torsdag 19 februari 2015

Vikångest light - för ingen är perfekt.

Det är enkelt att säga att man är frisk och fri från vikt/matångest när allt flyter på. När man äter som man vill, träningen går bra och man inte går upp i vikt, eller går ner, trots att man äter, fikar, mumsar på godis då och då.

Jag väger mig i princip varje dag. Jag tänker att jag gör det för att motverka viktångesten, för har jag kontroll så är jag nöjd. Jag tänker att då kan jag 'stoppa det i tid' om jag ser att jag börjar gå upp i vikt istället för att aldrig väga mig och sen helt plötsligt en dag få värsta chocken för att jag gått upp mycket i vikt, utan att ha märkt det.
Jag har tyckt, och tycker väl att det här är en bra metod. En bra metod när det går bra (sen hur 'friskt' det är att ha sån här kontroll på sig själv, det går väl att diskutera, men jag tycker om att ha koll).


Hursomhelst, det går bra medan det går bra. Det är sen när det går dåligt som man verkligen får fråga sig själv hur hel-frisk man är, det är då man får kämpa med sig själv, sina tankar och faktiskt ha modet att våga rannsaka sig själv.
När man (jag, alltså) går upp i vikt, vilket jag då med mina kontrollmetoder märker direkt, då är det jobbigt. Fortfarande jobbigt. Då kommer tankarna, frustrationen, äckelkänslan inför sig själv.
Inte lika starkt som förut när jag var sjuk, jag låter det inte ta över och jag kan kontrollera mig själv att inte göra nått dumt.... men ändå, de fula tankarna ploppar upp. Rädslan att fortsätta gå upp i vikt, viljan att vara liten, nätt smal och känslan av misslyckande när det inte går.... det finns där.
Att känna sig nedstämd, stressad, orolig och inte kunna fokusera tankarna på annat håll vid en liten viktuppgång.... den känslan finns ibland kvar.

MEN, som sagt, såklart finns stora skillnader från då. Jag börjar inte banta när jag går upp i vikt, jag hoppar inte över mål, jag undviker inte sociala kontakter som innebär fika/mat, jag får inte världsångest och börjar hyperventilera och gråta. Så ja, jag har kommit långt.
Men att matångesttankarna ändå kan flytta in och bo i mitt huvud, det stör mig.


Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig eller vara orolig för mig. Det behövs inte, det är som sagt klart hanterbart.
Jag skriver för att visa att ingens liv är perfekt, att gamla skador i själen kan ta lång, långt tid att reparera, men att man inte behöver känna sig dålig för det. Jag skriver för att visa att alla människor har upp och ner perioder, och att man inte alltid måste må så himla bra jämt, att alla har dagar av grubbel, vemod och 'fultankar'. Jag skriver för att visa att jag inte alltid är stark och nån superwoman som liksom inte har några 'ärr' kvar efter mina år med ätstörningar.
Ibland är vi svaga, trötta och sköra. Det är inte alltid den bilden som visas upp på sociala medier direkt.
Så om det är nån som är arg och ledsen på sig själv för sina dåliga tankar så kan jag bara säga: syster, eller broder, jag känner likadant. Jag är inte heller alltid stark och duktig. Ibland trillar jag tillbaka i gamla tankar.

Men kom ihåg: Var snälla mot er själva kära vänner!

Och vi avslutar med en skön bild på det - känner ni igen dilemmat? ;) Hihi

Kärlek! /ia

Inga kommentarer: