måndag 31 december 2012

2012

hade tänkt att jag som de där coola, stora, 'riktiga' bloggerskorna skulle utvärdera mitt 2012 lite, såhär på årets sista dag.

2012 har varit.... det bästa året nånsin. ja så är det, och jag är så oerhört glad, lycklig, tacksam för att det har fått varit så.
I så många år har jag ju tyckt att varje år blir bättre, och det är väl kanske inte så konstigt eftersom jag varje år känner mig lite mer frisk och 'utkommen' från det där mörkret som tog över mitt liv 2007 när jag, tyvärr, råkade hamna och fastna i ätstörningarnas klor. (Hur många dagar av mitt liv fick den? Hur många stunder, utan livsglädje, har jag kastat bort?) MEN som sagt, att jag varje år mår bättre, och nu de allra flesta dar känner mig nästan-i-princip-helt-frisk är ju helt fantastiskt. Att få uppleva den livsglädjen, att kunna vara glad, att kunna äta (som man ju ändå gör 3-6ggr om dagen) utan att ha ångest.... så.sjukt.fantastiskt.bra. jag ääääääälskar att leva. Så är det. Återigen: tacksamhet, tacksamhet.

Hursomhelst. 2012 har ändå varit något extra. Det har inte varit ett sånt där år där man trampar på i hjulspåren och gör det man alltid brukar göra. 2012 har varit annorlunda. Jag har gjort mycket, jag har lärt mig mycket, jag har tagit stora kliv i livet. Jag är faktiskt (ja det får man vara!) oerhört stolt över mitt år.

Det finns 3 saker som jag är lite extra stolt över och som jag alltid kommer minnas från 2012:

januari: 20 januari tog jag min sjuksköterskeexamen. sedan har jag, med paus över Indien, jobbat som sjuksköterska på öron-näsa-hals i Falun. Det har varit så oerhört bra. Jag har trivts bättre än man kan önska sig. Mina arbetskamrater är de allra, allra bästa (och det betyder typ allt). Jag är stolt och glad över mitt yrkesval, stolt över att vara sjuksköterska. Jag känner att jag gör något viktigt och betydelsefullt. Jag har känt mig uppskattad av både patienter och kollegor. Jag känner att jag, oftast, gör bra ifrån mig. Jag har utvecklats och lärt mig massor. Jag har pallat pressen att vara nyutbildad sköterska. Jag har tjänat och sparat pengar. Jag slipper plugg-pressen. Helt underbart med andra ord!

jag och Edvin på min examensdag

mars: jag åkte och tog mig igen Vasaloppet. det kan liksom ingen ta ifrån mig, jag har gjort det. Mitt största träningsmål nånnsinn, och nu är det avklarat. Yeahaha! jag är stolt över att jag vågade åka, att jag klarade det. dessutom är jag nöjd över tiden (8h) fastän jag inte ens hade några speciella tidsmål. Visst, de sista tre milen var en pina, jag har nog aldrig haft mer ont i hela mitt liv och jag lovade mig själv att aldrig göra om det (fast det ska jag nog!) men: I did it! jag trotsade kroppen som skrek av smärta och tog mig de 90km i mål. coolt. får inte glömma min vasaloppspresation när jag annars tycker att 2012 varit ett dåligt träningsår.

september-november: Indien. eller egentligen började det på våren. jag insåg att jag hade min chans, jag var singel, utan fast anställning, klar från skolan... och jag ville utomlands. men att vilja är en sak och att våga är en annan. speciellt om man som jag gillar trygghet och är lite hemmakär. Men jag vågade. Vågade bestämma mig för att, ensam, åka till Indien. Offra ev. chans till förlängt vikariat, betala en massa pengar, testa mina vingar för att jag ville utforska min dröm. och det var värt det. minnen för livet.

träffade fantastiska vänner och människor

andra små saker att nämna: en bra tjejvasa, fjällen med familjen, Öregrund-mini-semester med tjejerna, ett roligt midsommar, Linköpingshelg med bibel-brudarna och säkert massa annat bra som jag glömt...

och trots allt detta: månaden jag inte skulle vilja byta ut, den allra bästa: december. att få komma hem. snön. det oerhört vackra. att vara välbehållen från Indien. adventstiden. att få börja jobba igen. åka skidor. träffa vänner. (och att dessutom få avsluta året med de berömda fjärilarna i magen som nästan gör det omöjligt att äta, sova, sitta still... det känns som en bonus som är mer än vad jag förtjänar. som att jag ska vakna upp och inse att det bara var en dröm. ) jag bor hemma och det känns mycket bättre än förväntat. jag trivs.

(såklart ett helt år inte är toppen. såklart det varit jobbiga stunder och dagar. men så är det ju bara. och det glömmer vi nu!)


årets stora Tack går till:
kanske nästan allra främst: personalen på avd 45. Ni har fått mig att växa. Få tillbaka självförtroendet. Känna mig omtyckt. Ni är fantastiska! 

Till Jocke: på ett sätt kanske min allra bästa vän. tillsammans med mina 4 fruar. tack för alla gånger det här året du fått mig att skratta, för alla gånger jag kommit hem så glad i hjärtat efter att ha hängt med dig. att få skratta, det har läkt mig, mer än jag kanske själv först förstod. det har ju liksom varit så himla mycket mer tårar än skratt de senaste åren, så att ha fått omvandlats till en skrattande människa.... helt fantastiskt.



och så en massa andra tack. till mig själv som vågat leva. till mina föräldrar som alltid ställt upp, som gång på gång bevisar att de älskar mig, och nu också släppt mig fri att testa mina egna vingar. till alla vänner i kyrka, husgrupp, tjejligan, träningskompisar, bloggläsare, ja alla NI fantastiska vänner.

ett tack till Gud. som välsignat mig. som bevarat och beskyddat mig. som ger mig mer kärlek än vad jag förtjänar. som skapar en bubblande livsglädje i mig. som aldrig lämnar mig. som i år visat mig vad som är viktigt. att min tro har fått ha tagit ett viktigt steg: det är inte känslorna, grubbleriet som är det viktiga utan vetskapen om att jag VILL följa dig, att jag vill vara den bästa versionen av mig själv. att det viktigaste i min tro är inte hur starkt jag tror, utan att jag gör något med den tro jag har. att jag skriver om den, pratar om den, försöker leva ut den. att jag vet att du lagt viljan att hjälpa, förbättra, i mig. att så länge jag gör det, brinner för rättvisan och alla människors lika värde, för den här jorden, så länge jag brinner och bryr mig... då är jag på rätt väg. 


ja vad ska man säga? vad toppar det här.
MEN jag tror att 2013 kan bli ännu bättre. faktiskt.

jag tror att jag kan läkas ännu mer. kan få en bättre syn på mig själv, både kroppen och insidan. att jag kan bli en bättre sjuksköterska och en bättre vän. att relationen till familjen kan läkas ännu mera. att kroppen kan komma i bättre form. att vi ska få skratta och leva ännu mer. att det ska bli fler fantastiska resor. att jag ska hitta mina gåvor och talanger ännu mer. att den här bloggen ska få betyda något för någon/några. att vi ska få hjälpa och stödja varandra. att den där svältföddheten på närhet ska få läkas ut. att jag ska få fortsätta träffa någon som gör mig glad och pirrig. att familj och vänner ska få vara friska. och att jag ska få tjäna och känna Gud.

det är min önskan och längtan.
tack 2012 du var fantastisk.
2013 du är välkommen. nu kör vi hårt!

kärlek! /ia.

nyårslöften

inför 2012 gav jag två nyårslöften. (inte alltför seriöst dock) det ena var att jag skulle klara av att göra 50 armhävningar i rad innan året var slut, och det andra var att jag inte skulle svära i bloggen.

hur har jag lyckats då?

nja.... sådär va. 50 armhävningar gör jag inte, har liksom inte ens tränat på att försöka bli bättre. så det är väl  precis som när året började, ca 30-35. nästa år kanske? ;)

det andra.... njorå, ganska bra. har flera gånger varit på väg att göra det, men då tänkt på mitt nyårslöfte och låtit bli. och det är ju bra! däremot så antyder jag fortfarande svordomar ibland med typ såna här: ***.
men ibland när man liksom vill trycka i lite extra om det är någon orättvisa man är upprörd över eller så.
kanske också nått att jobba vidare på, även om jag känner att det finns viktigare saker att tänka på i det där att bli den människan man vill bli.

inför 2013 då:

tänker att det finns ett löfte jag vill ge (och bryta? haha) och det är ett sånt där som folk (mamma) inte kommer tycka om, med tanke på min lilla 'sjukdomshistoria' men äh ni fattar, det där absolut vanligaste nyårslöftet nånsin: komma igång och träna bra och mycket, äta hälsosamt, gå ner i vikt, få bättre kondis, bli starkare, komma i form osv.

så får det bli.

kärlek! /ia

söndag 30 december 2012

och du måste va blind


ibland-vill-man-bara-stoppa-tiden-litegrann



(och förresten: Tack Madeleine för din kommentar. blir så glad varje gång någon tar sig tid att skriva något och så fort jag bara får tid att sitta ner och skriva ett ordentligt inlägg om hur det är att vara sjuksköterska så ska jag göra det)

kärlek! /ia

lördag 29 december 2012

don't fear the darkness

det vettigaste jag har gjort idag (det enda jag hann med - nattjobbar ju nu) var att klämma fyra varv på elljusspåret. var ju helt ok att åka där faktiskt, så det får det bli fler gånger när man måste kvällsträna.

här lite julaftonsbilder på Edvin & Selma -gullepluttarna. :)




kärlek! /ia

fredag 28 december 2012

Citat ur DN. :

'Av 256.329 våldsbrott registrerade förra året i Indien var 228.650 mot kvinnor. Det verkliga antalet förmodas vara mycket högre eftersom de utsatta ofta drar sig för att gå till polisen. '


Just nu, tio i fem på morgonen är jag lite för trött för att kommentera detta. Men ja... ni förstår ju, feminist-ådran i mig kokar. och jag ska ju tillbaka till indien, det ska jag. helst ganska snart. så är det bara. och det finns ju, uppenbarligen, en del att göra...   /ia.

torsdag 27 december 2012

Love it will not betray you, dismay or enslave you, It will set you free. Be more like the man you were made to be.

ibland känns det ju som om man flashar hela sitt liv för världen när man har en blogg och som jag, har valt att vara ganska öppen och ärlig.
MEN det finns saker jag inte skriver om. och det är bra att det är så.

jag har valt att inte skriva så mycket om hur jag upplever relationen till mina föräldrar. just relationen till dem man växt upp med, de som uppfostrat en, delvis gjort en till den man är.... de relationerna tror jag är väldigt speciella och känslosamma, oavsett om man vill det eller inte.

hursomhelst så tänker jag inte skriva om de relationerna nu heller men bara som bakgrund säga att min relation till min mamma varit något komplicerad. inte perfekt eller fläckfri. och det har påverkat mig. väldigt mycket.

MEN trots att det inte varit, och fortfarande inte är, perfekt så vill jag säga, och skriva om detta:

Jag tycker att min mamma är en hjälte. 

inte på grund av oss, MEN på grund av det hon gör för andra människor. Över hur godhjärtad hon är. Över all tid, åh så mycket tid, hon offrat för att hjälpa dem som har det sämre. Hur lite hon bryr sig om vad som är status i det här samhället vi lever i. Hur hon skiter i pengar, materiell framgång och konsumtionshetsen för att istället göra det hon brinner för, det hennes hjärta säger att hon ska göra.

Vi två var till Rumänien tillsammans hösten-07. sen dess, då mamma träffade en kontakt där nere, så har hon jobbat helhjärtat, och endast ideellt, för att hjälpa befolkningen, framförallt barnen, i en by där nere i Rumänien. Hon har startat upp en hjälporganisation, sänt ett antal lastbilar med kläder, leksaker osv ner till Rumänien. varit där och hälsat på. anordnar loppis osv osv, allt för att samla in pengar och grejer till barnen där. och det sprider sig liksom bara mer och mer, mer folk som får reda på det, fler som vill hjälpa till. och det gör mig så glad och stolt!

Hur många timmar det kan ha tagit de här senaste fem åren? Säkert tusentals. 
Hur många kronor har hon fått för detta? noll.

och jag vet, ibland kan man, det lilla omogna barnet i mig, bli sur. sur för att hon inte skaffat sig ett 'riktigt' jobb istället så att vi kunde få lite mer pengar och kanske typ ha råd att t.ex. ha lite bättre bilar än de, ibland fallfärdiga, vi har nu. ha en bättre materiell standard i familjen, ha mer moderna grejer, 'som alla andra har.' ha en platt-tv istället för en tjock-tv typ.(haha, shit vad ytlig jag är!) att jag hade kunnat fått mer ekonomisk hjälp, blivit lite mer bortskämd med t.ex. kläder och sånt. att det skulle vara 'coolare' för mig med en mamma som hade något flashigt välbetalt yrke än någon som är 'arbetslös' men lägger sin tid på att hjälpa.

MEN heeeeey ia!
När jag tänker efter, egentligen, så blir jag ju bara så grymt imponerad. Att någon orkar stå emot den där pressen att  'du måste bli något, du måste tjäna pengar, du måste ha ett bra arbete, du måste köra en snygg bil, du måste ha de nyaste prylarna i ditt hem'. Att bara totalt skita i den pressen, och istället investera sin tid, sitt liv, sina pengar, sina böner på att hjälpa folk som har det sämre... det är stort. beundransvärt.

ett exempel till: mamma har ett fadderbarn, i typ Lettland tror jag. Han är i tonåren, och han och morsan brukar skriva till varandra, och han berättade att hans typ största önskan/längtan här i livet var att ha en dator. Så vad gör då min morsa? (som inte direkt är gjord av pengar). Jo, hon köper en dator till grabben! Helt fantastiskt ju, så nu kan de mejla och så till varandra. OCH jag vill då tillägga att hennes egen dator är typ fallfärdig, och skulle nog egentligen behöva bytas ut.  men hon tänker som vanligt på andra före sig själv. 

ja.
jag blir imponerad. när jag tänker efter, egentligen. och jag tänker att när jag blir stor, om jag gjorde hälften så mycket, om jag engagerade mig hälften av vad hon gör, så skulle jag vara stolt över mig själv. Hon är kristen, hänger kanske inte så mycket i kyrkan och så, MEN hon bevisar för mig något annat. hjärtat, det där om att bry sig om andra. och det är ju det som egentligen betyder något.

så trots att jag kanske alltid kommer få leva med den där otillräckligheten i hennes närhet, det där att jag inte gör tillräckligt, lever rätt, säger rätt saker, skriver rätt saker....det där att jag inte gör det jag borde, att jag borde göra mer, att jag borde försöka vara en bättre människa, en bättre kristen, att jag borde vara mindre självisk...

trots våra problem...

... så är hon ändå i mina ögon en sann hjälte! 


kärlek! /ia.

förresten och ps. :
om man vill skänka pengar till detta, till att hjälpa barn i rumänien och östeuropa, så kan man sätta in pengar på bankgiro 287-8452. de har också en enkel hemsida www.childreneastlink.se/ Bland annat har man samlat in 10 000 kronor till matkassar för dem där nere nu i jul. skänker ni pengar kan jag lova att det kommer till nytta för jag har ju sett själv hur ingen här tar något för egen del.

d.s. 

onsdag 26 december 2012

but hold me first

trött som ett as, så nu ska jag sova, kanske med ett litet leende på läpparna. älskar när livet blir lite knasigt, oplanerat och spontant. det är det otippade som är det bästa.


kärlek!/ia, 

måndag 24 december 2012

med värme i hjärtat


har haft en väldigt bra julafton. brukar ju oftast fira hemma med lilla-familjen men i år var vi alltså storfamilj som firade tillsammans. Alla brorsor Åkerlind med fruar/barn/mamma/mormor osv. 12 vuxna och fem småbarn, så det blev livligt och glatt.
Alla har hållt sig i skinnet, inga bråk. Ingen alkohol. Kärlek, glädje, värme, gemenskap. Allt man kan önska.  God mat, ingen matångest, bara tacksamhet över att man bor på ett ställe på jorden där man får äta sig mätt.

kärlek!/ia

förresten så finns jag (också) ju numera på Instagram: karinlenamariakristina heter jag där för den som vill följa.  
GOD JUL!


det här vill jag säga idag: att frukost bestående av kokkaffe & vörtlimpa, julskinka och starksenap måste vara den godaste och bästa frukosten som finns!
Julen bästa jul(ögon)godis är nog Peter Jöback. Sveriges snyggaste man? (försökte förklara för pappa igår att han är gift med en kille för att han inte träffat mig än. då skulle det ju bli ändring på det genast! ;)  ) 



och i familjen knas hade vi det ganska mysigt igår. klädde granen, slog in paket, såg på 'Så ska det låta' (med nämnde Jöback. mums!) Pappa hävdar att ta vi har mördat eftersom vi tagit in en gran som hade kunnat växa till ett stort träd, och mamma ber 'du Ia som är lång kan väl ta ner....' ja allt är relativt.

idag ska vi fira hemma hos min systers mans bror och hans familj i Borlänge. Låter invecklat, men hos Anders och Josephine helt enkelt. Vi firade ihop för två år sedan också, och sen dess har det tillkommit tre små knåddar. Förunderligt, heja livet! Tyvärr är vi också en mindre vuxen, på ett väldigt tragiskt vis. Vi får minnas och trösta och glädja varandra.



och till sist denna julafton vill jag säga:
Julen är ingenting utan gemenskap och kärlek. det spelar ingen roll hur snygg (eller ful) granen är, hur julskinkan smakar eller vilka paket man får om julen inte får firas med frid, kärlek, glädje.

och jag vill minnas varför vi firar jul. För att Jesus föddes.

O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor.
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär.
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.

den finaste julsången
och jag tänker att om man inte brukar be och så så är väl julen ett perfekt tillfälle. Även om man inte ens är säker på att man tror att Gud finns så kan man be en liten bön. Om en God Jul för alla nära och kära, med mycket kärlek, men också en bön för alla i vår värld som inte har det så bra. För alla där julen betyder ensamhet. Där julen dränks in i alkoholens dimma. En jul där krigen inte tar paus. Vi kan be för dem, tillsammans. 
Vi kanske inte ser det för allt juleglitter. Men världen blöder. Vi kan dela med oss av våra tankar, tid, pengar, böner.
Kärlek! /ia

söndag 23 december 2012


om jag var en fågel
skulle jag flyga
långt, långt härifrån
till ett land
där man får vara
bara vara
den man är

om jag hade vingar
skulle jag fly
till en paradisets trägård
där ingen kunde komma innanför min hud,
min fjäderdräkt, mitt skal
en plats där ingen pickar ett hål på mitt hjärta
en plats där ingen når in

om jag kunde lyfta
skulle jag försvinna och flyga
högt ovan molnen
stanna där
tänka på dig
drömma om kärleken
le

en dag, Gud, kommer du kanske ge mig vingar
men till dess
stannar jag här
lite vingklippt, lite tilltufsad
 en fågel
som bara vill vara
den hon är
/ia


kärlek! /ia

lördag 22 december 2012

anledningar att älska















vinterkärlek.

puss! /ia.

tror du vi kommer leva lyckliga i alla våra dar? även om vi aldrig mera ses.

igår spenderade jag min tid hemma (förutom att städa) med att skriva ett blogginlägg om killar. men det lät så sjukt bittert så det kunde jag inte publicera så jag skrev ett nytt. som, surprise, lät så himla bittert, fastän jag försökte låta bli. så det blev opublicerat, som tur är, det med. så det var ju slöseri med tid.
(jag blir ju lite aggressiv och surig av frustrationen av att inte kunna träna. hoppas jag kan göra ett pass innan jul, så att julefriden kan räddas ;) )

det handlade inte om att jag är bitter för att jag inte har nån kille, för det är jag inte (jag bara låtsas det ibland när t.ex. mamma och pappa ska tycka synd om mig). utan min bitterhet, och (ibland) ilska och bitchiga, arga, uppnosighet handlar om de killar jag redan träffat och 'avverkat'. för hur DE (inte jag!) komplicerar till allting efteråt. Spån! (och sårar mig lite om jag ska vara ärlig).

aja, hursomhelst, jag ska inte skriva om detta. för jag insåg det, jag vill inte vara bitter. (bara bitchig, hehe).
OCH det finns ju bra killar också. faktiskt. tror jag...? ha.


igår sprang jag runt på stan. som en iller - och var effektiv. de viktigaste julklapparna är nu kirrade: Edvin, mamma, pappa, Anna & Mattan. Mest nöjd är jag nog med A&M:s paket, det är så himla snyggt. vill de inte ha det tar jag det gärna själv :)
resterande familj får vi se om jag hinner hitta nått till, annars finns ju den praktiska, genialiska, egentligen bästa nödlösningen: istället för paket: pengar till välgörande ändamål. alla har ju redan allt och vissa har inget, så det är ju en mer rättvis fördelning. 


till mig själv försökte jag hitta en jul/nyårsklänning. och gick bet. provade inte ens en enda. jag vet ju att jag bara skulle känna mig ful och fånig i såna där uppklädda saker. däremot blev det andra nödvändigheter: en utökad skid/träningsgaderob: underställ och skidhandskar. sånt där jag gillar att köpa. så mycket lättare, och jag känner ju mig bra mycket snyggare i ett underställ än i en glittrande klänning, haha. deet kanske får bli outfiten i jul? ;)

och sen hade jag en fin helkväll med bästa-johanna. det är bäst och säkrast att dejta tjejer! - no problems liksom. ;) det blev en fin julmiddag (thaimat) och bio med hobbitarna. jag har ju börjat gilla sånt där overkligt ;)


nu snöar det så där fint: stora fluffiga flingor som sakta dalar ner.
det är lite hetsig stämning i huset, när som helst kan nån explodera, eftersom det ska städas och putsas och fejas och handlas och tvättas och diskas och sånt. (ja, jag vet att det måste göras!) man smyger på tå och vill helst smita ut i vinterlandskapet, så det ska jag göra snart.
tyckte halsen kändes bättre idag men det var kanske tur att det inte var nått skidåkningsväder så jag kan hålla mig i skinnet och vila nån dag till, så jag blir riktigt frisk.

sen önskar jag detta i julklapp: att få vara frisk så jag kan hårdträna in 2013, köra på sjukdomsfritt i massa månader och bli stark och snabb. ja det önskar jag mig. och ett fridfullt hus. och kärlek och lycka för mina fina vänner.


kärlek! /ia. 

fredag 21 december 2012

när det blev ännu mer på riktigt. alldeles för mycket på riktigt.

kallas det tragikomi?
är det ödets ironi?
ska man skratta eller gråta? gråta tror jag.

här går jag och tänker på cancer i några dagar. känner mig berörd. skriver ett inlägg om det, i förmiddags, innan jag visste. 
skriver att dödens sjukdom gett mig en käftsmäll.

och det var innan ikväll.

om käftsmällen var innan, så har vi nu blivit helkropps-misshandlad av det där ordet jag lärt mig att frukta. som ger kalla kårar.

men det handlar inte om mig nu. vad jag känner inför cancer. att jag hatar det, för att det bara förstör.

det handlar inte om mig. 
det handlar om dem, er. ikväll träffade jag en vän, som ser oss i ögonen, vi ser in i hennes rödgråtna och hon berättar att hon fått sitt cancerbesked. idag. 

och nu går alla tankar, alla böner, till K. och hennes man och tre barn. det ska gå bra, det måste gå bra. det bara måste, måste, måste.

käre Jesus. var med dem nu. omslut dem.

sa jag imorse att det var en himla skit-sjukdom?
öhh.....?
det var en underdrift!
sa jag imorse, ta hand om era nära och kära? nu säger jag: ta hand om dem ännu mer! 
krama ihjäl varandra. nästan.

men ja, nu ber vi för hela deras familj. alla här, är alla med, ok?

amen och kärlek! /ia. 

torsdag 20 december 2012

när det blir påriktigt.

ibland kan jag lätt stänga av. känslorna. man bara kör på.
och det kan väl vara en bra överlevnadsstrategi.

men ibland drabbas man. av människors livsöden. och jag blir glad när det händer. när jag kan ta in, när jag faktiskt kan känna mig förkrossad över livets orättvisor.

jag blev glad när hans öde drabbade mig. glad - för att jag blev ledsen. och berörd. och arg.

jag träffar ju en del cancerpatienter. och som sagt, på grund av stressen, av att man har många patienter och mycket att göra, och ibland kanske pga av att man har olika personkemi med olika människor, och ibland för att man inte vill och orkar ta in: det är inte alltid jag kan bry mig jättemycket. det blir ett jobb, och man stänger av när man går hem (som sagt, kanske en bra överlevnads-strategi. ibland)

men ibland träffar man någon som berör. någon som tar sig in i ditt hjärta, din hjärna och in i varje kroppsscell.
som gör mig tacksam över mina friska kroppceller. mina näras friska celler. att vi inte är människor som håller på att bli uppätna inifrån. människors vars celler tagits över av en massproducerande elak helvetes-och dödsmaskin. 

och när jag ser det. ser vad cancern, denna förbannade dödens sjukdom, gör med människor, så blir jag ledsen. och förtvivlad. och arg. 
för det är liksom inte bara det att man riskerar att dö. det är också vad sjukdomen gör med människorna medan de fortfarande är i livet. att se hur cancern och cellgifterna suger musten ur folk. gör dem till bleka, väldigt bleka, oigenkännliga kopior av sig själva.

när jag ser, och tar in, att människor som är femton år yngre än mina föräldrar, ser, och beter sig som sjuttioåringar,  då gör det ont i flickhjärtat. femtio kilo skinn och ben. grå/vit hud. döda ögon. dålig hörsel. nästan ingen röst. tusen mediciner. morfin för att kunna sova och leva.. sond för att kunna äta. experter på sin egen sjukdom.

och ändå. en människa. jag måste se honom som en människa. inte ett vårdkolli. en människa med en vilja, ett hjärta, ett liv. 
en människa med människor den älskar och älskas utav. de som tillsammans tar resan genom det totala förfallet. för att sedan.... .
hur mycket finns det kvar av honom innan dess. hur långt kan det gå? hur mycket kan cancern äta upp en människa?

en människa, som trots all sin sjukdom, ser mig.
som frågar. som är intresserad.
en människa där cancern, ännu, inte har tagit all mänsklig värdighet ifrån honom. en människa, som trots en kropp full av morfin inte blivit avtrubbad, inte avsagt sig sin medmänsklighet.

han säger: 'vilket fint kors du har' när han ser vad jag har om halsen. och åhhhhh vad jag önskar att jag hade kunnat svarat något vettigt. men det gör jag inte. sagt något om den Gud jag tror på. som kan ge hopp. men det gör jag inte. tungan viker sig, snubblar i munnen. ut kommer... ett mummel om ingenting. jag hoppas så starkt att han förstår ändå.

och han berättar om ängla-smyckena han köpt till sina nära och kära. för att de ska minnas honom. och jag önskar jag kunde säga något vettigt. säga något tröstande. men det gör jag inte...
... jag hoppas han förstår ändå.

vi plågar honom, och sticker honom, behandlar honom, allt för de medicinska orsakernas skull. han biter ihop och låter oss hållas. vet vad som måste göras.

vi pratar om var jag bor och om vintern och snön. han är bekymrad över hur det är att jobba natt, om det är jobbigt och så.
när jag går hem på morgonen så önskar han mig en god sömn.

att han ser mig, bryr sig om mig, när det är han som om några timmar ska läggas på ett operationsbord, trots att han är i ganska dåligt fysiskt skick...

... det gör att jag tänker att cancern och sjukdomen och djävligheterna ändå inte har segrat. sjukdomen kan ta en människas kropp,
men inställningen till livet, det kan ingen ta ifrån honom förrän han själv ger upp.

min allra största beundran.
min allra största glädje över att någon lyckas göra mig berörd och ledsen.
min allra största ilska över en skit-sjukdom som så påtagligt äter upp och bryter ner människor. tills det finns ingenting kvar.


ta hand om era nära och kära och er själva!

kärlek! /ia.

onsdag 19 december 2012

träningstips:

de flesta människor duschar ju varje dag. i mitt huvud har jag infört tankesättet 'det är onödigt att duscha om jag inte tränat/blivit svettig / eller åtminstone promenerat innan'.

och lever man efter denna princip resulterar ju detta i, eftersom man som sagt gärna vill duscha varje dag, att varje gång jag vill duscha så tänker jag: ok, men jag tränar eller promenerar lite först.

vips, så får man vardagsmotion varje dag. inget svett - ingen dusch! haha.
och det bra är ju, som nu när jag är sjuk, att även om man inte kan träna så kan man ju alltid promenera, (om man inte är helt däckad vill säga.)

rör på er folk! gott för både ande, själ och kropp:)

jogging i Indien....

eller en promenad i Baggbo.... huvudsaken är att man rör på sig! 
kärlek! /ia

tisdag 18 december 2012

Can you lay next to her and give her your heart as well as your body?



kärlek! /ia

you will be happy and awesome again

sånt som gör mig ledsen:
hur ska man kunna komma i form och få bättre kondition om man är sjuk med halsont var fjärde vecka?
ja jag blir verkligen ledsen av att inte kunna träna som jag vill. lyxproblem kanske, men fortfarande tråkigt.
hela sommaren var ju typ likadan. halsont i tid och otid.
kanske något jag får stå ut med såhär mina första år på öron-näsa-hals med alla de tusentals halsbasilusker man säkert möter dagligen. Men vilket dundersuper-immunförsvar jag kommer få sedan! ;)

och sen blev det en till jobbnatt, så ikväll kör vi igen 21.00-07.00.
och jag undrar i mitt stilla sinne hur många jobbnätter detta år man har fått lov att knarka värktabletter för att ignorera halsen och värken i kroppen?
aja, färdiggnällt!  att vara förkyld och att ha ett jobb är väl inte helt åt skogen ändå? ;)

peppar på att vara frisk till jul iallafall!
inte en enda julklapp inköpt, så ni kan vara lugn i stressen, jag ligger definitivt sämst till på den fronten. men äh, det löser sig ;)


kärlek! /ia

måndag 17 december 2012

love will not break your heart

helgen har sett ut såhär:
lördag: jobb 13.30-21.30
söndag: jobb 13.30-21.30

så sådana upphetsande helgnöjen har jag sysslat med ;)

men har ju faktiskt även hunnit med en fika på stan med tre av fyra fruar, och att hänga i kyrkan och skratta gott och hjärtligt åt femåringar som framför julspel. träffat en kär väns lilla bäbis första gången (som nu hunnit bli tre månader medan jag var i Indien).

idag är det jobb 21.00-07.00 som gäller.
en skidtur nu på dagen var planerna....MEN... gissa vem som har halsont, nackont och troligtvis en förkylning på gång, nu igen, tre veckor sen senaste gången. suck suck det är såååå synd om mig eftersom en förkylning verkligen är det värsta som kan drabba en.... eller? 


en sak som jag tänkte på nu i helgen, en sak som är viktig handlar om detta: meningsfullhet och att göra nytta.
när man jobbar mycket helg och så, som det lätt blir om man är inom vården, så tror jag det är A och O att känna att det känns meningsfullt. och det tycker jag mitt jobb är, i allra högsta grad, vilket gör det så mycket enklare att gå till jobbet och 'stå ut' med helgjobbandet. för när man får avbryta umgänget med vännerna för att man ska iväg till sjukan, när man får avstå festandet för att man ska jobba, när man missar eller känner sig stressad och distraherad på mysiga sammankomster för att man snart ska arbeta, då hade det ju bara känts tråkigt och jobbigt och ovärt om det var ett jobb som det kändes meningslöst att  offra en del av sitt sociala liv för.

för mig hade det varit så mycket tyngre att gå och sätta mig bakom en maskin på helgerna istället för att umgås med vänner. MEN eftersom mitt jobb nu handlar om att hjälpa, just det, människor, så känns det värt det. varje gång jag är trött när jag är på väg till jobbet så hjälper det att tänka: jag gör ju faktiskt nytta. jag kan göra något för patienterna, jag kan underlätta för mina arbetskamrater. har jag en bra inställning och försöker ha ett bra humör så kan jag lysa upp både min egen, patienternas och kollegornas vardag.
(och dessutom har man ju inte tid att vara trött när man oftast får springa runt och gno som en lite myra - jag gillar't - bara man får lite andningspauser ibland)

ska man spendera så mycket tid som man gör på ett jobb, kanske 40 timmar i veckan i 40 år, tror jag det är livsviktigt, för sin egen hälsas och välmåendens skull, att man trivs på sitt jobb, att man känner att det är meningsfullt. jag säger inte att man måste jobba med människor för att ha ett meningsfullt yrke, MEN vad man än arbetar med och det inte känns meningsfullt eller att man gör nytta, då tycker jag på allvar att man ska fundera på att byta jobb/bransch. 
du spenderar ju troligtvis mycket mer tid med ditt jobb än med din familj och dina vänner. du har bara ett liv och ett yrkesliv. ta vara på det - allt annat är bortkastad tid.


puss hej och kärlek! /ia.

söndag 16 december 2012

men mot dollar och yen så blir döden lätt ett skämt


skolskjutningarna i USA: det är fruktansvärt. 20 barn i 6-7-års åldern har fått sätta livet till. oskyldiga.

MEN, inte som en kontrast, inte som en jämförelse, inte för att detta på någotvis ska förminskas, inte som att detta skulle vara rätt till en enda procent

hur många oskyldiga barn från till exempel Irak eller Afghanistan tror ni inte har fått sätta livet till pågrund av USA:s 'krig mot terrorismen'

och hur mycket uppmärksamhet får de barnen? hur mycket bryr vi oss?

visste ni förresten att terrordåden aldrig varit fler än efter den 11 september när Bush deklarerade sitt krig.

när ska vi inse att våld alltid föder mer våld?

Eller är det helt enkelt så att vissa VILL kriga. Att, framförallt högt uppsatta män, är maktgalna och penningstinna och skiter i om några oskyldiga barn offras på vägen. att ett amerikanskt barn är mera värt än ett afghanistanskt? att döda en muslim skulle vara mer okej än att döda en kristen. att vissa tror att man kan utrota krig med hjälp av .... krig.

Jag tror vill spy på sånt.

Kärlek! /ia 

fredag 14 december 2012

jag kan inte sjunga sorglösa ord

och när man inte vet vad man tycker och vad man känner och vad man tror.
när man är självkritisk och när man är tveksam på vad som är gränsen mellan ärlighet, personligt och privat.
när allt man skriver känns fel. 
när man känner sig stressad och vet vad man vill få fram men inte har tid, ro, lust att skriva ner det.
när jobb och träning går före.
när man vet allt allt man skriver kan vändas emot en som svidande kritik, mot mig, det lilla ömtåliga, osäkra barnet. kritik mot den jag är.
när man vill alldeles för mycket men samtidigt tappat självförtroendet.
när skrivandet blir ett presterande istället för något roligt.
när jag glömmer bort att orden är en gåva från Gud som jag ska utnyttja och göra något gott med och istället vill bli framgångsrik....

... ja då blir det svårt att skriva. man blir rädd för att skriva. rädd att blotta sig. rädd att bli kritiserad.  rädd att människor ska gå runt och tänka om mig, prata om mig. rädd att jag inte vet vilka som vet.


ja så är det.
jag som alltid varit så öppen blir rädd att visa mina tankar, känslor, min tro. 
för jag vet ju inte var jag står.

kärlek! /ia

torsdag 13 december 2012

just get through it

jobbig dag: massa drygt på jobbet. sånt där ringa-tusen-telefonsamtal och ha hundra trådar i luften samtidigt och aldrig bli klar... tack Gode Gud att jag är ledig imorgon:) då ska det nog nötas lite mer skidor - jippi!

skrattig dag: när örondoktorerna lussade på avdelningen. så sjuuuukt nära att jag brast ut i ett riktigt as-flabb. men jag höll mig. och det var fint... eller roligt iallafall;)

härlig dag: 5km löpbands-intervallträning. kan jag behöva, för att få tillbaka lite puls. drygt.svettigt. men skönt. (efteråt iallafall)

fin dag: Luciakonsert i Bjursås kyrka. Det måste varit längesedan jag var där, men åh vad 'hemma' och mysigt det kändes. Så fint! Sången, stämningen, ljuset i mörkret. Vintertiden och den gamla, fina, hemvana kyrkan. Min skolavslutningskyrka.

nu orkar jag inte säga mera idag. klockan stod ju trots allt på 04.55 imorse.



Kärlek!/ia

onsdag 12 december 2012

natten är vacker, du är som natten

jag har köpt en enda julklapp i år. den från pappa till mig. årets viktigaste ju ;)  och vad önskar man sig i julklapp? jo självklart träningsgrejer. man måste ju passa på, allt är ju så sablans dyrt och pappa är ju stenrik... eller, det var han ju inte. däremot hatar han att köpa julklappar så det får man fixa själv, och då bestämmer man väl själv priset också, eller? :) 

så, årets: spinningskor!
tyckte det var på tiden jag skaffade mig lite riktig utrustning. nu ska jag cykla som en tok! ;)



alltså, att gå i vanliga klädaffärer... kan väl vara kul. ibland. men det är svårt att hitta något man tycker passar, något man verkligen vill köpa. MEN när jag går in i en sportbutik... då går pulsen upp och det kliar i fingrarna. Jag vill ha allt. För tänk på allt roligt och härligt jobbigt och endorfinkickade stunder man kommer spendera med de träningssakerna man köper.

