torsdag 27 februari 2014

när hoppet är borta vad ska rädda oss då?

något jag börja tänka på för längesen, men inte tagit mig tag i att kläcka ut fören nu:

tonårstjejer som ser så himla ledsna ut. 

ja det gör dom, många av dem. det gör lite ont i mig. de ser slutna ut, allvarliga, sorgsna, ledsna.
när jag ser dem på stan, på gymmet, på jobbet och andra ställen.

självklart fattar jag att alla inte springer runt och skrattar och skojar hela tiden och att de här tjejerna säkert är glada när de umgås med sina vänner...
... men ändå, den tomma blicken.

de stirrar rakt framför sig, de ser så tomma ut. inte en antydan till rörelse, leenden eller känslor i ansiktet. mycket smink, mycket kajal. som att de är ett skal, och det där glödande innehållet av lycka och kärlek har tömts ur dem.

det måste vara oerhört tufft att vara ung idag. och jag tror att det bara blir tuffare och tuffare. alla är så oerhört fixade idag, alla tonåringar ser ut som de har klivit direkt ut ur ett modemagasin. och gör man inte det... ja då antar jag att djungels lag råder: då får man inte vara med.

på min tid (ha, nu låter det som jag är jättegammal, och det är jag väl också, hehe...) fanns det ju iallafall inte smartphones, Instagram och sånt som idag gör att den där hetsen om att bli 'likad' bara ökar och ökar. 
vem vill inte vara gillad, sedd, älskad, bekräftad liksom?

och jag tror inte att jag bara inbillar mig. en tjej jag känner som är i femtonårsåldern bekräftar att det är en enorm utseendefixering. 
en f.d. kollega till mig som börjat som skolsköterska på ett gymnasium (med nästan bara tjejer) vittnar också om att många mår psykiskt dåligt.


det är tråkigt, ledsamt och sorgligt. klimatet för unga, ja för alla, är så hårt idag.
jag tror att många föräldrar tyvärr är så upptagna med sitt, med sina karriärer, sitt utseende, sina bråk och skilsmässor, sitt eget självförverkligande, att man glömmer att SE barnen. glömmer att älska dem för att man har glömt bort att älska sig själv och irrar runt i blindo.
de som skulle vara vuxna är som barn själva...

sen tror jag också... att den där tomheten kan komma av att vi i hela samhället har tappat bort Gud, tron, hoppet.
när de unga inte har Gud, har de inget att hoppas på när allt känns svårt, jobbigt och hopplöst. de har inte den där naturliga känslan av att någon älskar dem, tycker de är vackra, när de själva eller deras närmaste omgivning inte har förmågan att se, uppskatta och älska dem. 

om allt annat är hopplöst och Gud i detta land, i många generationer, som varit det sista att hoppas på, den sista att känna sig älskad av, om detta är borta, vad har vi då?
om Gud har varit den som lugnat oss i rädslan för döden, och han är borta, vem ska då hindra att dödens och sorgens svarta klor tar oss under sina vingar?
om de kristna traditionerna att värna om familjen, respektera den svage, hjälpa varandra, sätta andra främst... tas bort, vad har vi då för försvar mot egoismen och det kalla som sprider sig i vårat samhälle?

jag tror att Gud måste tas tillbaka för att de där femtonåringarna ska slippa tomheten, slippa den döda blicken, slippa känna sig hårda och ensamma.

ibland, på livets botten, när man känner sig så ensam, så ensam, när man tror att alla andra lämnat och svikit, när man inte kan ta emot någon människas kärlek, då är Gud, han som skapat oss, kanske den ende som kan ta dig upp till ytan igen.

(helt fritt att inte hålla med! , heh, -vill inte tvinga på någon annan min tro, bara så ett frö, en tanke, ge förslag till ett annat perspektiv på livet, med ALL respekt för att ni inte tänker lika) 








kärlek! /ia

Inga kommentarer: