Jag är ju, som ni kanske vet, rätt intresserad av psykologi. Det är bland annat därför jag börjat plugga en distanskurs 'Introduktion till kognitiv beteendeterapi'.
Jag tycker också om att lyssna på olika poddar som berör sådana här ämnen, en favorit är 'Kropp & Själ', från SR P1. En podd som jag hittade i veckan och lyssnade några avsnitt på som jag också tyckte var bra är 'Graaf & Eberhard'. Den är med Magdalena Graaf (fast hon är inte med just nu med tanke på hennes äldsta sons tragiska bortgång) och David Eberhard som är specialist i psykiatri.
Hursomhelst. Jag lyssnade på några avsnitt och de var bra. Det som slog mig var en helt ny kunskap som de nämnde både i 'Kropp & Själ' i ett program om hur man blir av med tungt drogmissbruk, och i Eberhards podd. Hörde denna nya, och liknande kunskap, från två av varandra oberoende källor under samma vecka. Och eftersom det var väldigt intressant och nya tankar för mig så vill jag ta upp det på min lilla enkla blogg med.
Det handlade iallafall om stödet vid svåra perioder/motgångar i livet. Det ena om stödet vid försök till att bryta ett narkotikamissbruk, det andra om stödet i svår sorg. Det verkar som att vi (iallafall jag och många i allmänhet) tror att det måste till professionell hjälp när 'skadorna' är tillräckligt svåra, t.ex. ett tungt, långvarigt narkotikamissbruk eller vid en väldigt svår sorg, t.ex. när man har förlorat ett barn. Vi tänker att vi 'vanliga människor' i personens närhet som inte alls har någon psykiatrisk utbildning inte kan göra så mycket åt så svåra saker.
Jag kan tänka mig att vi jämför lite med den somatiska vården ('kroppsliga' vården i vardagligt språk), att vi till exempel själva kan hjälpa att sätta ett plåster på ett litet sår men är det tillräckligt stort och djupt måste vi till doktorn, vi vanliga människor kan ju liksom inte hjälpa någon med ett avancerat benbrott speciellt bra med ett litet plåster.
Men det funkar inte riktigt så inom psykologin, som jag förstod det av de här två reportagen iallafall. Visst kan det vara viktigt, bra och nödvändigt med professionell hjälp men att man ej får underskatta närståendes vikt av att hjälpa i svåra situationer. Man kan göra något! Till och med när någon nära är fast i ett tungt, tungt missbruk. Det visade sig i någon studie att många av de som lyckades med att komma ur ett drogberoende angav en vanlig medmänniska som den viktigaste orsaken.
De kanske träffade en kärlek som var värd att kämpa för, slutade för sina barns skull, fann en vuxen medmänniska som trodde på en och som man litade på. Det var alltså inte för att de fick sådan bra hjälp i terapi av något proffs, nej det var vanliga människor som fick dem att sluta. Och så kraftigt ett kemiskt drogberoende är kan nog inte vi som inte sysslat med det förstå. Häftigt med människor som klarar av att sluta tänker jag. Och häftigt att det var stöd av en vanligt medmänniska som hjälpte bäst. Något viktigt att tänka på för oss 'vanliga' tänker jag. Att vi inte ska underskatta vår roll och tror att bara ett proffs kan bota någon som är psykiskt sjuk eller mår dåligt, nä faktiskt att VI kan göra det genom att finnas där, fråga, stötta, tro på.
Vad har DU för erfarenheter av detta? Själv som sjuk eller som närstående? Berätta!
Visst har man väl hört och läst många gånger att det sociala nätverket är viktigt för att komma ur missbruk, depressioner etc. Men det här blev ändå en tankeställare för mig, att VI är så viktiga!
Då kanske jag inte behöver bli nån psykiatriker-tant ändå, utan bara vara en vanlig schysst människa. Dags att lägga ner plugget nu? ;) Hihi. Nä, kunskap om HUR man kan hjälpa är nog viktigt också.
Men till dig som inte har läst nått om detta eller inte tycker att de kan. Det viktigaste är att du finns där för den som mår dåligt. Det är något vi alla kan göra! Våga fråga hur det är, bara en sån sak kan betyda mycket för den som mår dåligt.