När jag var student tänkte jag såhär: när jag börjar jobba och får lön och lite mera pengar att röra mig med önskar jag att få spendera dem på..... bättre/mer träningsgrejer. det är ju så roligt! för ju mer/bättre/snyggare utrustning man har, ju mer peppad blir man ju på att träna.

... för ja, det var ju det där, att inte bara köpa grejer utan att använda dem och komma iväg och köra också. längtar redan till imorn då jag banne mig ska ta mig till gymmet efter jobbet, eftersom jag bangade idag. 

och på tal om jobb och pengar och sånt: när jag kom hem från Indien fick jag ett tag ett litet släng av panik: jag kommer inte få jobba nånting, och det kommer bli så långtråkigt, outvecklande och fattigt. jag borde ha sökt fasta tjänster, bla bla.
MEN: man ska lyssna på sitt hjärta. och mitt hjärta säger: allt ordnar sig.
och den senaste veckan har jag jobbat strax över 40 timmar. så de är ju lungt ju!


förra årets julklapp: dessa (+skidor till). 
stackars lilla pappa som inte kan säga nej till sin lilla dotter. fast en gång om året är det väl ok att få lite grejer :)

Puss!
och kärlek. /ia. 

ensam är inte stark.

En utav mina viktigaste insikter jag kom fram till under min tid i Indien är denna: människan är inte gjord för att leva ensam.
'Åh grattis', kanske du tänker. Behövde du verkligen åka till Indien för att komma på det?

Nä… men såhära då: Jag tror inte det är bra för människan att bo ensam. Jag tror till och med våran tvåsamhet / mamma-pappa-och-två-barn kan vara lite väl snävt tänkt. I Indien upptäckte jag att jag mådde så himla bra av att bo med, och vara omgiven av, andra människor. Hela tiden. 

I Indien bodde vi alltså, varierande, ca 20-60 personer tillsammans, ganska tight, på en begränsad yta. Delade rum, åt alla måltider tillsammans, hade ett uppehållsrum tillsammans där de flesta hängde på kvällarna. Påfrestande? Lite grann kanske, ibland. Men mest blev jag positivt överraskad av hur bra jag trivdes med det. Och då ska ändå läggas till att jag sett mig själv som lite av en ensamvarg, som trivs med att vara själv, jag är rätt blyg och tycker om att ha en hel del egentid. Så är jag en supersocial människa? Knappast. Ändå gjorde det mig så gott att konstant vara omgiven av andra människor. För även om man inte alltid själv var pratsugen så kunde man ju t.ex. vid frukost sitta tyst och lyssna på när andra pratade. Istället för att vara helt själv.

På kvällarna t.ex., så kunde det hända att vi var 15 personer som satt i uppehållsrummet och läste varsin bok. Helt tyst. = egentid, men man är inte ensam. Man kunde säga en kommentar till någon om man ville. Skratta lite tillsammans. Säga god natt. En sådan stor skillnad på det än att spendera en kväll helt på egen hand.  Och jag som har svårt att hitta ro att sitta helt still och läsa på egen hand, tillsammans med andra gick det hur bra som helst.

När man bor tillsammans så riskerar man aldrig det att gå till sängs en kväll och inse att man inte har sagt ett endaste ord till någon levande människa på hela dagen. Visst, det är bra att vi kan kommunicera via sms och facebook, men jag tror den ’riktiga’, verbala kontakten med människor, öga mot öga, är livsviktig. Att det är i andras ögon vi blir till, föds på riktigt, och utvecklas. Att det är genom att prata med andra människor som vi lär känna oss själva. Att det är genom att skratta tillsammans med andra, som man verkligen lär sig vad lycka, glädje och kärlek är. Tillsammans med andra blir det lättare att bara-vara, i nuet. Att uppskatta vardagen, inte tänka så mycket på det som varit eller planera och leva i framtiden.

Att tvingas umgås med folk nästan 24-7, var underbart! Man kom så nära varandra på så kort tid. Och jag måste ge en eloge till mig själv för att jag var så ovanligt duktig på att prioritera gemenskap. Jag brukar ju ibland kunna vara bra på att hålla mig till min planering. Har jag till exempel tänkt att träna, då gör jag det oavsett vad andra människor har tänkt att hitta på. Men jag försökte ändra på det i Indien, tänkte att om jag ändå bara skulle vara där i tio veckor, träffa dessa människor i några få veckor av mitt liv, leva i så tätt ihop i kort tid av mitt liv, då vill jag prioritera det och leva ’gemenskaps-livet’ fullt ut.  Så allra oftast sa jag ja istället för nej. Ja till gemenskapen och nej till mitt inrutade, planerade kontroll-liv. Det kändes så härligt att få leva så!

sammanfattningsvis: Nej tack till att bo själv om jag absolut inte måste. Och jag tror att längtan efter gemenskap är något som Gud har lagt ner i oss, för han är gemenskap. Jag tror vi behöver närhet från andra människor, i stor dos. Ja, självklart är vi beroende av varandra. Det är ju så det ska vara. Vi är beroende av att bli sedda och uppmuntrade och bekräftade.
Och nu efter Indien, när jag är lite mer medveten om detta så kan jag ju också mer aktivt söka de grejer jag vet att jag mår bra av. ( Till exempel så hoppas jag starkt på att våra mini-kollektiv planer (jag + två vänner) blir av till sommaren. )

Perfekt va! ?

tack vänner.. för allt jag aldrig glömmer! 

Kärlek! /ia

tisdag 11 december 2012

att vara vilsen i djungeln. eller i pannkakan, (som inte var nyttigt för att den innehöll mjöl...)

Man ska akta sig för kolhydrater för det blir man tjock och sjuk av. Kolhydrater behövs som bränsle för hjärnan och musklerna. Man ska akta sig för fett, för det är farligt. Att äta fettsnålt är framgångsreceptet för att bli smal. Men man behöver fett för att kunna tänka och må bra. LCHF ( > mycket fett) är den nya inne-dieten som alla lyckas såååå bra med. Frukt och grönsaker är nyttigt. Frukt innehåller mycket socker och gör dig fet. Kött är en bra proteinkälla som hjälper till att bygga upp musklerna och det innehåller järn. Rött kött är farligt för blodkärlen och dåligt för miljön. Fet fisk är nyttigt… men fett var ju farligt? Och få se nu, var det torsk man inte fick äta för att den håller på att utrotas? ”Jag slutade med bröd och gick ner 10 kilo” säger nån. ”Bröd är en naturlig del av människans kosthållning” säger någon annan. Ägg är väldigt nyttigt säger jag. För mycket ägg är inte bra för kolesterolet säger någon annan.  Man bör fylla på med kolhydrater efter träning.. men bröd, pasta, potatis, ris och bananer är ju så hiiiimla farligt, så vad sjutton ska man äta då? Och protein är viktigt att äta efter att man tränat.. men kött är farligt och ägg är farligt och hej och hå. Och mjölkprodukter är dåliga och vi ska inte äta dem och ost är bannlyst. och så får man benskörhet om man inte äter det. hallå, hjälp mig!

Och nötter är det nya supernyttiga mellanmålet sägs det. Fast man ska inte äta nötter för att det är energirikt och man kan gå upp i vikt.
Man ska inte äta för mycket fikabröd, glass och godis och etc. säger dom. Och samtidigt mässas det om att man inte får vara för hård mot sig själv, man ska unna sig, man ska njuta men inte äta av allt alltid, utan prioritera... Jaha… men om man är en människa som inte är speciellt sugen på godis och kakor förrän man tar en tugga och då är man fast och vill bara ha mer, mer, mer…. Vad gör man då? avstår allt? Inte bry sig, och äta allt?


Och det är bra för fettförbränningen att promenera innan frukost, sägs det. och man bryter ner sina muskler om man tränar utan att ha fyllt på med bränsle, sägs det. Och vill man inte bli ’biffig’ utan ha muskler som är starka och anpassade till konditionssporter t.ex. löpning och längdskidåkning säger vissa att man ska träna uthållig styrketräning. Mest använda egna kroppen som vikt. Andra säger att man alltid behöver öka belastningen för att bli starkare, att man annars aldrig utsätter musklerna för någon ny påfrestning och att man därför aldrig blir starkare.  Vissa säger att man ska prioritera konditionsträning om man vill gå ner i vikt, andra att man ska styrketräna för att man behöver musklerna för att öka förbränningen. Det sägs att man ska variera sig för att utvecklas, men om man hittat sina favoriter då och inte har tid att köra sju olika pass i veckan?


så: varje gång jag tränar med tunga vikter är jag rädd för att bli biffig, och när jag tränar med lättare eller med kroppen som enda motstånd, är jag rädd att träningen är meningslös och inte utvecklar mig.  Om jag bara tränar konditionsträning blir jag rädd att bli ’slapp’ och förlora muskler. Och nån röst inom mig säger att jag måste träna mer, mer mer, både för att jag VILL men också för att jag borde. Och en annan röst säger: ju mer du tränar ju mer kommer du att äta och då kan du ju i alla fall inte närma dig ditt mål.

Man ska utesluta sötsaker om man vill komma iform. I decembertider bjuds det alltid på fika, lussebullar, pepparkakor, glögg osv osv. och man vill ju inte vara en tråkmåns som säger nej, och dessutom är det ju gott? 

Mamma tjatar (hål i mina öron) om att jag inte får äta för lite. Att man får dålig förbränning om man äter för lite. En röst inom mig vet att jag INTE äter för lite, utan snarare för mycket, och det inte är konstigt att det blivit som det blivit och att det är totalt j’’’’’ omöjligt för mig att komma tillbaka till bättre form om jag äter som jag gör nu. Vem ska man lyssna på? 
Och samtidigt var det det där med hormonerna och p-pillren eller icke-p-pillren och min dumma (förstörda?) kropp med sin icke-mens och vad spelar allt sånt för roll i det här.? 

Jag VET jag att jag inte får hålla på och bry mig alldeles för mycket om vad jag äter och inte äter, eftersom jag haft en sjukdom där sådant betyder allt och att det i sin tur leder till att man kan tappa livsgnistan och glädjen totalt. Och det är ju det inte värt.

Ena dagen kollar man på Marit Björgen och blir så grymt imponerad och inspirerad och tycker att hon har världens coolaste kropp och jag vill träna så mycket JAG kan i mitt liv, med den tid som finns över efter jobb och sånt.
Sen råkar man kolla i nån skvallerblaska (jag vet, jag ska inte läsa sånt!) och ser de supersmala, supersnygga modellerna och tänker: jag måste sluta äta så förbannat mycket.


Allt detta med kost och träning känns ibland som en stor jäkla djungel. En djungel jag har så lätt att gå vilse i. Det är en djungel och ett kaos där det känns som alla människor, tidningar, bloggar, hälsoartiklar osv säger olika saker. Och det känns att ju mer man lär sig, desto mer kunskap man får, desto svårare blir det att förhålla sig till allt. Desto svårare blir det att försvara sina egna val, inför sig själv, när man vet att man inte är nöjd så som det är, och man vet vad man borde göra åt saken, man man inte tar sig för att göra det. Det är liksom så svårt att balansera och hålla sig på rätt sida när mitt största intresse ligger så nära en sjukdom som jag redan slängt bort ÅR av min ungdom/tidiga vuxenliv på.


Jag går vilse i djungeln när jag vet vad jag borde äta och hur jag borde träna men att det ändå slutar med att jag sover över morgonpromenaderna, inte pressar mig själv speciellt hårt i löp- och skidspåren och äter korv och makaroner till middag och lussekatt och pepparkakor var och varannan dag.

Om jag vore rik skulle jag skaffa mig en personlig tränare eller en kostrådgivare som liksom kunde guida mig genom denna snåriga djungel. Om jag hade haft ork, mod och energi skulle jag gå till en läkare och be om att få en utförlig och ordentlig förklaring vad det är som har hänt med mig kropp, vad som är fel eftersom den inte beter sig som en kvinnokropp borde göra. Inte bara nöja mig med rådet att äta p-piller år ut och år in.

Hur göra? Hur gör man för att inte gå vilse i djungeln?


Kärlek! /ia.  
(skulle bli glad för lite diskussion och respons : ) )

måndag 10 december 2012

yeah yeah wow wow


nu är en rejäl grötfrukost intagen för idag ska jag, äntligen, ha min längdskidepremiär. wiihoo! återkommer säkert om hur det gick:)

ha en bra dag vänner!
kärlek! /ia

uppdatering: jag fick kvällsjobb, så nån utvärdering om mitt skidpass hanns inte med, sorgligt va? ha! och nu ska jag iväg på en ny tur (skidor alltså) men förhopnpingsvis bara ägna eftermiddagen och kvällen åt att vara hemma och lata mig och inte göra många knop. så då hörs vi säkert ikväll då :)

kram.