fredag 21 maj 2010

--

”Scared of Lonely”

Många som går och nynnar på den nu. Men jag tror det är nått mer än så. Jag tror att många känner precis så. Rädda för ensamheten. En vecka kvar. Och sen ska vi lämna Betel. Lämna vår nyfunna familj. Vissa tillbaka till en trygg verklighet. Andra tillbaka till osäkerheten. Vissa inte tillbaka alls, utan bara till början på nått nytt.

Och vi vill blunda för det faktum att snart är det slut. SLUT. Men det är så det måste vara. Hur skulle annars nått nytt kunna ta sin början? Och även om vi säger att vi ska hålla kvar, i detta, så kommer saker att förändras. Mer eller mindre. Till det bättre eller till det sämre. Eller bara till nått annorlunda.

Man måste välja. Våga välja det bra, det goda. Och acceptera. Att det inte kommer finnas någon Betel-vardag längre. Att det kommer komma många gråa dagar. Men också mycket fint. Jag laddar upp. Inför kampen. Kampen att må bra. Och mitt i allt, den största rädslan: rädslan att bli ensam.

Scared Of Lonely.



Och man kan va ensam. Även när man befinner sig här, omgiven av människor och så nära någon, rent fysiskt. Ändå långt borta. De dagarna orden inte når fram till varann.
Den känslan försökte jag en dag beskriva – med ord.



Skuld och monster
Monsterskuld
Skuldmonster

En stängd dörr.
Och du är en vägg.
Och jag är en vägg.
Orden stutsar döda emellan. Faller platt till marken. En nästan-död fisk tar ett sista kippande andetag. Sprattlar till lite. Men så, likafullt död. Når inte fram. Kastar våra försök till ord emot varann.
Tomma ord, tomma hjärtan.

Med en monstersmärta.
Och en monsterskuld.

När man var fem så trodde man att mamma och pappa kunde jaga bort alla monster under sängen.
Men dom var med och skapade nya.
Och nu skapar jag mina egna.

En röst som viskar:
Du är väl inte mörkrädd?
- Nä, bara monster rädd.
Gud som haver barnen kär, kan du snälla hjälpa mig att döda dom där monstren litegrann.




Jag njuter av fantastiska dagar.
Jag älskar den här staden, med det här vädret, med de här vännerna, med Gud.
I kväll var det en fantastisk dansföreställning. Jag är berörd. Därav skrivlust. Nu ska ja filosofera vidare om detta Betel-år. Vem vet, det kanske blir en text av det med så småningom.

See ya!

/ia.

tisdag 18 maj 2010

´´

Börjar få separationsångest....

De senaste dagarna har bjudit på:
Örebrokonferens med allt vad det innebar, luftmadrasser, öronproppar, årets första glass, Margaretha träff (åhh så bra!), försovning + frukostmissning, spy-skor, baklängesspottning, sova på predikan, sjukligt bra SVF-kör konsert, Madde-tillverkade sugmärken med mera med mera.

Annat här i livet:
Jättespindel x2, springturer, psykologkorpsvinst, pressa i solen, Dramaten (scener ur ett äktenskap = bra! ).
3 kändisar på 2 dar: Herman Lindqvist (han Hermans-historia snubben ni vet,) Niklas Hjulström och Jonas Karlsson (den sista var iofs planerad).

öhhh. gonatt.

/ia.

onsdag 12 maj 2010

´´

och störst av allt är... kärleken. ??


/

tisdag 11 maj 2010

--

salt.

onsdag 5 maj 2010

...

hej.
håller ju på att försöka komma ihåg och ta upp lite sjuksköterskeplugg igen. så ja läser i en "liten" bok som heter Människokroppen, bara strax över femhundra sidor... och det går inte fort kan ja lova. men men, hursomhelst, just nu läser ja om sinnena. syn, lukt, smak, ja ni vet...

och sen i måndags hade vi en gudstjänst här på Betel som hade temat "de fem sinnena".

Så för att inte bara pressa in massa medicinska fakta i huvudet tog jag upp min filosof/poetiska sida och funderade lite på ämnet...

här it is:


Min Gud, min Gud…
Jag ville se.
Se din underbara värld, med oförstörda ögon. Se din vackra natur, se det perfekta i varje människa jag möter här.
Men mina ögon har skadats. Och jag ser bara trasigheten, det förstörda, alla sprickor i fasaden. Det gråa, betongen, regnet… en osminkad verklighet.

Min Gud, min Gud…
Jag ville höra.
Höra ljudet från ett paradis, ett porlande vattenfall, ljudet av en mild sommarbris. Jag ville höra en ljuv stämma som sa: jag älskar dig.
Men mina öron har skadats. Och jag hör skriken, dånet, larmen. En blödande värld, en värld där fasorna får människor att skrika, gråta. En högljudd klagan, var det här allt?

Min Gud, min Gud…
Jag ville känna doften av din ljuvlighet.
Av sommarens blommor, av nytvättad babyhud. Dofter som bara väcker fina minnen att le emot.
Men mitt luktsinne är skadat. Det luktar bränd hud. Det luktar hat, själviskhet, aska, fattigdom och avgaser.
Som ett tjockt täckte, en dimma omöjlig att ta sig igenom.

Min Gud, min Gud…
Jag ville smaka på ditt rikes härlighet.
Känna smaken av ett nytt vin, det fullkomliga, det perfekta. Smaken av kärlek, närhet och värme. Sötman i årets första jordgubbe, smaken av din älskades kyss.
Men mitt smaksinne är skadat. Det smakar beskt. En smak av bitterhet. Bara salta tårar på min tunga. Gud, när tar sorgerna slut?


Min Gud, min Gud…
Jag ville känna. Känna din närvaro i hela vår skapelse. Känna solen värma min hud, ömma smekningar av en modershand, den brinnande huden av fingertopp mot fingertopp.
Men min känsel är skadad. En förlamning. Kalla vindar av hårdhet som får mig att krypa ihop, liten, mindre, minst… Knivar genom kroppen, blodet, ärren under mina fingrar. När kan vi ta på varann utan denna hinna av tillgjordhet?

Min Gud, min Gud
Ge mig min syn, min hörsel, min lukt, min smak och min känsel tillbaka. Fader vår som är i himlen, tillkom med ditt rike och gör mig hel.



/ia.

söndag 2 maj 2010

...



Panik är bara en känsla. Andas in och andas ut och sov och sen försvinner den

gonatt.

/ia.