.JPG)
/er obildade hobbypsykolog. (så lita inte på det jag säger alltför mycket ;) )
kärlek! /ia
Jag tycker också om att lyssna på olika poddar som berör sådana här ämnen, en favorit är 'Kropp & Själ', från SR P1. En podd som jag hittade i veckan och lyssnade några avsnitt på som jag också tyckte var bra är 'Graaf & Eberhard'. Den är med Magdalena Graaf (fast hon är inte med just nu med tanke på hennes äldsta sons tragiska bortgång) och David Eberhard som är specialist i psykiatri.
Hursomhelst. Jag lyssnade på några avsnitt och de var bra. Det som slog mig var en helt ny kunskap som de nämnde både i 'Kropp & Själ' i ett program om hur man blir av med tungt drogmissbruk, och i Eberhards podd. Hörde denna nya, och liknande kunskap, från två av varandra oberoende källor under samma vecka. Och eftersom det var väldigt intressant och nya tankar för mig så vill jag ta upp det på min lilla enkla blogg med.
Det handlade iallafall om stödet vid svåra perioder/motgångar i livet. Det ena om stödet vid försök till att bryta ett narkotikamissbruk, det andra om stödet i svår sorg. Det verkar som att vi (iallafall jag och många i allmänhet) tror att det måste till professionell hjälp när 'skadorna' är tillräckligt svåra, t.ex. ett tungt, långvarigt narkotikamissbruk eller vid en väldigt svår sorg, t.ex. när man har förlorat ett barn. Vi tänker att vi 'vanliga människor' i personens närhet som inte alls har någon psykiatrisk utbildning inte kan göra så mycket åt så svåra saker.
Jag kan tänka mig att vi jämför lite med den somatiska vården ('kroppsliga' vården i vardagligt språk), att vi till exempel själva kan hjälpa att sätta ett plåster på ett litet sår men är det tillräckligt stort och djupt måste vi till doktorn, vi vanliga människor kan ju liksom inte hjälpa någon med ett avancerat benbrott speciellt bra med ett litet plåster.
Men det funkar inte riktigt så inom psykologin, som jag förstod det av de här två reportagen iallafall. Visst kan det vara viktigt, bra och nödvändigt med professionell hjälp men att man ej får underskatta närståendes vikt av att hjälpa i svåra situationer. Man kan göra något! Till och med när någon nära är fast i ett tungt, tungt missbruk. Det visade sig i någon studie att många av de som lyckades med att komma ur ett drogberoende angav en vanlig medmänniska som den viktigaste orsaken.
De kanske träffade en kärlek som var värd att kämpa för, slutade för sina barns skull, fann en vuxen medmänniska som trodde på en och som man litade på. Det var alltså inte för att de fick sådan bra hjälp i terapi av något proffs, nej det var vanliga människor som fick dem att sluta. Och så kraftigt ett kemiskt drogberoende är kan nog inte vi som inte sysslat med det förstå. Häftigt med människor som klarar av att sluta tänker jag. Och häftigt att det var stöd av en vanligt medmänniska som hjälpte bäst. Något viktigt att tänka på för oss 'vanliga' tänker jag. Att vi inte ska underskatta vår roll och tror att bara ett proffs kan bota någon som är psykiskt sjuk eller mår dåligt, nä faktiskt att VI kan göra det genom att finnas där, fråga, stötta, tro på.
Vad har DU för erfarenheter av detta? Själv som sjuk eller som närstående? Berätta!
Visst har man väl hört och läst många gånger att det sociala nätverket är viktigt för att komma ur missbruk, depressioner etc. Men det här blev ändå en tankeställare för mig, att VI är så viktiga!
Då kanske jag inte behöver bli nån psykiatriker-tant ändå, utan bara vara en vanlig schysst människa. Dags att lägga ner plugget nu? ;) Hihi. Nä, kunskap om HUR man kan hjälpa är nog viktigt också.
Men till dig som inte har läst nått om detta eller inte tycker att de kan. Det viktigaste är att du finns där för den som mår dåligt. Det är något vi alla kan göra! Våga fråga hur det är, bara en sån sak kan betyda mycket för den som mår dåligt.
/er obildade hobbypsykolog. (så lita inte på det jag säger alltför mycket ;) )
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar