torsdag 27 februari 2014

när hoppet är borta vad ska rädda oss då?

något jag börja tänka på för längesen, men inte tagit mig tag i att kläcka ut fören nu:

tonårstjejer som ser så himla ledsna ut. 

ja det gör dom, många av dem. det gör lite ont i mig. de ser slutna ut, allvarliga, sorgsna, ledsna.
när jag ser dem på stan, på gymmet, på jobbet och andra ställen.

självklart fattar jag att alla inte springer runt och skrattar och skojar hela tiden och att de här tjejerna säkert är glada när de umgås med sina vänner...
... men ändå, den tomma blicken.

de stirrar rakt framför sig, de ser så tomma ut. inte en antydan till rörelse, leenden eller känslor i ansiktet. mycket smink, mycket kajal. som att de är ett skal, och det där glödande innehållet av lycka och kärlek har tömts ur dem.

det måste vara oerhört tufft att vara ung idag. och jag tror att det bara blir tuffare och tuffare. alla är så oerhört fixade idag, alla tonåringar ser ut som de har klivit direkt ut ur ett modemagasin. och gör man inte det... ja då antar jag att djungels lag råder: då får man inte vara med.

på min tid (ha, nu låter det som jag är jättegammal, och det är jag väl också, hehe...) fanns det ju iallafall inte smartphones, Instagram och sånt som idag gör att den där hetsen om att bli 'likad' bara ökar och ökar. 
vem vill inte vara gillad, sedd, älskad, bekräftad liksom?

och jag tror inte att jag bara inbillar mig. en tjej jag känner som är i femtonårsåldern bekräftar att det är en enorm utseendefixering. 
en f.d. kollega till mig som börjat som skolsköterska på ett gymnasium (med nästan bara tjejer) vittnar också om att många mår psykiskt dåligt.


det är tråkigt, ledsamt och sorgligt. klimatet för unga, ja för alla, är så hårt idag.
jag tror att många föräldrar tyvärr är så upptagna med sitt, med sina karriärer, sitt utseende, sina bråk och skilsmässor, sitt eget självförverkligande, att man glömmer att SE barnen. glömmer att älska dem för att man har glömt bort att älska sig själv och irrar runt i blindo.
de som skulle vara vuxna är som barn själva...

sen tror jag också... att den där tomheten kan komma av att vi i hela samhället har tappat bort Gud, tron, hoppet.
när de unga inte har Gud, har de inget att hoppas på när allt känns svårt, jobbigt och hopplöst. de har inte den där naturliga känslan av att någon älskar dem, tycker de är vackra, när de själva eller deras närmaste omgivning inte har förmågan att se, uppskatta och älska dem. 

om allt annat är hopplöst och Gud i detta land, i många generationer, som varit det sista att hoppas på, den sista att känna sig älskad av, om detta är borta, vad har vi då?
om Gud har varit den som lugnat oss i rädslan för döden, och han är borta, vem ska då hindra att dödens och sorgens svarta klor tar oss under sina vingar?
om de kristna traditionerna att värna om familjen, respektera den svage, hjälpa varandra, sätta andra främst... tas bort, vad har vi då för försvar mot egoismen och det kalla som sprider sig i vårat samhälle?

jag tror att Gud måste tas tillbaka för att de där femtonåringarna ska slippa tomheten, slippa den döda blicken, slippa känna sig hårda och ensamma.

ibland, på livets botten, när man känner sig så ensam, så ensam, när man tror att alla andra lämnat och svikit, när man inte kan ta emot någon människas kärlek, då är Gud, han som skapat oss, kanske den ende som kan ta dig upp till ytan igen.

(helt fritt att inte hålla med! , heh, -vill inte tvinga på någon annan min tro, bara så ett frö, en tanke, ge förslag till ett annat perspektiv på livet, med ALL respekt för att ni inte tänker lika) 








kärlek! /ia

tisdag 25 februari 2014

sporlovandet

är inne i en period med två veckors nattjobb just nu, och den fina vinsten av det är att jag blir lite mer ledig mellan passen eftersom man jobbar av 10h per nattpass. så nästan en veckas ledighet får jag ihop på schemat utan att ta semester.
och vad gör man med den veckan? jo, man tar SPORTLOV, yiiihohho wiieiei ! :D

klagade lite till pappa: 'jag tycker man borde få sportlov när man är vuxen och jobbar också' tills jag insåg att sportlov var just vad jag hade råkat fått på schemat (lyxen av att jobba 75%).

