tisdag 31 augusti 2010

flytt på g.

hej. en lätt stressad ia slänger nu in ett inlägg för att meddela att jag fått nycklarna till min lägenhet. wihooo! och ska börja flytta in nu ikväll. kommer nog sen va utan internet nåra dagar så det blir lite frånvaro här.

har också haft första praktikdagen idag, och börjar kvart i sju imorn. tur att jag sovit mycket i sommar, och laddat med kaffe nu så jag orkar nåra dar med lite för lite sömn. skriver mer om praktiken sen, men det verkar bra. rätt tragiskt, men intressant.

tror jag kommer trivas hur bra som helst i min nya lilla lya. var och storhandlade förut idag, så jag har iallafall laddat upp kylskåpet så jag inte svälter ihjäl. och avänt toan för första gången, kissat in mitt rivir så att säga (ja, jag vet jag är lite störd).

och nu kommer nog allt annat, plugg, vänner, kyrka, blogg, och tyvärr träning bli bortprioriterat i nåra dar.

ta hand om er och önska mig lycka till.
/ia.

måndag 30 augusti 2010

...

Melankoli betyder svart galla.
Tänkvärt.

/ia.

söndag 29 augusti 2010

ord.


Jag ville inga brustna hjärtan, inga slitningar i blodet…

Idag har jag blivit 2700 kr fattigare. Och ett Friskis-kort rikare. Dyrt kanske nån tänker. Jaja, men tänk då att jag kan träna nästan i princip hur mycket jag vill ( i alla fall NÄR jag vill) i ett helt år framöver. Göttans! Och tänk t.ex. vad mycket pengar människor lägger på att ha bil. Och jag har ingen bil. Då är de ju hälsosammare med Friskiskort, right?

Idag har jag varit i kyrkan också. Finns så många där att se upp till. Jag älskar att få ha gemenskap med äldre (och visare) människor. Gamla människor är vackra! Och jag älskar den blandningen av alla åldrar som finns i en församling. Man får liksom se så många fler sidor av livet då. Som en stor familj. Och det är precis vad jag behöver och längtat efter tror jag. Vuxna förebilder.

Andra som jag ser upp till: Marcus Birro och Lars Winnerbäck. De vågar liksom röra vid vemodet. Och skriver fantastiska texter om det.

FÖRLÅT är ett fantastiskt ord. Som kan göra så stora grejer med människor. Kan förändra och förvandla. Om det är äkta, och på riktigt. När en person, som står mig nära, för några veckor sen sa ett väldigt, väldigt uppriktigt och menande förlåt till mig för en sak som hade såret mig mycket så var det helt omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Som om en sten av uppdämd ilska fick rinna av. Gammal bråte och skit som man försöker lägga bort. Och då underlättar det så, så mycket med det där lilla ordet. Och det känns faktiskt som vår relation varit bättre sen dess. Man borde våga använda det ordet oftare. Våga be om förlåt när man sårat någon. Men också våga säga vad det är som sårat en, för annars kanske den personen inte har en aning om det.
(okej, dagens moralpredikning à la hon som tror hon lärt sig massa om livet redan vid 21 år slut för idag.)

Jag har tjuvstartat skolan, som egentligen börjar imorrn, och sett lite föreläsningar om psykiatri och läser nu om depressioner. Deppigt? Nä, inte alls. Bara sjuuukt intressant. Tycker jag. Kanske är där jag har mitt kall, vem vet.

/ia.

lördag 28 augusti 2010

--



såhär var läget dårå: inställd på fem veckors praktik på BUP (barnochungdomspsykiatri). Verkligen den absoluta drömplatsen för psykiatripraktik eftersom det är nått jag funderar på om jag skulle vilja jobba med i framtiden.

Ringde och pratade med de nu i veckan och allt var frid och fröjd tills de frågade hur gammal jag var. 22 skarvade jag i med. (exakt två månader kvar idag. jag hade gott kunnat vart 21 ett år till tack) Och där sprack det. 25-års åldersgräns för att göra praktik på BUP och det hade dom talat om noga för skolan. Så Skolan kanske hade kunnat låta bli att placera en där så man slapp förhoppningarna. Man önskar ju nästan att man hade börjat plugga lite senare så man hade fått vara där. Eller hade det varit för..... nära?

Nu ska jag vara på avd. 65 i Falun istället, missbrukarenhet. Det blir säkert också bra.


Man blir lite bortskämd såhär sista dagarna hemma. Betald shopping, tacos, möbel-bidrag. Tacktack.


Nån dag ska jag skriva ett inlägg om Marilyn Monroe. Hon hänger på väggen på min toalett. Om man är kille så att man står och kissar kollar man på henne, och ett citat av henne. Men jag brukar sitta ner så... Aja, snart ska hon plockas ner och flytta till Tallbacksvägen 2. Men som sagt, innan dess ska hon bli tillägnad ett inlägg. Håll ut i väntan på det. Huuuj!


/ ia-.


torsdag 26 augusti 2010

--

"Vad erbjuder tillfrisknandet?"
"Känslan av att ha förlorat en väldigt viktig kamp"

Yes, sure.

frulle

Risgrynsgröt (från tub) och kaffe till frukost, kl tre på eftermiddan. de är grejer det! nu kanske jag tillochmed orkar jogga en sväng....

/ia.

tisdag 24 augusti 2010

beslut 1 & 2.

det gick bra. jag blev döpt. utan att drunkna. och ett väldigt fint doptal av andreas där han snackade om att dopet är som ett äktenskap. det tyckte jag var roligt ängående mitt näst senaste blogginlägg där jag funderade på vad dopet betyder.

men jag tror det bästa, det som gjorde mig mest glad, var att fyra utav mina allra närmaste som inte alls brukar gå i kyrkan, speciellt inte frikyrkan (första gången i centrumkyrkan för 3 av dom) kom. tog av sin tid bara för min skull. för att det var en viktig dag för som betydde något för mig. DET värmde något enormt. TACK pappa, Anna, Sofia & Jessica (och mamma som också var där - fast hon är ju inte lika frikyrko-ovan). Och jag tyckte pappas kommentar var så fin när han skulle presentera sig för någon i församlingen (och de undrade vad dessa människor hade för anknytning till mig) när han sa att han var: pappa och vän. Yes you are, min bästa far! <3 (åh det rimmade ju till och med, haha). (och inte för att han läser det här ändå, min pappa är en sån som konsekvent vägrar att sätta sig vid en dator)
Hursomhelst, NI gjorde mycket av min dag. Och att döpa sig, känns två dagar senare fortfarande som ett väldigt väldigt bra beslut.

Ett annat, både stort fast ändå inte så stort, beslut som växt fram under sommaren är att jag, efter 16 år, ska sluta spela fotboll. (till 95% säker iallafall). Jag har tappat all fotbollsform och det suger att känna sig så kass och i o-form hela tiden, som en stel 90 årig kärring typ. Plus att jag tror inte jag orkar åka ut till bjurs flera kvällar i veckan sen när jag bor i Falun, och jag vill inte byta lag heller. Bättre att kunna träna när man själv vill och har lust, så jag ska bli en riktig Friskis-nörd istället :)
och har man dessutom klarat sig från knäskador i 21 år är det kanske dags att lägga fotbollsskorna på hyllan. Kommer dock sakna inomhussäsongen enormt! (så jag kanske hänger på på den ändå, :) ).
Så nu är ju bara frågan om man ska sluta på en gång, är liksom rätt osugen när jag väl är på träningarna, eller ska man hålla ut säsongen ut. vi får väl se.

äsch det här blev tråkigt. gonatt!
/ ia.

måndag 23 augusti 2010

musiktips

hej.

3 väldigt bra musiktips (enligt min subjektiva tolkning såklart) att lägga till i nån playlist ifall ni har låttorka. :)

The Funeral - med Band of Horses (tack Jocke för introduktionen!)
Too Many Days - Maria Solheim (tack Frizon!)
No time for us (acoustic version) - Broder Daniel

Lyssna och njut.
Trevlig kväll!

