Presentation av modellkungen

Hej lördag!

Mitt namn är Santos och jag är Ias favoritpojke, ja tillsammans med husse då, och en av hennes allra bästa vänner. Jag är mjuk och gosig (ia brukar skämta med M. om att om hon vill krama någon som är lite rund och go och fluffig får det bli mig, M. är bara muskler utanpå ben, inte mycket hull på den kroppen inte :) ) Fast jag gillar speciellt att ligga på Ms. mage när vi ser på film, på den där stora, stora duken på väggen de skaffat sig.

Här är jag, ute i snön och leker, det tycker jag om! Visst är jag ganska stilig?

Ia har varit våran, min och syrrans, matte i snart två år nu och det jag nog gillar bäst med henne är att hon är så lättcharmad (lättlurad alltså, men säg det inte så att hon hör ;) ) När jag, modell-katten, kollar på henne med mina stora, fina (om jag får säga det själv), kattögon och stryker mig mot hennes ben med min mjuka, fluffiga kropp så har hon väldigt svårt att säga nej till mig. Och svårt att bli arg på mig, vem kan bli arg på mig liksom? 
Så att klösa på Ia och Mickes soffa, sova i sängen, ibland springa rakt över matbordet, håra ner mest överallt.... det kommer man enkelt undan med om man är såhär fin som jag är.

En annan favoritsysselsättning är att lägga sig på tangentbordet när de sitter vid datorn och ställa sig framför skärmen. Vadå, är det så konstigt att man vill va i centrum för uppmärksamheten eller? Den där datorn är mest bra för att den blir så varm och skön att ligga på när den är igång. Annars är påsar och kartonger favoritställen också, eller när någon packar en väska för att åka bort... Då får de med sig ett minne av mig med alla mina hårstrån som jag lämnar kvar på deras kläder.

Jag fyller fem år i sommar och bor alltså här på Mormorsgatan tillsammans med min tvillingsyster Lyon. Fast hon beter sig ofta som ett småbarn tycker jag, vild och lat på samma gång och ibland undrar vi allihop om hon kanske inte har någon bokstavskombination... Men jag älskar henne ändå förstås, speciellt när hon slickar min päls. När vi är hungriga båda två låter jag alltid henne äta först.... så kanske man kan få lite lugn och ro sen.

I somras när matte Ia tog över oss helt så började hon släppa ut oss ur lägenheten. Milda makter! Att ha varit innekatt och sen få upptäcka hela stora vida världen (ett kvarter på Elsborg alltså) är en häftig känsla. Jag känner mig som kung över gatan! Ja, förutom den gången i början då när två andra stora kattpojkar överföll mig och jag fick ont i benet i flera dagar efteråt...Hmmpf! Det var inte roligt, men man är ju ingen fegis så såklart vågade jag mig ut igen. Jag älskar att vara ute!
Lillsyrran får man lov att nästan kasta ut men jag går gärna ut frivilligt flera gånger om dagen. Varför bajsa på en låda i badrummet när man kan göra det ute i naturen liksom?

Fast sen när jag kommer in igen, då är jag trött, trött, trött. Ia och Micke tycker jag är som en gammal gubbe...Hmm., ska de säga! Ja, inomhus då sover jag mest. Och sover, och sover lite till.
Jag tycker om att mysa också, och bli klappad på, både på magen, mellan tramdynorna och allra, allra helst under hakan.
Har man riktigt tur och Ia har jobbat natt, då får man till och med sova med henne i sängen. Det är för att Micke inte är hemma och ser det, han försöker vara lite strängare på det där med uppfostran och att inte håra ner i sängen och soffan... Men vet ni vad, jag är på stor väg att hel-charma honom också.
Ni ska få se, ingen kan säga nej till mig, Santoskatten.

Kärlek! / Santos (världens finaste katt!)