hade tänkt att jag som de där coola, stora, 'riktiga' bloggerskorna skulle utvärdera mitt 2012 lite, såhär på årets sista dag.
2012 har varit.... det bästa året nånsin. ja så är det, och jag är så oerhört glad, lycklig, tacksam för att det har fått varit så.
I så många år har jag ju tyckt att varje år blir bättre, och det är väl kanske inte så konstigt eftersom jag varje år känner mig lite mer frisk och 'utkommen' från det där mörkret som tog över mitt liv 2007 när jag, tyvärr, råkade hamna och fastna i ätstörningarnas klor. (Hur många dagar av mitt liv fick den? Hur många stunder, utan livsglädje, har jag kastat bort?) MEN som sagt, att jag varje år mår bättre, och nu de allra flesta dar känner mig nästan-i-princip-helt-frisk är ju helt fantastiskt. Att få uppleva den livsglädjen, att kunna vara glad, att kunna äta (som man ju ändå gör 3-6ggr om dagen) utan att ha ångest.... så.sjukt.fantastiskt.bra. jag ääääääälskar att leva. Så är det. Återigen: tacksamhet, tacksamhet.
Hursomhelst. 2012 har ändå varit något extra. Det har inte varit ett sånt där år där man trampar på i hjulspåren och gör det man alltid brukar göra. 2012 har varit annorlunda. Jag har gjort mycket, jag har lärt mig mycket, jag har tagit stora kliv i livet. Jag är faktiskt (ja det får man vara!) oerhört stolt över mitt år.
Det finns 3 saker som jag är lite extra stolt över och som jag alltid kommer minnas från 2012:
januari: 20 januari tog jag min sjuksköterskeexamen. sedan har jag, med paus över Indien, jobbat som sjuksköterska på öron-näsa-hals i Falun. Det har varit så oerhört bra. Jag har trivts bättre än man kan önska sig. Mina arbetskamrater är de allra, allra bästa (och det betyder typ allt). Jag är stolt och glad över mitt yrkesval, stolt över att vara sjuksköterska. Jag känner att jag gör något viktigt och betydelsefullt. Jag har känt mig uppskattad av både patienter och kollegor. Jag känner att jag, oftast, gör bra ifrån mig. Jag har utvecklats och lärt mig massor. Jag har pallat pressen att vara nyutbildad sköterska. Jag har tjänat och sparat pengar. Jag slipper plugg-pressen. Helt underbart med andra ord!
mars: jag åkte och tog mig igen Vasaloppet. det kan liksom ingen ta ifrån mig, jag har gjort det. Mitt största träningsmål nånnsinn, och nu är det avklarat. Yeahaha! jag är stolt över att jag vågade åka, att jag klarade det. dessutom är jag nöjd över tiden (8h) fastän jag inte ens hade några speciella tidsmål. Visst, de sista tre milen var en pina, jag har nog aldrig haft mer ont i hela mitt liv och jag lovade mig själv att aldrig göra om det (fast det ska jag nog!) men: I did it! jag trotsade kroppen som skrek av smärta och tog mig de 90km i mål. coolt. får inte glömma min vasaloppspresation när jag annars tycker att 2012 varit ett dåligt träningsår.
september-november: Indien. eller egentligen började det på våren. jag insåg att jag hade min chans, jag var singel, utan fast anställning, klar från skolan... och jag ville utomlands. men att vilja är en sak och att våga är en annan. speciellt om man som jag gillar trygghet och är lite hemmakär. Men jag vågade. Vågade bestämma mig för att, ensam, åka till Indien. Offra ev. chans till förlängt vikariat, betala en massa pengar, testa mina vingar för att jag ville utforska min dröm. och det var värt det. minnen för livet.
andra små saker att nämna: en bra tjejvasa, fjällen med familjen, Öregrund-mini-semester med tjejerna, ett roligt midsommar, Linköpingshelg med bibel-brudarna och säkert massa annat bra som jag glömt...
och trots allt detta: månaden jag inte skulle vilja byta ut, den allra bästa: december. att få komma hem. snön. det oerhört vackra. att vara välbehållen från Indien. adventstiden. att få börja jobba igen. åka skidor. träffa vänner. (och att dessutom få avsluta året med de berömda fjärilarna i magen som nästan gör det omöjligt att äta, sova, sitta still... det känns som en bonus som är mer än vad jag förtjänar. som att jag ska vakna upp och inse att det bara var en dröm. ) jag bor hemma och det känns mycket bättre än förväntat. jag trivs.
(såklart ett helt år inte är toppen. såklart det varit jobbiga stunder och dagar. men så är det ju bara. och det glömmer vi nu!)
årets stora Tack går till:
kanske nästan allra främst: personalen på avd 45. Ni har fått mig att växa. Få tillbaka självförtroendet. Känna mig omtyckt. Ni är fantastiska!
Till Jocke: på ett sätt kanske min allra bästa vän. tillsammans med mina 4 fruar. tack för alla gånger det här året du fått mig att skratta, för alla gånger jag kommit hem så glad i hjärtat efter att ha hängt med dig. att få skratta, det har läkt mig, mer än jag kanske själv först förstod. det har ju liksom varit så himla mycket mer tårar än skratt de senaste åren, så att ha fått omvandlats till en skrattande människa.... helt fantastiskt.
och så en massa andra tack. till mig själv som vågat leva. till mina föräldrar som alltid ställt upp, som gång på gång bevisar att de älskar mig, och nu också släppt mig fri att testa mina egna vingar. till alla vänner i kyrka, husgrupp, tjejligan, träningskompisar, bloggläsare, ja alla NI fantastiska vänner.
ett tack till Gud. som välsignat mig. som bevarat och beskyddat mig. som ger mig mer kärlek än vad jag förtjänar. som skapar en bubblande livsglädje i mig. som aldrig lämnar mig. som i år visat mig vad som är viktigt. att min tro har fått ha tagit ett viktigt steg: det är inte känslorna, grubbleriet som är det viktiga utan vetskapen om att jag VILL följa dig, att jag vill vara den bästa versionen av mig själv. att det viktigaste i min tro är inte hur starkt jag tror, utan att jag gör något med den tro jag har. att jag skriver om den, pratar om den, försöker leva ut den. att jag vet att du lagt viljan att hjälpa, förbättra, i mig. att så länge jag gör det, brinner för rättvisan och alla människors lika värde, för den här jorden, så länge jag brinner och bryr mig... då är jag på rätt väg.
ja vad ska man säga? vad toppar det här.
MEN jag tror att 2013 kan bli ännu bättre. faktiskt.
jag tror att jag kan läkas ännu mer. kan få en bättre syn på mig själv, både kroppen och insidan. att jag kan bli en bättre sjuksköterska och en bättre vän. att relationen till familjen kan läkas ännu mera. att kroppen kan komma i bättre form. att vi ska få skratta och leva ännu mer. att det ska bli fler fantastiska resor. att jag ska hitta mina gåvor och talanger ännu mer. att den här bloggen ska få betyda något för någon/några. att vi ska få hjälpa och stödja varandra. att den där svältföddheten på närhet ska få läkas ut. att jag ska få fortsätta träffa någon som gör mig glad och pirrig. att familj och vänner ska få vara friska. och att jag ska få tjäna och känna Gud.
det är min önskan och längtan.
tack 2012 du var fantastisk.
2013 du är välkommen. nu kör vi hårt!
kärlek! /ia.
2012 har varit.... det bästa året nånsin. ja så är det, och jag är så oerhört glad, lycklig, tacksam för att det har fått varit så.
I så många år har jag ju tyckt att varje år blir bättre, och det är väl kanske inte så konstigt eftersom jag varje år känner mig lite mer frisk och 'utkommen' från det där mörkret som tog över mitt liv 2007 när jag, tyvärr, råkade hamna och fastna i ätstörningarnas klor. (Hur många dagar av mitt liv fick den? Hur många stunder, utan livsglädje, har jag kastat bort?) MEN som sagt, att jag varje år mår bättre, och nu de allra flesta dar känner mig nästan-i-princip-helt-frisk är ju helt fantastiskt. Att få uppleva den livsglädjen, att kunna vara glad, att kunna äta (som man ju ändå gör 3-6ggr om dagen) utan att ha ångest.... så.sjukt.fantastiskt.bra. jag ääääääälskar att leva. Så är det. Återigen: tacksamhet, tacksamhet.
Hursomhelst. 2012 har ändå varit något extra. Det har inte varit ett sånt där år där man trampar på i hjulspåren och gör det man alltid brukar göra. 2012 har varit annorlunda. Jag har gjort mycket, jag har lärt mig mycket, jag har tagit stora kliv i livet. Jag är faktiskt (ja det får man vara!) oerhört stolt över mitt år.
Det finns 3 saker som jag är lite extra stolt över och som jag alltid kommer minnas från 2012:
januari: 20 januari tog jag min sjuksköterskeexamen. sedan har jag, med paus över Indien, jobbat som sjuksköterska på öron-näsa-hals i Falun. Det har varit så oerhört bra. Jag har trivts bättre än man kan önska sig. Mina arbetskamrater är de allra, allra bästa (och det betyder typ allt). Jag är stolt och glad över mitt yrkesval, stolt över att vara sjuksköterska. Jag känner att jag gör något viktigt och betydelsefullt. Jag har känt mig uppskattad av både patienter och kollegor. Jag känner att jag, oftast, gör bra ifrån mig. Jag har utvecklats och lärt mig massor. Jag har pallat pressen att vara nyutbildad sköterska. Jag har tjänat och sparat pengar. Jag slipper plugg-pressen. Helt underbart med andra ord!
 |
| jag och Edvin på min examensdag |
mars: jag åkte och tog mig igen Vasaloppet. det kan liksom ingen ta ifrån mig, jag har gjort det. Mitt största träningsmål nånnsinn, och nu är det avklarat. Yeahaha! jag är stolt över att jag vågade åka, att jag klarade det. dessutom är jag nöjd över tiden (8h) fastän jag inte ens hade några speciella tidsmål. Visst, de sista tre milen var en pina, jag har nog aldrig haft mer ont i hela mitt liv och jag lovade mig själv att aldrig göra om det (fast det ska jag nog!) men: I did it! jag trotsade kroppen som skrek av smärta och tog mig de 90km i mål. coolt. får inte glömma min vasaloppspresation när jag annars tycker att 2012 varit ett dåligt träningsår.
september-november: Indien. eller egentligen började det på våren. jag insåg att jag hade min chans, jag var singel, utan fast anställning, klar från skolan... och jag ville utomlands. men att vilja är en sak och att våga är en annan. speciellt om man som jag gillar trygghet och är lite hemmakär. Men jag vågade. Vågade bestämma mig för att, ensam, åka till Indien. Offra ev. chans till förlängt vikariat, betala en massa pengar, testa mina vingar för att jag ville utforska min dröm. och det var värt det. minnen för livet.
 |
| träffade fantastiska vänner och människor |
andra små saker att nämna: en bra tjejvasa, fjällen med familjen, Öregrund-mini-semester med tjejerna, ett roligt midsommar, Linköpingshelg med bibel-brudarna och säkert massa annat bra som jag glömt...
och trots allt detta: månaden jag inte skulle vilja byta ut, den allra bästa: december. att få komma hem. snön. det oerhört vackra. att vara välbehållen från Indien. adventstiden. att få börja jobba igen. åka skidor. träffa vänner. (och att dessutom få avsluta året med de berömda fjärilarna i magen som nästan gör det omöjligt att äta, sova, sitta still... det känns som en bonus som är mer än vad jag förtjänar. som att jag ska vakna upp och inse att det bara var en dröm. ) jag bor hemma och det känns mycket bättre än förväntat. jag trivs.
(såklart ett helt år inte är toppen. såklart det varit jobbiga stunder och dagar. men så är det ju bara. och det glömmer vi nu!)
årets stora Tack går till:
kanske nästan allra främst: personalen på avd 45. Ni har fått mig att växa. Få tillbaka självförtroendet. Känna mig omtyckt. Ni är fantastiska!
Till Jocke: på ett sätt kanske min allra bästa vän. tillsammans med mina 4 fruar. tack för alla gånger det här året du fått mig att skratta, för alla gånger jag kommit hem så glad i hjärtat efter att ha hängt med dig. att få skratta, det har läkt mig, mer än jag kanske själv först förstod. det har ju liksom varit så himla mycket mer tårar än skratt de senaste åren, så att ha fått omvandlats till en skrattande människa.... helt fantastiskt.
och så en massa andra tack. till mig själv som vågat leva. till mina föräldrar som alltid ställt upp, som gång på gång bevisar att de älskar mig, och nu också släppt mig fri att testa mina egna vingar. till alla vänner i kyrka, husgrupp, tjejligan, träningskompisar, bloggläsare, ja alla NI fantastiska vänner.
ett tack till Gud. som välsignat mig. som bevarat och beskyddat mig. som ger mig mer kärlek än vad jag förtjänar. som skapar en bubblande livsglädje i mig. som aldrig lämnar mig. som i år visat mig vad som är viktigt. att min tro har fått ha tagit ett viktigt steg: det är inte känslorna, grubbleriet som är det viktiga utan vetskapen om att jag VILL följa dig, att jag vill vara den bästa versionen av mig själv. att det viktigaste i min tro är inte hur starkt jag tror, utan att jag gör något med den tro jag har. att jag skriver om den, pratar om den, försöker leva ut den. att jag vet att du lagt viljan att hjälpa, förbättra, i mig. att så länge jag gör det, brinner för rättvisan och alla människors lika värde, för den här jorden, så länge jag brinner och bryr mig... då är jag på rätt väg.
ja vad ska man säga? vad toppar det här.
MEN jag tror att 2013 kan bli ännu bättre. faktiskt.
jag tror att jag kan läkas ännu mer. kan få en bättre syn på mig själv, både kroppen och insidan. att jag kan bli en bättre sjuksköterska och en bättre vän. att relationen till familjen kan läkas ännu mera. att kroppen kan komma i bättre form. att vi ska få skratta och leva ännu mer. att det ska bli fler fantastiska resor. att jag ska hitta mina gåvor och talanger ännu mer. att den här bloggen ska få betyda något för någon/några. att vi ska få hjälpa och stödja varandra. att den där svältföddheten på närhet ska få läkas ut. att jag ska få fortsätta träffa någon som gör mig glad och pirrig. att familj och vänner ska få vara friska. och att jag ska få tjäna och känna Gud.
det är min önskan och längtan.
tack 2012 du var fantastisk.
2013 du är välkommen. nu kör vi hårt!
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar