torsdag 31 december 2009

´´

en liten snabbrapport från sälen:

minus 4 grader, bra backar, mysig lägenhet, grymt sällskap...

och fy va kul de va att stå på min kära snowboard igen. grymt! och än har ja inte slått ihjäl mig.

ja har de bra helt enkelt.

snart är de nytt år. man kanske borde sammanfatta de förra, men de skulle ta för lång tid. men man kan väl säga att de började rätt ok, dippade lite upp och ner under våren men sen har det bara blivit bättre och bättre och bättre. Betel var nog det bästa som kunde hända mig och de fyra senaste månaderna kan ha varit de bästa i mitt liv. så året avslutas med en lycklig ia.


ta hand om er kära vänner.

/ia.

onsdag 30 december 2009

¨¨

nu drar vi till fjällen.

precis som markoolio (är att man inte vet stavningen kanske ett sundhetstecken?) gjorde en gång i tiden.

ja har en magkänsla. av att de kommer bli grymt!

vi Ses! och gott nytt år om ja inte skriver nått innan dess. så får vi se vad 2010 har att erbjuda.

/ Ia.

tisdag 29 december 2009

--

JAG ÄR SÅÅÅÅÅ GLAD!
Och lite lycklig sådär. Sådär så att man gör glädjehopp på sin vinterpromenad, såna som luffaren (Oscar?) gör i Rasmus på luften. För han är fri som en fågel…

Och då undrar ni kanske varför jag är glad?
Jo, det är Madelene Eva Birgit Motins som ställt till med detta glädjerus. Och hennes syskon, som jag numera älskar.




min då blott 18-åriga lilla beskyddare och extra mamma, som tror man blir våldtagen bara för att man råkar gå lite vilse, haha ;) men jag gillar dig ändå! <3


Och nej, ja är inte lesbisk, och jag är inte kär i Madde. Bara nästan.

Jag hade liksom en känsla av att inget skulle bli som förut. Att det skulle bli tomt, att något skulle fattas mig, att Betel inte skulle bli lika underbara Betel igen.
Men nu har jag en känsla av att det kommer bli en underbar vårtermin…


Tack Madde. Tack Maddes syskon. Tack Gud.


(Och tack snyggingen på Stadium som ägnade sin dyrbara tid att leta reda på en snowboardbindningsskruv (kul ord!) åt mig. Och gratis fick ja den också. sånt gillar vi. Och tack pappa som är en händig karl och bra på att skruva skruvar och sånt. Nu har jag en åkbar bräda. och snart åkbara längdskidor med. Ostoppbar! Haha, detta kan jag nog få äta upp när jag vurpar..…)

Jag ska nog fira allt detta med att försöka slå nytt rekord i armhämvningar-på-rad-utan-att-vila-emellan.
Jo, jag är lite knäpp. Men just nu en glaaaad knäppis. =)

Och i mitt hus gör vi såhär: mamma bakar pepparkakor. Jag äter pepparkakor. En fin uppdelning av sysslorna tycker jag.

Puss!
/Ia

¨¨

nu är jag 5 dl blodfattigare.

och imorn åker jag till sälen. säsongens snowboard preimär. yeah!

och det är typ -20.

/Ia

lördag 26 december 2009

--

Jag trodde inte att det var så lätt. Så nära.
På nåra minuter slungas ja tre år tillbaka i tiden. Jag är återigen 18 år. Förvirrad, utan rötter. Och livet suger hårt. En blandning av panik och likgiltighet. och samma tryck över bröstet. Samma ångest. Jag hade glömt att det gjorde så ont. Var så svårt att andas. Samma känsla av att ingenting kommer förändras. Samma känsla av maktlöshet. Samma tårar i en mörk vinternatt. Samma djupa andetag för att klara av att gå in och hålla masken.
Och samma tröst av en mjuk kattnos…

men jag antar jag får skylla mig själv. Delvis. Att lyssna på musik från , kolla på foton från , vara tillbaka i samma rum, samma hus, samma föräldrar, samma känsla av otillräcklighet, känna samma dofter som , och återigen ha kontakt med samma människor som , Han som gjorde mig så förvirrad gång på gång på gång. Hon som lever kvar i samma livsstil som jag gjorde , där träning är det enda andningshålet, gör att man lätt slungas bakåt i tiden. En perfekt (för) liten kropp, samma sug efter det livet, alkoholen, dansen, korgen, bekräftelsen, ögonen, händerna. Det kommer nära. Och man minns. Och är där igen.

