dagen igår blev inte riktigt helt enligt planerna. istället för att kl. 17 stå inför valet om jag skulle gå på spinning eller gympa, så blev jag kvar på jobbet till 21:30. ett riktigt långpass alltså, från kvart i sju på morgonen. och det räckte liksom inte riktigt där, mitt första pass för dagen (06:45-15:30) fattades det också folk på så jag fick ensam sköta det som det egentligen är planerat att två sjuksköterskor skall göra. (och det var såklart ingen som frågade om det var okej för mig) ganska stressigt och ganska svårt att gå ifrån på rast eftersom jag inte har någon som byter av mig...
och att mitt andra pass (13:30-21:30) liksom överlappade det andra så att jag hade både dagkirurgi + inskrivningar + en halv avdelning.... ja det är ju inte optimalt förstås.
MEN. jag hade en viktig princip inför mig själv för att klara av den här dagen: inte stressa upp mig i onödan, inte bli bitter för hur vården se ut, inte sucka och stöna, inte klaga och vara negativ, inte tillåta mig att få ett blodtryck upp över öronen högt, inte beklaga mig inför allt och alla. (det kan jag ju göra nu här på bloggen, hahaha!)
nä men på riktigt: det är inte bra att det blir såhär och det är ett strukturellt problem som det bör göras något åt med bland annat högre bemanning, högre löner för vårdpersonal, mer attraktiva arbetstider och mer uppskattning för det jobbet vi gör. det krävs en förändring och vi alla borde höja våra röster och ta den kampen.
men just igår, just under det arbetspasset, vem hade det drabbat om jag i femton timmar konstant klagat och beklagat situationen? jag hade mått piss. jag hade spridit en dålig stämning bland patienter och arbetskamrater. jag hade inte varit någon del av en lösning, bara ett stort fett problem.
jag hade nog knappast klarat av mastodontpasset om jag hela tiden tänkt negativt: hur skall jag klara det här och vad stressigt det är och det kommer aldrig att gå?
jag såg det som en utmaning för mig själv: nu skall jag vara en bra sjuksköterska hela det här passet, jag ska klara det utan att ta kål på varken mig själv, patienterna eller kollegorna. jag ska inte stressa ihjäl mig utan prioritera: ta det viktigaste först och det som inte är livsviktigt just nu får vänta tills jag får mer tid. jag ska hålla humöret uppe till 21:30 ikväll.
dagen gick ihop sig tillslut och jag kunde gå hem och känna mig trött men nöjd. som sagt: inte optimalt, men det funkade.
det här är en nödlösning och missförstå mig rätt: jag tycker inte att man ska vara nöjd och glad över att situationen inom vården tvingar oss att jobba dubbelpass. men situationen ska inte gå ut över patienter och kollegor, vi måste vara smarta och säga ifrån på rätt sätt (hur nu det är? - tips någon?)
jag tänkte på ett ord när jag gick till jobbet igår: yrkesstolthet. (och det var innan jag visste att jag skulle jobba det här dubbelskiftet). vikten av att ha ett jobb och vad det gör med min självkänsla. men för att det här inlägget inte ska bli flera mil långt tänkte jag utveckla det här med yrkesstolthet i ett senare inlägg.
vänta med spänning.
och att mitt andra pass (13:30-21:30) liksom överlappade det andra så att jag hade både dagkirurgi + inskrivningar + en halv avdelning.... ja det är ju inte optimalt förstås.
MEN. jag hade en viktig princip inför mig själv för att klara av den här dagen: inte stressa upp mig i onödan, inte bli bitter för hur vården se ut, inte sucka och stöna, inte klaga och vara negativ, inte tillåta mig att få ett blodtryck upp över öronen högt, inte beklaga mig inför allt och alla. (det kan jag ju göra nu här på bloggen, hahaha!)
nä men på riktigt: det är inte bra att det blir såhär och det är ett strukturellt problem som det bör göras något åt med bland annat högre bemanning, högre löner för vårdpersonal, mer attraktiva arbetstider och mer uppskattning för det jobbet vi gör. det krävs en förändring och vi alla borde höja våra röster och ta den kampen.
men just igår, just under det arbetspasset, vem hade det drabbat om jag i femton timmar konstant klagat och beklagat situationen? jag hade mått piss. jag hade spridit en dålig stämning bland patienter och arbetskamrater. jag hade inte varit någon del av en lösning, bara ett stort fett problem.
jag hade nog knappast klarat av mastodontpasset om jag hela tiden tänkt negativt: hur skall jag klara det här och vad stressigt det är och det kommer aldrig att gå?
jag såg det som en utmaning för mig själv: nu skall jag vara en bra sjuksköterska hela det här passet, jag ska klara det utan att ta kål på varken mig själv, patienterna eller kollegorna. jag ska inte stressa ihjäl mig utan prioritera: ta det viktigaste först och det som inte är livsviktigt just nu får vänta tills jag får mer tid. jag ska hålla humöret uppe till 21:30 ikväll.
dagen gick ihop sig tillslut och jag kunde gå hem och känna mig trött men nöjd. som sagt: inte optimalt, men det funkade.
det här är en nödlösning och missförstå mig rätt: jag tycker inte att man ska vara nöjd och glad över att situationen inom vården tvingar oss att jobba dubbelpass. men situationen ska inte gå ut över patienter och kollegor, vi måste vara smarta och säga ifrån på rätt sätt (hur nu det är? - tips någon?)
jag tänkte på ett ord när jag gick till jobbet igår: yrkesstolthet. (och det var innan jag visste att jag skulle jobba det här dubbelskiftet). vikten av att ha ett jobb och vad det gör med min självkänsla. men för att det här inlägget inte ska bli flera mil långt tänkte jag utveckla det här med yrkesstolthet i ett senare inlägg.
vänta med spänning.
 |
| en fantastisk fjällutsikt och en liten nöjd tjej |
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar