Ia: Nepal del 3, Katmandu och bungyhopp

efter att vi varit i Pokhara ålte vi vidare till Nepals huvudstad, Katmandu. bussturen tog ca 7 timmar men var ett rent nöje då naturen bland Himalayas berg var så bedårande vacker.

Fridas kort, taget från en flygtur över Mont Everest (jag var inte med och flög)

det nästan första vi gjorde när vi kommit till hotellet var att gå ut på stan för att leta en agentur för att boka ett bungyjump-hopp. tanken var först en galen idé (jag sa till Frida på tåget ner mot Arlanda att jag skulle kunna tänka mig att hoppa fallskärm men aldrig bungyjump, hehe), men sen tänkte jag att det är ju kul att göra något galet, det är sådant man minns :D

en apa vid Monkeytemple. och utsikt över Katmandu

även i Katmandu bodde vi i en turisttdel av staden och man märkte tydligt att de var turismen de levde på, massor av små shoppar med vandringsutrustning och sådant. faktiskt riktigt fina grejer till bra priser. det fanns många mysiga restauranger med gott käk, inte bara nepalesiskt bl.a. åt vi jättegod mexikansk mat.
nästa dag åkte vi på en guidad tur för att få se en del av Katmandu, det var riktigt trevligt faktiskt. vi började vid 'Monkeytemple' ett buddistiskt tempel uppe på ett berg där man hade utsikt över nästan hela staden. och ja, det har fått sitt namn av alla apor som hoppar runt där :)

Monkeytemple

vi besökte en gammal nepalesisk jordbruksby

sötnos!

gullig farbror! :)

lite poolbad i Katmandu också, yeah

och ja, bungyhoppet då:
vi gick upp tidigt, 5.15, för att åka med bussen som skulle ta oss till hoppstället. vi var sju st ur gruppen som skulle hoppa, tre tjejer och fyra killar.
vid tio tiden var vi framme vid bron, 160m hög(!) över en flodravin. och vilken bro sen, den fick mig nästan att få panik på en gång, det var en stålbro som liksom hängde i linor över floden, alltså var den inte stilla när man gick på den utan vajade och gungade som bara den. aaahhhhh!

vi skulle gå över bron för att samlas på andra sidan - bara det var en magpirrande pers. det var många som skulle hoppa, så man fick sin lilla tid för mental förberedelse. vi delades upp i viktklasser och jag hamnade i den näst lättaste - de tyngsta först - och fick därmed vänta till eftermiddagen på mitt hopp. men under tiden kunde man ju kolla de andra hoppa, superkul! :D
alla hade olika stilar, vissa proffsigt och andra.... mindre proffsigt. fick mig en lektion innan av Andreas som hoppat förut, så att jag inte skulle se ut som en döende svan/groda under mitt hopp.

när man stod där ute på bron blev man riktigt riktigt nervös. det gjorde ont i magen av att kolla ner över broräcket, det 160m höga stupet jag snart skulle kasta mig ut för. 'vad har jag gett mig in på??' 'shit vad jag kommer ångra mig om jag slår ihjäl mig' 'Gode Gud gör så jag överlever detta hopp och får träffa min familj, mina vänner och Micke igen'. ja det var tankar som for genom mitt huvud.

och ja... sen fick man utrustningen på sig. jag höll mig så krampaktigt i bron att instruktörerna skrattade åt mig, hehe. sen fick man gå ut på en plattform utanför bron... utan handtag på sidorna. instruktören höll sina händer i ryggen på en så man hade inget annat val än att sakta stega fram emot kanten.

man hade inget annat val än att hoppa heller med de där händerna i ryggen som puttade en lätt framåt. och tur var väl det, annars hade man väl stått där hela dagen och tvekat.

sen flög man. kunde fokusera litegrann på hur jag skulle hoppa, men det var BRUTALT läskigt tyckte jag, haha. falla fritt mot marken, snabbt... det känns ju som man ska dö typ. skrek som en stucken gris, hehe. och LÄTTNADEN när man kände repet spännas.
sen när man började studsa upp igen bar det sig inte bättre än att jag fick linan runt ena benet, det drogs åt så att min sko flög av. såg den flyga iväg och då blev jag asrädd igen för det kändes som om hela jag skulle glida ur linan på nått sätt. så lite panik ända tills jag blivit nedfirad på marken. kan inte säga att jag tyckte det var härligt eller värsta häftiga upplevelsen som vissa säger.
dock är jag glad och stolt över mig själv, att jag vågade, att jag utmanade min rädsla på det sättet.

resten av Katmandu tar vi i ett senare inlägg, såg att min hopp-beskrivning drog ut på raderna :)