Men det är bra. För när jag återigen känner hur det kändes, hur hårt det trycker över bröstet när paniken slår till, då förstår jag också varför jag inte kan stanna kvar i den känslan. Varför jag måste hitta nya verktyg att klara av motgångar.
Och jag inser hur bra jag mår nu. hur bra jag har det. Hur nödvändigt det var att bryta med en sån livsstil. Och varför jag VILL må bra. Det är det viktigaste. Att jag inte vill vara där, i självömkans land. Där det är mest synd om mig i hela världen. Där det är alla andras fel att jag mår dåligt. Det var en trygghet. Så sjukt falskt.
Så det är bra att känna det igen. så jag uppskattar vad jag har nu.

Och ni behöver inte bli rädda. Jag SKA aldrig dit igen. För jag har hittat andra verktyg. Att träna och svälta bort sin smärta, sin otillräcklighet, funkar inte. För du blir aldrig nöjd, kommer aldrig fram till en punkt där du kan säga: nu är det tillräckligt. Nu kan jag leva med mig själv. Du kommer fortsätta, fortsätta, och aldrig nånsin bli tillräckligt bra. ..
Ja, jag har andra verktyg nu. Jag skriver. Jag berättar. Men framförallt har jag en Gud. Som inte bara är nån skuggfigur i bakgrunden som jag inte orkar ta till mig. Utan en levande Gud som är större än alla känslor. Och som orkar bära mig, som ger mig kraft. Jag tror inte längre att nån annan ska rädda mig. Jag har slutat hoppas på drömprinsar som kommer ridande på sin vita häst och räddar mig från allt ont. Jag måste rädda mig själv. jag måste skrika ut till Gud: hjälp mig! Det är du som kan ge mig kraft och styrka.
Så allt är annorlunda nu. Det är bra nu. Men jag minns.


Och jag tycker om att gå. I mörkret, där det inte finns nåra gatlyktor som stör. En kall vinterkväll och det är snö överallt. Det kanske gör ont, men du känner att du lever.


(och jag vet att vissa tycker att det är dåligt/patetiskt att lämna ut sina innersta tankar och känslor på en blogg på nätet, där vem som helst kan läsa. Men ja tänker såhär: om man inte känner mig så skiter man väl ändå i vad jag tänker o känner. Och om man känner mig så kan man nog ta sanningen. Och erkänn, bra mycket bättre att göra såhär: skriva av sig känslorna så man kan släppa dom, än att ligga på golvet och grina och sen bara äta morötter. Jag har provat den senare metoden, och den är inte särskilt framgångsrik när det gäller att gå vidare. Så ja har bytt taktik…..)


/ ia.

torsdag 24 december 2009

--

Så faller snön
och vi
som inte orkar
ska vi gömma oss
i månader
ska vi sakta blekna bort

Beskydda mig
från vad jag vill ha
innan jag gör mig illa
innan jag gör mig illa

Ur ingenting
kommer ingenting
och vad skulle vara rätt
om ingenting är fel

Beskydda oss
från vad vi vill ha
vad vi får hålla i sekunder
skimrar till och går sönder

/ J. Johansson


En bra julafton.
Jul innebär ju mycket traditioner. Och en tradition som vi kört hårt på här hemma i många år är bråk.
Bråk, skrik, bråk. I princip varje förbannade jul. Men kan man tänka sig, ibland sker det underliga att man bryter med gamla traditioner. Så denna jul prövade vi att leka familj idyll. Inga bråk. Halleluja! De blev ju riktigt trevligt. Kanske en ny tradition att fortsätta med?

Och ska ja ta bort den ironiska tonen så är jag ärligt väldigt glad. För att vi faktiskt kan. Fira en jul, så som det är tänkt, i gemenskap med sina nära och kära. Det känns fint. Och just därför är nog detta en av mina bästa jular någonsin. Jag förstår mer nu varför folk längtar till julen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att få en släng av dåligt samvete, som vanligt när jag känner mig sådär genomlycklig. För jag vet hur det känns när julafton är den värsta dan på året. Då fasaden man annars kan hålla uppe spricker. Och jag vet att det finns människor där ute, närmare än man anar, som inte firar nån familj-idyll jul. Såna som firar jul helt i sin ensamhet. Eller med spritflaskan som kompanjon. Människor som inte har råd att köpa julklappar till sina barn. Eller föräldrar som super sig fulla framför sina barn. Eller människor som bor i pappkartonger under tunnlarna vid Slussen. Eller vuxna som bråkar. Eller fulla jultomtar. Eller familjer som spricker av sjukdom. Död. Cancer. Eller pappor som slår sina barn. Det finns därute. Medan jag sitter här och myser i en soffa framför en öppen eld. Julgran, julevangeliet, kyrkan, julbord, paket, glädje, snö, konserter, knäck, gemenskap, julmusik, risgrynsgröt (Parentes: Vi har en elefant i vår julkrubba, undrar om det verkligen fanns såna i Betlehem?? )

Jag njuter. Tacksamt. För jag vet att många hjärtan är fyllda med ångest just nu. Och jag vet att jag är jobbig som alltid ska dra upp massa saker som grumlar glädjen. Men jorden är inte ett paradis, hur mycket man än försöker blunda.. och ibland kan jag längta till dess, när allt är som det var tänkt att vara. Jag ska bara gifta mig och skaffa barn först, sen kan himlen få komma =)

Idag firar vi Jesus typ 2009:e födelsedag. Gammle man, grattis! och tack för att du behagade komma till oss, från evigheten ner till ett skitigt stall. Hipp hipp hurra på din födelsedag. Och tack vare det har även jag fått lite presenter:

En spikmatta. Som jag önskat mig. Tack tack.

Tunna strumpor med skaft. Som jag också önskat mig. Eftersom jag fick trosor i födelsedagspresent och strumpor nu så innebär ju det att jag nu kan tvätta ännu mer sällan. Jippi!

Nu gjorde ja det igen Madde, ett (alldeles för) långt blogginlägg!
GOD JUL!





/ Kram Ia.


ps. jag såg på Karl-Bertil Jonssons jul, för första gången efter 21 jular. Skandal att jag inte sett det förut, de var ju awesome-bra. Hej min nya julaftonsvän. ds.

onsdag 23 december 2009

--



så här ser lycka ut...
och jag är så tacksam för att jag hittade hem genom att åka bort.
och det gör att jag kan åka hem. med frid och glädje.


/ ia.

tisdag 22 december 2009

--





inom dessa fyra väggar ska ja spendera min jul... som 21 jular före denna.

och ja tror att den här julen kan bli bra. rikgit bra. och jag ska försöka vara en bidragande del till det...

/ ia.

måndag 21 december 2009

''

Jag fick en chock igår.

När jag kom upp på mitt rum och in på toaletten inser jag: shit vilket mega stort handfat jag har. Ska det verkligen se ut såhär, vara såhär stort, så djupt och sitta såhär högt upp?

Efter nåra månader med Betel-handfat är man inte direkt bortskämd och jag fick mig alltså en smärre chock när man inser att de handfat jag använt mig av på senare tid typ är byggda för pygméer (och jag hör INTE till den kategorin, så det så!)

Jag kunde till och med tvätta av mig sminket utan att skvätta ner halva mig med vatten. Vilken välsignelse! Tänk att man ska få lov att flytta till Stockholm för att lära sig uppskatta normalstora handfat…

/ ia.

''

En tågresa har nog aldrig gått så fort. Jag var liksom inte vid så mycket medvetande från Uppsala till Borlänge, dessutom två säten jag kunde bre ut mig över.

Pappa kom och mötte mig på stationen. Jag hann va hemma i 45 minuter. Sen var ja på jobbet. Och åhh vad jag älskar att få en mjuk smekning på kinden av en 80-årig-rynkad-dam-hand. dom vet vad det innebär att ha levt ett liv. Och förtjänar all respekt. Och att dom ger sina kärleksklappar till mig är så sjukt fint. (nu vill ja ju nästan jobba mer i jul)

Och jag har fortfarande inte varit uppe på mitt rum sen jag kom hem, och klockan är nu halv tolv. Eller öppnat mina väskor, får bli morgondagens problem. Fast först ska ja sova ut tänkte jag. Tänkte jag skulle ta igen lite missad sömn från betel, fast som arvid sa, skulle jag ta igen alla missade sovtimmar så skulle ja få sova hela jullovet, och de är ju inge kul.

Och jag har träffat min lilla katt.

Och mamma och pappa pussades (!!!!) gonatt.

Och jag längtar efter att åka längdskidor.

Och jag har sett till att mamma ställt bort våran våg på för mig hemligt gömställe medan jag är hemma. (rätt töntigt att det ska behövas, men rätt moget förslag av mig ändå, man ska inte fresta sig själv i onödan,!)

