när jag var i Nepal uppkom en sån där situation då jag blev riktigt arg och ledsen över att jag var tjej. eller NÄ, rättare sagt hur jag begränsas för att jag är tjej och vilka risker det för med sig.
vi hade varit ute och käkat på kvällen och sedan gått till en bar med livemusik för att hänga lite. vissa drack mer, somliga (som jag) desto mindre. och så hände lite grejer som fick mig att totalt tappa humöret, och vi behöver inte gå in på det, men det gick ut på att jag tyckte två av killarna som var med på resan, i ca 35-års åldern, betedde sig som omogna tonåringar. minst.
det var liskom inte riktigt ok.
och hursomhelst, jag blir sur och ledsen. planen var för vissa att dra vidare på nattklubb, men jag känner inte alls för detta med mitt humör sänkt till fotknölarna och jag vill bara hem till hotellet.
problemet är att de i denna stad i Nepal släcker ner hela stan kl 23.00. inga ljus alls, inga gatlysen. så det är kolmörkt och ingen annan i gruppen vill gå hem då.
så då står jag inför valet: gå hem själv, (Nepal var dessutom lite extra oroligt då inför det stundade valet) eller stanna ute i flera timmar till fast jag absolut inte är sugen på det.
jag var så nära att i min ilska ta den där kolsvarta ensamma promenaden. men tanken på hur ledsen och arga mina föräldrar och Micke skulle bli OM det hände mig nånting fick mig att låta bli.
men det var så förnedrande på något sätt, att jag bara pågrund av mitt kön kände mig så oerhört begränsad.
här hemma går jag alltid hem när jag vill, känner mig trygg med det. men tyvärr är det ju många tjejer som känner sig och blir begränsade av otryggheten här hemma också. men där i Nepal var första gången jag insåg att det kunde vara riktigt farligt att göra som man vill, gå ensam.
varför får det vara så? att killar kan utsätta tjejer för hemska saker så istället blir vi rädda, otrygga, ofria.
dessutom:
män har högre lön, för samma arbete, endast pågrund av kön. mansdominerade yrken har bättre status och bättre betalt.
jag vet ganska många män som varit otrogna men känner väldigt få tjejer som varit det. män får oftare läkartider av sjukvårdsrådgivningen.
alla män är inte skit, såklart, absolut inte. de kan saker som jag inte kan och vi kompletterar varandra, män behövs.
jag älskar att vara med Micke, älskar min pappa, Santos (katten, haha) och vet en massa bra killar.
MEN
det finns ett system där män och det manliga värderas högre. manliga yrken, männens personlighet, männens beteenden, männens fritidsintressen, männens kunskaper.
allt det står i högre rang än kvinnornas.
i en bok av Mia Skäringer, 'Avig Maria', som bygger på hennes blogginlägg, skiver hon ett sådant otroligt bra inlägg om detta.
Argheten
Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. PÅ jobbet. I livet.
Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en fråga om balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst.
Och när jag blir arg, då sväljer jag det inte och låter det riktas inåt. Då trycks jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det nån gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Det kan också vilja visa vägen tillbaka. Att något är fel. Att alla måste skärpa sig. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som bara dundrar in.
Men jag vill inte visa mig så, för jag känner mig inte tillräckligt trygg. Jag skyndar mig undan en stund, till kvinnorna, elefanthonorna, dem som jag litar på. Låter tårarna rinna klart, samlar mig, går oftast tillbaka och säger med bestämd ton vad jag tycker. Man vill ju inte framstå som man många gånger redan blivit framställd: hysterisk, överkänslig, mensig eller rent av konstig. Man vill bara bli respekterad. Som en människa bland andra människor. och ibland tänker jag: Om en man hade gjort det han just gjorde mot mig mot en annan man - jävlar vad det hade expolderat. Men det händer sällan. För där finns en överenskommelse, en inbyggd respekt män emellan. Och jag är ju bara en tjej.
och jag, ia, är ju också 'bara' en tjej. men jag vill inte värderas mindre för det. inte ha sämre lön, sämre arbetsvillkor, att man inte tar tillvara på mina yrkeskunskaper. jag vill att mina kunskaper, känslor, beteenden och intressen värderas lika högt som männens. trots att jag är tjej.
vi hade varit ute och käkat på kvällen och sedan gått till en bar med livemusik för att hänga lite. vissa drack mer, somliga (som jag) desto mindre. och så hände lite grejer som fick mig att totalt tappa humöret, och vi behöver inte gå in på det, men det gick ut på att jag tyckte två av killarna som var med på resan, i ca 35-års åldern, betedde sig som omogna tonåringar. minst.
det var liskom inte riktigt ok.
och hursomhelst, jag blir sur och ledsen. planen var för vissa att dra vidare på nattklubb, men jag känner inte alls för detta med mitt humör sänkt till fotknölarna och jag vill bara hem till hotellet.
problemet är att de i denna stad i Nepal släcker ner hela stan kl 23.00. inga ljus alls, inga gatlysen. så det är kolmörkt och ingen annan i gruppen vill gå hem då.
så då står jag inför valet: gå hem själv, (Nepal var dessutom lite extra oroligt då inför det stundade valet) eller stanna ute i flera timmar till fast jag absolut inte är sugen på det.
jag var så nära att i min ilska ta den där kolsvarta ensamma promenaden. men tanken på hur ledsen och arga mina föräldrar och Micke skulle bli OM det hände mig nånting fick mig att låta bli.
men det var så förnedrande på något sätt, att jag bara pågrund av mitt kön kände mig så oerhört begränsad.
här hemma går jag alltid hem när jag vill, känner mig trygg med det. men tyvärr är det ju många tjejer som känner sig och blir begränsade av otryggheten här hemma också. men där i Nepal var första gången jag insåg att det kunde vara riktigt farligt att göra som man vill, gå ensam.
varför får det vara så? att killar kan utsätta tjejer för hemska saker så istället blir vi rädda, otrygga, ofria.
dessutom:
män har högre lön, för samma arbete, endast pågrund av kön. mansdominerade yrken har bättre status och bättre betalt.
jag vet ganska många män som varit otrogna men känner väldigt få tjejer som varit det. män får oftare läkartider av sjukvårdsrådgivningen.
alla män är inte skit, såklart, absolut inte. de kan saker som jag inte kan och vi kompletterar varandra, män behövs.
jag älskar att vara med Micke, älskar min pappa, Santos (katten, haha) och vet en massa bra killar.
MEN
det finns ett system där män och det manliga värderas högre. manliga yrken, männens personlighet, männens beteenden, männens fritidsintressen, männens kunskaper.
allt det står i högre rang än kvinnornas.
i en bok av Mia Skäringer, 'Avig Maria', som bygger på hennes blogginlägg, skiver hon ett sådant otroligt bra inlägg om detta.
Argheten
Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. PÅ jobbet. I livet.
Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en fråga om balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst.
Och när jag blir arg, då sväljer jag det inte och låter det riktas inåt. Då trycks jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det nån gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Det kan också vilja visa vägen tillbaka. Att något är fel. Att alla måste skärpa sig. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som bara dundrar in.
Men jag vill inte visa mig så, för jag känner mig inte tillräckligt trygg. Jag skyndar mig undan en stund, till kvinnorna, elefanthonorna, dem som jag litar på. Låter tårarna rinna klart, samlar mig, går oftast tillbaka och säger med bestämd ton vad jag tycker. Man vill ju inte framstå som man många gånger redan blivit framställd: hysterisk, överkänslig, mensig eller rent av konstig. Man vill bara bli respekterad. Som en människa bland andra människor. och ibland tänker jag: Om en man hade gjort det han just gjorde mot mig mot en annan man - jävlar vad det hade expolderat. Men det händer sällan. För där finns en överenskommelse, en inbyggd respekt män emellan. Och jag är ju bara en tjej.
och jag, ia, är ju också 'bara' en tjej. men jag vill inte värderas mindre för det. inte ha sämre lön, sämre arbetsvillkor, att man inte tar tillvara på mina yrkeskunskaper. jag vill att mina kunskaper, känslor, beteenden och intressen värderas lika högt som männens. trots att jag är tjej.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar