--

Jag trodde inte att det var så lätt. Så nära.
På nåra minuter slungas ja tre år tillbaka i tiden. Jag är återigen 18 år. Förvirrad, utan rötter. Och livet suger hårt. En blandning av panik och likgiltighet. och samma tryck över bröstet. Samma ångest. Jag hade glömt att det gjorde så ont. Var så svårt att andas. Samma känsla av att ingenting kommer förändras. Samma känsla av maktlöshet. Samma tårar i en mörk vinternatt. Samma djupa andetag för att klara av att gå in och hålla masken.
Och samma tröst av en mjuk kattnos…

men jag antar jag får skylla mig själv. Delvis. Att lyssna på musik från då, kolla på foton från då, vara tillbaka i samma rum, samma hus, samma föräldrar, samma känsla av otillräcklighet, känna samma dofter som då, och återigen ha kontakt med samma människor som då, Han som gjorde mig så förvirrad gång på gång på gång. Hon som lever kvar i samma livsstil som jag gjorde då, där träning är det enda andningshålet, gör att man lätt slungas bakåt i tiden. En perfekt (för) liten kropp, samma sug efter det livet, alkoholen, dansen, korgen, bekräftelsen, ögonen, händerna. Det kommer nära. Och man minns. Och är där igen.

Men det är bra. För när jag återigen känner hur det kändes, hur hårt det trycker över bröstet när paniken slår till, då förstår jag också varför jag inte kan stanna kvar i den känslan. Varför jag måste hitta nya verktyg att klara av motgångar.
Och jag inser hur bra jag mår nu. hur bra jag har det. Hur nödvändigt det var att bryta med en sån livsstil. Och varför jag VILL må bra. Det är det viktigaste. Att jag inte vill vara där, i självömkans land. Där det är mest synd om mig i hela världen. Där det är alla andras fel att jag mår dåligt. Det var en trygghet. Så sjukt falskt.
Så det är bra att känna det igen. så jag uppskattar vad jag har nu.

Och ni behöver inte bli rädda. Jag SKA aldrig dit igen. För jag har hittat andra verktyg. Att träna och svälta bort sin smärta, sin otillräcklighet, funkar inte. För du blir aldrig nöjd, kommer aldrig fram till en punkt där du kan säga: nu är det tillräckligt. Nu kan jag leva med mig själv. Du kommer fortsätta, fortsätta, och aldrig nånsin bli tillräckligt bra. ..
Ja, jag har andra verktyg nu. Jag skriver. Jag berättar. Men framförallt har jag en Gud. Som inte bara är nån skuggfigur i bakgrunden som jag inte orkar ta till mig. Utan en levande Gud som är större än alla känslor. Och som orkar bära mig, som ger mig kraft. Jag tror inte längre att nån annan ska rädda mig. Jag har slutat hoppas på drömprinsar som kommer ridande på sin vita häst och räddar mig från allt ont. Jag måste rädda mig själv. jag måste skrika ut till Gud: hjälp mig! Det är du som kan ge mig kraft och styrka.
Så allt är annorlunda nu. Det är bra nu. Men jag minns.


Och jag tycker om att gå. I mörkret, där det inte finns nåra gatlyktor som stör. En kall vinterkväll och det är snö överallt. Det kanske gör ont, men du känner att du lever.


(och jag vet att vissa tycker att det är dåligt/patetiskt att lämna ut sina innersta tankar och känslor på en blogg på nätet, där vem som helst kan läsa. Men ja tänker såhär: om man inte känner mig så skiter man väl ändå i vad jag tänker o känner. Och om man känner mig så kan man nog ta sanningen. Och erkänn, bra mycket bättre att göra såhär: skriva av sig känslorna så man kan släppa dom, än att ligga på golvet och grina och sen bara äta morötter. Jag har provat den senare metoden, och den är inte särskilt framgångsrik när det gäller att gå vidare. Så ja har bytt taktik…..)


/ ia.