så, vad gör jag om dagarna: i fredags städade jag och sprang löpband + gym, inte så upphetsande kanske. men nyttigt. sen har roligheterna börjat:
lördag: en heldag, 10-16, i Bjursbacken med ett kort lunchstopp bara. annas körde vi, jag, Micke och grabbarna (alltid jag och gabbarna, kan man få lite tjejpolare till backen kanske, come on! :) ) som små ettriga ekorrar upp och ner i backen, in och ut i skogen, i pisten, i lössnön, i hoppen, boxarna, railsen, rören.... totalslut, svettig och sådär härligt mör och trött i kroppen sen. kvällens planer om att hitta på nått annant än spendera den i vår skön-soffa flög all världens väg. gött att va trött efter att kroppen ha fått jobba + friskluft tycker jag :)

söndag: är ju vilodagen. och så blev det, benen var glada för det. besökte gudstjänsten i kyrkan, var längesen med så mycket helgjobb all the time. sen en tur till Gräv för att besöka systeryster och Lillstrumpa (Edvin). gokillen, lika söt som vanligt. och fick känna på den nya lillens kick-sparkar innefrån bebbe-lyan, ja syrran har ju en kulmage och bäbis på väg, i maj blir jag moster för andra gången. är inte det coolt och roligt så säg? :D
och sen på kvällen kom Mickes mamma på pannkakskvällsmat till oss. trevligt, hon är så snäll och klok :)
en riktig familj-vilodag alltså. och det känns som man tar igen lite sånt där man missat.

och nu känner jag att det här inlägget håller på att dra iväg i längd och ord, jag är ju expert på sånt, så resten av dagarna lite snabbt:

måndag: brädan x 2. först på dagen i Bjurs, sedan på kvällen i Källviken med M. åhh så roligt det är just nu, mjukt och skönt i backen. och jag lär mig sakta(!) men säkert att hantera den där brädan lite mer, i hoppen och så. skuttar man runt ordentligt så är snowboard sjukt bra träning, tell you! bena helt trötta igår kväll igen.

och idag: var jag så seg. och trumpen. och trött. och grining. och ont i kroppen. så jag ville ingenting. men mest för mammas och pappas skull följde jag med till Sörskog, kunde väl plåga mig igenom några kilometer tänkte jag.
MEN. solen sken så fint, det gick lätt och bra i spåren och var så fint och härligt så. min trötta kropp väcktes till liv och nu är jag tusen gånger gladare och piggare än innan. så glad att träningen blev av för den är ju som medicin, rena lyckopillret.


sportlovet kommer nog fortsätta med mer sportigt, förhoppningsvislite gym och mer bräda imorgon. och kanske, kanske en ridtur nån dag. woho, spännande, har inte ridit sen jag var tretton, men jag gillar hästar. detta kan vi utveckla om/när det blir av.

och du!?
även om du inte är ledig och har lyxen att ha 'sportlov' som jag: ta dig tid att träna något, och att vara ute litegrann. lovar att det piggar upp!

sol och snö, bland det bästa livet har att erbjuda. tacksam!



puss och kärlek! /ia

att få fuska alldeles lagligt

i kyrkan läser vi just nu gemensamt en bok som heter 'Hundra dagar med Jesus', som är skriven av en svensk pastor som heter Niklas Piensoho. jag tycker det är en väldigt bra idé att alla i församlingen läser samma text samma dag.
hursomhelst var det en av dagarnas texter/berättelser som jag tyckte beskrev så bra lite tanken på vad det är Jesus kan göra för oss, om vi tillåter honom. så jag delar med mig av den texten här:

'Jag fick en femma på mitt specialarbete under sista året i gymnasiet. en femma var det högsta betyget man kunde få. Femman berodde inte på mig utan på min klasskamrat som jag jobbade ihop med. Han hette Johan och var en noggrann och duktig student, till skillnad från mig. Vi hade valt varandra och ett gemensamt område som skulle studeras. Vi gjorde ett antal mätningar om hur syrehalten i bottensedimentet på sjöar förändrades vid kalkning.
  Skälet till min femma i specialarbetet berodde på att jag jobbade ihop med Johan. Hans förmåga och duktighet spillde över på mig. Jag gjorde bara det han sa åt mig att göra och när jag inte riktigt förstod vad som krävdes tog han helt enkelt över. Jag insåg ganska snabbt hur min roll skulle se ut under vårt specialarbete. Jag bestämde mig för att låta Johan dra upp riktlinjerna, rita tabellerna, dra slutsatserna och skriva slutrapporten. Min uppgift var att göra det Johan sa åt mig att göra. Det fina med denna uppdelning var att Johan var nöjd, jag var nöjd och på slutrapporten stod bådas namn sida vid sida.

'Följ mig!'  sade Jesus till Filippos. De orden känns ganska utmanande. Är det ens lönt att försöka? Hur ska jag kunna hålla jämna steg med Jesus?
  SKillnaden mellan Jesus och mig är enorm: Jesus är Gud i mänsklig gestalt, det är inte jag. Jesus har levt som vi men utan synd, jag syndar ständigt och jämt. Jesus kunde se vad människor gick för utan att fråga, jag vet knappt vad jag själv går för. Jesus visste varifrån han kom, hur han skulle dö och vad som skulle hända sedan. Jag har knappt koll på vad som ska hända i veckan. Att försöka följa Jesus känns dömt att misslyckas från början, det är knappt värt att ens försöka. JAg kommer aldrig kunna leverera på en nivå som är ens i närheten av hans.

Att följa Jesus innebär något mer än att bara göra sitt bästa för att likna honom. Att följa Jesus innebär att jag får låna allt av honom, till och med hans resultat. Han inbjuder mig att jobba vid hans sida, det enda han begär är att jag försöker lyssna till honom. Det är som mitt specialarbete i gymnasiet. Det enda Jesus vill, är att jag går vid hans sida och försöker lyssna in vad han vill att jag ska göra. När jag inte klarar ut uppgiften, klivetr han in istället. Allt får jag av honom. Det fina är att på slutrapporten står mitt namn sida vid sida med hans, som om vi hade gjort jobbet båda två.

Övning: Tacksamhet är en livshållning  som man måste bestämma sig för. Gör det till en vana att tacka Gud för allt gott du får ta del av. '


Ibland tror jag att människor drar sig för att ens försöka närma sig Gud för man tror att det ska innebära en massa krav som man aldrig kan leva upp till. Och det kan man inte! Det är därför det fina är att man inte behöver det, Jesus har redan fixat biffen så att säga och det är bara att skriva min namnteckning bredvid hans. ett erbjudande alldeles för bra för att tacka nej till om ni frågar mig.

kärlek! /ia

fredag 21 februari 2014

kärlek...

... tänker jag bland annat kan vara den där viljan att göra någon annan glad. hur man gläds i deras glädje. hur det pirrar i magen när man tänker på hur personen ser ut när den ler, skrattar.

jag älskar att göra Micke glad.
såna där små saker bara.
laga nån god mat om jag är hemma och han kommer hem trött efter jobbet. tvätta nått som behöver tvättas, köpa nån grej som jag vet han inte hade köpt själv.

att vara glad tillsammans med den man helst vill vara glad med, att skratta tillsammans med den man tycker om.

det gör mig varm och levande i hjärtat.

<3>

nått annat:
häromdagen när jag var ledig prickade jag in precis rätt dag för att åka hem till mamma och pappa i Baggbo. vi drog alla tre upp till Sörskog och åkte längd tillsammans, en perfekt vinterdag.

här kommer lite bilder från det:





jag är väldigt glad för mina fina föräldrar också :)

förresten märks det i mina vardagssysslor att jag blivi sambo. 
mäta, rita, spika, borra och spackla skulle annars varit sånt där som man ropar: ' - Pappa, fixa det här!' Men sånt funkar inte längre. Inte heller 'jag kan inte' eller 'jag har aldrig gjort det'. M. är stenhård: 'då är det bra du lär dig'. och det har han ju alldeles rätt i...

kärlek! /ia

torsdag 20 februari 2014

ett efterlängtat besök

häromdagen när jag var ledig så gjorde jag ett besök på en älskad, men nästan bortglömd plats. BIBLIOTEKET!
(åter: tid är det som behövs för att göra det vi egentligen gillar)


jag älskar ju egentligen att läsa, men nu har jag blivit en sån där som bara läser böcker när jag är utomlands på solsemester, sorgligt. när jag var yngre kunde jag sluka flera böcker i veckan och för mig som gillar språk, ord och att skriva så tror jag det är viktigt att läsa böcker för att hålla mitt eget språk levande.

tiden att sätta sig uppkrypt i soffan med en spännande bok... det känns som den är borta. men tid är ju också en prioritering. jag kanske måste välja bort datorn, bloggar, film nån gång om jag vill hinna läsa.

ja, hursomhelst, för mig som älskar det skrivna ordet är det ju helt ljuvligt att traska runt på ett bibliotek.

efterlängtade, bortglömda ställe, jag hoppas jag kommer åter och besöker dig oftare (och hinner läsa böckerna jag lånat.... tveksamt)

mmm, böcker, ljuva syn

vårigt i Falun i måndags. jag är glad snön är tillbaka:)





kärlek! /ia

onsdag 19 februari 2014

våga tänka tanken

i Indien var jag med om en viktig/märklig/jobbig aha-upplevelse.

det var nämligen såhär:
vi åkte ju mycket buss, ibland 6, 8, 11-12 timmar om dagen. jag är en sådan som absolut inte kan läsa när jag åker bil/buss, åksjukan kommer som ett brev på posten efter ca 30 sek.. hu.
och så bar det sig så att en bit in på resan så slutade mitt spotify att fungera, och jag hade inga fler nedladdade dokumentärer att lyssna på.

så vad fick jag göra? jo, sitta i bussen och stirra ut genom fönstret. och tänka, sova, slumra och tänka lite till.

vad var det med detta? jo, det var jobbigt. men lärorikt. för då fick jag tiden att tänka klart de där tankarna man annars stoppar under kudden, i sanden, tränger undan. jag hade inget annat väl än att tänka de jobbiga tankarna, de gick inte att skjuta undan längre. annars är vi ju så fullt sysselsatta med vårt vardagsliv att man liksom lätt kan stoppa upp problemen på hatthyllan och tänka: det där tar jag i tu med sedan. det får bli som det blir. vi väntar och ser vad som händer.

men nu tänkte jag klart de jobbiga tankarna. hela vägen ut. de stora frågorna: vad är meningen med mitt liv? vad vill Gud? ska jag göra mer än jag gör nu, räcker jag till? vad tror jag? vad känner jag? vem vill jag leva med? hur vill jag vara, hur vill jag leva?
det tog timmar, ja dagar, innan jag kände: nu är det klart. såklart jag inte fick tydliga konkreta svar på alla ovanstående frågor, det är ju processer som pågår hela tiden. men grubblandet var klart. känslan: nu kör vi! istället för oron, ångesten.
det var en riktig häftig känsla faktiskt, att känna att problemen var löst inte genom att jag inte låtsades om dem, utan för att jag hade tänkt igenom dem ordentligt och kommit fram till min egen ståndpunkt i frågan.

