Förra året i april när jag flyttade hit till den här lägenheten så behövde ju Christoffer som bodde här då hjälp av någon som kunde ta hand om hans katter. Jag hade länge drömt om att skaffa katt i nästa boende jag skaffade, så när vi båda upptäckte varandras behov så kändes det rätt självklart att tacka ja till erbjudandet om att ta hand om hans katter medan han var i Boden. Santos och Lyon. Och det var väl kärlek vid första ögonkastet måste jag erkänna.
Det som kändes lite frustrerande medan jag var 'kattvakt' var att jag själv inte kunde bestämma helt vad jag gjorde med dem. De här små kissemissarna har ju varit innekatter ändå från början, men jag, och de själva tror jag, var nog inte riktigt helt nöjda med att ha det så. De skrek vid dörren, smitning genom öppna fönster, rastlösa jamande katter och så vidare.
Jag tror de ville ut i det fria, jag tror det hör till katters natur. Och jag tänkte: om de var mina, då skulle de få gå ut.
Så kom den dagen då det blev klart att C. inte skulle flytta tillbaka till Falun, han sa upp lägenheten och vi fick förstahandskontrakt på den (jippi!) och erbjudandet att ta över katterna helt och hållet kom.
Roligt, men också med lite diskussion. Det skulle vara väldigt roligt att skaffa en egen kattunge att ta hand om och uppfostra från början, men jag hade ju redan fäst mig så för dessa vänner så att de skulle få lov att byta hem och ägare ytterligare en gång kändes inte riktigt ok. (Det här betyder att jag fick stor klump i magen och grät när M. tyckte att vi inte skulle ha dem och jag lyckades övertala honom att säga ja, hihi)
Och sagt som gjort. Katterna fick börja gå ut. Litegrann i början bara där jag höll koll på dem ute. Sedan allt mer och alltmer självständigt.
Under de två veckorna de semesterfirade i Baggbo i somras var i alla fall Santos ute i princip dygnet runt.
Nu går de ut och in som de vill. Eller ja, Lyon får vi slänga ut då och då för hon går inte ut så ofta frivilligt.
Men de verkar må bra av att få vara ute, bättre än innan, och det gläder mig så. De är lugnare när de väl är inne, verkar nöjda och tillfreds. Går inte runt och jamar och verkar oroliga.
Det känns gott i hjärtat.
Risken som finns, att de skulle bli påkörda, får jag väl tyvärr lära mig att leva med. Visst skulle jag få dåligt samvete då för att det var jag som släppte ut dem, men samtidigt tänker jag att de hellre kanske lever ett lyckligt, fritt kattliv i några år och i värsta fall blir påkörda (låt det gå fort utan lidande i så fall!) än att vara inne hela livet och inte helt trivas med det.
Det som kändes lite frustrerande medan jag var 'kattvakt' var att jag själv inte kunde bestämma helt vad jag gjorde med dem. De här små kissemissarna har ju varit innekatter ändå från början, men jag, och de själva tror jag, var nog inte riktigt helt nöjda med att ha det så. De skrek vid dörren, smitning genom öppna fönster, rastlösa jamande katter och så vidare.
Jag tror de ville ut i det fria, jag tror det hör till katters natur. Och jag tänkte: om de var mina, då skulle de få gå ut.
Så kom den dagen då det blev klart att C. inte skulle flytta tillbaka till Falun, han sa upp lägenheten och vi fick förstahandskontrakt på den (jippi!) och erbjudandet att ta över katterna helt och hållet kom.
Roligt, men också med lite diskussion. Det skulle vara väldigt roligt att skaffa en egen kattunge att ta hand om och uppfostra från början, men jag hade ju redan fäst mig så för dessa vänner så att de skulle få lov att byta hem och ägare ytterligare en gång kändes inte riktigt ok. (Det här betyder att jag fick stor klump i magen och grät när M. tyckte att vi inte skulle ha dem och jag lyckades övertala honom att säga ja, hihi)
Och sagt som gjort. Katterna fick börja gå ut. Litegrann i början bara där jag höll koll på dem ute. Sedan allt mer och alltmer självständigt.
Under de två veckorna de semesterfirade i Baggbo i somras var i alla fall Santos ute i princip dygnet runt.
Nu går de ut och in som de vill. Eller ja, Lyon får vi slänga ut då och då för hon går inte ut så ofta frivilligt.
Men de verkar må bra av att få vara ute, bättre än innan, och det gläder mig så. De är lugnare när de väl är inne, verkar nöjda och tillfreds. Går inte runt och jamar och verkar oroliga.
Det känns gott i hjärtat.
Risken som finns, att de skulle bli påkörda, får jag väl tyvärr lära mig att leva med. Visst skulle jag få dåligt samvete då för att det var jag som släppte ut dem, men samtidigt tänker jag att de hellre kanske lever ett lyckligt, fritt kattliv i några år och i värsta fall blir påkörda (låt det gå fort utan lidande i så fall!) än att vara inne hela livet och inte helt trivas med det.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar