lördag 28 februari 2015

Presentation av modellkungen

Hej lördag!

Mitt namn är Santos och jag är Ias favoritpojke, ja tillsammans med husse då, och en av hennes allra bästa vänner. Jag är mjuk och gosig (ia brukar skämta med M. om att om hon vill krama någon som är lite rund och go och fluffig får det bli mig, M. är bara muskler utanpå ben, inte mycket hull på den kroppen inte :) ) Fast jag gillar speciellt att ligga på Ms. mage när vi ser på film, på den där stora, stora duken på väggen de skaffat sig.

Här är jag, ute i snön och leker, det tycker jag om! Visst är jag ganska stilig?

Ia har varit våran, min och syrrans, matte i snart två år nu och det jag nog gillar bäst med henne är att hon är så lättcharmad (lättlurad alltså, men säg det inte så att hon hör ;) ) När jag, modell-katten, kollar på henne med mina stora, fina (om jag får säga det själv), kattögon och stryker mig mot hennes ben med min mjuka, fluffiga kropp så har hon väldigt svårt att säga nej till mig. Och svårt att bli arg på mig, vem kan bli arg på mig liksom? 
Så att klösa på Ia och Mickes soffa, sova i sängen, ibland springa rakt över matbordet, håra ner mest överallt.... det kommer man enkelt undan med om man är såhär fin som jag är.

En annan favoritsysselsättning är att lägga sig på tangentbordet när de sitter vid datorn och ställa sig framför skärmen. Vadå, är det så konstigt att man vill va i centrum för uppmärksamheten eller? Den där datorn är mest bra för att den blir så varm och skön att ligga på när den är igång. Annars är påsar och kartonger favoritställen också, eller när någon packar en väska för att åka bort... Då får de med sig ett minne av mig med alla mina hårstrån som jag lämnar kvar på deras kläder.

Jag fyller fem år i sommar och bor alltså här på Mormorsgatan tillsammans med min tvillingsyster Lyon. Fast hon beter sig ofta som ett småbarn tycker jag, vild och lat på samma gång och ibland undrar vi allihop om hon kanske inte har någon bokstavskombination... Men jag älskar henne ändå förstås, speciellt när hon slickar min päls. När vi är hungriga båda två låter jag alltid henne äta först.... så kanske man kan få lite lugn och ro sen.

I somras när matte Ia tog över oss helt så började hon släppa ut oss ur lägenheten. Milda makter! Att ha varit innekatt och sen få upptäcka hela stora vida världen (ett kvarter på Elsborg alltså) är en häftig känsla. Jag känner mig som kung över gatan! Ja, förutom den gången i början då när två andra stora kattpojkar överföll mig och jag fick ont i benet i flera dagar efteråt...Hmmpf! Det var inte roligt, men man är ju ingen fegis så såklart vågade jag mig ut igen. Jag älskar att vara ute!
Lillsyrran får man lov att nästan kasta ut men jag går gärna ut frivilligt flera gånger om dagen. Varför bajsa på en låda i badrummet när man kan göra det ute i naturen liksom?

Fast sen när jag kommer in igen, då är jag trött, trött, trött. Ia och Micke tycker jag är som en gammal gubbe...Hmm., ska de säga! Ja, inomhus då sover jag mest. Och sover, och sover lite till.
Jag tycker om att mysa också, och bli klappad på, både på magen, mellan tramdynorna och allra, allra helst under hakan.
Har man riktigt tur och Ia har jobbat natt, då får man till och med sova med henne i sängen. Det är för att Micke inte är hemma och ser det, han försöker vara lite strängare på det där med uppfostran och att inte håra ner i sängen och soffan... Men vet ni vad, jag är på stor väg att hel-charma honom också.
Ni ska få se, ingen kan säga nej till mig, Santoskatten.


Kärlek! / Santos (världens finaste katt!)

torsdag 26 februari 2015

Timmar av guld

Vänskap är något sjukt viktigt och värdefullt. Idag prioriterade jag timslånga samtal före träning. Känner mig stolt över mitt val (och så har jag ju lite ont i halsen också :( och superträningsvärk efter power-hour passet igår).

När timmarna flyger förbi fastän man 'bara' sitter och pratar, om allt mellan himmel och jord: relationer, inredning, jobb, familj, uppväxt, framtid m.m - då vet man att man upplever något som kan kallas kvalitetstid och fin vänskap.
Jag älskar att prata, tu man hand och djupa samtal, att lyssna och analysera. En riktig favoritsysselsättning faktiskt.

Ja, vänskap är minst sagt guld värt.
Jag tackar Gud idag för tid, samtal, vänskap.

Att välja fokus

Falun


Kärlek! /ia

onsdag 25 februari 2015

Famla fint om ätstörningar

På tal om ångest kring vikt och ätstörningar och sånt där, tycker jag absolut ni ska läsa det här inläget. Så himla bra.
Ni får ett smakprov, en del, för att se hur himla bra hon skriver om det. Men gå in och läs hela inlägget själv vettja!

Men män drabbas också. Kanske är det lätt att glömma med tanke på att den bild som för många målas upp när ätstörningar kommer på tal, är en extremt mager tjej som man antar har gått vilse på sin jakt efter en smal kropp. Det är ingen sann bild, för stor del av de sjuka är inte ens underviktiga, men synen leder till att personer som mig inte vågar berätta om sin situation eftersom de tror att folk kommer tycka att man inte är tillräckligt smal för att vara sjuk.

Men det är inte konstigt att så många tror att det enbart handlar om en vilja att bli smal, när stor del av sjukvården till och med verkar tro det. Många nekas nämligen vård trots sjukdom, just eftersom de inte är ”tillräckligt underviktiga”. Det är inte konstigt att så många tror att det handlar om en form av fåfänga som gått till det extrema, med tanke på att okunskapen är så stor. Det är inte konstigt, men det är inte heller sanningen.

Sanningen är att det hela är så mycket mer komplext än så. Det handlar egentligen inte alls så mycket om vikten och det måste man förstå, men dagens skönhetesideal leder inte direkt dit vi vill nå. När samhället skriker att smalhet är lika med lycka, kan man om man lever i en värld som av andra anledningar snurrar för fort, luras att tro att självsvält är enda vägen till lyckan. Och när man kommit till en punkt då man av andra anledningar har en självkänsla som är nästintill obefintlig och man tror att man inte har något som helst värde, växer förhoppningen om att man om man blir smal i alla fall kan få ett litet korn av värde. Ett litet korn som möjligtvis kan få självföraktet att minska något.

Men att ta sig ur detta mörker är inte lätt, och som jag i början försökte illustrera, så är det extra svårt när rösten inombords inte ens är ensam om att skrika att livet inte kan vara bra om man inte är tillräckligt smal. Det är inte ”bara att börja äta”, men tyvärr verkar många tro det och därför förminskas problemen. Sanningen är att trots att en utav de största angelägenheter som en med en ätstörning har är att ha kontroll, så är det just vad man inte har när sjukdomen grott sig in i kroppen, för då dominerar och demolerar demonerna.


Författaren till denna text: www.famlafint.blogg.se


Hon sätter orden på pricken så bra, det stämmer precis. Och även om jag inte är  sjuk nu, så hade det kunnat vara mina egna ord för några år sedan. Det handlar om demoner och helt förvridna tankar, det handlar om dålig självkänsla, självinsikt och ett stort självförakt. Det handlar om att tycka sig vara förtjänt av lidande och en rädsla för att inte vara perfekt. Det handlar om att vilja bli sedd och älskad.
Tänk på det om ni träffar någon person med ätstörningar, allt ovanstående är minst lika viktigt att jobba med som att försöka övertala någon att ta en kaka till efterrätt.

Kärlek! /ia

måndag 23 februari 2015

Sjukt otippat, sjukt glad

I helgen har jag jobbat, tränat lite, träffat tjejerna, myst med Mikael och sånt, så någon tid för bloggning har inte riktigt funnits.

Och ja, sen igår var jag efter jobbet med och hjälpte till lite på Centrumkyrkans café, en del av VM-kyrkan Falun.

Där hände något häftigt/märkligt/sjukt otippat som gjorde mig SÅ glad, och ganska pirrig.
En klasskompis från gymnasiet, som jag inte sett sen dess, alltså på ca åtta år, kommer in i kyrkan. Jag blir lite paff, vi känner igen varandra och börjar prata, hon frågar om jag brukar gå till kyrkan och så. Av det jag minns av denna person sen gymnasiet är hon en av de mest otippade jag skulle träffa i en kyrka, men det visar sig att denna tjej blivit kristen för nått år sen och nu pluggar till pastor (!) (Och dessutom går på samma skola i  Stockholm som där jag gjorde mitt bibelskoleår - vilket sammanträffande!)
En riktigt festig och flummig, men sprudlande glad tjej som nu strålade ännu mycket mer än förr, med en mogenhet och ett djup som inte funnits där förut.

Och just att det är så otippat gör mig SÅ glad, för det visar liksom på Guds storhet, att han kan göra så mycket mer än vad vi kan tänka. Vi människor begränsar oss, har förutfattade meningar, har en sådan svag tro. Men Han tror på oss och han älskar oss och han kan göra saker som vi själva inte ens hade kunnat drömma om. (Och då menar jag ju såklart ännu större saker än detta!)
Men för mig var det en sådan uppmuntran om att Gud verkar så långt utanför de ramar jag begränsat honom till. Ingenting är omöjligt för Gud.
Och ingenting är omöjligt för den som tror.



Imorgon är jag ledig och ska gå min första, och eventuellt enda, dag på Skid-VM. Med förhoppning om att få heja fram Charlotte Kalla till ett guld, och med förhoppning att få uppleva den där fantastiska stämningen alla pratar om.

Kärlek! /ia

lördag 21 februari 2015

Min tro del 2; att bli medlem i en frikyrkoförsamling

Nu tänkte jag skriva del 2 i berättelsen om min tro, och då tänkte jag berätta om hur det kommer sig att jag är aktiv och medlem i en frikyrkoförsamling, och varför jag är med i just Centrumkyrkan Falun.  (Del 1, om hur det började, kan ni läsa här.)

Ja, som jag skrev i första delen var det när jag var ca 12-13 år som jag bestämde mig för att bli en kristen. Under högstadiet var jag inte speciellt ofta i kyrkan, följde med mamma på nått möte nån gång ibland och nån enstaka gång följde jag med en bekant på nått ungdomsmöte i Falun. Men mer än så var det inte, och jag kunde ibland känna att jag saknade att ha gemenskap med andra, framförallt unga, kristna.
Det som var fördelen med detta, och som jag kommer skriva om mera i ett annat inlägg, är att eftersom jag inte var till kyrkan så ofta så fick jag lov att få min input, bygga min tro, på något annat. Min tro överlevde och växte tack vare att jag läste Bibeln,nästan varje kväll. På så sätt lärde jag mig bygga min tro på vaddet står i Bibeln och inte på vad andra människor sa till mig.

När jag började gymnasiet och därmed flyttade min skolgång från lilla Bjursås in till Falun, stora staden, haha, så hade jag bestämt mig för att även börja gå på någon av frikyrkornas ungdomssamlingar som de hade på fredagskvällar.
Att det blev just den kyrkan det blev, och där jag sedan blev kvar, var mest en 'slump' (eller Guds vilja?). Centrumkyrkan låg nära busshållplatsen så det passade ju bra tyckte jag. Blev väldigt bra mottagen från första stund, så då stannade jag kvar, och i hela gymnasietiden var jag en trogen deltagare på fredagskvällarna, och nån gång ibland på nån söndagsgudstjänst, byggde kontakter och fick många fina vänner.  Nån sommar var jag med på nått sommarläger samt den kristna festivalen Frizon.

I 20-års åldern och efter ett och ett halvt år på högskolan i Falun med plugg till sjuksköterska så kände jag att jag var i stort behov av miljöombyte, för att bryta gamla dåliga vanor. Jag hade det tufft med vikten, maten och träningen, hade gjort slut med en kille som jag kände inte var rätt för mig, ville komma ifrån en livsstil som jag inte kände att jag riktigt trivdes med. För trots kyrkans varma mottagande kanske jag inte hade mina allra, allra närmsta vänner där och istället rycktes jag med i fest- och kroglivet.
Därför ansökte jag våren-09 om studieuppehåll och började till hösten -09 på Betel, en Bibelskola i Stockholm. En chans att komma ifrån lilla Bjursås, få flytta hemifrån och komma till storstaden. En chans att slippa högskolestressen och istället få plugga på folkis, fördjupa sig i bibelkunskap och bo i korridor, en gemenskap med andra kristna som jag så väl behövde då.
Det var ett kanon år som kom att betyda mycket för mig även i framtiden.

Efter detta fördjupningsår kändes det som ett naturligt nästa steg att gå med som medlem i församlingen och för mig att även vuxendöpa mig, ett krav för att få bli medlem i en pingstförsamling. Det kändes även bra och som ett viktigt steg för mig, när jag döptes som liten plutt-bäbis så var det ju inte jag själv som valde det. Men i augusti -10 så var det dags. Ett dop som för mig innebar ett val och ett löfte, att gå den här vägen livet ut. Då hade jag liksom bestämt mig på riktigt att nu följer jag det här, nu tror jag på det här, nu vill jag vara medlem i en kristen församling och vara med i det arbetet som de utför. Att vara en deltagare, inte bara en passiv åskådare till tron.

Att vara med i en församling innebär för mig att jag inte står ensam utan faktiskt har en hel, stor familj som jag får vara en del av. Att vi står tillsammans, arbetar tillsammans, puschar och stöttar varandra.

Ja så gick min vidare vandring och de besluten till. Fler delar följer! :)



Kärlek! /ia

torsdag 19 februari 2015

Vikångest light - för ingen är perfekt.

Det är enkelt att säga att man är frisk och fri från vikt/matångest när allt flyter på. När man äter som man vill, träningen går bra och man inte går upp i vikt, eller går ner, trots att man äter, fikar, mumsar på godis då och då.

Jag väger mig i princip varje dag. Jag tänker att jag gör det för att motverka viktångesten, för har jag kontroll så är jag nöjd. Jag tänker att då kan jag 'stoppa det i tid' om jag ser att jag börjar gå upp i vikt istället för att aldrig väga mig och sen helt plötsligt en dag få värsta chocken för att jag gått upp mycket i vikt, utan att ha märkt det.
Jag har tyckt, och tycker väl att det här är en bra metod. En bra metod när det går bra (sen hur 'friskt' det är att ha sån här kontroll på sig själv, det går väl att diskutera, men jag tycker om att ha koll).


Hursomhelst, det går bra medan det går bra. Det är sen när det går dåligt som man verkligen får fråga sig själv hur hel-frisk man är, det är då man får kämpa med sig själv, sina tankar och faktiskt ha modet att våga rannsaka sig själv.
När man (jag, alltså) går upp i vikt, vilket jag då med mina kontrollmetoder märker direkt, då är det jobbigt. Fortfarande jobbigt. Då kommer tankarna, frustrationen, äckelkänslan inför sig själv.
Inte lika starkt som förut när jag var sjuk, jag låter det inte ta över och jag kan kontrollera mig själv att inte göra nått dumt.... men ändå, de fula tankarna ploppar upp. Rädslan att fortsätta gå upp i vikt, viljan att vara liten, nätt smal och känslan av misslyckande när det inte går.... det finns där.
Att känna sig nedstämd, stressad, orolig och inte kunna fokusera tankarna på annat håll vid en liten viktuppgång.... den känslan finns ibland kvar.

MEN, som sagt, såklart finns stora skillnader från då. Jag börjar inte banta när jag går upp i vikt, jag hoppar inte över mål, jag undviker inte sociala kontakter som innebär fika/mat, jag får inte världsångest och börjar hyperventilera och gråta. Så ja, jag har kommit långt.
Men att matångesttankarna ändå kan flytta in och bo i mitt huvud, det stör mig.


Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig eller vara orolig för mig. Det behövs inte, det är som sagt klart hanterbart.
Jag skriver för att visa att ingens liv är perfekt, att gamla skador i själen kan ta lång, långt tid att reparera, men att man inte behöver känna sig dålig för det. Jag skriver för att visa att alla människor har upp och ner perioder, och att man inte alltid måste må så himla bra jämt, att alla har dagar av grubbel, vemod och 'fultankar'. Jag skriver för att visa att jag inte alltid är stark och nån superwoman som liksom inte har några 'ärr' kvar efter mina år med ätstörningar.
Ibland är vi svaga, trötta och sköra. Det är inte alltid den bilden som visas upp på sociala medier direkt.
Så om det är nån som är arg och ledsen på sig själv för sina dåliga tankar så kan jag bara säga: syster, eller broder, jag känner likadant. Jag är inte heller alltid stark och duktig. Ibland trillar jag tillbaka i gamla tankar.

Men kom ihåg: Var snälla mot er själva kära vänner!

Och vi avslutar med en skön bild på det - känner ni igen dilemmat? ;) Hihi

Kärlek! /ia

onsdag 18 februari 2015

En vän på Hawaii

När vi var på Hawaii fann vi oss en liten vän. Eller ja, hen var allas vän, låg så lugnt på stranden och solade och chillade medan alla sprang runt och fotade. En riktig livsnjutare!

Det var häftigt att se, varje dag när vi var vid Puena Point och surfade så var de rätt rejält stora havssköldpaddorna, turtlisarna (som vi kallade dem), där. Guppade runt i havet och stack upp sina huvuden då och då bland surfbrädorna, eller som här, låg och solade lite.

En stor, lat, fin "turtel"

God dag!
En av få bilder på oss tillsammans på semestern. Och stor-turtlen.




Coolingen ;)
Surfers










Vila




Solnedgång. Och hejdå för denna gång.


Kärlek! /ia













































































måndag 16 februari 2015

Min tro, del 1: Början.

Att jag är troende framgår väl en del i den här bloggen, men lite mera hur det gick till, vad det innebär, vad jag tror på och sådant kanske jag inte skrivit jättemycket om här - Så tänkte göra en liten 'artikelserie' där jag i olika blogginlägg framöver försöker förklara min tro litegrann,  t.ex. hur jag började tro, vad min tro betyder för mig, hur jag får min tro att överleva och växa, hur mitt vardagsliv påverkas av min tro och så. Hur låter det?
Sen vore det jättekul OM någon undrar något så kan ni slänga in frågor och jag svarar så gott jag kan.

Så det första jag tänkte skriva lite om (men försöka fatta mig kort - annars kan ju jag skriv hur mycket som helst ;) ) är lite om hur min tro föddes, kom till, bakgrunden till att jag idag kallar mig kristen.



Jag föddes in i en familj där min mamma är troende, och när jag var liten så gick jag på kyrkans barntimmar, var till Svenska Kyrkan på gudstjänster vissa söndagar och hemma bad vi Gud som haver till aftonbön, och läste ur barnens Bibel ibland på kvällarna. Så man kan väl säga att jag fick med mig tron på Gud med modersmjölken, att det fanns en Gud som man kunde be till var liksom helt naturligt och ingenting jag direkt reflekterade över. (Vad jag minns nu iallafall, vad minns man egentligen från sin barndom?).
Jag minns att jag tyckte det var rätt spännande att följa med till kyrkan, speciellt när man fick ge en peng i kollekten eller när prästen tog fram alla barn på mattan längst fram i kyrkan och han satt och pratade med oss.

Ja sen när man började bli äldre, i skolåldern sådär, så förstod man väl att alla inte var uppfostrade som jag, att inte alla tog tron på Gud som en självklar sanning och så... ändå bevarade jag min barndomstro på Gud, och genom kyrkan och hemma hade jag nog lärt mig en del om Jesus, bibeln och berättelserna som stod i den.

I mellanstadiet kom jag in i en period där jag inte ville tro längre, men jag gjorde det ändå även fast jag inte ville, hehe. Jag hade förstått att att leva som kristen var något annorlunda, något som de flesta inte gjorde och vissa tyckte var fel, konstigt, töntigt. Och jag ville inte vara annorlunda, jag ville leva ett liv precis som alla andra både då som 11-åring men också som vuxen. Jag ville inte ha en kristen tro som kunde leda till bråk, t.ex. inom en familj, eller att man stötte sig med vad majoriteten tyckte, eller att man fick lov att leva sitt liv på ett visst sätt med vissa 'regler'.
Men trots att jag nog inte ville, så dog aldrig tron helt.

Fram emot sexan, och speciellt sommarlovet mellan sexan och sjuan och början av sjuan upplevde jag något som nog kan kallas av någon form av 'livskris'. Kanske var det tonåren, hormonerna, kanske var det att mamma och pappa bråkade ovanligt mycket den perioden, kanske var det att börja bli vuxen.... men jag mådde dåligt. Och det kändes som om Gud sökte mig... men jag ville verkligen INTE, inte inte släppa in honom i mitt liv.. Han knackade på dörren till mitt hjärta, men jag trodde det skulle bli jobbigt, tråkigt och fullt av problem med att släppa in honom. Det kändes som jag redan bar på en ryggsäck full av tunga stenar, och jag ville inte fylla på den mer med en 'jobbig' tro.

Men när jag tillslut kapitulerade, sa 'Okej då Gud, jag tror på dig, du får flytta in i mitt hjärta, jag vill följa dig, hela livet, vad det än kostar,' då var det som om den där tunga ryggsäcken föll av från mina axlar. Jag blev så lätt, så glad, kände att allt i livet kunde få vara så tufft det ville, för jag hade Gud och kunde lita på honom och be till honom. Jag behövde inte längre vara rädd för döden och inte heller längre rädd för det här livet. 10 kg lättare, 100% gladare. (På kyrkspråk är det väl det här som skulle kallas att bli 'frälst' - man tackar ja till Guds inbjudan.)

Ja så gick det till. Så man kan säga att det var som 12-13åring jag beslutade mig att jag ville bli kristen.
Hur det hela utvecklade sig sen, hur det kom sig att jag började gå till just den kyrka jag gjorde, varför jag kom att gå bibelskola och döpa mig, mer om det i kommande inlägg.
Cliffhanger, hahha ;D




Kärlek! /ia 

Gröt, i hjärnan och på tallriken.

Hej Måndag!
Idag har jag en sån där trött dag. Inte trött som i att jag sovit för lite utan trött som i att jag inte har direkt lust med nånting och det mesta känns lite oinspirerat och motigt. Har jobbat hela helgen och det har varit rätt stressigt, så det kanske har sin naturliga förklaring med den här geggamojjan i hjärnan idag?
Ni kanske känner igen känslan när man innan en ledig dag är superpepp och tänker att då ska man hinna göra massa saker, och man är så inspirerad till att ta tag i olika grejer. Och sen, när den lediga dagen väl kommer, då låter man bara timmarna gå utan att få nånting vettigt gjort. Och det man var inspirerad inför, till exempel att blogga, det känns också rätt motsträvigt och tungt.
Uhu! Klagotjejen här, men man får ha sådana dagar ibland va?
Jag har iallafall tvättat en tvätt idag och dammsugit hela lägenheten, så nått har jag väl uträttat ändå. Dags att lägga sig på soffan och bara vara trött nu?


I lördags var jag inte riktigt lika seg som idag, då var jag på gymmet och slog faktiskt personligt rekord. Tror jag iallafall, har inte så noga koll på vikter och sånt där, gymmar mest för att det är så himla kul och skönt. Brukar inte använda den här bloggen som nån träningsdagbok direkt men nu ska ni få höra: Tog för första gången mer än min egen kroppsvikt i benböj. Wiihoo, starka ben,. det gillar jag :D


Har börjat laga en ny gröt på morgonen som jag äter till frukost vissa dagar, jag kallar den för supergröten. Det kanske är därför jag blivit så stark ;)

Tänkte tipsa om den, även om det kanske inte är nått nytt påhitt för några utav er. Basen är en vanlig havregrynsgröt men den är lite tillpiffad.

Recept för en person:
0,5 dl fiberhavregryn
0,5 dl vanliga havregryn
ca 2,5 dl vatten
lite salt.
lite 'lagomt' (typ en liten näve) med:
solrosfrön
linfrön
chiafrön
nån torkad frukt/bär, jag hade tranbär men russin funkar säkert lika fint.

Koka upp tills gröten är nästan färdig, dra åt sidan och kläck i ett rått ägg (akta så att gröten inte är för varm då, ägget ska röras i bara men inte bli så varmt så att det blir kokt ägg i gröten).
Krydda med t.ex. kanel, ingefära, kardemumma.

Jag äter med hemgjord lingonsylt (mammas alltså) och varm mjölk.

Supergott, nyttigt och lite mer mättande än vanlig gröt tycker jag.

Borde kanske äta lite mer gröt och gymma lite till, haha ;)

Varma grötkramar och kärlek! /ia

lördag 14 februari 2015

Grövelsjöbilder; en vandring till Silverfallet i september

I höstas, första helgen i september närmare bestämt, var jag och tre vänner i Grövelsjön och vandrade en weekend, från torsdag till söndag.
Jag tog en massa foton men de har mest legat bortglömda och dammiga, tills nu. Vill försöka visa lite på hur fantastisk fjällvärden är och jag är ju en riktig höstälskare, så jag toknjuter av dessa foton.

Så ett hett tips är ju att planera in en vandringshelg med några vänner i höst, jag gör gärna om det. :)
Tack Jocke, Chellan och Frida för en grym helg!

Här kommer foton från dag 1, torsdag, då vi åkte upp från Falun till Grövelsjön samt gjorde en kort eftermiddagsvandring till Silverfallet. En grym början!

Paus vid en sjö på väg upp. Vi funderade på bad men alla bangade ur ;)
Spegelblankt
Fantastiska Grövelsjön!

Bästa vandringssällskapet.
Chellan  tar paus vid Silverfallet...
...och hjälper Frida över bäcken.
Filosoferamde med bästa utsiketen
Jocke!
Fjällbjörkar. Så fantastiskt stämningsfullt. 

Åh, längtar tillbaka :)



Kärlek! /ia

torsdag 12 februari 2015

#Godsisstopp?

Har ni hängt med i eller hört tala som snackisen #godisstopp?
Det började med att Göteborgspostens chefredaktör Frida Boisen skrev den här artikeln: http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/frida-boisen-nu-borjar-godisstopp/

Artikeln handlar om att vi svenskar äter för mycket godis, att magsäcksoperationer för fetma blir allt vanligare bland barn/ungdomar, att läkare gått ut och påpekat att vi borde äta mindre sött, att vi som individer helt enkelt ska ta ett större ansvar för att förebygga övervikt och ohälsa. Och därmed inför hon ett godisstopp i februari månad och den som vill kan haka på under hashtaggen #godisstopp. Så startades upproret och många hänger på, därav många kändisar, det tipsas om det på Facebook, och man kan följa uppropet på Twitter, Instagram etcetera.


Men det har kommit motreaktioner också. Bland annat den här artikeln av Jonna Sima i Amelia: http://blogg.amelia.se/kronika/2015/02/04/jonna-sima-om-varfor-godisstopp-ar-sa-krankande/
Intressant, läs gärna!

De som inte gillar #godisstopp verkar dels vända sig emot att någon i maktposition, som en chefredaktör för en stor tidning är, ska försöka sig på något bestämmande över andra människors ätande, dels att GT står för någon sorts dubbelmoral där man bland annat delat ut korv vid en vegetarisk festival, har sina annonsplatser vid Max, och så vidare, samt att vissa vänder sig emot att man ännu mer spär på den hälsohets som tycks råda i vårt samhälle idag.


Själv tycker jag själva diskussionen är skitintressant, och kan väl personligen inte ställa mig bakom någon sida till hundra procent. Men jag lutar nog åt en sida ändå.... Gissa vilken? :)




Själva intentionen med Frida Boisens #godisstopp är egentligen jättebra. Vi äter säkert alldeles för mycket onyttigheter i Sverige, liksom i andra länder, och socker leder till övervikt som i sin tur kan leda till olika följdsjukdomar som dels skapar lidande för den drabbade, och som dels kostar samhället en massa pengar (liksom andra sjukdomar där livsstilsfaktorer påverkar, t.ex. alla sjukdomar som komplikation till rökning). Att föra upp en diskussion om våra livsstilsvanor tror jag är bra, därav kan jag tycka det är positivt all den uppmärksamhet som intiativet #godisstopp fått. Alla kampanjer som är bra för folkhälsan är väl positivt?


MEN
mitt stora men, är att jag dels själv är emot allt vad förbud heter när det gäller mat, träning, hälsa, vikt och sådant. Och det handlar väl mest om min personliga historia med många år, (ca 6 år för att vara mer exakt) av ätstörningar. Jag tror inte på några som helst förbud mot olika sorters mat, t.ex. fett eller kolhydrater, eller mot godis, fika etc. 
För mig (och jag tror för många andra) är det så att förbud bara skapar en stress och en inre ångest, man känner sig SÅ misslyckad när man inte lyckas stå emot sina frestelser, och om man 'faller' tycker man att man kan skita i allt och bara vräka i sig godis istället.
Jag tror mycket mer på en hållbar livsstil alla dagar, alla månader, året runt. För vad spelar det egentligen för roll om man har ett godisstopp i 28-dagar om man resten av året inte bryr sig och fortsätter vräka i sig godis?
De personer som jag ser som förebilder, som jag tycker är 'sunda' sysslar inte heller med några förbud eller konstiga dieter. De äter sig mätta och nöjda på vanlig mat (och ja, de äter bröd och kolhydrater), tränar regelbundet och unnar sig godis och fika då och då men inte till någon överdrift.

Sen, för andra människor, kan säkert detta godisförbud vara en jättepepp och en kick-start till att få lite självförtroende att man kan leva utan socker, och dessutom kanske man blir av med sitt sötsug om man låter bli godis i en månad, och då är det väl jättebra.
Men för mig, med min historia, funkar det bättre att försöka ha en sund grundlivsstil och sen äter jag någon liten chokladbit nästan varje dag men jag vräker aldrig i mig. Godis är inte något förbjudet och inte något så väldigt känslomässigt laddat längre. Jag känner mig inte 'dålig' när jag äter en chokladbit, och tycker inte mig ha anledning att göra det heller. Och jag har aldrig mått bättre än när jag inte mixtrar med maten, jag äter numera 'fel' kolhydrater hela tiden: vitt ris, vit pasta, bröd och mår PRIMA. Är i en sådan balans i kroppen som jag var långt ifrån när jag levde med förbud, då hetsåt jag istället (ibland) glass, kakor, godis och sånt när jag kom hem från jobbet för att jag var så jäkla trött, hungrig och sötsugen.
Sådant gör jag aldrig längre, och därför tror jag inte på förbud överhuvudtaget.

Och dessutom, vilka tror ni främst nappar på en sådan utmaning som #godisstopp? Jo, min erfarenhet, och det jag snokat runt på ämnet nu när jag researchat lite, är ju att det är ju de som redan är rätt så hälsosamma som hänger på på en sån här grej, och kanske inte de som verkligen skulle behöva det.

Hälsohetsen är på topp, och de som redan 'hetsar' hakar på ännu en sådan här grej. De som redan tränar 6 dagar i veckan, de som äter LCHF, 5;2 dieter, kolhydratneddraget, de som är inne i ekorrhjulet av 'hälsomat' och sånt, det är de människorna som som blir mest pepp av en sån här grej. Tror jag. Och tyvärr ingår nog ganska många då som har en skev syn på sig själv och sin kropp, som verkligen inte behöver hetsa mer, som får ännu ett krav att leva upp till. Unga tjejer som redan har tusen krav på att leva 'rätt' och nu får krav etttusenett som kanske stjälper dem över kanten. Som jag har förstått det är undervikt ett lika vanligt problem bland unga tjejer som övervikt? (Vet dock inte om detta stämmer?)

Tyvärr är det väl så i Sverige att hälsa börjar bli en klassfråga där vissa går till sådan överdrift, det är fitness och selfies på gymmet, bara magar på Instagram och man tränar och äter för att kroppen har blivit ett projekt där man vill visa upp hur lyckad man är, att man duger, att man kämpar hårt, att man kan ha kontroll över den egna kroppen.

Sen har du ett annat läger som inte bryr sig ett skit om hälsa, som inte vill trängas med alla supermänniskor på gymmet, som inte vill eller har råd att köpa träningskläder och gymkort för flera tusen i månaden, som inte bryr sig något alls om att inhämta kunskap om hur kost och träning påverkar hälsan.
Och det känns som att glappet blir allt större.




Just för att jag tror att den psykiska ohälsan bara blir större och större delvis på grund av den hälsohets och de kroppsideal vi har i Sverige idag, så tycker jag faktiskt det är ett problem värt att ta på minst lika stort allvar som det om övervikten.


Så tillslut, min sammanfattning blir att jag faktiskt inte vet om jag tycker #godisstopp är en bra grej eller inte. Jo, bra att man får upp livsstilsdiskussioner på agendan, men jag tror inte att ett godisstopp i en månad för de som redan lever ganska hälsosamt är det som kommer att göra oss till ett friskare Sverige.
Jag tycker det borde pratas mer om hälsohetsen och psykisk ohälsa istället.


Kärlek! /ia


onsdag 11 februari 2015

Mike in action

Hej!
I söndags, efter att vi varit i backen och åkt snowboard några timmar var vi alltså ut på sjön, som jag skrev om HÄR. 
Micke åkte cross och jag fotade. Lite av resultatet ser ni här, jag som fotograf men M. har redigerat de flesta av bilderna så äran är delad. Eller förresten, M. är ju modellen också så mest hans förtjänst då. :)












Tänk om jag också kunde se lite sportigt action-cool ut när jag gjorde något. Får träna på det! :)

Kärlek! /ia

tisdag 10 februari 2015

'Denna dagen ett liv'

Ett annat boktips jag har, efter 438 dagar, är den biografi jag håller på och läser nu, nämligen den om Astrid Lindgren, 'Denna dagen ett liv'. 

Den kanske inte är lika action-spännande som 438 dagar, men den är en intressant skildring av en kvinnas liv från 1920-talet och framåt. Jag tycker ju att nutidshistoria är fascinerande, skulle faktiskt gärna plugga någon sådan kurs nån gång. Verkliga historier om verkliga personer är så spännande enligt mig, för då vet man ju liksom att det det skrivs om verkligen har hänt och det ger läsandet en extra viktig dimension.



Jag har inte läst klart boken än men är inne i delen om hur Astrid beskriver sitt liv i början av 40-talet, alltså under krigstiden. Jag tycker det är oerhört intressant att få veta lite mer om hur det kunde vara för en vanlig svensk att leva då, i ett land som inte var indraget i kriget men omringat av det från alla håll, så ändå såklart oerhört påverkat.
Det känns så långt borta att tänka, även fast det 'bara' var ca 70 år sedan, med ransoneringar på mat och tanken att kriget när som helst kunde komma till Sverige också. Det måste ha varit speciellt att leva under den tiden och jag slås återigen av hur privilegierade vi är i Sverige idag som har det så oerhört bra utan svält, ransonering och krigsfasor hotande runt knuten.

Man får även läsa hur det var att föda barn som ogift ung mamma i ett 20-talets Sverige. Vilken skam och vilka svårigheter det förde med sig att bli med barn utan att vara gift med barnafadern, samt den plåga det kan innebära för en mamma att inte få leva nära sitt barn.

För övrigt imponeras och inspireras jag av Astrids sunda människosyn och framförallt hennes respekt för barn och arbete för barns bästa. Så insatt i sin omvärld och politiskt medveten och ändå en sådan närvarande och kärleksfull moder.
Och dessutom: jag som själv gillar ord, läsande och skrivande blir ju bara så imponerad av Astrids förmåga att skriva och uttrycka sig, använda orden som konst, underhållning och politiskt vapen.

Läs, om du som jag vill veta lite mer om hur livet kunde vara i Sverige under 1900-talet.

Det här citatet av Astrid som inleder boken tycker jag visar en hel del på den sunda syn på livet som Astrid tycks ha haft.



Kärlek! /ia

söndag 8 februari 2015

TACKSAMHET

'Allt beror på vilka glasögon man har.'
Har ni hört den förut, om hur man kan ha olika synsätt på livet? Jag vill ha tacksamhetens och positivismens synsätt, och jag blir så glad när jag lyckas.

I veckan som gått har jag jobbat två nätter, och känt mig lite seg så inspirationen till att blogga har inte riktigt funnits där.
Idag är jag trött också, men det känns som en god trötthet för att jag är trött på det där sättet jag gillar: har använt kroppen och gjort något roligt, tillsammans med han jag gillar allra mest.

Igår var vi till Sälen, gick upp kl 06 och åkte upp över dagen och fick oss en riktigt härlig utflyktsdag. På förmiddagen var det sol och fint, en riktigt perfekt skiddag och vi njöt av att få åka lite orört puder bara man gav sig iväg en bit bort från alla backar som redan var uppkörda.

Den som säger att snowboardåkning, eller utförsåkning med för den delen, inte är jobbigt (typ mamma: "ska du inte åka längdskidor istället" skulle jag vilja ta med på de där turerna. Det ÄR jobbigt, speciellt när man åker utanför de tillfixade pisterna. FETT jobbigt till och med, benmusklerna bränner och man blir totalt genomsvettig. Eller, jag blir det iallafall :)
Men SÅ KUL.

Nog sagt om detta. Vi åt lunch, M.s medhavda supergoda lasagne, och sedan... blåste det upp till storm. Ole hette han visst, stormen? Vi åkte lite i Lindvallen på eftermiddagen men skogen var rätt uppåkt där och ja sedan började det blåsa som sagt. Man såg knappt var pisten var, hehe, men vi åkte nån timme iallafall innan vi vid 16-tiden gav oss iväg hem. Trötta och möra i benen, men glada. 

Tio i sju var vi hemma, kl 19:05 var jag nere på stan på Tzatziki (grek-restaurang) för att käka middag med mina fina vänner. Och däremellan på dessa 15 min hade jag dessutom hunnit duscha, tvättat håret, fixat i ordning mig, klätt på mig och borstat håret.... det tycker jag är väldigt bra jobbat av mig. M. var inte lika imponerad 'du hade normalt tempo för en gångs skull' Hmpf... ;)

Och det var så fint och kul att få äta ihop och umgås med mina tjejer lite, var så längesedan sist. Vi skrattar alltid så gott tillsammans. Man behöver sådant, hjärtevärmare.  

Och idag har vi åkt lite mer bräda, i solskenet vid Bjursås SkiCenter denna gång, samt vart ut på Runn där Micke åkte cross och jag fotograferade. Crossen är så stor så att jag inte når ner med fötterna i backen så jag kan tyvärr inte köra den. Får skaffa mig en egen mindre ;)

Det var min helg det.
Och jag är så TACKSAM. Att ta tillvara på ledig-tiden tillsammans nu när jag jobbar två kommande helgerna det är verkligen guld värt tycker jag. Och ta vara på den allra bäst gör man ju när man är ute i den fina vinternaturen och rör på sig och har roligt tillsammans. Eller hur?

Ett blåsigt men soligt Sälen-fjäll. Var så sjukt fint. Önskar vi hade haft med oss riktiga kameran, nu blev det bara mobilbilder.
Vintern kan ju vara den allra bästa och finaste årstiden, eller hur ? :)
HAN! < 3

Den lilla(!) mörka inklädda figuren är jag och vi fick se en helikopter komma och landa alldeles bredvid oss. Vår någon sorts räddningsövning tror jag och det var coolt att se hur skicklig föraren var som körde perfekt trots hård-blåsten.


Jag vill, och tror att jag ibland lyckas, ha de där Tacksamhets-glasögonen på mig ändå, förutom när det är toppen-kanonhelger.
För vi har det så himla bra. Det är bara att öppna upp ögonen och se till det man har istället för att vara bortskämt missnöjd och tänka på det man inte har. Man kan inte få precis allt här i livet, men man kan välja att vara glad och tacksam för det som redan finns där vid sin sida.

Och om man jämför, världen över, så har vi ju det så bra att man nästan får skämmas ju? Alltid kan man fylla på magen med någon god mat, (och toppa med choklad, hehe), och alltid får jag komma hem till en varm, ombonad lägenhet efter jobbet. En lägenhet som dessutom inte ekar av ensamhet, utan ofta finns Micke här och förgyller min tillvaro, ett mänskligt utbyte, han som gör mig så glad och pirrig. Ensamheten kan döda, som tusen knivar i hjärtat, och jag vill vara evigt tacksam att jag har fått denna fina människa vid min sida här i livet.
Och ja, är inte M. hemma så har jag ju katterna, de lurvtussarnas betydelse ska inte förminskas. :)

Och vidare så har jag ju mitt jobb. Och även om man blir trött och sliten ibland av att jobba med människor på det viset så är jag tacksam. Att mitt jobb känns meningsfullt, att jag har så bra arbetskamrater och en bra närmsta chef, det är inte alla som har det så.

Jag har min familj. Friska och krya och så fina människor som finns där för mig. Mina vänner, att veta att man har människor som man kan ha roligt med, umgås med, som man kan lita på. Tack för att ni finns!

Vi bor så fint här i Sverige och kan njuta av naturen och vintern. Vi har kläder att ta på oss så att vi slipper frysa.
Vi kan ägna oss åt fritidsaktiviteter, har både tid och pengar till sådana lyx-grejer.

Ja, vi är välsignade. Och jag vill säga TACK till han som välsignar, Gud fadern, för att han låter oss ha det så bra här på denna jord, bättre än vad vi kanske förtjänar?
Och visst, det kan komma dagar då inte allt känns lika tipptopp, och man kan känna sig trött och ledsen, och det är okej, man får känna så.
Ändå, det finns alltid något man kan vara glad och tacksam över. Ofta har vi nog det mycket bättre än vad vi är medvetna om och tänker på.

Jag vill ha de glasögonen på mig. Nöjdhetens och Tacksamhetens glasögon. Jag vill säga TACK till livet och Gud just här och nu och inte bekymra mig så mycket för morgondagen och framtiden.
Var dag har nog av sin egen plåga, står det i Bibeln. Och det stämmer nog alldeles visst, men morgondagens plågor kan vi inte säga något säkert om och inte göra något åt just nu.

Vad har du att vara Tacksam över och glad för idag? Något finns det alldeles säkert.!

Varma hälsningar från mig i gårdagens soliga Sälen!:)

Kärlek! /ia