Och det är mindre snö här än i Stockholm, sjukt.

Och jag har inte bråkat med nån än.

Så än är det ju inte så pissigt att va hemma. Vi får se hur detta utvecklar sig.


Och jag skiter i att skriva nått om känslor. För jag försöker stänga av en stund.För att sedan kunna koppla på igen. Men just nu försöker jag gå på standby ett tag och ta en liten paus från alla känslor och tankar.

The best days are not planned

Och ja just det inga känslor var det nu ja. Good luck ia-fia. Och när man pratar med sig själv på sin egen blogg är det dags att gå och lägga sig. God natt!


Kram. /ia.

fredag 18 december 2009

tänk.

En text jag INTE skrivit själv. Men som jag tyckte var så bra så att den bör delas med sig av.

”Orkar inte”
Du försöker bli stark igen, du spanar otåligt efter tecken på att du håller på att återfå krafterna, du spänner dig för att möta utmaningen.
Dödsryckningar, inte livstecken. Den tid är förbi när du var stark. Det är för sent nu att gå ner från korset.
Fly inte från svagheten. Var inte rädd för utblottelsen. Sluta kämpa. Var stilla… anar du… KRAFTEN?
Hemligheten tycks pinsamt enkel: först när jag äntligen ända ner i botten accepterar att jag är människa, då kan Gud bli Gud
… i mig.


(tolka fritt!)


Och så tar vi en till på samma gång:


Att lämna sin egen rättfärdighet
är som att ute på ett stormigt hav kliva ur sin kära båt – ”ja, det är gediget hantverk rakt igenom, jag har byggt den själv” – och sätta foten rätt ner i vattnet och börja gå – ”detta är absolut vansinne, nu har jag ju ingenting att hålla mig till, jag drunknar!”
Först när jag känner urberget under fötterna och vänder mig om och ser mitt ynkliga lilla skal sjunka som ett såll i det svarta djupet, slår mig chocken så hjärtat stannar:
- Gode Gud, hur kunde jag ge mig ut i den där!


(tolka fritt!
men jag tror det handlar om att våga släppa taget om kontrollen över sitt eget liv. Inse att man faktiskt inte kan eller förmår att ha hela kontrollen, utan att överlämna den till den som har skapat oss, som från allra första början hade en plan för våra liv. att lita på det, att den planen leder oss rätt, är nog ändå ganska mycket mer förnuftigt än att tro för mycket om sin egen förmåga att skapa sig sitt liv på ett bra sätt. "man är sin egen lyckas smed" tycker jag är ett dumsnutigt uttryck, fast ofta lever vi nog som att vi tror att det var så... Min lilla träeka jag byggt, som jag tror är så snygg och bra och hållfast, klarar inte trycket när stormen kommer. därför kliver jag ur min egen båt, mitt eget självförverkligande, och börjar gå mot Gud. Och under mina fötter finns då en bergfast grund, en grund som alltid står fast och stadig... det var min lilla tolkning)

/ ia

ps. jag har jullov och en blåtira. livet är fint.

'

onsdag 16 december 2009

åhhh.

mitt egoistiska jag vill bara skrika: lämna mig inte här! stanna! allt skulle bli så tomt...
men jag förstår det svåra valet också..

åhhhhh varför ska allt va så förbannat orättvist jämt! ibland vill jag slå alla dumma vuxna i huvuet. med en stekpanna. eller brödkavel. ont ska de göra iallfall. och så skulle ja stoppa lite vett i huvet på dom. åhhhhhhhhhhhh igen. och när ilskan försvinner så är sorgen kvar.

vem skulle annars få mig att vrida mig av skratt?

frustration!
GUD hjälp oss.

/ ia.

tisdag 15 december 2009

lycka..

'


Lycka:

- är att dansa ringdans runt en julgran på Skansen, skojande & skrattande med kära vänner och en massa barn i mer passande ringdansålder
- är att i armkrok åka kana på skorna
- är att göra snöänglar
- är att sitta inne och mysa när stora snöflingor faller och gör hela världen vit
- är att låta svetten spruta på ett spinningpass, man undrar varför man plågar sig själv , tills endorfinerna börjar sprida sig i kroppen och man inser att träning är en av livets stora gåvor
- är morgonpromenader i snön, men mina böner som enda sällskap
- är att le mot en okänd människa och se hur den ler tillbaka
- är att inse hur fantastiska människor är, och vilka fina vänner och bekanta man har
- är att få skriva julkort till dom man älskar


Frid:
- är att veta att allt nog ordnar sig, på ett eller annat sätt
- är att slippa stressa dygnet runt
- är att veta att kropp, vänner, träning, relationer, familj, bekräftelse, kunskap, utveckling, skrivande är viktigt, men inte det viktigaste.
- är att slippa pressa fram beslut i stora och svåra frågor, att veta att var sak har sin tid. Och att man får ta sin tid.


Oro:
- är att inte ha en aning om vad man ska göra efter den 28 maj.


Och se vad mycket längre lycka & frid spalterna än oron blev!

Jag säger Tack Gud för lyckan. Tack för friden. Tack för att jag vågar leva igen, inte bara överleva. Tack för fri luft att andas.
Och ge mig gärna en hjälpande hand inför framtiden.

/ Ia.

fredag 11 december 2009

--

Det förlorade:

Jag ville vara vit. Som snö.
Men jag svek. Och blev svart. Röd. Och tillslut alldeles grå…
Som en urtvättad trasmatta, använd.

Jag ville vara bra. Som man ska vara.
Men jag svek. Mig själv, mina ideal, mina drömmar.
Som en barbie, jag gör vad du vill.

Jag ville vara som det förväntas. Göra min plikt.
Så jag svek. Dig, med min falskhet.
Som en skådespelerska, jag gör min roll.

Och svart, rött, grått kan aldrig bli vitt.
Kanske ljusbeigt.
Men jag drömde en gång om att vara vit. Som snö.




Och så vill jag säga TACK. Ett stort tack till de människor som tydligen hade röstat fram mig till ”Årets kvinnliga förebild” på Betel, nu på Nobelfesten vi hade i onsdags. Det värmer så enormt så ni anar inte och jag blir så sjukt ärad över att lilla jag, bland alla dessa fantastiska tjejer och kvinnor här på Betel får denna utmärkelse. (Jag som inte ens kan ett dyft om musik, bland alla dessa duktiga musiker) Jag ska bära med mig det och verkligen försöka leva upp till det. Och det gör man nog bäst genom att vara sig själv och söka Gud. Och det bästa av allt är att denna utmärkelse, för mig iallafall, blir ett kvitto på att den livsstilsförändring jag faktiskt gjort har gett resultat. Och det känns fint och gör det värt att kämpa vidare på denna bana. Om någon sagt för ett år sen att jag skulle bli utsedd till kvinnlig förebild på en bibelskola hade jag nog skrattat högt. Jag har verkligen inte levt som en förebild borde göra. Men den här vägen jag börjat vandra på nu känns som den kan ta mig långt, både till ett bra liv och till slut ända hem till Gud.
Och ett tack till, till dig som vågar vara ärlig. Och som gör att jag vågar visa sidorna av mig själv som jag är mindre stolt över. För när man inte blir dömd så känns det fint att få dela sånt som gjort ont, men som gjort en till den man är…


/ Ia.

måndag 7 december 2009

--

Dagens undran, och tips till alla, väldigt inklusive mig själv:

Varför snackar man inte med personen/personerna i fråga om man undrar över nått istället för att prata med andra om det och så skaffar man sig en massa föreställningar om något som man inte har en aning om hur det ligger till. Jag blir lite lack. På mig själv och alla andra som fungerar på detta viset. Vi människor är ett konstigt släkte….


ibland önskar man att man vore en åsnebakdel eller nått. utan tankar & känslor. men så funkar det inte eftersom man kom till denna jorden som en människa.

sov gott. / ia.

lördag 5 december 2009

--

'

Det är ganska kul det där med att leka vuxen och sköta sitt egna lilla hushåll och så. Till exempel som att jag tycker att det är rätt roligt att handla och själv planera allt sånt.. MEN bland det mest ovärda är ändå när man får lov att handla toapapper. Världens tråkigaste sak att köpa. Snacka om att lägga pengarna på skitsaker.

Det var dagens djupa inlägg.

Kram /Ia.

onsdag 2 december 2009

hej

'


Det har tydligen blivit en vana för mig att berätta om hur duktig jag blivit. Så då fortsätter jag väl på det temat (idag har vi pratat om ödmjukhet på lektionen, undrar verkligen om något gick in hos mig så som jag skryter… haha. Nejdå, de var en grymt bra lektion, mat för hjärtat, och allt det jag är stolt över är ju för att det är grejer som får mig att må så mycket bättre, så då kan ja ju dela med mig av mina positiva erfarenheter)

Till nöten: Jag är duktig därför att jag har slutat att läsa bloggar som jag inte mår bra av att läsa. (ja de kan man ju verkligen behöva gå på bibelskola i tre månader för att komma underfund med, smarthead ia-fia där, men men är man lite blond och korkad så är man). Jag läser inte längre, eller försöker låta bli så ofta jag kan i alla fall, sånt som inte bygger upp mig. Till exempel lite diverse bloggar som handlar om hur mycket folk tränar eller hur mycket karriär och massa smala-snygga-tjejer-bloggar. Visst det kanske kan vara kul om man blir glad och peppad av det, men när man inser att det bara skapar stress så är det nog dags att klicka på det röda krysset. Så det har jag nu gjort. Så nu håller jag mig mest till mina kära vänners bloggar, samt underbaraclara, hon är grym och kan vara en värdig förebild. Och eftersom jag gillar att läsa bloggar så tas läs-tips tacksamt emot, så länge de inte handlar om träning och sånt. Eller jo de får det göra, men då ska det vara en sund nivå. Extrema saker nosar ja alltför lätt upp alldels själv.

Ser ni vilken klok människa jag börjar bli? Men ja måste passa mig för högmodets kant, för vissa dar sitter man där och är inte ett dugg klok utan bara jättekorkad och kan inte alls vara sund och mogen och snäll mot sig själv. Och då är det piss och man är inte så himla kaxig längre. Så jag aktar mig. Och försöker ta tillvara på såna här dagar då man bara ler och känner sig lycklig i hela kroppen. Och dom dagarna kommer allt oftare känns det som. Känns som jag fylls av kärlek, och jag vet vart den kommer ifrån. Himmelsk glädje. Låter sjukt klyschigt, men jag tror på det. Och jag tror på fullaste allvar att de här tre senaste månaderna vart de tre bästa och lyckligaste i mitt liv. Och att det inte skulle bero på att jag kommit så sjukt mycket närmare Guds vilja med mitt liv här är i all fall skitsnack för mig. Sen kan ju folk få tro vad dom vill. Jag vet vad och vem jag tror på.

Fick lite feeling häromkvällen (när jag dessutom hade pjamas på mig kl nio – sensation!) och det blev nåra texter skrivna.
Jag vet inte om jag ska förklara så mycket, men alla texter är ju inte självupplevda ska kanske sägas, inte så att man själv har känt och upplevt allt man skriver om. Men man kan ändå känna känslan, om man snuddat vid den…
Ibland känns det som att jag alltid tar allt på så stort allvar. Som att jag ler när andra skrattar. Och med den feelingen kom detta, som jag tror att vi alla kan känna igen oss i mer eller mindre. Vi har alla våra erfarenheter, våra minnen. Vissa gömda i garderoben, men de börjar komma fram mer och mer. Och ett problem, en upplevelse, en smärta är aldrig mindre eller större en nån annans, eller mer värd. Ett lidande är alltid ett lidande, även om det är något stort eller litet som drabbat oss…



Är du en av dom som ler när de andra skrattar
en av dom som viskar när de andra skriker
en av dom som vakar när de andra sover
en av dom som drabbats så hårt att en hinna av lättsamhet är omöjlig ?

Är du en av dom som tvingades bli vuxen alltför fort
en av dom vars barndom fick ett abrupt och oväntat avslut
en av dom som växte dig stark av dina erfarenheter
en av dom som fick lära sig att livet inte är en dans på rosor?

Är du en av dom som gråtit dig till sömns, natt efter natt
en av dom som blivit slagen till golvet av din egen ångest
en av dom som plågat ditt eget hjärta, din egen själ, din egen kropp med alla svarta tankar
en av dom som svikit dina ideal och fått retuschera dina drömmar?

Kanske är det därför du alltid bär en hinna av allvar
kanske är det därför du kallas ”mogen” och ”seriös”
kanske är det därför du är en tänkare som inte kan ignorera den mörka sidan
kanske är det därför du ler när de andra skrattar?




detta blev långt. för att lätta upp stämningen lite kom jag på att jag borde bjuda på nån bild då och då. har bara blivit en väldigt massa text här på slutet.
så här får ni en stockholmsbild från typ september när vi var på Djurgården och hittade en väldigt lämplig vägskylt. Kolla in namnet så fattar ni. hur kan fem så vackra människor va singlar? ;) haha




puss & hej från en glad tjej. / Ia.

'