Så vad vill jag säga? Jo, att vi behöver tid, mycket tid, för att verkligen tänka igenom sitt liv och landa. tid där man stänger av sig från alla intryck, tid där man inte läser, inte pratar, inte lyssnar på musik, inte ser på tv osv. nån form av meditation. buss-meditation blev det för mig.

och: det är en häftig känsla när man vågat tänka de tuffa tankarna. när man vågat reflektera över sitt liv, vågat tvivla på sig själv, sin tro, meningen med tillvaror, orättvisorna i världen, människorna man har runt omkring sig.

när man har tvivlat, och kommit igenom det, är man så mycket starkare, och gladare, än innan.

kanske en av de viktigaste upplevelserna i Indien. när jag gjorde inget förutom att tänka.

halleluja.
yeah.


kärlek! /ia 

tisdag 18 februari 2014

Nepal del 2: Pokhara

efter djungelvistelsen i början av Nepal vände allt till det bättre, det bästa på resan. dels piggnade jag till från min förkylning, dels så kom vi ju till favoritstället på resan: Pokhara. 

Pokhara var så fint, supermysigt, skön stämning.... ja ett BRA ställe. bara resan och vägen till Pokhara var fantastisk, det märktes att vi var bland Himalaya, höga berg på båda sidor av vägen och en floddal i mitten.

Pokhara ligger på ca 900m höjd, och vi bodde i en mer turistig del av staden. lugnt och fint och skönt, ganska stor skillnad från de stökiga, lortiga indiska städerna. det kändes ganska västerländskt där, som att det skulle kunna vara en by i sydeuropa/Alperna eller nått. stället är verkligen uppbyggt kring turismen och det fanns massa olika aktiviteter att välja på: forsränning, vandring, paragliding, flygning, rida, linbana, motorcykel m.m.

längs vägen i Nepal



Första heldagen i Pokhara var vi nio av oss som hade bokat in oss på en forsränningsutflykt. Forsen hade grad 3 i svårighetsgrad, finns upp till nr 6, så det var inte särskilt läskigt eller så, men lite pirrigt i magen ändå innan. Och det blev en riktigt fin/rolig upplevelse. Man blev blöt iallafall:) och den största upplevelsen var nog naturupplevelsen, att var ute på en flod med höga, berg på båda sidor. blå/grönt vatten, stilla tyst, lugnt. det var som att vara med mitt i en naturdokumentär typ. hur fint som helst! 



bilder från forsränningen

dagen efter forsränningen var det dags för mig och Maria att testa paragliding, skärmflygning på svenska. Vi åkte högt högt upp bland bergen på en riktig kringelkrokväg med branta stup på sidorna. spännande bara det, hehe.
sen när vi kom fram blev vi tilldelade varsin 'flygare'. sen fick man utrustningen på sig, man blev ju liksom fastspänd så att han som skulle styra var fastsatt i ryggen på mig, och ja, sen skulle man springa utför en brant...och tjiooo sen lyfte man och var uppe i luften.
det var inte alls läskigt utan bara en häftig, skön känsla att flyga. var lite disigt men såg ändå en fin utsikt över bergen, risfält  osv.

tyvärr fick jag märka att mitt åksjukeanlag gjorde sig giltigt även här, vi snurrade runt, man kollade hit och dit och helt plötsligt blev jag illamående, kallsvettig och väldigt nära spy-gränsen. som tur var noterade han som flög detta, flög lite rakare och jag klarade mig precis (till skillnad från Maria som fick prova på en luftkräkning, stackare)





Vi hittade ett riktigt favoritcafé mitt emot vårt hotell i Pokhara, cafe Peace Eye. där hängde vi hela resten av dagen och så fort vi fick tillfälle. ekologiskt, vegetariskt, man satt på madrassklätt golv med låga bord, levande ljus, jättegott mat, te kaffe och sånt. en riktig rogivande pärla. och så sjukt fina menyer! :D



ja, Pokhara gav mersmak och vi kom tillbaka dit sen, mer om det senare. nästa inlägg blir om Katmandu, Nepals huvudstad.

kärlek! /ia

måndag 17 februari 2014

med solen i ögonen

hej vänner.

det har varit dålig bloggning här. ni vet, det vanliga med mycket jobb och sånt. och nu är jag inne i en period då jag helst tränar eller fixar hemma när jag är ledig...men också... ibland saknas lusten. det känns inte som man har något att skriva/säga.

jag tror att det kan vara den där ständiga tidspressen som ibland kväver vår kreativitet. för idag, när jag först kände mig lite nere, uttråkad, inte sugen på nått... så landade jag sen i: jag har tid, idag, imorgon. jag behöver inte stressa. det finns ju egentligen massa saker jag har lust att göra. flera grejer jag skulle vilja skriva om. det gäller bara att tillåta sig att känna det. att man inte alltid behöver vara supereffektiv och tids-maxad. 
idag sa jag (glad att jag klarade av det - heja mig!) nej till extrajobb. för att kunna andas. för att kunna leva.
duktigflicka-alltid-ställa-upp får sig en liten törn. kan nog vara bra.

och vet ni vad, jag bad, till den där Guden jag tror på, och plötsligt infann sig tacksamheten istället för missnöjet. inspirationen och lusten istället för ledan. glädjen över livet istället för fokuset på fel saker. lugnet, friden istället för stressen.
jag är Tacksam att jag har den där Guden att be till. som ger mig ro när jag själv inte förstår eller orkar. jag är tacksam att man ibland får vilan och tiden, att man får landa och hitta sig själv där man sprungit bort i sina spända krampaktiga försök till att själv skapa sig det perfekta livet.


jag vill fortsätta på tacksamhetstemat: 
det jag speciellt tänkt på senaste dagarna att jag är tacksam över är människor, både nya och gamla bekantskaper. de nya, som ger mig en positiv kick, glädje och energi. jag har varit handledare åt en student, för första gången, och hade turen att få en riktig pärla till tjej som förutom att vara en oerhört duktig student dessutom är en trevlig frisk fläkt som det är ett rent nöje att få handleda. jag hoppas vi kan fortsätta vår vänskap och även bli kollegor till sommaren :)

jag är glad för nya bekantskaper i kyrkan. Falun är ju inte väldens största studentstad och i min kyrka finns det inte jättemånga 'ungdomar' i åldern 20-30, de flesta flyttar ju här ifrån men ibland fylls det på med nya. och att lära känna dem, och se vilka fina, härliga människor de är, det gör mig glad.

man utvecklas och utmanas när man lär känna nya vänner. jag älskar det! de utmanar en i sitt sätt att tänka, kommer med nya perspektiv och nya personligheter. utmanar mina fördomar och tänkesätt. ger glädje och inspiration.

en annan ny grej i kyrkan som jag tror kommer bli riktigt bra är att vi har börjat med en träff för 'kvinnor mitt i livet' (räknas jag dit? sa jag till Micke, jag känner mig ju som en bäbis, hehe) men jag tror det behövs. träffar för kvinnor, där vi kan stödja varann, dela erfarenheter, uppmuntra och dela saker. jag tror det kommer bli hur bra som helst, gemenskap över generationsgränserna behövs, både i samhället och församlingen.

och sen: mina old-friends. som det räcker med att träffa i en timme för att man ska ha fått kramp i magen av skratt. så befriande. ni är så älskade.


det andra jag är glad för: min hals är ju så mycket bättre nu än i somras/höstas. visst känner jag av den ibland, vissa mornar , men den hindrar mig inte alls på samma sätt att göra det jag vill. kan träna som planerat och det gör mig SÅ glad. det behövs för att jag ska känna mig som mig själv...


sen verkar många vara tacksamma för att det är sol och vårväder. och visst, nice med sol men HAllå det är ju i mitten av februari bara. tycker gott våren kan vänta till april (är ju inte största vår-fanet) och nu vill vi ha MERA SNÖ och riktig vinter. eller hur? ;)



som det ska se ut.

MEN: tacksam var ordet.

kärlek! /ia

onsdag 12 februari 2014

'Får mig att känna mig glad att jag inte är död' /

man har så mycket att vara tacksam över att jag tror att man glömmer minst hälften. hur tacksamt är inte bara den tanken?

och mycket av det där tacksamma är ju saker man inte alls gjort sig förtjänt av, det är inget som jag i egen kraft påverkat. då väljer jag att sända min tacksamhet till Gud.
jag tror vi skulle må bättre om vi övade lite mer på tacksamhet, se det vi har istället för det vi inte har.

hur ofta tänker du på/är tacksam för:

- att vi lever i landet Sverige där det inte har varit krig på 200 år, att vi slipper rädslan över att bli flygbombade, nedskjutna eller torterade.

- att vi varje dag, flera gånger, har mat på bordet. det myllrar av affärer där vi kan handla vårt käk. de flesta i vårat land vet inte vad svält innebär. vi kan välja och vraka, äta oss mätta. vilken välsignelse, det är inte alla som har det så bra!

