fredag 21 december 2012

när det blev ännu mer på riktigt. alldeles för mycket på riktigt.

kallas det tragikomi?
är det ödets ironi?
ska man skratta eller gråta? gråta tror jag.

här går jag och tänker på cancer i några dagar. känner mig berörd. skriver ett inlägg om det, i förmiddags, innan jag visste. 
skriver att dödens sjukdom gett mig en käftsmäll.

och det var innan ikväll.

om käftsmällen var innan, så har vi nu blivit helkropps-misshandlad av det där ordet jag lärt mig att frukta. som ger kalla kårar.

men det handlar inte om mig nu. vad jag känner inför cancer. att jag hatar det, för att det bara förstör.

det handlar inte om mig. 
det handlar om dem, er. ikväll träffade jag en vän, som ser oss i ögonen, vi ser in i hennes rödgråtna och hon berättar att hon fått sitt cancerbesked. idag. 

och nu går alla tankar, alla böner, till K. och hennes man och tre barn. det ska gå bra, det måste gå bra. det bara måste, måste, måste.

käre Jesus. var med dem nu. omslut dem.

sa jag imorse att det var en himla skit-sjukdom?
öhh.....?
det var en underdrift!
sa jag imorse, ta hand om era nära och kära? nu säger jag: ta hand om dem ännu mer! 
krama ihjäl varandra. nästan.

men ja, nu ber vi för hela deras familj. alla här, är alla med, ok?

amen och kärlek! /ia. 

1 kommentar:

Natha sa...

Känner mig verkligen inte stark eller särskilt trygg i mig själv. Positiva är väl iaf att jag blir starkare och tryggare än vad jag många gånger varit i mitt liv.

Det är därför jag älskar din blogg och ser upp till ditt sätt att skriva, för även om du ofta skriver mycket om att du kämpar med dig själv, så tycker jag DET är otroligt starkt, att kunna sätta ord på det och vara ärlig med det och inte bara sminka över alla tankar och känslor.

Cancer är skit. Men man får också komma ihåg att det inte är farligt att komma till Gud.