torsdag 25 februari 2010

¨¨

Livet är här.
Har vaknat, med en närvaro som skakar mig.
Jag sträcker ut handen och kan nästan känna pulsen av det levande.
Dess rytm, som varit dolt så länge.
Och när jag tagit klivet ur mitt skal, mitt skal som kallades ”jag själv”, så ser jag att det finns nått mer.
Nått större. Nåt stort.
Livet hette det visst.

Jag visste hur man överlever.
Nu har jag lärt mig att leva.
Och det rör mig. För dalarna är så djupa. Och topparna så höga.
Och jag kastas fram och tillbaka.
Men jag rör mig mot något. Är inte längre ett svart hål på ett trägolv.
Hjärtat sitter på utsidan. Blottad.
Och jag är inte längre den enda planeten i mitt eget solsystem.
Jag är en del i det stora, det hela. En pusselbit i Guds hand.
Liten, bara en av miljoner.
Liten, men inte obetydlig. Jag har min plats att fylla.

Livet är här
Och jag skakar i din hand.
Så otroligt nära. Skyddsmurarna är rivna. Så otroligt äkta – så otroligt farligt.
Sårbart.
För jag är bara en människa. Och nånstans i oss ligger det onda ständigt på lur.
Riskerar att rivas, bitas, slåss.
Själviskheten. Rädd för det onda i mig själv.
Rädd för att få ett hjärta till låns.
Finner det inget bo hos mig så kommer det tillbaks. Med ärr och blod.

Livet.
Det darrar i min hand.


/ ia.





och ja just det. det är ju Jessicas födelsedag. så då måste ja ju bjuda på en present:




varsegod!
ja vet du gillar dom små liven egentligen ;)

onsdag 24 februari 2010

--

"hellre mens än skägg" - dagens sanning!

/K L-M K L

torsdag 18 februari 2010

''

det är så skönt att få skratta. åt något kanske helt meningslöst som egentligen inte är speciellt kul. men ändå, så befriande att få sig en stunds skrattande. det ger ny ork.

idag är det ett års dag. som singel. det har varit ett bra år.

gonatt. / ia

tisdag 16 februari 2010

--


obs! känsliga läsare som inte klarar av lite jobbig sanning + såna som inte tycker man ska skriva personliga saker på en blogg bör hoppa över detta inlägg!


Så börjar denna dag lida mot sitt slut. Fettisdagen, min favoritdag på året. (stark ironi!). bara namnet, fet-tisdag, gör mig obehaglig till mods. det är en jobbig dag. Med 1000-tals tankar som jag egentligen borde bespara omvärlden för att inte klassas som ett psykfall. Men jag tänker inte stänga in mina hjärnspöken för då får de så lätt härja fritt. Men om jag släpper ut dom brukar dom självdö…

Låta bli att käka semla för att vara helt säker på att slippa ångesten? Äta en för att bevisa för mig själv att jag klarar av det? Äta en för att det är gott? Låta bli att äta för att bevisa för mig själv att jag har viljestyrka nog att avstå från sötsaker? Känna att jag förlorar nån sorts tävling för att jag åt en? Se på alla smala tjejer som säkert låter bli att äta semlor? Se på alla människor som äter en och är lika glada för det? Strunta i träning och följa med ut och fika för att visa för mig själv att träning inte styr mitt liv? Låta bli att följa med för att jag vet att jag kommer må psykiskt (och fysiskt) bäst ikväll om jag kör ett hårt spinningpass? Låtsas som att allt är bra eller erkänna för mig själv att jag har problem? Gräva ner mig i tankar på att jag aldrig kommer ha ett avslappnat förhållande och tankesätt till såna här grejer? Eller se att jag kommit en bit på väg, att det var en semeldag med lite mindre ångest än föregående år (?). Bli deppig för att det tar så sjuk lång tid att bli frisk, fastän det är det jag egentligen vill? Eller ta nya tag och satsa på att kunna äta semlor utan panik år 2011 istället? Träna lagomt hårt så det fortfarande känns kul? Eller ta ut mig så mycket så träningen blir plågsam medan den pågår men man får lugn och ro efteråt? Publicera dessa tankar eller strunta i det? Tänka att jag aldrig kommer bli smal? Eller tänka att mitt värde inte sitter i min kropp? Tänka att jag är patetisk och en självömkare eller tänka att jag faktiskt har ett problem, men att jag ska fortsätta jobba med det? Tänka att socker kommer från helvetet och göra allt för att bekämpa sötsug och må skit när man inte lyckas, eller sluta ha förbud och äta vad man känner för? Bli irriterad på folk som äter mindre eller tränar mer än mig eller inse att alla är skapade olika och har olika kroppar? Tycka att jag är lat som tränar mindre nu än förut eller inse att det kanske är sunt? Få panik över lite mindre träningsmöjligheter när jag ska till Jönköping och Helsingborg eller se det som en möjlighet att kunna fungera som en normal människa och njuta av lite ”semester”. Sluta kompensera ökat matintag med ökad träning eller vara nöjd? Önska mig 10kg tillbaka i tiden eller komma ihåg att jag ändå bara upplevde självförakt på den tiden? Bli förbannad på mig själv för såna här tankar eller skaffa motivation att verkligen satsa åt rätt håll? Ångra att jag åt en semla eller vara glad att jag försöker leva normalt? Välja att tro att jag blir jättetjock av detta eller att tro att den förbränns som normal mat och inte kommer sätta sig som en fettvalk runt min kropp? Försöka kontrollera min träning vs. mat bättre så att jag känner mig mer nöjd med mig själv eller jobba på att släppa självkontrollen? Gå till en hjärnskrynklare eller lita på att jag+vänner+Gud kommer klara det här? Börja acceptera att vissa som varit i samma situation som jag kan leva en normal livsstil men aldrig komma ifrån tankarna helt, eller tro att allt kan bli som det var innan? Lägga mer tid på träning eller mindre? Acceptera att jag verkar behöva endorfinkickar av träning flera gånger i veckan för att inte bli deppig, eller försöka vänja mig av med det? Väga sig för att känna att man inte förlorar kontrollen eller låta bli för att jag vet att det inte är bra för mig? Satsa på kondition eller styrka? Kolhydrater, fett eller protein? Sälja sin hjärna på Blocket? Veta om det är sunt eller farligt att känna en längtan efter att få komma till himlen? Tänka att jag slängt bort flera år av mitt liv på den här skiten eller se det som en lärdom och vara glad för att jag inte föll så djupt som vissa gör? Vara rädd för framtiden eller tro på framtiden? Tro på orden som mamma sa när hon kollade mig i ögonen: Ia, du förstör ditt liv om du fortsätter såhär. Eller tänka att det trots allt är ganska bra, helt ok, bara lite dumma tankar då och då? Veta om jag har ett riktigt problem eller om jag bara skapar mig mina egna för att jag är så van med dessa tankar?

Ja det är nog det värsta. Att alla de här tankarna aldrig tycks ta slut. Att det bara går runt runt runt. Inget jag inte tänkt förut. Samma tankar år ut och år in. Så trött på det!
Förbannade skit semmeldag.

Så kan man tänka på en fet-tisdag. Rätt stört va? Men ja tror inte ja blir bättre av att dölja mina konstiga tankar så jag delar med mig med risk för att vara för självutlämnande. Men om det så kan hjälpa mig en endaste liten milimeter på min väg mot sunda tankar så tar jag den risken med att ventilera lite.
Och ibland måste man välja sin syn på saker. Jag kan välja att tycka att det är jobbigt. Eller ja kan välja att se att jag kommit en bit på väg. Och jag VILL och SKA kämpa vidare, aldrig att ja ger upp nu! Jag kanske inte kan hindra fåglarna ( = tankarna) från att flyga ovanför mitt huvud, men jag kan försöka hindra att de bygger bo på (i) mitt huvud, för att använda en biblisk liknelse. Och Bibeln är grym. Och Gud är grym. Och att ha en vän som stöttar och tror på mig är grymt. Så bli inte rädda. Med lite himmelsk och jordisk hjälp så kommer de bli bra, nån dag. Jag tror verkligen det!

Och jag inser såklart att jag inte är ensam med att ha lite problem här i livet. Dummare än så är jag inte. Och allas problem är helt lika mycket värda. Mitt är inte värre än nån annans. Inte heller mindre. Ett problem är alltid ett problem för människan som bär på det.

Och detta inlägg ska avslutas positivt. Björn Ferrys OS-guld och den underbara människan Helena Bengtsson har räddat min dag. Utan att ens veta om det. Vad har då hon gjort? Jo, umgåtts med mig. Som en ängel sänd till mitt rum kommer människan när jag annars skulle vart själv med mina dumma självdestruktiva tankar. Och så gjorde vi rum 124 till en lite OS-studio för en stund och vips så var jag en normal och glad människa igen. En dum röst inom mig säger att jag gör mig för beroende av människor, att jag borde klara mig själv. Pyttsan! Ensam är inte stark (!!!) och vi behöver varandra. Och vi behöver Gud.

Amen och gonatt och jag sover gott inatt. Friden är här…

/ia.

lördag 13 februari 2010

--


”Men glöm det som förut var,
tänk inte på det förgångna.
Nu gör jag något nytt.
Det spirar redan,
märker ni det inte?
Jag gör en väg genom öknen,
stigar i ödemarken”

Jesaja 43: 18-19.


Idag har jag försökt sova länge för att ta igen nåra missade sömntimmar. Gick väl sådär, vaknade först vid sju men lyckades ändå slumra till tio sen.
Har varit på bodypump, tredje gången för denna vecka. Är sådär härligt trött i musklerna nu. Jag tänker bli stark! Och så mycket roligare att träna när man har sällskap. Så den här veckan har det blivit rätt mycket träning MEN det är helt ok så länge jag tränar för att jag tycker det är kul, inte för att jag tror att jag måste. Och det har varit skitkul i veckan. Så det känns sunt.

Ikväll blir de Korskyrkan och sen OS, Sverige har ju guldchans idag. Heja Helena Jonsson!


Den läskiga framtiden närmar sig ständigt. Men jag har i alla fall börjat få sommarplanerna klara, det är ju alltid något. Det lutar mycket starkt åt att det blir att åka hem till Dalarna och bo hos mamma och pappa igen över sommaren och jobba på Bjursåsgården. Visserligen fjärde sommaren i rad, hade kanske varit kul med nått nytt, men samtidigt känns det väldigt skönt att vara garanterad ett jobb i alla fall, så slipper man oroa sig för det och vet säkert att man kommer tjäna lite pengar i alla fall. Och om man då dessutom bor gratis så blir de ju bra : ) och om inte annat så är ju gamlingarna och personalen på Bjursåsgården så himla söta och snälla så det känns faktiskt rätt inspirerande att få komma dit igen. Och sjukt praktiskt att det är så nära och bara tar ca 5 min att ta sig till jobbet.

Dessutom tänkte jag ta upp den frikyrkliga prägeln på sommaren, som jag i stort sett la ner efter första året på gymnasiet (5 år sen, sjukt!) och det lutar åt att både åka på Hönökonferensen och Frizon. Kul att ha nått att se fram emot!


För övrigt: jag känner mig glad. Har ett inre lugn. Och jag ber att det ska förbli så.

Ha en fortsatt bra helg.

/ia.

onsdag 10 februari 2010

¨¨

Har insett att jag är rätt dålig på att berätta vad som faktiskt händer i mitt liv här på bloggen, ifall det är nån därhemma som undrar vad jag har för mig om dagarna. Det blir mest en massa känslor och åsikter och sånt här. Och i och för sig är inte syftet med denna blogg att den ska vara en ”idag har jag gjort blablabla”, utan snarare min lilla ventilationskanal av allt som rör sig i min lilla hjärna.
Men lite livsuppdatering ibland kan ju vara på sin plats. Så vad händer?

Det mesta rullar på som vanligt. Lektioner (sjukt intressanta för det allra mesta) och rätt mycket egna studier på eftermiddagarna. Gött att få tid att läsa Bibeln och andra bra böcker och sånt. Känns faktiskt sjukt förmånligt att få ägna tid åt det som jag tycker är det viktigaste i mitt liv.

Helgerna är också rätt softa. På fredagskvällarna brukar ja ibland va med ”pannkakskyrkan” – ett gäng kristna som står ute på stan i Stockholm och bjuder på pannkakor och snackar med folk om sin tro (om de vill förståss). Tanken är att ungdomar i Stockholm ska få se att de kristna inte bara sitter inne i sina kyrkor utan även är ute bland folket. Och för mig kan det nog va bra att komma ur den fina Betelbubblan ibland och se verkligheten i vitögat då och då.
I Stockholm finns det ca 3000 hemlösa. Man träffar 17-åringar som varit alkoholister i flera år… osv osv.

Snart kommer det komma en period då ja kommer va ifrån Stockholm en hel del, jag ska nämligen vidga mina vyer i landet Sverige. Först ska jag besöka Sveriges Jerusalem (Jönköping) på lovet v.9. Spännande. Jag förväntar mig frikyrkor i varje gathörn : )
Sen blir det Sthlm i tre dagar innan jag, (i sällskap av Madde och Bella) beger oss till Helsingborg för att ha praktik i en församling där i 10 dar. Ska bli väldigt spännande att besöka Skåne, för jag har inte mer än åkt igenom det och skulle nog inte frivilligt resa dit heller så (det är för platt för min smak – likt mamma upp i dagen, vi behöver berg och kullar för att känna oss hemma).
Nu får det va nog med livsuppdatering.


I lördags försökte jag fånga en känsla jag hade. Så här kommer lite hjärnventilation igen. Eller hjärtventilation kanske.

Som en skärva av glas
En fjäril som just kläckts ur sin kokong
Så känner jag mig bräcklig, ömtålig. Och jag kisar mot ljuset.

Som en fjäder, som lätt följer varje vindpust, utan egen vilja.
Som en gummibåt mitt ute på ett stormande hav.
Ett hav av känslor, behov, spruckenhet.
Det gamla. Det nya.
Nya vanor, gamla mönster.
Bojor. Fastfängslad. I en mörk gammal fängelsevägg.
I mina tankar.

Och jag skakar.
Varje liten blick, liten beröring, riskerar att putta ut mig för den svarta branten.
Men om jag tiger, så blir jag aldrig räddad.
En hand. Som för mig upp på gröna ängar. Till en oas. Att vila tryggt.

Jag är en sprucken skärva av glas.
Men jag lever. Andas. Är inte en död som en sten.
Stendöd?
Jag har kisat mot ljuset. Sett det stora klara skenet.
Och en dag så kommer ja våga mig ur skuggan.
Helt och fullt.
Den mörka smutsiga fängelsehålan ska inte längre vara min tillflykt.
Jag ska inte rymma tillbaks.
Jag ska vara din. Helt och fullt

/ ia.

lördag 6 februari 2010

--

Psalm 91.

Han säger: ”I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.”
Han skall rädda dig från fågelfängarens snara och från den förödande pesten.


Med sina fjädrar skall han övertäcka dig, under hans vingar ska du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm.

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen,
inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar vid middagens ljus.


Om än tusen faller vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det inte drabba dig.
Med egna ögon skall du se hur de ogudaktiga får sitt straff.


Ty du har sagt att Herren är ditt skydd, du har gjort den Högste till din tillflykt.

Ingen olycka skall drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda.

Ty han ska ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar.

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.

Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ner unga lejon och drakar.

”Han håller mig kär och jag skall befria honom, jag skall beskydda honom, ty han känner mitt namn.
Han ropar till mig och jag svarar honom. Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och ge honom ära.
Jag skall mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning.”



lite ny luft att andas i dag också.

/ia.

torsdag 4 februari 2010

--

livet är en bergochdalbana.

och jag blir åksjuk.

måndag 1 februari 2010

jag är arg.

ur en liten notis i dagens DN;

"Pappa häktad för våldtäkt mot sonen.
En 42-årig man häktades på söndagen i Stockholm misstänt för övergrepp på sin femårige son...
osv.

alltså. hur i hela världen eller helvetet tänker man när man gör så mot sitt eget barn? som är fem år. hur är man funtad?

varför finns inte kastrering som ett straff i Sverige? Det skulle kunna tillämpas på en och annan våldtäktsman!

förresten häromdagen läste jag också att FN-trupper i typ Kongo utnyttjade kvinnor ur lokalbefolkningen sexuellt. Det är ju helt sjukt! FN ska ju representera oss alla.



jag känner mig så lam nu för tiden. förut var jag ofta arg och upprörd över saker i världen som jag tyckte var konstigt. men nu, när jag själv är en mycket gladare människa, är det som jag upprörs mindre.
det får bli skärpning på den fronten. såklart man inte kan se till allt som är ont här i världen hela tiden, då skulle man ju bli galen.
men jag är glad att jag fortfarande har förmågan att bli arg åt såna här vidrigheter istället för att likgiltigt rycka på axlarna.

"helig vrede" har ja läst nått om. ja tror ja börjar fatta. Att Gud såklart kan bli arg. och vred. för att göra så mot hans barn är inte ok. inte ok för fem öre. och om det vore sant att regn är änglarnas tårar så vore det nog risk för översvämning snart alltså.

och idag tänker ja inte släta över med något glatt. jag är arg och tänker inte ursäkta mig för det.

och bara för att vara lite extra jobbig så bjuder ja på den här:





kanske lite provocerande. men det värsta av allt, det här är verkligeheten. och jag skäms över mina I-landsproblem.


sov gott / ia.