- att vi bor i ett land där stadssystemet är relativt fritt från korruption (i allafall i jämförelse). där polisen arbetar för medborgarnas bästa, inte för mutor. att vi inte behöver köpa dyra sjukvårdsförsäkringar för att få vård, att vi får lämna våra barn på dagis och fortfarande får en stor del av vår lön när vi blir sjukskrivna.

det finns mycket att vara tacksam över.

om inte annat, (så tänker jag om jag är riktigt nere nån gång) så kan man vara tacksam för att man inte är död. ja så tänker jag, hur skitigt tråkigt ledsamt allt än skulle kunna kännas är jag tacksam att jag får vara med och delta i det som kallas livet. ja, tacksamheten att man lever, den är enkel och basal.

tacksamheten när man får vara ute i snön och leka, den är enorm!:)
kärlek! /ia

måndag 10 februari 2014

Nepal del ett: Bhairawa och Chitiwan : Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

Det var en lång bussdag från Indien när vi skulle över till Nepal, väldigt dåliga vägar ca 10 mil tog fyra timmar att köra (!), vi var nästan rädda att vi inte skulle hinna till gränskontrollen innan skymning, då de stänger dem.
att komma över gränsen gick bra för alla, med pass och visum och sånt, hade ju inte varit så roligt att bli lämnad ensam kvar i Indien direkt. ;)

man såg direkt vid gränsen att nepaleserna ser annorlunda ut än indierna. Nepal ligger ju på gränsen mittemellan de stora nationerna Indien och Kina och nepaleserna har lite mer av det där asiatiska, kinesika, dragen i sig. ett väldigt vackert folkslag!
man märkte också genast lite skillnad på samhället och landskapet, lite renare, lite mindre folk, lite bättre vägar, mer bergigt och så.
det bor ca 30 miljoner människor i Nepal och det räknas som ett av världens fattigaste länder.

första stället i Nepal hette Hotel Jungle Lodge, en nationalpark/naturreservat där vi bodde i små trähyddor, och ja... det kändes verkligen som att vara ute i djungeln.
detta kanske inte var mitt favo-place på resan, dels beroende på att jag fick gör-ont i halsen och blev dunderförkyld, dels på att det var massa, massa djur där (det var väl det som var meningen).

djur är fina. om man vet var man har dem. jag älskar katter, tycker att hästar, kossor, elefanter och sådana stora djur är riktigt mäktiga, fina. men resten? nja... är inte överförtjust i massa myggor som man är rädd att få malaria av, hundar man kan få rabies av osv osv.
och ja... alltså skräckupplevelsen på resan skedde ju också här. jag och Frida gick från vår hydda till matstället, på en grusad väg, inom vårat 'hotellområde'. och Frida skriker till och hugger tag mig i armen: en feeeetttt lång, äcklig, läskig ORM (säkert två meter minst och då överdriver jag inte, 3m kanske till och med) slingrar iväg. hu, usch, fy, blä, äckligt!
(ja ni som känner mig vet ju min ormfobi, Micke har fått skymta min panik när det dyker upp ormar på tv, och tycker jag ska skärpa till mig. jag tycker han är dum då, dom ÄR asläskiga, på tv med, sådetså! , haha)

men förutom den läskiga ormen såg vi lite trevliga djur också: massa elefanter, och lite elefantbäbisar. såååå söta. och vi var på noshörningssafari, på elefantryggen, det var coolt. och vi fick se rhinosarna på riktigt nära håll, en bäbbe där med, alla bäbisar är ju för fina alltså.
såg en del krokodiler också, bland annat när vi var ute på floden och åkte i världens vingligaste och ostadigaste träkanot. lite pirr i magen på den turen?: ja.

















och ja, så fyllde jag år också. en superförkyld födelsedag, vilket kanske var rätt representativt för detta sjuklings-året. alla sa grattis och jag blev firad med sång och tårta och sånt. och det värmde. och massa grattis hemifrån också. men helst av allt hade jag nog velat vara där, hemma, i det finaste landet med dem som känner mig, de som betyder allra mest. 

skrev en text/bön om det där, den där hemlängtan jag ofta får när jag är ute och reser. mat-ångesten som kommer tillbaka, om att känna sig inte-hemma. delar med mig av delar av den, ärlighets-texten.

2013-10-28:
Längtar hem till Sverige ibland, ofta. Till naturen, luften, kunna andas. Träna, bli kvitt alla olustkänslor i kroppen, slippa slåss mot tankarna. Kunna träna och känna sig fräsch. 
Längtar efter vardagen, jobbet, tryggheten. Mina arbetskamrater som alltid gör mig så glad. Där jag kan vara den jag är, vara mig själv. Där tiden går, utan en massa tankar. Där jag är behövd, där jag duger, där jag gör något bra, att få finnas till för patienterna, för andra, inte bara för mig själv. 
Jag längtar efter att få blogga, skriva, behovet i mig. Berätta. Längtar efter att göra det jag känner att Gud har lagt ner i mig, gåvan, det jag är bra på. Vill inte ha mindervärdeskomplex. Vill inte känna oro, skuld, skam. Att jag inte räcker till. Vill vara glad, i roten, inte för att jag för stunden har trevligt.

Vill gå till kyrkan, känna gemenskapen, äktheten, det rena. Sanningen. Inte känna andra, tomma, falska religioner som gör mig olustig. Gud var med mig! 
Kan jag inte resa, längtar jag alltid hem? Vad är meningen? Gör jag alltid felval eller finns det en mening med det här? Saknar den andliga gemenskapen. Be. Känna friden. Sjunga lovsång. Ära Gud. Inte vara den annorlunda, inte krympa.

