tisdag 30 september 2014

Hopp och kärlek, hat och vapen

något jag tycker är konstigt, och då menar jag VERKLIGEN konstigt...det är hur vi människor kan vara så oerhört smarta men samtidigt så oerhört dumma, på samma gång.

och nu tänker jag stort, på människan som grupp, (på människan som djur?) och hur det ser ut i världen.

vi uppfinner det mesta, så sjukt tekniskt avancerade saker. snart kan vi allt. vi kan byta ut organ i kroppen hos människan och vi kan åka till månen. vi kan bygga fordon som tar oss över hela jordklotet på några timmar och byggnader så höga och långa och stora och djupa att man hissnar. det är inte längre några som helst problem att kommunicera med människor på andra sidan jordklotet och det krävs inte längre en mamma och en pappa och ett ligg för att få till ett barn.
hur länge ska jag fortsätta? motorer, elektricitet, rinnande vatten i kranen, flygplan, högteknologiska telefoner, avancerad sjukhusutrustning och säkert en tusen massa andra smarta saker som jag inte har en aning om.
allt uppfunnet eller uttänkt av människan med målet hur vi ska göra för att få en smartare vardag, en mer utvecklad värld.

samtidigt.
människan uppfann de högteknologiska vapnen. vi använder plast och kemikalier i vår vardag, förgiftar oss själva och vår natur. vi skjuter varandra och skickar missiler och bomber och kemiska massförstörelsevapen på varandras barn. vi torterar och halshugger.
atombomber. fossila bränslen. tusen E-ämnen i maten. barnarbete och barnsoldater. våldtäkt, mord. snabbt utarmar vi jordens resurser, gör den här planeten omöjlig att bo på för kommande generationer.
djuren och naturen, helt oskyldiga vårat vinstintresse och stora jakt på pengar, de drabbas. vi äter mer kött än någonsin. jorden värms upp i allt snabbare takt och det enda företagen kan tänka på: hur tjänar vi mera pengar? de rika i världen blir allt rikare. toppcheferna för allt högre lön och större bonusar. barnen i fabrikerna sliter och lider.
det finns en så utstuderad och planerad verksamhet i hur vi ska kunna skada varandra i så stor utsträckning som möjligt. och de allra allra flesta som drabbas är civila, oskyldiga människor som bara vill leva ett vanligt liv.


jag såg kort på nyheterna här om dagen. Indien var så stolta för att de hade lyckats skicka en satellit (eller vad det nu heter - jag är ingen rymdmänniska) till Mars. jättebra! jag tycker det är bra att ett sådant land som Indien kan få känna sig stolta över att de åstadkommer stora saker som omvärlden bryr sig om. och det kan säkert skapa självkänsla hos människorna i landet.
MEN varför kan man göra detta men samtidigt ignorera så många fattiga människor. vad har det vanliga folket för drömmar? något annat än satelliter på Mars skulle jag tro...
jag har varit där, jag har sett.


ja, hur kan det finnas så mycket sjukdom, svält, fattigdom och elände på jorden när vi är så smarta och kan göra sådana otroliga saker?
varför tillåter vi det? ja, för det är väl så man måste se det: att vi tillåter det.
det vore en annan sak om man hade räknat ut att jordens resurser inte räckte till alla människor. men det är inte så! det räcker, om resurserna fördelades lika.
varför arbetar vi inte mer engagerat i det här? varför sliter vi våra gråa hår i bitar och kämpar för att vi ska kunna ha en sommarstuga, en fin bil och en båt när andra människor blir utsatta för trafficking, slavhandel, aids och svält? bryr vi oss så lite om varandra och så mycket om jag min och mitt? varför gör inte jag mer? varför gör inte du mer?
om vi nu kan uppfinna världens smartaste telefoner och skicka ut folk i rymden, varför kan vi inte se till att alla människor kan få leva ett värdigt liv?
om vi nu är så smarta, varför har vi ihjäl varandra och skadar varandra så? vad är det för ondska som bor i oss och vad är det för lamhet som gör att vi inte agerar mer?


jag kan inte undgå att tänka på uttrycket 'en fallen värld'. och jag tror tyvärr inte att jorden någonsin kommer bli återupprättad och frisk och hel igen genom människans goda vilja. jag tror aldrig vi kommer klara det fören den dagen Han som skapat jorden gör allting nytt, återskapar det som det var tänkt. jag tror det krävs nånting mer, någonting större och godare än oss människor, Gud, för att kunna ställa tillrätta den här skiten vi satt oss i, för att kunna ta bort den här ondskan som bor i oss.

men däremot vägrar jag att ge upp, lägga mig platt på mage och säga 'det går åt helvete i alla fall' och inte göra ett dyft för att göra jorden till en ljusare, bättre, mer kärleksfull planet. jag vill göra det jag kan, jag vill kämpa för miljön och mot förstörelse, för bättre levnadsvillkor och mindre fattigdom. jag vill verka för hälsa och sundhet, och mot sjukdom och plågor. jag vill att Sveriges politiker slutar sälja vapen till andra länder och blir ännu bättre på att ta hand om de människor som söker sig hit i flykt från krig och fasor. jag vill att vi ska verka för fred och frihet för alla människor och att jordens alla barn kan få leva med ett framtidshopp om en ljus framtid.

amen.

en brits på en vårdcentralen i Indien 




på barnhemmet...

jag hoppas de här tjejerna har hopp om framtiden och får ett ljust liv. de förtjänar det, precis som ALLA andra barn.

kärlek! /ia

söndag 28 september 2014

Hösten, den vackra

Igår eftermiddag åkte jag och Micke ut till Bjursås och mina föräldrar. Där befann sig redan min syster Anna, hennes Mats och de två bästa syskonbarnen i världshistorien, Edvin och Alfred.
Inte jätteofta vi träffas så, alla alla.
Det var en sån där vacker hösteftermiddag med sol och det där speciella ljuset som det blir på hösten. Den friska luften att andas och jag och Micke lekte järnet med Edvin: fotboll, kurragömma, kasta boll och en massa bus och skratt.

Där och då. Omgiven med alla de som står mig allra närmast. Att få vara med hela min familj, och Mikael samtidigt, just då känner jag mig totalt lycklig och fulländad. Barnen som gör mig så glad. Det är liksom inget som fattas.
Man får samla på de stunderna av lycka i en liten minnesbox i hjärtat, plocka fram när det känns kyligt, sådana saker som gör mig varm, varm, varm i hjärtat. Älskar.

Vi var så fullt upptagna av att leva i nuet att inga bilder blev tagna, fanns liksom inte en tanke på bloggar och Instagram och sånt. Då lever man livet på riktigt va?

Så lite gamla bilder på de finaste killarna:






Kärlek! /ia

fredag 26 september 2014

att kunna sträcka på ryggen

som jag skrev om HÄR så tänkte jag på ett ord när jag gick till jobbet häromdagen: yrkesstolthet.

jag tror det dels handlar om det jag skrivit om i ganska många inlägg: att jag älskar att vara sjuksköterska och är stolt över det. att det meningsfulla i mitt yrke oftast överväger de sidorna som är mindre bra som underbetalning, stress, dåliga arbetstider m.m.
jag tycker det känns så oerhört bra att få jobba, bra för mitt mående och bra för min självkänsla. även om det väl var helt okej att plugga också så är det en helt annan känsla nu: det jag gör är meningsfullt, både för mig själv och för andra. vet inte riktigt om skolan kändes så meningsfull alla gånger, hehe.

att jobba (överhuvudtaget, men som sjuksköterska i synnerhet) gör att jag känner mig som en viktig del av samhället. det gör att jag har något vettigt att fylla mina dagar med. det gör att jag får en massa positiva människomöten varje dag. det gör att jag får umgås med trevliga arbetskamrater och får stora delar av mitt sociala behov tillgodosett. det gör att jag får en lön som i sin tur gör mig fri och självständig (och dessutom kan jag lyxa till det ibland med nån shopping till hemmet, sportutrustning eller resor...mode går jag inte riktigt ihop med...) det gör att min hjärna vissa dagar får anstränga sig till max - och man blir välbehövligt utmanad. det innebär mindre tid till ältande och navelskåderi och man får ägna sig åt något så mycket bättre: hjälpa andra.
jobbet gör att jag uppskattar de lediga dagarna desto mer.
att ägna mycket av sin tid åt något som känns viktigt och meningsfullt, det ger iallafall mig en anledning att sträcka på ryggen och en anledning till att gå upp ur sängen på morgonen.

detta har fått mig att på ett nytt sätt få upp ögonen för vikten av att ha ett arbete. hur betydelsefullt det är för självkänslan. och jag förstår alltmer de politiker som propagerar för just det här: arbetslöshet är ett stort hot medan ett jobb kanske är bland det viktigaste man bör kämpa för i samhället.

missförstå mig rätt: jag tycker inte att man inte har nån rätt att känna självkänsla och vara stolt utan att vara yrkesverksam, MEN jag tror det är en bra förutsättning.
att vara delaktig i samhället, del i något större, del i något produktiv. jag tror att många människor drömmer om det.
jag tror vi är skapta för att arbeta, sen förstår jag att alla människor inte alltid klarar av att vara yrkesverksamma vid t.ex. sjukskrivningar, depressioner, svåra fysiska handikapp osv. men arbeta tror jag de allra flesta innerst inne vill, och då menar jag att arbete självklart också är att ta hand om barn, sköta hemmet, sköta en gård, laga en bil, träna för att bli proffs i hockey eller vad det nu må vara.
jag tror inte vi är gjorda för att ligga i soffan -endast.

så. därför tror jag att det är viktigt att de människor som vill vara en del av arbetslivet faktiskt får vara det. att invandrare får jobb snabbt när de kommer hit - kanske den bästa motivationen för att lära sig svenska? att det inte ska vara så svårt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.
det känns skevt när många människor går arbetslösa medan de som väl är etablerade på arbetsmarknaden får stressa ihjäl sig. fördela arbetet på fler, låt fler vara med! det finns ju enkla sysslor att göra också, man behöver inte ha hundraårig högskoleutbildning för allt.

jaha... så slutade det här inlägget också i någons sorts politisk uppmaning.
well, det får väl vara så då.



kärlek! /ia

onsdag 24 september 2014

Grövelsjön 14 september (vi hade förtidsröstat!)

inte nu i helgen men den före det var jag ju i Grövelsjön tillsammans med två av mina fyra fruar. heh. och det var två fantastiskt fina dagar som vi fick unna oss att vara ute i Guds sköna natur och vandra.
andra dagen så gjorde vi en egen tur, kollade ut en topp på kartan, på den norska sidan, som vi ville prova att gå upp på. det fanns en led till foten av berget, men sedan hittade vi egna stigar som såg gångbara ut. det var lite brant och vi pustade lite och det brände i musklerna. men utsikten gjorde att det var så värt det! 

som sagt, fantastisk utsikt. och en bild fångar ju inte allt...


en nöjd tjej, igen



Jessica, på topp :)



vandrare



på hemväg. lite trötta med onda fötter, men nöja
utan dusch fick vi tvätta av oss i sjön...
det var iskallt men nöjd över ett bad den 14 september

kärlek! /ia

vardag men inte var dag (som tur är)

dagen igår blev inte riktigt helt enligt planerna. istället för att kl. 17 stå inför valet om jag skulle gå på spinning eller gympa, så blev jag kvar på jobbet till 21:30. ett riktigt långpass alltså, från kvart i sju på morgonen. och det räckte liksom inte riktigt där, mitt första pass för dagen (06:45-15:30) fattades det också folk på så jag fick ensam sköta det som det egentligen är planerat att två sjuksköterskor skall göra. (och det var såklart ingen som frågade om det var okej för mig) ganska stressigt och ganska svårt att gå ifrån på rast eftersom jag inte har någon som byter av mig...
och att mitt andra pass (13:30-21:30) liksom överlappade det andra så att jag hade både dagkirurgi + inskrivningar + en halv avdelning.... ja det är ju inte optimalt förstås.

MEN. jag hade en viktig princip inför mig själv för att klara av den här dagen: inte stressa upp mig i onödan, inte bli bitter för hur vården se ut, inte sucka och stöna, inte klaga och vara negativ, inte tillåta mig att få ett blodtryck upp över öronen högt, inte beklaga mig inför allt och alla. (det kan jag ju göra nu här på bloggen, hahaha!)
nä men på riktigt: det är inte bra att det blir såhär och det är ett strukturellt problem som det bör göras något åt med bland annat högre bemanning, högre löner för vårdpersonal, mer attraktiva arbetstider och mer uppskattning för det jobbet vi gör. det krävs en förändring och vi alla borde höja våra röster och ta den kampen.

men just igår, just under det arbetspasset, vem hade det drabbat om jag i femton timmar konstant klagat och beklagat situationen? jag hade mått piss. jag hade spridit en dålig stämning bland patienter och arbetskamrater. jag hade inte varit någon del av en lösning, bara ett stort fett problem.
jag hade nog knappast klarat av mastodontpasset om jag hela tiden tänkt negativt: hur skall jag klara det här och vad stressigt det är och det kommer aldrig att gå?
jag såg det som en utmaning för mig själv: nu skall jag vara en bra sjuksköterska hela det här passet, jag ska klara det utan att ta kål på varken mig själv, patienterna eller kollegorna. jag ska inte stressa ihjäl mig utan prioritera: ta det viktigaste först och det som inte är livsviktigt just nu får vänta tills jag får mer tid. jag ska hålla humöret uppe till 21:30 ikväll.
dagen gick ihop sig tillslut och jag kunde gå hem och känna mig trött men nöjd. som sagt: inte optimalt, men det funkade.

det här är en nödlösning och missförstå mig rätt: jag tycker inte att man ska vara nöjd och glad över att situationen inom vården tvingar oss att jobba dubbelpass. men situationen ska inte gå ut över patienter och kollegor, vi måste vara smarta och säga ifrån på rätt sätt (hur nu det är? - tips någon?)

jag tänkte på ett ord när jag gick till jobbet igår: yrkesstolthet. (och det var innan jag visste att jag skulle jobba det här dubbelskiftet). vikten av att ha ett jobb och vad det gör med min självkänsla. men för att det här inlägget inte ska bli flera mil långt tänkte jag utveckla det här med yrkesstolthet i ett senare inlägg.
vänta med spänning.

en fantastisk fjällutsikt och en liten nöjd tjej
kärlek! /ia

måndag 22 september 2014

med tummen-inte-längre-mitt-i-handen. kanske?

i fredags umgicks jag med hammaren, skruvmejseln och borrmaskinen som kvällssällskap. inte första gången det händer nu på senaste att jag hanterar de här förut för mig främmande föremålen. vad har hänt? ringer jag inte längre pappa och bölar och skriker (obs lätt överdrift!) när en spik behöver slås i eller en skruv borras in i väggen?
näpp, det gör jag inte! är det min egen förtjänst? nej, det är ju såklart Mikaels. men är det så att han borrar och skruvar och fixar och donar med allt som skall skruvas upp och ned här i hemmet? nä, just det jag får ju göra det själv. och det kan nästan reta mig till vansinne det där att jag aldrig får säga 'jag kan inte sånt där' utan då är det: 'då är det bra du lär dig.' 
och han har ju så rätt min käre M., även om jag blir halvtokig. för jag blir ju sen både stolt och glad när jag lär mig att kunna skruva och borra alldeles på egen hand. en bra kunskap.

man blir som man umgås så förhoppningsvis blir jag ju en himla händig tjej såsmånigom. :)


annars i helgen har jag jobbat och jobbandet fortsatte idag och imorn med, och så har jag tagit på mig ett extrapass på fredag också. cashen flödar, haha. kanske inte, med en sjuksköterskelön... men på onsdag ska jag vara ledig iallafall och det ska bli fett skönt.

nästa helg är jag också ledig och då är jag lite pirrig och hoppas på att få prova på en ny spännande sak. mer tänker jag inte säga just nu, hihi.

jag hann, efter lite om och men, också träffa M.s bror + fästmö + 4-månaders bäbis. alltså tänk att ha två sånna bebbar att bry sig om, både Alfred och Henry. vilka välsignelser till barn!

