torsdag 26 november 2015

Snart är det advent... wiiihohoho! :)

Idag har varit en bra dag (förutom ett brutalt uppvaknande vid två-tiden inatt på grund av sån där extrem mensvärk, men men efter lite kvid och värktabletter kunde jag somna om.)
Och SEN har det varit bra.

Har varit hel-ledig idag så tog en lång morgonpromenad direkt jag vaknat. Och DET alltså, att gå, i skogen, på morgonen... det är ju bland det bästa och mest rogivande jag vet. Man är sådär lagom trött efter natten men den nya dagen har inte hunnit stressa igång än. Alltid utan musik i öronen, bara jag och tankarna och mina böner till Gud. Och den här årstiden är ju bland det bästa jag vet, vet att vissa inte riktigt håller med mig där men jag älskar när det är sådär kallt och klart i luften, solen står lågt men lyser ändå klart, frost som täcker mark och träd, dimman som lättar.... Japp, jag gillar november!
Fast det börjar verkligen bli hög tid att det kommer lite snö nu så man kan få den riktig adventsfeelingen.

På tal om advent... det var resten av min dag det. Eftersom det är första advent nu på söndag och det börjar bli legitimt att adventspynta så ägnade jag min lediga dag åt att plocka fram stjärnor och ljusstakar, juldukar, byta gardiner, dukar och sånt där livsviktigtiga saker man måste göra nu.
Eftersom jag skulle ha besök av kyrkvännerna till kvällen tänkte jag att jag lika gärna kunde ta mitt julstök idag så att åtminstone några fler än jag kunde få njuta av det julfina :)
Gav mig till och med ner på stan för lite adventspyntningsshopping. För trots att jag bor cirkus fem minuter från stan så är det inte så väldigt många gånger per år som jag springer runt där nere. Men idag var det riktigt mysigt när den där julstämningen börjar sprida sig. Visst, det är ganska kommersiellt och ytligt, men samtidigt väldigt stämningsfullt med all julpyntning och alla fina saker man ju faktiskt kan kika lite på bara utan att behöva shoppa sig fördärvad.
Men lite nya juliga kuddar till soffan blev det iallafall, det var mitt mission för dagen och jag blev ytterst nöjd.

(Och just det, hittade ju en fin present under kudden från min M när jag höll på med mitt pysslande. Kan känna mig lite gnällig ibland för att det inte dyker upp så mycket blommor och gåvor och sånt men när det väl gör det är det alltid så himla bra grejer med en fin tanke bakom. Tack M!)

OCH; jag är ju ingen bak-moster direkt men tänkte även i den frågan att jag ju kunde passa på att anstränga mig lite extra och baka en kaka till mina kvällsgäster. Och eftersom jag även där ville ha temat jul så fick det bli....: saffranskladdkaka. 
Åhh saffran alltså! Kan något med saffran bli äckligt? Nä, trodde väl inte det. Och inte för att skryta men denna kladdkakan blev typ en tiopoängare. Kanske borde överraska familjen på jul med mina oanade bakkunskaper?

Och trevligt hade vi det också. Fina vänner har jag och vi konstaterade en rätt frän grej; sist vi träffades hemma hos mig, i våras nån gång typ ett halvår sen eller så, så bad vi för min dröm och längtan att få komma till Afrika och Mercy Ships samt för en av oss vars bror hade fått besked om en lungcancer som såg ut att vara väldigt illa och obotligt. Och nu idag: jag har varit till Afrika och i höstas när läkarna skulle undersöka den cancersjuka brodern så var ALL cancer borta. Det ni!
Ju mer man får det bekräftat desto mer tror jag på bönens kraft. Så himla coolt alltså.

Nä häpp, nu ska denna glada adventstjej ta hand om det smärre diskberget som otåligt väntar på mig i köket. Diskmaskin är verkligen overkill! ;) :D

Såhär fantastiskt fint var det i morse, som att hela världen var i ett lätt rosa skimmer..

Kärlek! /ia

tisdag 24 november 2015

När andra sidan jorden kom till Hemköp i Falun

Det är 'coolt' att resa, det tror jag de flesta människor i Sverige tycker. Nästan så att det har blivit en statusmarkör, och ännu mer om man rest till mer exotiska resmål utanför charterorters all-inclusive hotell.
Jag kan märka av det ibland, det känns som det väcker någon sorts respekt när man berättar att man varit i länder såsom Indien, Nepal, Madagaskar. (och det var typ de resorna jag gjort så hipp är jag inte, hehe).
Det anses bra, kultiverat, världsvant att ha sett olika kulturer, upplevt hur människor i andra länder än vårt lever, att ha sett människor och länder som ser annorlunda ut.

MEN
När detta kommer till oss, till vårat land, då upplevs det som hotfullt och farligt. Något som inkräktar på det välordnade, fina, ordentliga svenska samhället.
Andra kulturer är exotiskt, tills man får lov att anpassa sig efter dem.
Olika religiösa ceremonier och byggnader är roliga att besöka, ta foton på, delta i för att få en cool Instagrammbild, MEN när vi måste anpassa oss till andra religiösa livsåskådningar i vårat land, då protesteras det högt.
Att folk ser annorlunda ut, och beter sig annorlunda är spännande när vi befinner oss i Asien, Afrika eller Sydamerika men kommer dessa människor hit till oss så skall det genast inpräntas i dem att de måste anpassa sig till den svenska kulturen.
Vi vill lära oss nya saker av de  här spännande människorna som varit med om så mycket vi inte varit med om, men när de kommer till Sverige skall de genast stöpas om så de passar in i den svenska mallen.


Igår efter jobbet var jag och handlade middagsmaten på Hemköp. Det var rusningstimmen och massa människor där. Jag såg folk med asiatiskt ursprung och en svensk dam med en väldigt lustig hatt. Jag såg människor som såg ut att komma från Afrika med stort krulligt hår. Jag såg en svensk man som satt i rullstol/permobil för att han inte kunde gå. Jag såg en kvinna som såg ut att vara från Mellanöstern som bar en slöja över sitt hår. Jag såg en man, svensk men med utländskt ursprung, panta burkar. Jag hörde andra språk en svenska. Människor i träningskläder och människor i kostym. Skrikande bäbisar och åldringar med grått hår och rynkor.
En salig blandning av allt möjligt alltså.

Och jag blev så GLAD. För jag tänkte att nu är ju de här spännande, exotiska, de andra kulturerna här hos oss. Vi behöver inte åka till andra sidan klotet för att få uppleva det, det finns på Hemköp i Falun.
För de som inte har råd att åka utomlands är ju det här jättebra för då kan man få del av det där exotiska här hemma i Sverige.
Tänker jag naivt.

Men det är annorlunda förstås när det kommer hit.
Är vi utomlands vill vi gärna att saker ska funka såsom vi är vana. Att bussen kommer på utsatta tider, att man inte behöver vänta två timmar när man beställer mat för att sedan inte ens få det man beställt, att det som står på menyer skall gå att beställa. Vi vill inte ha några jobbiga försäljare runt omkring oss när vi ligger på stranden och vi vill inte att folk försöker dra in oss i våra butiker. Vi vill inte att utländska män ska stirra på oss eller busvissla men vi vill gärna att det ska finnas hotell med västerländsk standard där handdukarna byts varje dag. Ja, lite svensk ordning och reda så klart.
Samtidigt som vi vill att det ska vara nytt, exotiskt, spännande. 

Här hemma vill vi att allt ska vara såsom det alltid har varit.
Men det är en ny tid nu. Utlandet kommer till oss, och jag tycker vi ska vara glada för det.

Utsikt från mitt köksfönster, en frostig men solig, dag i November.

Kärlek! /ia

lördag 21 november 2015

Foton från Madagaskar, del 3

Här kommer nästa omgång i min utpustning av mina bilder jag fotade på Madagaskar.
Håll till godo!



En liten båthamn


På utflykt







Och så lemurerna då! :D











































Kärlek!/ia

måndag 16 november 2015

Nyhetskommentar 16 november

Ja, vad ska man säga om det som hänt i världen de senaste dagarna?

En sak som jag i alla fall framförallt känner när det gäller mig själv är att jag vill akta mig för att ha alltför tvärsäkra åsikter, skrika högt och starkt att detta måste göras, så här ska det gå till, så här bör problemet åtgärdas.
Jag tror det här är mycket större, mycket mer komplext, har många fler bitar och bakomliggande orsaker än vad jag har kunskap om. Och därför vill jag försöka vara ödmjuk, ta in av den information och kunskap som finns att tillgå, istället för att högt skrika ut just MIN lösning på alla världens problem.
Och jag vill försöka vara en positiv motkraft till allt hat som finns i världen. Jag är inte en perfekt människa på något vis, men jag tänker att jag iallafall vill försöka sprida ljus, kärlek och hopp.

Det finns väldigt mycket starka åsikter överallt, och det är väl naturligt såklart efter en sån här händelse, och jag tänker att det alltid har funnits starka åsikter i olika konflikter MEN att det nu får en sådan totalt annorlunda och större spridning på grund av sociala medier. 

Och att läsa där gör mig ibland rädd, nästan mer rädd än vad terrordåden i sig gör mig. Självklart ska man få diskutera, det är väl grunderna i en demokrati att alla ska få komma till tals utan åsiktsdiskriminering. Men; jag blir lite rädd när det är så hätska tongångar och människor visar så lite kärlek och respekt gentemot varandra på nätet. Hur ska vi någonsin kunna leva i en fredlig värld om vi till och med börjar bråka om profilbilder och tysta minuter?


En av de diskussionerna som förts sedan i fredagskväll är ju varför vi uppmärksammar dådet i Frankrike så mycket men inte andra terrorattacker runt om i världen. Och där tänker jag att det är ganska naturligt att den enskilda människan som knappt vet på världskartan t.ex. Beirut ligger och inte får höra på nyheterna om det men som själv har besökt Paris och fullkomligt bombaderas med information om händelseutvecklingen i Frankrike känner sig mer påverkad och engagerad i det som hänt i Paris än i Libanon? Jag säger inte att det är rätt eller fel att reagera så, för alla liv borde ju vara lika mycket värda och uppmärksammas lika mycket? Jag kan själv undra varför dessa 130 liv i Paris verkar vara så mycket mer värda än alla de hundratusentals som flyr från Syrien? Utan att för den sakens skull försöka ta bort någonting från det som skett i Paris nu, ALL heder och omtanke förtjänar att gå till offren och dess anhöriga.
MEN jag tror det är en naturlig reaktion för den enskilda människan att Paris känns närmare än bla. Kenya och att det kanske i sådan fall är en kritik mot media som rapporterar ganska snedvridet om de olika konflikter som pågår i världen som vore mer aktuellt än personliga påhopp på alla som inte råkat höra talas om det andra som skett.

Så mitt förslag (fastän jag sa att jag inte skulle ha några starka åsikter ;) ) är istället för att bråka om det är rätt eller fel, omtanke eller bara patetiskt att ha en fransk flagga över sin profilbild på Facebook, om det är en diskriminering att ha en tyst minut för offren i Frankrike, att : kan vi inte hylla offren i Paris och samtidigt försöka vara öppna mot vad som händer på andra håll i världen. 


Vidare; många säger att flyktingarna som kommer till Sverige från Syrien flyr från just sådant som hänt i Paris och att vi nu kanske ännu mer förstår vad de flyr ifrån och varför vi måste ta emot dem med öppna armar.
Andra säger att det snart kommer ske liknande terrordåd i Sverige som i Paris för att ISIS sympatisörer så lätt kan ta sig över gränsen till Sverige och att vi därför borde stänga våra gränser för att värna om vårat land och den svenska befolkningen (vilka som nu räknas till den enligt de som resonerar så?)
Återigen: jag känner att jag har för lite insikt och kunskap i den här frågan också, jag vet inte hur kontrollen av de människor som kommer hit sker, men jag tänker att tusentals oskyldiga flyende människor inte borde straffas på grund av att ett fåtal inte kan bete sig mänskligt?


Vissa skriker högt om att det är en rejäl bombning av allt som kan ha med ISIS att göra som gäller, att nu måste omvärlden ta i med hårdhandskarna. Andra säger att då kommer civila offer i Syrien drabbas och att civila döda där är väl lika illa som civila döda i Paris?
Några säger att våld föder våld och att det är förhandlingar som krävs för att skapa hållbar fred och demokrati, andra hävdar då att ISIS inte förhandlar och måste utrotas.


Som sagt, det som växt fram i mig de senaste månaderna (angående världspolitiken) är att jag vet för lite för att ha några tvärsäkra åsikter. Jag vet för lite om militär krigföring, jag vet för lite om Mellanösterns blodiga historia. Jag vet för lite om hur stormaktspolitik går till och jag vet för lite om IS.
Däremot VET jag hur mycket kärlek jag känner för de ensamkommande flyktingbarnen jag träffar på mitt jobb titt som tätt. De som får ta de riktiga konsekvenserna för det som händer och sker i världen.


Det jag också vet: Det har kommit en ny tid där Sverige inte längre kan se sig som en trygg och skyddad plats från omvärldens krig. Jag kan på något vis tänka att det är bra, att vi inte längre kan stänga ute den verklighet som så många av världens människor lever i. Många svenskar uttrycker att de inte längre känner sig trygga, och vem kan vara trygg i en värld där de som hatar är beredda att göra vad som helst för att förstöra och sprida rädsla?

MEN; jag är inte rädd. Inte än så länge. Kanske för att jag tänker att Falun inte är det ställe där terrorister först skulle slå till. Men mer, framförallt, för att jag tänker att jag inte sätter mitt hopp här i livet till platsen jag bor på eller sakerna jag äger. Kanske för att jag redan sett och förstått att livet vi lever här i Sverige är ett undantagsliv, ett liv i sådan lyx och överflöd att det nog inte kommer kunna bestå i evighet, att vi helt enkelt får vara tacksamma så länge det varar. Kanske beror det på att jag inte är rädd för döden, på att jag sätter mitt hopp till Gud, en tro på att världen en dag ska återskapas till det paradis det var tänkt att vara. Jag sätter mitt hopp till att jag tror att ljuset vinner över mörkret, att det goda kommer att vinna över det onda. Vad skulle man annars hoppas på?

Bilder från Madagaskar


Kärlek! /ia

fredag 13 november 2015

Foton från Madagaskar, del 2

Här kommer några av de bilder jag tog under min resa till Madagaskar och min tid på Mercy Ships.

Utsikt uppe från däck på båten, ut över några av de andra fartyg som låg i hamn i Toasmina. 

Det fanns en pool på däck åtta, väldigt lyxigt att ligga där och sola när man inte jobbade :)
Silje njuter :)

Utsikten åt andra hållet, in mot staden och stranden. Där nere lever människor sina liv i de små tälten...

Lite fler båtar i hamnen. Väldigt vackert där! 


På gatan i Toasmina

Utsikt över hamnen 

Ser ni Africa Mercy-skeppet därinne?

Det var så grönt och frodigt.


Ett fyrtorn


Stranden



Människor badade och fiskade





Kärlek! /ia

Nyhetskommentar 13:e november

På nyheterna idag berättades om planerna på att sätta in värmekameror på järnvägsstationer för att hindra obehöriga att inträda på området och för att förhindra och förebygga självmord.

Jag säger inte att detta är en satsning som är fel men den tanken som slår mig: vore det inte bra att satsa lite pengar på de saker som sker innan en människa väljer att gå till ett järnvägsspår för att ta sitt liv? Tänk om vi kunde göra någon förebyggande åtgärd lite tidigare än fem sekunder innan en tragedi sker? Tänk om pengar kunde satsas på nyblivna föräldrar, på skolan, på den psykiatriska vården? Tänk om vi alla tog hand om varandra på ett bättre sätt, kanske skulle det då inte behövas satsas på värmekameror längs järnvägsspåren i Sverige?



Sverige, Sverige älskade land....

Kärlek! /ia 

fredag 6 november 2015

En berättelse om en ung mans bekymmer

En av de sista nätterna jag jobbade på Mercy Ships så kom jag att prata med en av de lokalt anställda arbetarna, en ung madagaskisk man som gav mig nya perspektiv på en av de föreställningsbilder jag hade om deras kultur; vi pratade om skillnaderna på våra respektive samhällen, det västerländska och det madagaskiska.

Jag tror det är lätt ibland som västerlänning att romantisera livet i fattiga länder. Typ att 'jo de har ju visserligen ingenting men de är glada och verkar ändå lyckligare än oss'. Och det kanske förvisso är sant, och jag tror att vi har mycket att lära av ett enklare sett att leva och se på sina liv. Men vi kanske förenklar det lite grann om vi tror att de fattiga alltid är glada på grund av sina knappa resurser.

En annan sån där romantiserad bild som jag haft är det att de tar hand om sina familjer bättre inom sådana här 'varma' kulturer, fattiga u-länder. Vi ser på det på ett idylliskt sätt att de lever ihop i stora familjer, att relationer är det viktigaste de har, att det sociala skyddsnätet är större, att de hjälper varandra... Men om det nu är så himla bra att leva såhär, varför har vi då i Sverige gått ifrån det?

Och mitt samtal med den här killen fick mig att inse att de stora familjerna, kollektivet framför individen också ibland stjälper varandra.














































Vi ger honom ett påhittat namn, säg Chris. Han är i min ålder och har alltså just nu ett avlönat jobb på Mercy Ships. Chris pappa klarade av att betala hans skolgång till att han var ungefär 15-16 år. C. jobbade sedan i fyra år för att kunna spara pengar till vidare studier.
Arbetslöshet är ett stort problem på Madagaskar, och C. vill skaffa sig en universitetsutbildning för att överhuvudtaget ha en vettig chans att få ett jobb i framtiden. Och hans pappa har uppmanat honom att inte gifta sig och skaffa familj förren han har en utbildning. Så långt frid och fröjd va?

MEN, den stora familjen, man lever i hop föräldrar och syskon, farföräldrar och föräldrars syskon, kusiner och fastrar och farbröder, ser inte med blida ögon på att M tjänar pengar och vill spara dem till att använda till sin egen utbildning. Han har ett jobb, han tjänar pengar, och familjen har inte tillräckligt med mat. Maten är (i deras mått mätt såklart) dyr och C berättar att hans familj är hungrig, det är inte alltid att alla kan äta sig mätta. Och de blir arga på honom om inte han ser till att alla får mat.
Jag ser dilemmat.
Självklart förstår jag att hans familj/släkt vill att den som kan ska köpa mat, så att ingen behöver gå hungrig. Samtidigt är det ju för att kunna skaffa sig en framtid för sig och sin kommande familj som C behöver pengarna för att kunna studera. För att sen kunna skaffa sig ett jobb. För att kunna försörja sig och sin familj. Pengarna räcker inte till båda.




C. berättar om en natt förra året när hans pappa blev allvarligt sjuk. C jobbade natt på båten och de försökte få tag på honom för att kunna ta pappan till sjukhus. Det var ju bara C. som skulle kunna betala för vården där. Och han betalade förstås, och var glad för det, att kunna hjälpa sin pappa. Och pappan överlevde men större delen av C:s undanlagda pengar som han tjänat på Mercy Ships för att använda till sina studier gick åt...

Jag frågar C om hans pappa har ett jobb. Han hade ett får jag veta. Ett enkelt jobb, men ändå ett jobb och han trivdes med det. Och fick betalt för. Men så en dag blev han av med jobbet, han behövdes inte längre. C berättar att pappan grät när han fick reda på att han inte hade ett jobb mer. Och det finns ju inte direkt någon a-kassa på Madagaskar. Så nu är det C som ska försörja familjen. Han bor i ett litet hus (vi skulle nog kalla det skjul) som han delar med sin farmor. Han verkar inte helt nöjd över den här livssituationen...

Jag frågar efter hans mamma.
Hon har lämnat familjen och bor i en annan del av Madagaskar. Jag frågar om han brukar träffa henne. Han säger att de pratar telefon ibland. Att resa och hälsa på varandra är för långt och för dyrt. C. säger att hans pappa hade en annan fru som var 'naughty' = elak. Men hon flyttade också och nu har han ytterligare en annan kvinna.





Så är det att leva i den stora familjen, där kollektivet går före individen. Du får offra dina egna drömmar för att ställa upp för din släkt. Och jag kan inte se det i svart eller vitt att det ena sättet att leva är det rätta och det andra är fel. Vi får välja mer själva i Sverige, men hur mår vi av denna individualism?

Och samtidigt; hur hade jag känt det om mina föräldrar under tiden för min utbildning hade krävt att jag slutade studera för att ta ett enkelt jobb och försörja dem? Hur vore det om alla mostrar, farbröder, mormors och kusiners problem hela tiden vore mina problem? Hur vore det om en oväntad sjukdom skulle innebära kostnader som måste få mig att planera om hela mitt liv? Att man aldrig kan veta säkert, att ens planer hela tiden kan omkullkastas av oväntade förändringar i familjen? Hur vore det att bära ansvaret inte bara för sitt eget liv utan för hela sin släkts liv?
Allt det här bär C.


Ändå.
Han är ju så glad. Och trevlig, och kärleksfull, mot alla, både oss sjuksköterskor, sina medarbetare och patienterna. Han skrattar, skojar och jag ser att hans glädje och kärlek är äkta.
Men ibland ser jag att han är trött också. Och nu när jag vet lite om hans historia beundrar jag den där glädjen och de där skratten ännu mer. Nu när jag vet vad han måste bära. Om jag jämför med min egen situation hemma i Sverige så inser jag att jag borde skratta mig lycklig av glädje varje dag för att jag har det så sjukt bra. Så många fria val. Och ingen familj som kräver saker av mig, att jag ska betala för deras sjukvård, att jag ska försörja dem, att jag ska offra min egen framtid och utbildning för deras skull.

Vi är lyckligt lottade. Och jag tycker vi borde inse det och bete oss mer som att vi faktiskt är det också.





Kärlek! /ia