Jag längtar efter Micke. Det enkla. Inte tusen tankar. Tryggheten, åtrån, glädjen. Självklarheten, veta att jag hör hemma i hans famn. Längtar efter att ha roligt och skratta tillsammans. Utan tvivel på livet, tvivel på kärleken.
Att tillsammans slippa rädslan för livet, slippa drömma mina otäcka mardrömmar. Vill förenas bortom alla tvivel. 
Gud vad vill du med mitt liv? Led mig.

Jag längtar hem. Ja, i ärlighetens namn gör jag det. Till lägenheten (låt oss få bo kvar!), katterna. Vardagen i Sverige. Falun. 
Vill att tiden ska gå fort tills vi får åka hem. Gå fort och gå bra. Bevara oss i ditt namn, Jesus. Förlåt oss vår skuld. Ge oss av din kärlek. Hjälp oss att sprida den och vara sanna mot oss själva och mot andra. 
Amen! /  

födelsedagstårtan. Thank you!

och ja, det bra med att skriva av sig är ju att det alltid känns lite bättre efteråt. när man varit ärlig mot sig själv och formulerat det. och jag tror stenhårt på att Gud lyssnar till de böner vi ber, ser våra problem och tankar och tok-gillar när vi är ärliga, vad det än må vara. och han vill hjälpa oss. 
och det gick ju bra, resan var rolig och bra och jag kom hem helskinnad. hem till vackra Sverige, hem till vännerna, hem till Mikael. har kommit igång bra med träningen och gillar vardagslivet/lunken. och jag trivs nog allra bäst här, borta bra men hemma bäst, ni vet.

kärlek! /ia

söndag 9 februari 2014

Snö är det nya vita

det har blivit lite lite bloggning här på slutet. men jag har ju haft semester. eller träningsläger är nog ett mer träffande ord, haha.

vi har varit i sälen och jag ska inte skriva tusentals ord om det MEN det var helt grymt före i backarna. massa fin, skön pudersnö, och mer kom det hela tiden. så sköna backar men mest åkte vi offpist i skogen och det var galet kul. och jobbigt, riktig hårdträning. prova själv att köra fast med snowboard i meterhög snö, och försök ta dig loss därifrån så kommer ni förstå vad jag menar.

Snö är underbart!

hursomhelst. glad och tacksam att jag fått ha det så roligt med så trevliga människor. och vara med M.❤️

Kärlek! /ia

torsdag 6 februari 2014

det som är mörker kanske är ljus

En text av Ylva Eggehorn

Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls
är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik
du alltid längtat efter
att få höra.
Du visste inte att du var en sång.
kärlek! /ia
wihioowiwiyeahaha
nu skall jag packa, sen jobba och senare ikväll efter 21.30 åker vi till Sälen. inget jobb förren på tisdag. ska bli skönt att komma bort lite. 
kärlek!, igen. /ia

tisdag 4 februari 2014

min feminima arghet

när jag var i Nepal uppkom en sån där situation då jag blev riktigt arg och ledsen över att jag var tjej. eller NÄ, rättare sagt hur jag begränsas för att jag är tjej och vilka risker det för med sig.

vi hade varit ute och käkat på kvällen och sedan gått till en bar med livemusik för att hänga lite. vissa drack mer, somliga (som jag) desto mindre. och så hände lite grejer som fick mig att totalt tappa humöret, och vi behöver inte gå in på det, men det gick ut på att jag tyckte två av killarna som var med på resan, i ca 35-års åldern, betedde sig som omogna tonåringar. minst.
det var liskom inte riktigt ok.

och hursomhelst, jag blir sur och ledsen. planen var för vissa att dra vidare på nattklubb, men jag känner inte alls för detta med mitt humör sänkt till fotknölarna och jag vill bara hem till hotellet. 
problemet är att de i denna stad i Nepal släcker ner hela stan kl 23.00. inga ljus alls, inga gatlysen. så det är kolmörkt och ingen annan i gruppen vill gå hem då.

så då står jag inför valet: gå hem själv, (Nepal var dessutom lite extra oroligt då inför det stundade valet) eller stanna ute i flera timmar till fast jag absolut inte är sugen på det.
jag var så nära att i min ilska ta den där kolsvarta ensamma promenaden. men tanken på hur ledsen och arga mina föräldrar och Micke skulle bli OM det hände mig nånting fick mig att låta bli.
men det var så förnedrande på något sätt, att jag bara pågrund av mitt kön kände mig så oerhört begränsad.

här hemma går jag alltid hem när jag vill, känner mig trygg med det. men tyvärr är det ju många tjejer som känner sig och blir begränsade av otryggheten här hemma också. men där i Nepal var första gången jag insåg att det kunde vara riktigt farligt att göra som man vill, gå ensam.
varför får det vara så? att killar kan utsätta tjejer för hemska saker så istället blir vi rädda, otrygga, ofria.

dessutom:
män har högre lön, för samma arbete, endast pågrund av kön. mansdominerade yrken har bättre status och bättre betalt. 
jag vet ganska många män som varit otrogna men känner väldigt få tjejer som varit det. män får oftare läkartider av sjukvårdsrådgivningen.

alla män är inte skit, såklart, absolut inte. de kan saker som jag inte kan och vi kompletterar varandra, män behövs.
jag älskar att vara med Micke, älskar min pappa, Santos (katten, haha) och vet en massa bra killar.

