kan betyda mycket för den som mår dåligt.



/er obildade hobbypsykolog. (så lita inte på det jag säger alltför mycket ;) )
kärlek! /ia

Frågor, (med eller utan svar?)

Jag har fått lite frågor från någon angående mitt samboskap med M, i det avseendet att jag är kristen och så. Hur jag tänker kring det o.s.v.
Jag kan absolut försöka svara på det (även om jag inte ens själv är 100% glasklar över vad jag står i olika sådana 'svåra' frågor) men känner inte riktigt att jag vill göra det i ett blogginlägg, då det lämnar ut både mig och M. på ett sätt som jag känner går utanför där jag dragit 'privathetsgränsen' i denna blogg. Precis vem som helst kan ju faktiskt gå in och läsa på en blogg.

Men mejl fungerar jättebra: ia_lindstrom@hotmail.com eller skriv till min mejl på Facebook. Eller om man vill prata om det 'live' över en fika eller så går det bra med :)



Kram! /ia 

tisdag 21 oktober 2014

Nostalgi i köket

Jag skrev ju lite om nostalgi i förra inlägget, det är något som kommer till mig mer och mer, och jag tänker på det mer, den där nostalgikänslan. Jag tror det beror mycket på den åldern jag befinner mig i, man har lämnat barndomen bakom sig, på riktigt och tillslut, (även om jag såklart fortfarande ser mig själv som ett barn ibland). Och man har inga egna barn ännu, men den där lilla längtan har börjat gro i hjärtat (och i livmodern, haha).
Och då blir jag nostalgisk. För man är mittemellan. Inte längre barn och inte förälder.
Att min syster har två små barn och att jag lever i närheten av deras liv gör ju också att man får en insikt i barnens värld igen.

Ett exempel på vad jag menar: När man tänker på julen, den där speciella mysstämingen, spänningen av att se på julkalendern varje dag, då vet jag liksom inte om jag ska se bakåt och tänka på och drömma mig tillbaka till min egen barndom eller om man ska se och längta framåt och fantisera om hur jultiden kommer vara när man får egna barn.
Mellanåldern.

En annan tanke om nostalgi och anledningen till att jag började skriva detta inlägg:
Idag stod jag och lagade mat, ensam hemma och det är ingen middagsstess utan jag lagar den i lugn och ro och njuter av det. Det börjar bli sådär höstnörkt ute och jag lyssnar på en bra och spännande podkast. Då bli jag sådär nostalgisk.
För jag kommer att tänka på min egen mamma, hur det var när jag var liten och mamma stod i köket och lagade mat. Det var mörkt ute och radion stod på, oftast P1 och man lyssnade på nyheter och säkert väldigt intressanta program som man kanske inte helt lyssnade på och förstod innebörden av. Ändå tror jag att det påverkade en lite till vad man är intresserad av idag.
Det var mysigt, jag minns det som mysigt (sen är det väl tur att hjänan gör att man mest minns det trevliga, haha). Pappa kom hem efter jobbet och man åt tillsammans. I höstmörkret, med tända ljus. Matlagningen gjorde att köket blev varmt och doftade gott, det blev husets hjärta.

Och nu är jag själv där. Jag står och lagar mat och lyssnar på nått intressant programm på radion. I mitt eget lilla mysiga kök. Det blir varmt och doftar gott. Jag njuter av ensamheten och icke-stressen för jag vet att ensamheten inte varar, M. kommer hem från jobbet såsmåninom och äter tillsammans med mig.
Det är jag som är den vuxna nu, husmodern i mitt hem. Nostalgi.
Ja... det är väl bara några snoriga ungar som fattas, haha ;)
Nädå, jag är helt nöjd att ha mina egna bäbisar hårbollarna som håller mig sällskap. Världens finaste katter.

Ni fattar vad jag menar va? Att man är mittemellan. Och jag ska tillägga att den här nostaligin mest bara känns mysigt. Det var bra förr, jag trivs nu och nått spännande kommer säkert att komma.

en annan dags matlagning, hemgjorda burgare

kärlek! /ia

måndag 20 oktober 2014

Mammas födelsedag

I onsdag fyllde mamma år, min fina mamma, och jag och syrran var där för att fira lite. Vi åt tacos, mm vilken härlig födelsedagslunch (!), och tårta. Och på eftermiddagen när solen nästan tittade fram så passade jag på att fota hösten, löven, killarna och oss själva. Här bjuder jag på några av bilderna: 



Edvin!


Jag minns själv när man var liten och bodde i Baggbo, hur roligt det var när hösten kom och man kunde kratta ihop löven under den stora lönnen. Jag gjorde stoooora lövhögar som man kunde helt begrava sig själv i, slänga sig i och ja... roligt var det! 
Kul att se den nya generationens barn leka samma lekar, på samma plats. 
(Är det det jag skriver om nu som kallas nostalgi?) 


Systrarna, snart 26 och 30 bast. Åh jisses! ;) 





Världens finaste Alfred!


Det blommar än, trots oktober.





Hejdå och kärlek! /ia

söndag 19 oktober 2014

Experterna (och jag) har talat

Jag vet inte om jag skrivit ett inlägg, eller tänkt att göra det, om vikten att lära sig hantera negativa tankar, ångest, jobbiga känslor, istället för att tro att det går att undvika dem helt.
När jag hade mina ätstörningar hade jag ju mycket ångest och jobbiga tankar, och jag är jätteglad och tacksam att det inte är så nu. Däremot, bara för att jag är frisk så innebär det ju inte att jag aldrig har tankar som är jobbiga, eller nån liten släng av 'lätt ångest', eller vad man ska kalla det. Jag tror att många av oss har föreställningen att bara för att man är frisk och inte har några stora problem och sorger i livet, så skall man känna positiva känslor hela tiden. Alltid vara glad, aldrig må dåligt.
Men vi funkar inte så! Det är helt normalt att ibland känna sig lite ledsen, orolig, fundera på något jobbigt, känna ett lätt tryck över bröstet av sorg... Normalt!. Däremot hur man agerar och tänker kring detta går ju att lära sig hantera: skjuta bort, förstora upp det, bli rädd, få panik eller acceptera det, veta att det går över, känna sig okej med att vara lite ledsen ibland.

Jaha ja. Det var ju mina tankar och min teori och då var det så himla kul nu när jag börjat plugga KBT och läste en bok inom ämnet då författaren (Anna Kåver) nästan beskriver exakt det jag skrivit om ovan och tänkt ut själv av mina livserfarenheter. Så då var jag ju inte helt fel ute när till och med välutbildade psykologer tänker samma sak.

Och för intresserade, och för att ni ska se att jag har vetenskapligt belägg för det jag säger (om ni liksom inte litar på bara mig, hehe) så tänkte jag berätta lite om vad det är hon skriver angående känslor och tankar. Skitintressant tycker jag som är intresserad av psykologi, haka på om ni vill:

Känslorna, även de negativa, har en viktig funktion då de hjälper oss att navigera rätt i tillvaron. Känslor som t.ex. rädsla har historiskt sätt räddat oss från många faror, det lär oss ju att fly från det vi är rädd för, och därmed, ibland, rädda vårat liv. Problemet blir när vårat system 'överreagerar' så att vi tolkar sådant som vi faktiskt inte behöver vara rädda för i dagens samhälle som något farligt, och vi får tankarna, känslorna och de fysiska reaktionerna från detta (t.ex. panikångest).

"Vårt förhållningssätt till våra känslor har en påtaglig inverkan på hur vi mår. Hur beredda är vi att känna obehag och negativa känslor? Måste vi till varje pris bekämpa och få bort sådana känslor? Å ena sidan kan naturligtvis starka känslor skapa starkt lidande, å andra sidan är de viktiga drivkrafter i tillvaron. De gör oss ju beredda att skrida till handling för att uppnå något som är viktigt för oss. Enligt min erfarenhet är detta en förvånansvärt ny insikt för många patienter. Känslor är för dem något irriterande, hindrande, ovidkommande eller i bästa fall något som sätter lite pikant färg på tillvaron. För en del patienter är känslor fruktansvärt plågsamma. Inte sällan hör jag önskningar av typen 'Gör mig till en teflonpanna där allting bara rinner av!'
När vi lider är det svårt att betrakta känslor som hjälpande drivkrafter till ett fungerande liv. Detta kan ibland grunda sig i en uppfattning om att det normala och 'friska' är att befinna sig i en konstant känsla av lugn, harmoni och lycka.
Även om vi inte befinner oss i konstant lidande, så kan känslosvackor upplevas som något sjukt, konstigt och avvikande.
I diskussioner med patienter om känslor och känslors funktion uppstår lätt en frustration vid insikten om att alla känslor fyller viktiga funktioner och att de är svåra att eliminera. För många patienter är det också svårt att förstå att alla människor känner obehag och ångest i sina liv. Det syns bara inte utanpå.
Istället för att inleda ett krig mot känslorna för att ta död på dem, blir utmaningen hur vi ska kunna acceptera dem, reglera dem och agera klokt på dem." (A. Kåver)

Ja men där ser ni ju. Precis som jag tänkt ju, bara att ett 'proffs' skrivit en bok om det. Man kanske borde bli psykiatriker ändå? Hehe.

Nä, men seriöst, jag tror att ovanstående är OERHÖRT viktigt. Hur många är vi inte som tror att 'alla andra' aldrig känner ångest och obehag? Vi visar ju oftast den lyckliga sidan utåt, våra inre monster vill vi inte så gärna skylta med. Men alla har dem, i mer eller mindre utsträckning. Det är meningen att vi ska känna, det är inte farligt.

Lite egentagna bilder på det, från Falu Koppargruva: 


kärlek! /ia

fredag 17 oktober 2014

Effektivitet är mitt andra namn (ibland!)

Igår hade jag veckans enda helt lediga hemmadag. Och jag var något stressad inför den. Var så mycket jag ville och borde göra. Typ plugga, träna, fixa hemma, baka bröd inför gästerna som skulle komma och så vidare.
Men istället för att få helt panik inför alltihop och låta stressen stå mig upp över öronen, så skrev jag ner en lista på vad jag ville göra under dagen. Kollade över den och bedömde vad som var viktigast, och vad som eventuellt kunde strykas/skjutas upp till annan dag om jag inte hann med. Sen började jag beta av dem, och detta blev gjort:

Lång morgonpromenad inklusive handling, plugg (svara på instuderingsfrågor samt se två videos), en tvätt, fixande med foton från mammas födelsedag, skrev två blogginlägg, städade lägenheten, baka morotsbröd, var ute på en jogg/löprunda, dusch + hårtvätt, fix inför husgrupp (gäster!), hade dem här ca 2,5 timme, fixade i ordning och diskade samt hann se lite serie och mysa med M. när han kom hem från garaget.

Vad jag vill säga med detta? Skryta över hur duktig jag är? Nja (fast ganska effektiv om jag får säga det själv, hihi ;) ). Nä men dels att en dag är LÅNG om man tar tillvara på den, man hinner många grejer. Dels att man måste lära sig att prioritera istället för att stressa, (!!!) (dagens klokaste tanke från mig, skriv upp den!) både inom yrket som sjuksköterska och som privatperson.
Inget blir bättre av att man förblindas av stress och press. Visst bör man skynda sig lite och försöka vara effektiv när man har mycket att göra, men att tok-panik-skynda är ingen smart idé. Tror jag.
Det finns grejer som är viktiga och grejer som är mindre viktiga. Prioritera dem. 
Vad är viktigt för dig? För mig kändes det viktigt att få bjuda på hembakt bröd så då prioriterade jag det före att t.ex. träna. Sen som bonus hann jag klämma in en runda ändå, men det hade fått stryka på foten om jag inte hunnit. Helt enkelt.


Och effektiv del två: Jag blir så glad en sån här vecka när träningen flyter på bra utan sjukdom och man känner sig pigg, fräsch och stark. Denna vecka har det hittils blivit två bra simpass, två hårda effektiva gymtimmar och en jogg/löprunda alltså. Och tror jag kan klämma in veckans sjätte och sista pass på söndag eftermiddag. Finns det nån bättre känsla än när man är på g i kroppen?
(Och i knoppen och själ och hjärta med för den delen, mår bra och framförallt är det M. som förgyller min tillvaro så och gör mig kär och galen. Kär och glad iallafall :) Love him.

fokus!
Nya träningsthights, från Stockholmsrean. Bara en sån sak som nya kläder kan ju få en sjukt motiverad på träning :)











































Men imorn är det vilodag från träningen. Inte från jobbet dock... :(

Om ni vill läsa nått viktigare inlägg än sånt här 'skryt' så lovar jag att det kommer snart med. Kan man hoppas :)

Men jag är glad och TACKSAM och känner mig lite smått hög, på kärlek. Livet är snällt ibland. Tack Jesus.

kärlek! /ia

torsdag 16 oktober 2014

höstbilder del 2

Igår var jag i Baggbo eftersom mamma fyllde år, och när vi var ut åkte kameran fram. Tänkte passa på att fota lite mer höstbilder innan alla löv har trillat av. MEN eftersom jag är hemma och har pluggdag idag så försöker jag koncentrera mig på det och bilderna för vänta till senare. Dock hittade jag de här godingarna, foton jag tog lite tidigare i höst som jag inte visat än. Håll till godo - helt ljuvliga tycker jag, som den höstälskare jag är.

det röda
äppelsäsong

rönnbär (då blir det mycket snö i vinter va?)
asfaltsblomma
blåa bär - men inte blåbär
ek i gult


kärlek! /ia

tisdag 14 oktober 2014

Stockholmshelg

Vi var ju alltså i Stockholm i helgen. En bra helg även om stackars M. blev sjuk lagom till avfärd och var förkyld och trött. Men ibland lyckades jag faktiskt lura i honom nån Alvedon (händer inte så ofta kan jag säga, hehe.)