/ia.

lördag 21 augusti 2010

tankar


Jaha, imorn var det dags. Att bli döpt. Måste erkänna att jag faktiskt är lite nervös. Ja dels för såna saker som att t.ex. snubbla på dopklänningen, inte komma upp ur dopgraven (kan man drunkna där i?), att mina kläder ska bli alldeles genomskinliga, att bli ful i det blöta håret sen på kyrkfikat ( haha nördigt jag vet! Men erkänner iaf) osv.
Och också vad t.ex. min pappa ska få för intryck av min församling, detta blir ju första (och enda??) gången han är där.

Men jag blir också lite nervös inför seriositeten i det hela. Kanske borde jag chilla mer och bara se det som en naturlig grej. Det är det ju egentligen också, det hör ju liksom ihop med att man tror, ett naturligt steg att också döpa sig. Men samtidigt vill jag också verkligen stå för det jag gör. Vara beredd att ta ansvar för mina handlingar.

Och tänker liksom så här ungefär: Jag tycker man kan jämföra dopet med ett äktenskap. Fast med Gud, kyrkan, Jesus. (Nej, ja tror inte att jag kommer bli nya Kristi brud nu! ;) ) Men att man faktiskt lovar att det här är något man kommer följa resten av livet, oavsett om man vissa dagar kanske inte har lust alls. Men imorn kommer jag säga att det här är den väg jag vill gå, det här är inriktningen hela mitt liv kommer att ha, ända till döden. Och det är ju stort. Så därför vill jag ta det seriöst.

Och man kan ju se det lite som att jag innan dopet levt i lite sambo-skap med Jesus. Vi har ju hängt ihop och så, tyckt om varann. Men jag har ändå haft en möjlighet att ha bakdörren öppen, kunnat smita ut om det blivit för jobbigt. Om man ändrar sig. Inte bundit mig till något. Inte haft några skyldigheter. Från och med imorn kommer jag ha det. Jag kommer offentligt lova, inför min blivande församling, min nya familj, att följa Jesus för resten av mitt liv. Ett löfte jag vill stå fast vid.

Och jag känner att min tro gått igenom tillräckligt med kriser och stormar för att ta det här beslutet. För tron överlevde och den kom ut på andra sidan, starkare än nånsinn. För det var det enda som visade sig vara hållfast. När allt annat föll.

Att lita på föräldrar, ha sin trygghet i dem – föll.
Att sätta hela sitt hopp till vänner – faller. (för alla människor kan, och får, svika)
Att sätta lyckan till en pojkvän – du faller. (hårt – och det gör ont!)
Att ha din glädje i fester, alkohol, hångel, sex, att vara snygg, populär och omtyckt – du blir tom.
Att sätta din identitet i en vältränad kropp – du blir aldrig nöjd. Och dör på insidan.
Att ha ditt liv i pengar, konsumtion, kläderna, prylarna, upplevelserna – det fyller bara hålet i hjärtat för en stund.

GUD. Du höll. För du var större än allt detta. Du är skaparen. Och när jag har dig på plats nr.1 så kan jag fylla mitt liv med det ovanstående på rätt sätt, på ett fantastiskt sätt.

Och dopet känns väldigt bra ändå. Jag har verkligen övervägt det här noga. Haft tankarna på det i flera år. Och det känns rätt, finns liksom ingen annan väg att gå. Än ner i den där dopgraven. Dö ifrån mitt gamla jag. Ta lite ansvar för mitt liv. Sluta vela. Sluta ta den enklaste vägen ut. Ta ett beslut, och stå för det beslutet. I både med och motgång.
Och på köpet kommer jag dessutom få en massa nya syskon, eftersom jag ska bli medlem i Centrumkyrkan i Falun. Yeahj! Varit på församlingshelg nu och det är verkligen ett gäng med en massa helt underbara människor i blandad ålder. Så det känns fint att få bli omgiven i deras kärlek och gemenskap. En stor familj, som jag hoppas kan stötta i både med och motgång.
Och jag är väldigt peppad på att leva mitt liv i Falun de närmaste 1,5 åren. Vad jag kan få, men minst lika mycket vad jag kan ge.
Som sagt nervös, men glad. Det här är rätt.
Hade också önskat att jag kunnat dela dagen med mina fina Betel-vänner. Men ni är med mig i tanken, för ni var en del i den resan som ledde mig fram hit. Tack!


Som jag sa idag: visst finns det hinder även på den här vägen. Men jag är inte längre splittrad i vilket liv jag vill leva. Jag är helhjärtad i mitt vägval. Det är liv!


/ia.

fredag 20 augusti 2010

Ef 4:29

"Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på."

= på ren svenska: snacka inte skit....?

torsdag 19 augusti 2010

insikt.

en insikt slår mig (när ja moppade ett parkettgolv mitt i natten): jag får ju faktiskt skylla mig själv. För allt.
och det är ganska befriande faktiskt. för då kan man lättare gå vidare utan att bli bitter.

fast fortfarande vill jag skrika högt i några personers öron!

/ia, en sjuk ia.

onsdag 18 augusti 2010

flummigt

hej.
med risk om att verka tjatig... men, hon den där Karin Lena-Maria Kristina Lindström har visst namnsdag idag igen. Men, till nästa gång dröjer det till februari, tack och lov.
Och kommer jag nånsinn ta tag i det där med att byta namn, så jag får heta Ia på riktigt. Det är ju hon som är jag.

Bra krönika av Marcus Birro i FK idag tyckte jag (han är alltid bra - sjukt synd att han fick lov att ställa in på Frizon, han var min måste-gå-på nr 1. men nån gång ska ja höra honom live, så de så!) . Läs den här:http://www.dt.se/kultur/kronikor/article719183.ece

Om 40 min börjar jag jobba. Det får helt enkelt gå, med lite värktablettknaprande så. (sjukt, men ja har haft som mest muskelvärk i rumpan denna förkylning, brukar vara nacken men nu är det ländrygg och rumpa...)

imorn ska ja nog träffa en gammal vän när jag vaknat, Samuel. Väldigt längesen så de ser ja fram emot. får väl knapra tabletter då med om ja inte orkar, för jag vill ses!

Nu är mina söta fina flickor, Jessica & Sofia på Turkiet. Och jag är inte där. Hoppas ni har de superskönt och bra, jag saknar er så ni kan ta och komma hem snart! (Fast ni kommer va så orättvist bruna i jämförelse...)




Grekland -08. Bäst!

Sov gott i natt nu, när jag jobbar. Stackars mig! (som har ett jobb, jo....)
kram & hej!


/ia

tisdag 17 augusti 2010

Dop

Förresten, på söndag döper jag mig, som det ser ut som nu. Och det var väl på tiden!

sjukling.

idag såg min, inte helt normala dag, ut ungefär så här:

gick upp ca 15.00
åt "frukost" till ca 16.30
har setat vid datorn från ca 15.15-23.30 (har sorterat betelbilder - minnen, fin tid)
och: typ inget mer. var ut i ca 3 min när jag hämtade tvätt.

och med den här förkylningen och febern så är ju inte träning till att tänka på. Blä, jag vill ju komma i form. men men, ska inte klaga alltför mycket, har inte varit sjuk sen i mars. Och det komiska är att då blev både jag och Madde superförkylda efter Helsingborg, och gissa vem som också blivit sjuk nu? Jo Madde. Vem smittar vem? Den här gången kanske vi skyller på Carro och att det inte är hälsosamt att sova alldeles för få timmar, i tält.

Men frizon var värt det. Bästa konserten: Jennie Abrahmsson. BRA!


"Ska du låta en person komma så pass nära att du lånar ut ditt hjärta till den personen så måste du lita på att personen inte tappar det, eller hur?"
Ett citat ur blondinbellas bok. Jag säger ju att hon är klok!

Jag har lånat ut mitt hjärta till personer som tappat det.
Men jag har även fått andras hjärtan och själv varit den som tappat. vilket resulterar i att de personerna i sin tur tappar den bit hjärta de fått av mig.
och det gör ont, ont.
och jag funderar på hur man ska göra för att det aldrig ska hända igen?´




Nu hoppas jag på bra, läkande sömn. Så jag orkar jobba två nätter i rad sen. Dålig tajming med denna förkylning. Fast det är väl aldrig tajmat att va sjuk?

/ia.

söndag 15 augusti 2010

home

Nu är jag hemma från Frizon.
Mitt topp tre för att bli en normal människa igen efter en festival.

1. Bajsa (jo, tjejer gör också sånt... fast inte när man är bortrest.)
2. Duscha (fast fötterna är trots skrubbning fortfarande lite svarta..)
3. Sova (för en som vill ha det absolut tyst så har de tre senaste nätterna inte varit nån höjdare kanske.. Tack och lov att jag får en natt hemma innan jag ska ut och jobba natt i veckan.)

Jag tror att jag aldrig varit så skör som nu. (Eller kanske våren -07. Men hela den våren är en historia helt för sig - en historia som gör sig påmind varje dag...) Men att jag heller aldrig varit så ärlig mot mig själv och mot Gud som nu. Aldrig så nära mitt eget hjärta som nu...




Kanske lite mer om Frizon en annan dag. Hej då!

/ia.

onsdag 11 augusti 2010

Hej.

Visst är det inte bara jag som får såna där vill-ha-vad-alla-andra-har dagar? Säg att det inte är så! Dagar när man är så sjukt kass på att glädjas över det man har.

Dagar när alla andra verkar ha såna perfekta liv, de är vältränade, eller orkar i alla fall träna (ibland känns det som mina benmuskler ska dö i flera dagar efter ett träningspass…), de går på massa coola fester som du inte är bjuden på, de har perfekta relationer till sina föräldrar. Alla andra har så sjuuukt många nära vänner som de kan dela allt med, alla andra är såå snygga jämt och i allt, alla andra är jämt så upptagna med massa superroliga aktiviteter, alla andra lever, upplever livet, medan du sitter och kollar in i väggen. Alla andra har så roliga jobb, tjänar massa pengar, ser så mycket av världen, äventyrar, får en massa sol på sig, har jämt en bra gudsrelation, har jämt bra självkänsla och tänker aldrig dåliga saker om sig själv, har en stor härlig familj som umgås jämt utan bråk. Och de har det perfekta förhållandet, medan man själv tror man kommer ruttna bort innan man träffar ”Mr Right.”.

"Du har vart ute i världen i flera år medan jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå… "
"You’re changing the world, I wastin my time.
"

Typ så känns det då.

MEN

Så är det ju inte. Ingen har det perfekta livet. Allas liv går i ner och upp perioder. Min tid kanske kommer sen. Och förresten vill ja ju inte ens gå på de där festerna. Och jag vill inte vara extremt vältränad på bekostnad av mitt välmående. Och jag vill inte sitta och supa på nån medelhavsö.
Och jag har massor! Jag har hälsa. Jag har en fin fin syster (med en fin ingift familj). Mina föräldrar är levande och friska. Jag har pengar så jag klarar mig. Jag har bra vänner (vissa på lite för långt avstånd för att jag ska vara helnöjd dock!) Jag ser väl ok ut. Jag har snart en egen lägenhet. Jag har snart en högskoleutbildning. Jag har GUD som aldrig lämnar, så länge jag inte vänder min rygg åt honom.
TACK för allt det.

Och ibland tänker jag istället såhär:

Tänk vad som skulle kunna hända om jag, vi, alla unga kristna i Sverige, började ägna mer tid till att be för våra vänner än att sitta på facebook?
Vad skulle hända om vi verkligen, på riktigt, älskade vår nästa som oss själva?
Vad skulle hända om vi älskade våra fiender? Om vi faktiskt på riktigt, inte bara var schyssta mot dom som vi gillar, utan behandlade alla lika, även de ocoola, de som inte kan alla sociala regler etc etc. (säger INTE att jag är bra på det här)
Tänk om vi började ge lite mer pengar till folk som faktiskt inte har mat och kläder och tak över huvudet, istället för att shoppa och konsumera så förbannat mycket. Om vi visade barmhärtighet på riktigt. Jesus sa: sälj allt du äger och följ mig. Skulle vi, på riktigt kunna göra det? Skulle jag kunna göra det?

Jag läser boken, Den oemotståndliga revolutionen, av Shane Claiborne. Det påverkar mig. Och jag hoppas det ska få vara så. Att det inte ska gå in genom ena örat och ut genom annat. Som det så ofta gör.

Det här blev långt. Men ibland ska man väl försöka klämma ut sig lite livsfilosoferande också.

/ Kram.
Ia.

tisdag 10 augusti 2010

--



i lördags var jag med om något nytt och intressant i mitt liv. nya erfarenheter. och sånt måste ju berättas om:
Jag har fångat kräftor / vart med på kräftfiske / för första gången i mitt liv. Jag känner mig numera lite mer svensk. Lite mer av de gamla förfädernas levnadssätt finns nu samlat i mitt blod. Ett kulturarv, en nationalhögtid är nu överförd till mig.

Tack Anna & Mats och hela den trevliga familjen Åkerlind för att jag fick vara med och dela denna skatt.

Jag till och med höll i en levande kräfta någon tiondels sekund sådär. Imponerad av mig själv! (annars satt jag mest, som rena rama stockholmsbruden och ojade mig över dessa levande djur med klor på).

Ja, som ni märker är jag helt förundrad över detta fenomen.

Att äta svenska kräftor är dock något jag har kvar att uppleva här i livet, för dan efter när det skulle vara kräftskiva så jobbade jag såklart. Sug!

/ ia.

--


Jag hatar

När ni hatar varann

För då hatar ni ju mig?



Jag hatar

När ni skriker åt varann

Och jag är tyst. Tyst.

För att inte spricka sönder.


Jag hatar era tårar

När ni gör illa varann

För allt är ju mitt fel.

Allt är väl mitt fel?


Jag hatar

Att ni får skrika

Att ni får bete er hursomhelst

Men jag måste hålla fasaden uppe

Vara samlad

Vara hård


Och jag hatar

Att leva i det här

Släpp ut mig.

Befria mig.

Från er.



/ia

--

jag lever i ett dårhus. Men om tre veckor släpps jag ut härifrån. tackochlov.

/ia.

måndag 9 augusti 2010

´--

flyttkartong nr 1 är färdigpackad!
just nu är det kaos, men det kommer leda till något bra.

Nu blire gympa. Puss hej!

/ia.

torsdag 5 augusti 2010

--

"Varför för jag inte på mig dina blåjeans" sjunger Kent. (tack Jocke för lånandet av Kent-boxen, den ska spelas hårt när du är i Japan så du kan få tillbaka den sen :)
Min fråga är snarare. "Varför för jag inte på mig mina blåjeans".
och vad gör man åt saken? det är det jag ägnar min tankeverksamhet och min vakna tid åt. patetiskt.
för inte blir nått bättre av det.

onsdag 4 augusti 2010

--

nu har jag beställt blondinbellas bok, Egoboost!


japp, ni läste rätt.


jag tycker hon är bra. säga vad man vill om hennes överklasslivsstil och överkonsumtion och sånt. Om hennes blogg vore värdelös så skulle ju inte så många läsa den, eller hur? lite bra feelgood-läsning och dessutom en blogg som uppdateras ofta.


dessutom gillar jag att hon inte är supersmal och äter en massa onyttigheter hela tiden. och snygg ändå!


japp, de var dagens blondinhyllning. (vi blondiner måste hålla ihop, haha. och varför känns det som man måste försvara sig för att man gillar Bella? )






nu har jag jobbar natt, gick riktigt bra. hann dessutom plugga lite, inte illa. sovit till halv två, nu ska ja ut o träna, sen hälsa på syster och Mats och deras två nya kattungar. Mums och gos! och kanske kan tigga mig till en hårfärgning också.





kram


/ ia.

måndag 2 augusti 2010

--

Nämen, KARIN Lena-Maria Kristina Lindström. Har du namnsdag nu igen? Men grattis då!
(Karin kan ha betydelsen kysk!)
och jag tänkte skriva att det var bra förr med 4 namnsdagar när man kunde få sig små presenter tillstuckna av föräldrarna, men jag blev positivt överaskad med att få en varsinn hundralapp från dom båda. sånt trodde jag inte existerade längre. men gött, de är nog för att man flyttar snart (mindre än en månad!)
(och parentes två, sådär ser jag bara ut när jag ska på 70-tals fest)