Jag vet inte om jag skrivit ett inlägg, eller tänkt att göra det, om vikten att lära sig hantera negativa tankar, ångest, jobbiga känslor, istället för att tro att det går att undvika dem helt.
När jag hade mina ätstörningar hade jag ju mycket ångest och jobbiga tankar, och jag är jätteglad och tacksam att det inte är så nu. Däremot, bara för att jag är frisk så innebär det ju inte att jag aldrig har tankar som är jobbiga, eller nån liten släng av 'lätt ångest', eller vad man ska kalla det. Jag tror att många av oss har föreställningen att bara för att man är frisk och inte har några stora problem och sorger i livet, så skall man känna positiva känslor hela tiden. Alltid vara glad, aldrig må dåligt.
Men vi funkar inte så! Det är helt normalt att ibland känna sig lite ledsen, orolig, fundera på något jobbigt, känna ett lätt tryck över bröstet av sorg... Normalt!. Däremot hur man agerar och tänker kring detta går ju att lära sig hantera: skjuta bort, förstora upp det, bli rädd, få panik eller acceptera det, veta att det går över, känna sig okej med att vara lite ledsen ibland.
Jaha ja. Det var ju mina tankar och min teori och då var det så himla kul nu när jag börjat plugga KBT och läste en bok inom ämnet då författaren (Anna Kåver) nästan beskriver exakt det jag skrivit om ovan och tänkt ut själv av mina livserfarenheter. Så då var jag ju inte helt fel ute när till och med välutbildade psykologer tänker samma sak.
Och för intresserade, och för att ni ska se att jag har vetenskapligt belägg för det jag säger (om ni liksom inte litar på bara mig, hehe) så tänkte jag berätta lite om vad det är hon skriver angående känslor och tankar. Skitintressant tycker jag som är intresserad av psykologi, haka på om ni vill:
Känslorna, även de negativa, har en viktig funktion då de hjälper oss att navigera rätt i tillvaron. Känslor som t.ex. rädsla har historiskt sätt räddat oss från många faror, det lär oss ju att fly från det vi är rädd för, och därmed, ibland, rädda vårat liv. Problemet blir när vårat system 'överreagerar' så att vi tolkar sådant som vi faktiskt inte behöver vara rädda för i dagens samhälle som något farligt, och vi får tankarna, känslorna och de fysiska reaktionerna från detta (t.ex. panikångest).
"Vårt förhållningssätt till våra känslor har en påtaglig inverkan på hur vi mår. Hur beredda är vi att känna obehag och negativa känslor? Måste vi till varje pris bekämpa och få bort sådana känslor? Å ena sidan kan naturligtvis starka känslor skapa starkt lidande, å andra sidan är de viktiga drivkrafter i tillvaron. De gör oss ju beredda att skrida till handling för att uppnå något som är viktigt för oss. Enligt min erfarenhet är detta en förvånansvärt ny insikt för många patienter. Känslor är för dem något irriterande, hindrande, ovidkommande eller i bästa fall något som sätter lite pikant färg på tillvaron. För en del patienter är känslor fruktansvärt plågsamma. Inte sällan hör jag önskningar av typen 'Gör mig till en teflonpanna där allting bara rinner av!'
När vi lider är det svårt att betrakta känslor som hjälpande drivkrafter till ett fungerande liv. Detta kan ibland grunda sig i en uppfattning om att det normala och 'friska' är att befinna sig i en konstant känsla av lugn, harmoni och lycka.
Även om vi inte befinner oss i konstant lidande, så kan känslosvackor upplevas som något sjukt, konstigt och avvikande.
I diskussioner med patienter om känslor och känslors funktion uppstår lätt en frustration vid insikten om att alla känslor fyller viktiga funktioner och att de är svåra att eliminera. För många patienter är det också svårt att förstå att alla människor känner obehag och ångest i sina liv. Det syns bara inte utanpå.
Istället för att inleda ett krig mot känslorna för att ta död på dem, blir utmaningen hur vi ska kunna acceptera dem, reglera dem och agera klokt på dem." (A. Kåver)
Ja men där ser ni ju. Precis som jag tänkt ju, bara att ett 'proffs' skrivit en bok om det. Man kanske borde bli psykiatriker ändå? Hehe.
Nä, men seriöst, jag tror att ovanstående är OERHÖRT viktigt. Hur många är vi inte som tror att 'alla andra' aldrig känner ångest och obehag? Vi visar ju oftast den lyckliga sidan utåt, våra inre monster vill vi inte så gärna skylta med. Men alla har dem, i mer eller mindre utsträckning. Det är meningen att vi ska känna, det är inte farligt.
När jag hade mina ätstörningar hade jag ju mycket ångest och jobbiga tankar, och jag är jätteglad och tacksam att det inte är så nu. Däremot, bara för att jag är frisk så innebär det ju inte att jag aldrig har tankar som är jobbiga, eller nån liten släng av 'lätt ångest', eller vad man ska kalla det. Jag tror att många av oss har föreställningen att bara för att man är frisk och inte har några stora problem och sorger i livet, så skall man känna positiva känslor hela tiden. Alltid vara glad, aldrig må dåligt.
Men vi funkar inte så! Det är helt normalt att ibland känna sig lite ledsen, orolig, fundera på något jobbigt, känna ett lätt tryck över bröstet av sorg... Normalt!. Däremot hur man agerar och tänker kring detta går ju att lära sig hantera: skjuta bort, förstora upp det, bli rädd, få panik eller acceptera det, veta att det går över, känna sig okej med att vara lite ledsen ibland.
Jaha ja. Det var ju mina tankar och min teori och då var det så himla kul nu när jag börjat plugga KBT och läste en bok inom ämnet då författaren (Anna Kåver) nästan beskriver exakt det jag skrivit om ovan och tänkt ut själv av mina livserfarenheter. Så då var jag ju inte helt fel ute när till och med välutbildade psykologer tänker samma sak.
Och för intresserade, och för att ni ska se att jag har vetenskapligt belägg för det jag säger (om ni liksom inte litar på bara mig, hehe) så tänkte jag berätta lite om vad det är hon skriver angående känslor och tankar. Skitintressant tycker jag som är intresserad av psykologi, haka på om ni vill:
Känslorna, även de negativa, har en viktig funktion då de hjälper oss att navigera rätt i tillvaron. Känslor som t.ex. rädsla har historiskt sätt räddat oss från många faror, det lär oss ju att fly från det vi är rädd för, och därmed, ibland, rädda vårat liv. Problemet blir när vårat system 'överreagerar' så att vi tolkar sådant som vi faktiskt inte behöver vara rädda för i dagens samhälle som något farligt, och vi får tankarna, känslorna och de fysiska reaktionerna från detta (t.ex. panikångest).
"Vårt förhållningssätt till våra känslor har en påtaglig inverkan på hur vi mår. Hur beredda är vi att känna obehag och negativa känslor? Måste vi till varje pris bekämpa och få bort sådana känslor? Å ena sidan kan naturligtvis starka känslor skapa starkt lidande, å andra sidan är de viktiga drivkrafter i tillvaron. De gör oss ju beredda att skrida till handling för att uppnå något som är viktigt för oss. Enligt min erfarenhet är detta en förvånansvärt ny insikt för många patienter. Känslor är för dem något irriterande, hindrande, ovidkommande eller i bästa fall något som sätter lite pikant färg på tillvaron. För en del patienter är känslor fruktansvärt plågsamma. Inte sällan hör jag önskningar av typen 'Gör mig till en teflonpanna där allting bara rinner av!'
När vi lider är det svårt att betrakta känslor som hjälpande drivkrafter till ett fungerande liv. Detta kan ibland grunda sig i en uppfattning om att det normala och 'friska' är att befinna sig i en konstant känsla av lugn, harmoni och lycka.
Även om vi inte befinner oss i konstant lidande, så kan känslosvackor upplevas som något sjukt, konstigt och avvikande.
I diskussioner med patienter om känslor och känslors funktion uppstår lätt en frustration vid insikten om att alla känslor fyller viktiga funktioner och att de är svåra att eliminera. För många patienter är det också svårt att förstå att alla människor känner obehag och ångest i sina liv. Det syns bara inte utanpå.
Istället för att inleda ett krig mot känslorna för att ta död på dem, blir utmaningen hur vi ska kunna acceptera dem, reglera dem och agera klokt på dem." (A. Kåver)
Ja men där ser ni ju. Precis som jag tänkt ju, bara att ett 'proffs' skrivit en bok om det. Man kanske borde bli psykiatriker ändå? Hehe.
Nä, men seriöst, jag tror att ovanstående är OERHÖRT viktigt. Hur många är vi inte som tror att 'alla andra' aldrig känner ångest och obehag? Vi visar ju oftast den lyckliga sidan utåt, våra inre monster vill vi inte så gärna skylta med. Men alla har dem, i mer eller mindre utsträckning. Det är meningen att vi ska känna, det är inte farligt.
Lite egentagna bilder på det, från Falu Koppargruva:
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar