Jag VILL så mycket. Och det är ju i och för sig bra, bättre än att vara håglös och inte vilja någonting.
Jag vill (säkert något jag glömmer nu också men):
jag vill hjälpa kvinnor: misshandlade/förtryckta kvinnor, hedersvåld, kvinnor fast i prostitution/sexhandel osv osv.
jag vill hjälpa barn och ungdomar: med alkoholproblem (typ på ett Maria-ungdom hem), unga som självskadar sig, ev. unga med ätstörningar.
jag skulle kunna tänka mig att jobba med patienter med cancer och anhöriga till dessa. stödja dem, både på ett medicinskt sätt men också andligt, psykiskt socialt.
jag skulle kunna tänka mig att bli kurator, psykoterapeut, familjerådgivare eller sjukhuspräst/diakon, arbeta på ett fängelse osv osv.
jag skulle vilja arbeta ute i världen: bland svält, sjukdomar och misär. hjälpa dem som hungrar. läkare utan gränser.
jag skulle vilja arbeta för mänskliga rättigheter, för någon organisation: rädda barnen, röda korset, amnisty, FN.. you name it.
jag skulle vilja skriva, rapportera och argumentera. journalistik. skriva uppkäftiga, slående och rörande krönikor i någon stor dagstidning. jag skulle vilja berätta de minsta människornas berättelser.
bli krigsreporter kanske? (lite roligt: när jag berättade detta sista för mamma i morse berättade hon att när jag var liten och det var krig i Bosnien/Sarajevo, måste väl varit ca fem, sex år då, så hade vi kollat på nyhetsrapporteringen på tv, kulorna ven i luften och mamma hade tyckt det var otäckt. jag hade sagt: där vill jag vara. minns det inte själv, men kanske det finns nerlagt i mig ganska djupt, dessa drömmar. kanske man måste komma nära döden för att verkligen känna att man lever?)
och samtidigt: jag vill resa världen över. jag vill träna och bli stark som en oxe, prestera som någon sorts 'elitmotionär'. jag vill träffa någon som älskar mig och vill dela allt detta.
fina (och stora och naiva?) drömmar? javisst. men man måste ju sortera och prioritera lite också. ALLT kan man ju faktiskt inte göra. Vad vill jag mest liksom? Och vad skulle jag göra bäst, göra mest nytta?
Och jag måste ta reda på HUR man gör allt detta. Man kan ju inte bara sitta still på rumpan och tro att ens drömmar ska komma till en på något magiskt sätt utan att lyfta ett finger för det själv.
Och samtidigt: jag trivs ju med vardagslivet. Vill liksom inte bryta upp just nu, ännu. Har ju precis börjat min 'yrkeskarriär'. Samtidigt har jag lite åldersnojja också. Jo jag vet, jag är 'bara' 24 men om jag vill göra allt det där ovanstående så känns det som det är dags att sätta igång. Jag tänker ju att livet typ är slut vid 30, att då 'måste' man börja tänka på sådana där 'tråkiga' saker som i mitt synsätt gör att livet 'tar slut': skaffa familj, barn, hus, bil, fast anställning... Svensson-livet liksom. BLÄÄÄÄÄÄÄ! (märks det att jag inte är riktigt mogen för sådant ännu? hahaha.) påminn mig om detta, att jag tror att livet tar slut när man får barn, när jag eventuellt står där med något eget nyfött,, knyte i min famn. om jag håller med då, att livet tar slut... tror inte det va!
och vart befinner jag mig just nu i dessa planer: jag är singel, bor hemma hos mamma och pappa. 'endast' timvikarie och vet inte om jag får jobba särskilt mycket... och har väl inga mer klara planer än att jag vill åka till Afrika i vår och googlar lite olika kurser. så långt har jag kommit, haha.
aja.
Jag är GLAD att jag VILL. för som sagt, för ett par år sedan ville jag väl typ ingenting annat här i livet än att väga så lite som möjligt. totalt meningslös inriktning på livet ju.
och i en period i livet när den där känslomässiga relationen till Gud känns.... svag. långt borta... är jag glad att jag VILL. för det känns som att det är Gud som lagt ner mycket av detta i mig. så om man kämpar för att komma dit så hoppas jag Gud är med på vägen, även om man inte alltid känner sig så 'tajta'. för innerst inne, bland alla dessa viljor så är ju ändå min önskan och längtan: jag vill följa din plan för mitt liv Gud. göra det bästa jag kan av den gåva som livet är.
Led mig rätt!
kärlek! /ia.
Jag vill (säkert något jag glömmer nu också men):
jag vill hjälpa kvinnor: misshandlade/förtryckta kvinnor, hedersvåld, kvinnor fast i prostitution/sexhandel osv osv.
jag vill hjälpa barn och ungdomar: med alkoholproblem (typ på ett Maria-ungdom hem), unga som självskadar sig, ev. unga med ätstörningar.
jag skulle kunna tänka mig att jobba med patienter med cancer och anhöriga till dessa. stödja dem, både på ett medicinskt sätt men också andligt, psykiskt socialt.
jag skulle kunna tänka mig att bli kurator, psykoterapeut, familjerådgivare eller sjukhuspräst/diakon, arbeta på ett fängelse osv osv.
jag skulle vilja arbeta ute i världen: bland svält, sjukdomar och misär. hjälpa dem som hungrar. läkare utan gränser.
jag skulle vilja arbeta för mänskliga rättigheter, för någon organisation: rädda barnen, röda korset, amnisty, FN.. you name it.
jag skulle vilja skriva, rapportera och argumentera. journalistik. skriva uppkäftiga, slående och rörande krönikor i någon stor dagstidning. jag skulle vilja berätta de minsta människornas berättelser.
bli krigsreporter kanske? (lite roligt: när jag berättade detta sista för mamma i morse berättade hon att när jag var liten och det var krig i Bosnien/Sarajevo, måste väl varit ca fem, sex år då, så hade vi kollat på nyhetsrapporteringen på tv, kulorna ven i luften och mamma hade tyckt det var otäckt. jag hade sagt: där vill jag vara. minns det inte själv, men kanske det finns nerlagt i mig ganska djupt, dessa drömmar. kanske man måste komma nära döden för att verkligen känna att man lever?)
och samtidigt: jag vill resa världen över. jag vill träna och bli stark som en oxe, prestera som någon sorts 'elitmotionär'. jag vill träffa någon som älskar mig och vill dela allt detta.
fina (och stora och naiva?) drömmar? javisst. men man måste ju sortera och prioritera lite också. ALLT kan man ju faktiskt inte göra. Vad vill jag mest liksom? Och vad skulle jag göra bäst, göra mest nytta?
Och jag måste ta reda på HUR man gör allt detta. Man kan ju inte bara sitta still på rumpan och tro att ens drömmar ska komma till en på något magiskt sätt utan att lyfta ett finger för det själv.
Och samtidigt: jag trivs ju med vardagslivet. Vill liksom inte bryta upp just nu, ännu. Har ju precis börjat min 'yrkeskarriär'. Samtidigt har jag lite åldersnojja också. Jo jag vet, jag är 'bara' 24 men om jag vill göra allt det där ovanstående så känns det som det är dags att sätta igång. Jag tänker ju att livet typ är slut vid 30, att då 'måste' man börja tänka på sådana där 'tråkiga' saker som i mitt synsätt gör att livet 'tar slut': skaffa familj, barn, hus, bil, fast anställning... Svensson-livet liksom. BLÄÄÄÄÄÄÄ! (märks det att jag inte är riktigt mogen för sådant ännu? hahaha.) påminn mig om detta, att jag tror att livet tar slut när man får barn, när jag eventuellt står där med något eget nyfött,, knyte i min famn. om jag håller med då, att livet tar slut... tror inte det va!
och vart befinner jag mig just nu i dessa planer: jag är singel, bor hemma hos mamma och pappa. 'endast' timvikarie och vet inte om jag får jobba särskilt mycket... och har väl inga mer klara planer än att jag vill åka till Afrika i vår och googlar lite olika kurser. så långt har jag kommit, haha.
aja.
Jag är GLAD att jag VILL. för som sagt, för ett par år sedan ville jag väl typ ingenting annat här i livet än att väga så lite som möjligt. totalt meningslös inriktning på livet ju.
och i en period i livet när den där känslomässiga relationen till Gud känns.... svag. långt borta... är jag glad att jag VILL. för det känns som att det är Gud som lagt ner mycket av detta i mig. så om man kämpar för att komma dit så hoppas jag Gud är med på vägen, även om man inte alltid känner sig så 'tajta'. för innerst inne, bland alla dessa viljor så är ju ändå min önskan och längtan: jag vill följa din plan för mitt liv Gud. göra det bästa jag kan av den gåva som livet är.
Led mig rätt!
kärlek! /ia. 
1 kommentar:
Känner igen det där! Har funderat mycket på det, hur det kommer sig att man har "död"-perioder angående drömmar osv. I kristnas fall tänker jag att det är en process att dö ifrån sig själv för att sen Gud ska kunna visa vad som är Hans vilja. Lite som den tanken du beskrev, att du ändå tror att det är Gud som lagt ner det i dig. Alla brinnande kristna jag känner skulle känna igen större delen av dina drömmar angående sina egna liv, och det är ju bra, för det handlar om hjärta för andra och att förändra den värld vi lever i :)
Skicka en kommentar