MEN 
det finns ett system där män och det manliga värderas högre. manliga yrken, männens personlighet, männens beteenden, männens fritidsintressen, männens kunskaper. 
allt det står i högre rang än kvinnornas.


i en bok av Mia Skäringer, 'Avig Maria', som bygger på hennes blogginlägg, skiver hon ett sådant otroligt bra inlägg om detta.

Argheten
Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. PÅ jobbet. I livet.
 Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en fråga om balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst.
Och när jag blir arg, då sväljer jag det inte och låter det riktas inåt. Då trycks jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det nån gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Det kan också vilja visa vägen tillbaka. Att något är fel. Att alla måste skärpa sig. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som bara dundrar in.
  Men jag vill inte visa mig så, för jag känner mig inte tillräckligt trygg. Jag skyndar mig undan en stund, till kvinnorna, elefanthonorna, dem som jag litar på. Låter tårarna rinna klart, samlar mig, går oftast tillbaka och säger med bestämd ton vad jag tycker. Man vill ju inte framstå som man många gånger redan blivit framställd: hysterisk, överkänslig, mensig eller rent av konstig. Man vill bara bli respekterad. Som en människa bland andra människor. och ibland tänker jag: Om en man hade gjort det han just gjorde mot mig mot en annan man - jävlar vad det hade expolderat. Men det händer sällan. För där finns en överenskommelse, en inbyggd respekt män emellan. Och jag är ju bara en tjej.


och jag, ia, är ju också 'bara' en tjej. men jag vill inte värderas mindre för det. inte ha sämre lön, sämre arbetsvillkor, att man inte tar tillvara på mina yrkeskunskaper. jag vill att mina kunskaper, känslor, beteenden och intressen värderas lika högt som männens. trots att jag är tjej.



kärlek! /ia

måndag 3 februari 2014

onda ord

jag har börjat googla ordet 'magkatarr'. känns inte så hoppfullt, eller hälsosamt.

men. idag är jag ledig, och ska åka snowboard. ljuva snön, nu kommer jag äntligen!


kärlek! /ia

lördag 1 februari 2014

summa summarum

idag är det första februari, en ny månad. vad fort tiden går! det är också helg och lördag och jag ska iväg och jobba snart, andra helgen i rad, andra sexdagarsveckan i rad. håhåjaja... rätt mycket spring och fullt upp på worket nu också, igår gick jag över åttatusen steg under arbetsdagen, bra vardagsmotion iallafall ;)

helst av allt hade jag varit ledig och ute på brädan idag, MEN den som väntar på något gott.... har bytt helg för nästa torsdag-söndag åker jag och M. till Hundfjället, Sälen, för att snö-njuta hela helgen tillsammans med M.s bror och flickvän mfl. ska bli hur skönt som helst! 
börjar bli lite sliten i jobbhjärnan nu.

en till rolig grej med jobbet: fått en fast tjänst. äntligen,! wihoo:) fick välja lite själv hur mycket jag skulle jobba, nu är det ju 75% och förut har jag provat 100% ett par månnader, funkade väl också men nu har mitt val landat på 85%, kommer bli lagom tror jag :) det är ett väldigt tufft yrke, på gott och ont. man får väldigt mycket utav det, växer och utvecklas, man man ger väldigt mycket av sig själv också.

nog om jobbsnack.

januari har gått och det var en liten upp-och ner månad. känslomässigt. men slutar iallafall månaden balanserad och glad. just idag med lite bubblande livsglädje, träningsendorginer, kärlekspirr och allmänt glad och Tacksam. yeah!

och det är väl inte så farligt det där att vara känslosam, även om det är jobbigt mitt i det.
och jag tror, tänker, har kommit fram till mitt i allt det här: så länge mina brustenheter, tankarna, oron får landa hos Gud, för mig närmare honom, gör mig ärligare så är det ok. till och med bra. jag lär mig mer och mer att lita på hans omsorg om mig, mindre på min egen förmåga att göra mig själv till en lycko-kick-boll som studsar fram.
nä, denna månad har jag känt att när jag tappar bort mig själv då fnns Gud där för mig, en god Gud som älskar mig och låter mig falla i hans famn. som leder mig, när jag själv inte vet vilken väg att gå. som ger mig mod att gå MIN väg, tillsammans med honom. han gör mig lugn, jag stressar inte upp mig lika mycket över livets stora och små problem. han tröstar mig.

såhär känns det: jag går på en brolkig, knölig väg. jag vet inte var den leder mig. men jag vet att Jesus går med.

det känns tryggt.




längtar ut i snön. helst med Han.

kärlek! /ia