ja det var vardagslivet det. att jobba och vara trött men glad och välsignad med. och nu verkar kanske mina och Ms semesterplaner för november vara lite, eller mycket, närmare att gå i lås så det känns spännande att ha nått sånt att se fram emot.

har tränat himla bra senaste veckan också, det känns träningsvärkigt men bra i kroppen. så nu vet ni det.

en av förra årets bilder. ni förstår att jag älskar hösten va?
kärlek!/ia

fredag 19 september 2014

genom en lins

tänkte dela med mig av lite mer eller mindre suddiga mobilbilder från senaste tiden. skriver inte jättemånga 'det här gör jag i vardagen'-inlägg men kan ju visa vad som fångats på bild iallafall :)

från Grövelsjövandring ett med boysen

Storvätteshågna skymtar därborta
och så fyllde ju Edvin 3 år. men det har ni ju redan sett :)

och så var jag ute och sprang. tokjobbigt!

mina bäbisar!

nästa tur till Grövelsjön, med bästa brudarna. tokladdade! :)

riksgränsen till Norge

fantastisk utiskt på vår 'frihajking'


Grövelsjön...som vi tog oss ett dopp. iskallt men skönt.
kvällssol i Rättvik

Mamma och pappa har skaffat en mini-kissemiss. jag kallar hen för Lilla Gumman och vi blev kompisar direkt. det ser ni väl? :)
dör man inte söthetsdöden?
kollade på när Micke åkte cross i Jämerdalen
en dimmig morgonpromenad i Falun
finaste Edvin och hans mamma och lillebror var på besök hos mig i Falun
och M. fyllde år igår. jag kunde inte stoppa mig från att köpa ett litet paket, och han nog blev riktigt glad åt innehållet verkade det som :)


kärlek! /ia

onsdag 17 september 2014

Indien 2012 vs Sverige 2014

idag, (eller egentligen igår för er som inte jobbar natt) så är det exakt 2 år sen jag åkte till Indien första gången. 16 september 2012, fast det var en söndag då... mamma och pappa skjutsade mig till Arlanda och sen var jag ensam i hela stora vida världen, haha.

det känns som en evighet sedan. fast också som nyss, kan minnas så mycket från den där resan. (åkte själv till Indien i ca 2,5 månad och arbetade som volontär på vårdcentral och barnhem, bodde på en camp med andra volontärer från hela världen, solade och badade i Indiska oceanen m.m...)

men att detta som 'bara' var 2 år sedan mest känns långt långt borta tror jag beror på att jag själv känner mig så förändrad. och att min livssituation är förändrad.
tror jag kan ha skrivit om det förut men från att ha levt singel och känt sig ganska obekväm med ensamheten till att leva i ett förhållande, och som nu bo tillsammans, det är stor stor skillnad.

att bli sådär kär-glad, och ibland ledsen, för att man är så kär och ömtålig och besvikelserna kommer lätt, det är ett annat liv än att leva själv. att få vara nära en annan människa, att höra ihop med någon, att få kroppsvärme från en annan levande varelse, det gör underverk med välmåendet.
att få göra saker för M, att försöka göra honom glad och vara någon som man vill leva med, en bra tjej, det gör att jag måste tänka på någon annan än mig själv, inte alltid sätta mitt eget vardagsliv i fokus.
att anpassa sig har varit bra för mig, men ibland är det såklart tufft också. speciellt när jag tror att vi tjejer ibland har en förmåga att anpassa oss lite för mycket ibland...?  Eller anpassar sig killar lika mycket till sina tjejers liv som vi anpassar oss efter dem? Vad tycker nu?

hmm. det här skulle inte bli nått relationssnacksinlägg var det tänkt, men nu blev det lite så. för förhållandet med M. tror jag ju också kan vara en stor anledning till den andra stora förändringen i mitt liv sen jag kom hem från Indien, som gör att det känns avlägset, nämligen: att vara fri från ätstörningar. 
det var ju mitt liv innan. sorgligt och tyvärr, men så var det i stort sett. styrde mig och mina tankar så otroligt mycket, fick mig att må så dåligt.

det är borta nu. i flera år trodde jag nog att jag var typ-frisk, för att jag var normalviktig och så och inte bantade, men fuck dessa tankar som alltid fanns där alltså.
jag är fri nu. det är den stora tacksamma välsignelsen. att leva ihop med M. har tvingat mig till att ha normala mat- och träningsvanor och att ha blivit 'tvingad' till att släppa mina ensamma osunda vanor och se att det nya livet faktiskt fungerar så bra , att våga prova på det, det har gjort mig frisk.

Tack Gud att du lät mig och M träffa på varandra nästan på en gång jag kommit hem från Indien. det räddade mig. det är befrielsen. tanken slår mig ibland. nu äter jag vad som helst när som helst utan någon ångest. visst vill jag träna och känna mig 'fräsch' men det är bara lite vanlig sundhet tror jag.
ingen fångenskap. jag är fri. mina tankar är inte längre slav under mat och träning. det finns annat i livet nu, mat är bara en bisak, något nödvändigt för att överleva och oftast en välsmakande njutning.

ja,det är det som hänt sen Indien 2012. det känns långt borta, att vara ensam och ätstörd. men man ska inte ta något för givet, jag kan ju såklart inte lova att aldrig trilla dit igen. men jag tror inte det.

livet har förändrats. allt är inte bättre nu, men det mesta. när man älskar utsätter man sig för risken att bli sårad. risken för att känna tvivel som skär och bränner i hjärtat.
jag gråter fortfarande då och då. livet är sådant, både glädje och sorg. men jag är framförallt TACKSAM att jag har kommit dit jag är idag. Tacksam för M. Tacksam till Gud. jag tror det är alldeles sant att han hör alla våra böner och ser alla våra tårar, sedan kanske svaren inte blir som vi förväntat oss eller kommer precis när vi hoppats på det.

jag är sugen på mer av livet. mer av yrket som sjuksköterska. mer av kärleken. mer av världen. mer av mig själv. mer av Gud, att vandra ett helt liv tillsammans med honom. en förvissning: helt fel kan det ju inte bli när jag lämnar livet i en sån trygg och säker famn?

 kärlek! /ia

måndag 15 september 2014

Blåval, grönval, brunval eller rödval?

såhär i valtider, eller efter-val tiden kanske, så tänkte jag att jag skulle skriva en liten kommentar om det jag med.
jag tycker politik, eller snarare samhälle, är oerhört viktigt och intressant men har kanske inte satt mig in superdjupt i valrörelsen detta år. har dock en hyffsad grundkunskap om ideologier, partiernas historiska bakgrund och hänger väl med i nyhetsflödet någorlunda bra.

jag hade självklart hoppats på att det partiet jag själv valde, miljöpartiet, hade fått ett starkare stöd. jag trodde faktiskt det. tycker att miljörörelsen hörs mer och mer och att allt fler folk verkar få upp ögonen för hur vi behandlar vårt jordklot och förstör miljön. så ja att miljöpartiet 'bara' fick 6,8% känns som en besvikelse. däremot är jag glad över att de rödgröna är i majoritet över alliansen och att vi verkar få ett regeringsskifte. jag hoppas det kommer innebära en mer solidarisk politik där alla är lika mycket värda och en politik där inte bara plånboken styr utan människovärde och miljötänk kan få ett större utrymme.

att SD fick nästan 13% av rösterna chockar mig lite faktiskt. som det verkar chocka många andra i Sverige. tredje största parti efter socialdemokrater och moderater, det skrämmer mig... att så många väljer att rösta på ett parti där alla människor inte har samma värde... har vi blivit så kalla och hårda? det verkar vara sådana främlingsfientliga vindar som blåser i hela europa och tyvärr kan jag inte undvika att tankarna går till 1930-talets Tyskland där Hitler vann valet pga. att han lyckades få folket att bli rädda för det främmande (invandrare, judar) och påstod att de tog deras, 'de äkta tyskarnas' jobb. många av de som förfasar sig över detta verkar ändå vara beredda att rösta på Jimmie Åkesson och hans parti, även om jag såklart inte vill dra likhetstecken mellan Hitler och Åkesson.

det jag skulle tycka vara väldigt intressant är att höra fler röster från de som faktiskt röstade på SD. varför? det är så tyst från dessa. är den offentliga tonen så hård mot SD att man inte vågar stå för att man röstar på dem? eller är det jag som i t.ex. sociala medier mest läser och umgås med likasinnade, dvs. sådana som förfäras över SD-röster? jag skulle så gärna vilja veta mer om VARFÖR man väljer att rösta på SD. detta är ju ett måste att ta reda på så att de andra partierna kan göra något i sin politik som stoppar frammarschen av sådan här bruna partier.

sist, men absolut inte minst, så skulle jag vilja kopiera in ett blogginlägg från en tjej som heter Nathalie. hon är kristen och jag tycker det hon skrev idag är en viktigt sista punkt i denna valdebatt, i alla fall för mig. det viktigaste valet är inte det på partier utan det viktigaste valet för mig är att säga Ja till Gud. har du tagit ställning i det valet? ett val som sträcker sig långt över fyra år och kanske till och med längre än vår livslängd på jorden.

Det är dags och inte så långt kvar innan vi får veta hur valet har gått. Men jag vågar påstå att det viktigaste valet inte är vem som får styra Sverige i fyra år. Det viktigaste valet görs varje dag av dig själv och det handlar om vem du vill ska få styra dig. För snart sju år sedan bestämde jag mig för att välja Jesus och låta honom styra. Det bästa valet med det bästa resultatet! Det är honom jag följer (försöker åtminstone). Inte Löfvén eller Reinfeldt (Gud välsigne dem bägge).
Guds löften består oavsett vem som vinner valet ikväll. Han regerar oavsett vem som blir statsminister. Han bryr sig om de fattiga och vill att du också ska göra det, oavsett om vi de kommande fyra åren kommer bli tvingade till det eller få välja det av fri vilja. Han är densamme när regeringar bildas och folk suckar. Läser man Bibeln förstår man snart att Jesus bryr sig om alla människor, oavsett ålder, kön och ras. Fortsätter man läsa inser man också att Han vill att du och jag ska bry oss.
När man har valt Jesus behöver man inte bli rädd eller vansinnig över hur ett resultat ska bli, för Han är större än alla omständigheter och Han är sannerligen större än kvällens val. Har du gått och röstat inför valet så är du värd en Big High Five, för det är otroligt viktigt att påverka där man kan. Sanningen är att du kan påverka varje dag i sammanhanget du är satt i.
Vem väljer du att följa efter 14 september?
lite fina naturbilder...



ja, lite så tänker jag kring politiken och valet. 
kärlek! /ia

torsdag 11 september 2014

Edvinkalas



i onsdags fyllde världens gulligaste lillkille 3 år och jag var där tillsammans med familjen för att fira honom.
vi fikade, åt mat, gav/öppnade presenter, lekte, busade och sånt där man ska göra på ett minikalas för en treåring.

sen har ju världen gulligaste 3-åring en oerhört världens gulligaste lillebror också. en tremånaders bäbis som man ju aldrig liksom får nog av att snusa på. att hålla den där varma lilla kroppen i famnen....åh alltså!
japp, jag erkänner, jag börjar fatta de där orden om att 'det värker i livmodern', 'den biologiska klockan tickar' och sånt. jag vill också ha en bebbe ju! haha. :)

lille Alfred var nöjd med att dregla lite på sin moster och ligga snällt i knät till han somnade en god stund... älskade pyre! och ja...behöver jag säga mer än att det var en väldigt fin eftermiddag på kalas i Gräv? nä just det. superfint var det.
önskar bara att M. hade kunnat vara där och dela glädjen och stojet och skrattet med min familj. det fattas mig.

kalasfika. smarrigt!

firarfamiljen. (lillebror sov)



av mig och Micke fick Edvin bl.a. målarfärger, penslar och schabloner att rita fordon med :)

och han gillade det! morfar hjälpte till att hålla mallen....

en konstnär under arbete...

och voila! en traktor. målad av världens finaste unge.


  kärlek!/ia