Vi gick på stan, var på supercrosstävling i Tele2 arena på lördagen, slappade på hotellrummet (lyx att få bo på hotell!) åt goda bufféfrukostar och gick på stan lite till. Det regnade på fredagen när vi åkte ner, och nästan hela söndagen, men lördagen bjöd på härligt, soligt höstväder.


Det som slår mig, som ofta slår mig när jag är ute på vift sådär, är orättvisorna. Istället för att bara toknjuta av allt, unna mig, plocka på mig, så ser jag och tänker på det skeva i allt. Det kanske är nedlagt i mig, medfött, med generna...

Jag ser det skeva i att vi, vissa av oss, shoppar järnet, så mycket kassar vi knappt orkar bära, medan andra sitter utanför och tigger om pengar till mat för dagen. Vissa har så fina dyra kläder och inne i ljudbutiken ska en familjefar köpa ljudanläggningar för många tusen kronor. En annan man kollar på en TV för över 30 000.
När vi går hem genom stan på kvällen ligger en man ute och sover på gatan. Jag tror inte att han gör det för att tycker att det är roligt...
Har inte vissa människor för mycket pengar?

Jag minns att min vän Emmeli (bra blogg förresten, läs!) skrev nått i princip med 'så fina båtar att man nästan blir arg ' i samband med en Gotlandsresa i sommar, när de vandrade i hamnen och kollade på alla tjusiga båtar. Jag kände lika när jag var i Smögen i somras. Vad är det för fel på värden när vissa kan ha det så himla bra i ett överflöd av pengar medan andra har inget alls? Det känns inte okej och är inte rättvist. Inte rättvist alls och på en fläck.

Tänker du och jag på hur priviligerade vi är? Är vi tillräckligt tacksamma för allt det vi faktiskt har? Gör vi något för att hjälpa andra?

Sådana tankar kommer till mig efter en Stockholmshelg..... typiskt mig.

utsikt från hotellet




fascinerad kille :) 


ett fint, soligt lördags Stockholm
hotelllyx


Kärlek! /ia

fredag 10 oktober 2014

En god gärning?

Förra året i april när jag flyttade hit till den här lägenheten så behövde ju Christoffer som bodde här då hjälp av någon som kunde ta hand om hans katter. Jag hade länge drömt om att skaffa katt i nästa boende jag skaffade, så när vi båda upptäckte varandras behov så kändes det rätt självklart att tacka ja till erbjudandet om att ta hand om hans katter medan han var i Boden. Santos och Lyon. Och det var väl kärlek vid första ögonkastet måste jag erkänna.

Det som kändes lite frustrerande medan jag var 'kattvakt' var att jag själv inte kunde bestämma helt vad jag gjorde med dem. De här små kissemissarna har ju varit innekatter ändå från början, men jag, och de själva tror jag, var nog inte riktigt helt nöjda med att ha det så. De skrek vid dörren, smitning genom öppna fönster, rastlösa jamande katter och så vidare.
Jag tror de ville ut i det fria, jag tror det hör till katters natur. Och jag tänkte: om de var mina, då skulle de få gå ut.

Så kom den dagen då det blev klart att C. inte skulle flytta tillbaka till Falun, han sa upp lägenheten och vi fick förstahandskontrakt på den (jippi!) och erbjudandet att ta över katterna helt och hållet kom.
Roligt, men också med lite diskussion. Det skulle vara väldigt roligt att skaffa en egen kattunge att ta hand om och uppfostra från början, men jag hade ju redan fäst mig så för dessa vänner så att de skulle få lov att byta hem och ägare ytterligare en gång kändes inte riktigt ok. (Det här betyder att jag fick stor klump i magen och grät när M. tyckte att vi inte skulle ha dem och jag lyckades övertala honom att säga ja, hihi)

Och sagt som gjort. Katterna fick börja gå ut. Litegrann i början bara där jag höll koll på dem ute. Sedan allt mer och alltmer självständigt.
Under de två veckorna de semesterfirade i Baggbo i somras var i alla fall Santos ute i princip dygnet runt.

Nu går de ut och in som de vill. Eller ja, Lyon får vi slänga ut då och då för hon går inte ut så ofta frivilligt.
Men de verkar må bra av att få vara ute, bättre än innan, och det gläder mig så. De är lugnare när de väl är inne, verkar nöjda och tillfreds. Går inte runt och jamar och verkar oroliga.

Det känns gott i hjärtat.

Risken som finns, att de skulle bli påkörda, får jag väl tyvärr lära mig att leva med. Visst skulle jag få dåligt samvete då för att det var jag som släppte ut dem, men samtidigt tänker jag att de hellre kanske lever ett lyckligt, fritt kattliv i några år och i värsta fall blir påkörda (låt det gå fort utan lidande i så fall!) än att vara inne hela livet och inte helt trivas med det.






































kärlek! /ia