--

obs! känsliga läsare som inte klarar av lite jobbig sanning + såna som inte tycker man ska skriva personliga saker på en blogg bör hoppa över detta inlägg!


Så börjar denna dag lida mot sitt slut. Fettisdagen, min favoritdag på året. (stark ironi!). bara namnet, fet-tisdag, gör mig obehaglig till mods. det är en jobbig dag. Med 1000-tals tankar som jag egentligen borde bespara omvärlden för att inte klassas som ett psykfall. Men jag tänker inte stänga in mina hjärnspöken för då får de så lätt härja fritt. Men om jag släpper ut dom brukar dom självdö…

Låta bli att käka semla för att vara helt säker på att slippa ångesten? Äta en för att bevisa för mig själv att jag klarar av det? Äta en för att det är gott? Låta bli att äta för att bevisa för mig själv att jag har viljestyrka nog att avstå från sötsaker? Känna att jag förlorar nån sorts tävling för att jag åt en? Se på alla smala tjejer som säkert låter bli att äta semlor? Se på alla människor som äter en och är lika glada för det? Strunta i träning och följa med ut och fika för att visa för mig själv att träning inte styr mitt liv? Låta bli att följa med för att jag vet att jag kommer må psykiskt (och fysiskt) bäst ikväll om jag kör ett hårt spinningpass? Låtsas som att allt är bra eller erkänna för mig själv att jag har problem? Gräva ner mig i tankar på att jag aldrig kommer ha ett avslappnat förhållande och tankesätt till såna här grejer? Eller se att jag kommit en bit på väg, att det var en semeldag med lite mindre ångest än föregående år (?). Bli deppig för att det tar så sjuk lång tid att bli frisk, fastän det är det jag egentligen vill? Eller ta nya tag och satsa på att kunna äta semlor utan panik år 2011 istället? Träna lagomt hårt så det fortfarande känns kul? Eller ta ut mig så mycket så träningen blir plågsam medan den pågår men man får lugn och ro efteråt? Publicera dessa tankar eller strunta i det? Tänka att jag aldrig kommer bli smal? Eller tänka att mitt värde inte sitter i min kropp? Tänka att jag är patetisk och en självömkare eller tänka att jag faktiskt har ett problem, men att jag ska fortsätta jobba med det? Tänka att socker kommer från helvetet och göra allt för att bekämpa sötsug och må skit när man inte lyckas, eller sluta ha förbud och äta vad man känner för? Bli irriterad på folk som äter mindre eller tränar mer än mig eller inse att alla är skapade olika och har olika kroppar? Tycka att jag är lat som tränar mindre nu än förut eller inse att det kanske är sunt? Få panik över lite mindre träningsmöjligheter när jag ska till Jönköping och Helsingborg eller se det som en möjlighet att kunna fungera som en normal människa och njuta av lite ”semester”. Sluta kompensera ökat matintag med ökad träning eller vara nöjd? Önska mig 10kg tillbaka i tiden eller komma ihåg att jag ändå bara upplevde självförakt på den tiden? Bli förbannad på mig själv för såna här tankar eller skaffa motivation att verkligen satsa åt rätt håll? Ångra att jag åt en semla eller vara glad att jag försöker leva normalt? Välja att tro att jag blir jättetjock av detta eller att tro att den förbränns som normal mat och inte kommer sätta sig som en fettvalk runt min kropp? Försöka kontrollera min träning vs. mat bättre så att jag känner mig mer nöjd med mig själv eller jobba på att släppa självkontrollen? Gå till en hjärnskrynklare eller lita på att jag+vänner+Gud kommer klara det här? Börja acceptera att vissa som varit i samma situation som jag kan leva en normal livsstil men aldrig komma ifrån tankarna helt, eller tro att allt kan bli som det var innan? Lägga mer tid på träning eller mindre? Acceptera att jag verkar behöva endorfinkickar av träning flera gånger i veckan för att inte bli deppig, eller försöka vänja mig av med det? Väga sig för att känna att man inte förlorar kontrollen eller låta bli för att jag vet att det inte är bra för mig? Satsa på kondition eller styrka? Kolhydrater, fett eller protein? Sälja sin hjärna på Blocket? Veta om det är sunt eller farligt att känna en längtan efter att få komma till himlen? Tänka att jag slängt bort flera år av mitt liv på den här skiten eller se det som en lärdom och vara glad för att jag inte föll så djupt som vissa gör? Vara rädd för framtiden eller tro på framtiden? Tro på orden som mamma sa när hon kollade mig i ögonen: Ia, du förstör ditt liv om du fortsätter såhär. Eller tänka att det trots allt är ganska bra, helt ok, bara lite dumma tankar då och då? Veta om jag har ett riktigt problem eller om jag bara skapar mig mina egna för att jag är så van med dessa tankar?

Ja det är nog det värsta. Att alla de här tankarna aldrig tycks ta slut. Att det bara går runt runt runt. Inget jag inte tänkt förut. Samma tankar år ut och år in. Så trött på det!
Förbannade skit semmeldag.

Så kan man tänka på en fet-tisdag. Rätt stört va? Men ja tror inte ja blir bättre av att dölja mina konstiga tankar så jag delar med mig med risk för att vara för självutlämnande. Men om det så kan hjälpa mig en endaste liten milimeter på min väg mot sunda tankar så tar jag den risken med att ventilera lite.
Och ibland måste man välja sin syn på saker. Jag kan välja att tycka att det är jobbigt. Eller ja kan välja att se att jag kommit en bit på väg. Och jag VILL och SKA kämpa vidare, aldrig att ja ger upp nu! Jag kanske inte kan hindra fåglarna ( = tankarna) från att flyga ovanför mitt huvud, men jag kan försöka hindra att de bygger bo på (i) mitt huvud, för att använda en biblisk liknelse. Och Bibeln är grym. Och Gud är grym. Och att ha en vän som stöttar och tror på mig är grymt. Så bli inte rädda. Med lite himmelsk och jordisk hjälp så kommer de bli bra, nån dag. Jag tror verkligen det!

Och jag inser såklart att jag inte är ensam med att ha lite problem här i livet. Dummare än så är jag inte. Och allas problem är helt lika mycket värda. Mitt är inte värre än nån annans. Inte heller mindre. Ett problem är alltid ett problem för människan som bär på det.

Och detta inlägg ska avslutas positivt. Björn Ferrys OS-guld och den underbara människan Helena Bengtsson har räddat min dag. Utan att ens veta om det. Vad har då hon gjort? Jo, umgåtts med mig. Som en ängel sänd till mitt rum kommer människan när jag annars skulle vart själv med mina dumma självdestruktiva tankar. Och så gjorde vi rum 124 till en lite OS-studio för en stund och vips så var jag en normal och glad människa igen. En dum röst inom mig säger att jag gör mig för beroende av människor, att jag borde klara mig själv. Pyttsan! Ensam är inte stark (!!!) och vi behöver varandra. Och vi behöver Gud.

Amen och gonatt och jag sover gott inatt. Friden är här…

/ia.