det mest meningslösa dumpratet tyckte jag var det här: dagens samtalsämne var att man skulle ringa in och berätta om vad man störde sig på mest på på gymmet.
och jo, såklart man ska ha nått att prata om i radio. och jo, jag kan väl också störa mig på nån på gymmet ibland (bl.a. så tycker jag inte det är jättefräscht med killar som går förbi ca 10cm från ens ansikte när man ligger i nån maskin och ogenerat kliar/pillar sig på snoppen. innanför kalsongerna. uhuh! )
MEN.
om man sätter det i perspektiv. jag fick en sån stund av klarsynthet, och sorg, över Sverige.
för allvarligt talat: gym.
bara att vi kan gå dit är ju en sån oerhörd lyx. ett land där vi har en livsstil där det dagliga livet inte bryter ner våra kroppar, inte sliter ut oss utan istället riskerar vi överklassjukdomar som övervikt om vi inte går dit (så jo, såklart att det är bra att det finns - själv älskar jag att vara där.)
men att då ägna ett radioprogram åt att berätta om vad vi STÖR oss på på detta gym - det känns ovärdigt. ett hån mot de som aldrig skulle drömma om att slösa sina krafter på annat än att överleva, försöka få mat för dagen.
att vi överhuvudtaget STÖR oss så mycket i det här landet på saker. säger det inte något om oss?
är vi inte väldigt bortskämda när vi bara borde vara oändligt tacksamma för att vi har det så bra? vi stör oss på människor som gör si och så och dittan och datten. låt dem va för sjutton!
alla människor är olika och bara för att de inte är som DU så behöver det ju inte vara nått fel på dem. och JO, jag stör mig (som sagt) också på folk. men man kan välja mellan att försöka kämpa bort den egenskapen hos sig själv eller att sprida det genom att prata med andra vilka man stör sig på och varför. jag tror att vissa 'onda' saker man har inom sig faktiskt får ta onödigt stort utrymme om man delar det med andra, man sprider det negativa. ibland behöver man nog faktiskt försöka tiga ihjäl de där rösterna inom sig själv.
nu låter jag väl själv som världens pessimist som hakade upp mig på en sån liten grej och ägnar ett helt blogginlägg åt att klaga på det. men jag vill bara visa på PERSPEKTIVET.
det är så lätt att fastna i bubblan, i det lilla, i navelskåderiet, jag, min, mitt.
att 'oj, jo det finns massa människor på gymmet jag stör mig på. de som stönar för mycket och de som svettas och de som bara pillar med sin mobil och de som slänger vikter hårt i golvet och de som knappt har några kläder på sig och de som är för fixade och de som vill ha fel sorts musik 'osv osv.
eller perspektivet: oj vilken lyx det är att jag lever i ett land där man kan unna sig något sådant som att gå på gym. vad glad och tacksam jag är för det och att jag har en frisk kropp så jag överhuvudtaget kan ta mig dit och ägna mig åt träning.
sluta störa! var tacksam.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar