Ja, vad ska man säga om det som hänt i världen de senaste dagarna?
En sak som jag i alla fall framförallt känner när det gäller mig själv är att jag vill akta mig för att ha alltför tvärsäkra åsikter, skrika högt och starkt att detta måste göras, så här ska det gå till, så här bör problemet åtgärdas.
Jag tror det här är mycket större, mycket mer komplext, har många fler bitar och bakomliggande orsaker än vad jag har kunskap om. Och därför vill jag försöka vara ödmjuk, ta in av den information och kunskap som finns att tillgå, istället för att högt skrika ut just MIN lösning på alla världens problem.
Och jag vill försöka vara en positiv motkraft till allt hat som finns i världen. Jag är inte en perfekt människa på något vis, men jag tänker att jag iallafall vill försöka sprida ljus, kärlek och hopp.
Det finns väldigt mycket starka åsikter överallt, och det är väl naturligt såklart efter en sån här händelse, och jag tänker att det alltid har funnits starka åsikter i olika konflikter MEN att det nu får en sådan totalt annorlunda och större spridning på grund av sociala medier.
Och att läsa där gör mig ibland rädd, nästan mer rädd än vad terrordåden i sig gör mig. Självklart ska man få diskutera, det är väl grunderna i en demokrati att alla ska få komma till tals utan åsiktsdiskriminering. Men; jag blir lite rädd när det är så hätska tongångar och människor visar så lite kärlek och respekt gentemot varandra på nätet. Hur ska vi någonsin kunna leva i en fredlig värld om vi till och med börjar bråka om profilbilder och tysta minuter?
En av de diskussionerna som förts sedan i fredagskväll är ju varför vi uppmärksammar dådet i Frankrike så mycket men inte andra terrorattacker runt om i världen. Och där tänker jag att det är ganska naturligt att den enskilda människan som knappt vet på världskartan t.ex. Beirut ligger och inte får höra på nyheterna om det men som själv har besökt Paris och fullkomligt bombaderas med information om händelseutvecklingen i Frankrike känner sig mer påverkad och engagerad i det som hänt i Paris än i Libanon? Jag säger inte att det är rätt eller fel att reagera så, för alla liv borde ju vara lika mycket värda och uppmärksammas lika mycket? Jag kan själv undra varför dessa 130 liv i Paris verkar vara så mycket mer värda än alla de hundratusentals som flyr från Syrien? Utan att för den sakens skull försöka ta bort någonting från det som skett i Paris nu, ALL heder och omtanke förtjänar att gå till offren och dess anhöriga.
MEN jag tror det är en naturlig reaktion för den enskilda människan att Paris känns närmare än bla. Kenya och att det kanske i sådan fall är en kritik mot media som rapporterar ganska snedvridet om de olika konflikter som pågår i världen som vore mer aktuellt än personliga påhopp på alla som inte råkat höra talas om det andra som skett.
Så mitt förslag (fastän jag sa att jag inte skulle ha några starka åsikter ;) ) är istället för att bråka om det är rätt eller fel, omtanke eller bara patetiskt att ha en fransk flagga över sin profilbild på Facebook, om det är en diskriminering att ha en tyst minut för offren i Frankrike, att : kan vi inte hylla offren i Paris och samtidigt försöka vara öppna mot vad som händer på andra håll i världen.
Vidare; många säger att flyktingarna som kommer till Sverige från Syrien flyr från just sådant som hänt i Paris och att vi nu kanske ännu mer förstår vad de flyr ifrån och varför vi måste ta emot dem med öppna armar.
Andra säger att det snart kommer ske liknande terrordåd i Sverige som i Paris för att ISIS sympatisörer så lätt kan ta sig över gränsen till Sverige och att vi därför borde stänga våra gränser för att värna om vårat land och den svenska befolkningen (vilka som nu räknas till den enligt de som resonerar så?)
Återigen: jag känner att jag har för lite insikt och kunskap i den här frågan också, jag vet inte hur kontrollen av de människor som kommer hit sker, men jag tänker att tusentals oskyldiga flyende människor inte borde straffas på grund av att ett fåtal inte kan bete sig mänskligt?
Vissa skriker högt om att det är en rejäl bombning av allt som kan ha med ISIS att göra som gäller, att nu måste omvärlden ta i med hårdhandskarna. Andra säger att då kommer civila offer i Syrien drabbas och att civila döda där är väl lika illa som civila döda i Paris?
Några säger att våld föder våld och att det är förhandlingar som krävs för att skapa hållbar fred och demokrati, andra hävdar då att ISIS inte förhandlar och måste utrotas.
Som sagt, det som växt fram i mig de senaste månaderna (angående världspolitiken) är att jag vet för lite för att ha några tvärsäkra åsikter. Jag vet för lite om militär krigföring, jag vet för lite om Mellanösterns blodiga historia. Jag vet för lite om hur stormaktspolitik går till och jag vet för lite om IS.
Däremot VET jag hur mycket kärlek jag känner för de ensamkommande flyktingbarnen jag träffar på mitt jobb titt som tätt. De som får ta de riktiga konsekvenserna för det som händer och sker i världen.
Det jag också vet: Det har kommit en ny tid där Sverige inte längre kan se sig som en trygg och skyddad plats från omvärldens krig. Jag kan på något vis tänka att det är bra, att vi inte längre kan stänga ute den verklighet som så många av världens människor lever i. Många svenskar uttrycker att de inte längre känner sig trygga, och vem kan vara trygg i en värld där de som hatar är beredda att göra vad som helst för att förstöra och sprida rädsla?
MEN; jag är inte rädd. Inte än så länge. Kanske för att jag tänker att Falun inte är det ställe där terrorister först skulle slå till. Men mer, framförallt, för att jag tänker att jag inte sätter mitt hopp här i livet till platsen jag bor på eller sakerna jag äger. Kanske för att jag redan sett och förstått att livet vi lever här i Sverige är ett undantagsliv, ett liv i sådan lyx och överflöd att det nog inte kommer kunna bestå i evighet, att vi helt enkelt får vara tacksamma så länge det varar. Kanske beror det på att jag inte är rädd för döden, på att jag sätter mitt hopp till Gud, en tro på att världen en dag ska återskapas till det paradis det var tänkt att vara. Jag sätter mitt hopp till att jag tror att ljuset vinner över mörkret, att det goda kommer att vinna över det onda. Vad skulle man annars hoppas på?
En sak som jag i alla fall framförallt känner när det gäller mig själv är att jag vill akta mig för att ha alltför tvärsäkra åsikter, skrika högt och starkt att detta måste göras, så här ska det gå till, så här bör problemet åtgärdas.
Jag tror det här är mycket större, mycket mer komplext, har många fler bitar och bakomliggande orsaker än vad jag har kunskap om. Och därför vill jag försöka vara ödmjuk, ta in av den information och kunskap som finns att tillgå, istället för att högt skrika ut just MIN lösning på alla världens problem.
Och jag vill försöka vara en positiv motkraft till allt hat som finns i världen. Jag är inte en perfekt människa på något vis, men jag tänker att jag iallafall vill försöka sprida ljus, kärlek och hopp.
Det finns väldigt mycket starka åsikter överallt, och det är väl naturligt såklart efter en sån här händelse, och jag tänker att det alltid har funnits starka åsikter i olika konflikter MEN att det nu får en sådan totalt annorlunda och större spridning på grund av sociala medier.
Och att läsa där gör mig ibland rädd, nästan mer rädd än vad terrordåden i sig gör mig. Självklart ska man få diskutera, det är väl grunderna i en demokrati att alla ska få komma till tals utan åsiktsdiskriminering. Men; jag blir lite rädd när det är så hätska tongångar och människor visar så lite kärlek och respekt gentemot varandra på nätet. Hur ska vi någonsin kunna leva i en fredlig värld om vi till och med börjar bråka om profilbilder och tysta minuter?
En av de diskussionerna som förts sedan i fredagskväll är ju varför vi uppmärksammar dådet i Frankrike så mycket men inte andra terrorattacker runt om i världen. Och där tänker jag att det är ganska naturligt att den enskilda människan som knappt vet på världskartan t.ex. Beirut ligger och inte får höra på nyheterna om det men som själv har besökt Paris och fullkomligt bombaderas med information om händelseutvecklingen i Frankrike känner sig mer påverkad och engagerad i det som hänt i Paris än i Libanon? Jag säger inte att det är rätt eller fel att reagera så, för alla liv borde ju vara lika mycket värda och uppmärksammas lika mycket? Jag kan själv undra varför dessa 130 liv i Paris verkar vara så mycket mer värda än alla de hundratusentals som flyr från Syrien? Utan att för den sakens skull försöka ta bort någonting från det som skett i Paris nu, ALL heder och omtanke förtjänar att gå till offren och dess anhöriga.
MEN jag tror det är en naturlig reaktion för den enskilda människan att Paris känns närmare än bla. Kenya och att det kanske i sådan fall är en kritik mot media som rapporterar ganska snedvridet om de olika konflikter som pågår i världen som vore mer aktuellt än personliga påhopp på alla som inte råkat höra talas om det andra som skett.
Så mitt förslag (fastän jag sa att jag inte skulle ha några starka åsikter ;) ) är istället för att bråka om det är rätt eller fel, omtanke eller bara patetiskt att ha en fransk flagga över sin profilbild på Facebook, om det är en diskriminering att ha en tyst minut för offren i Frankrike, att : kan vi inte hylla offren i Paris och samtidigt försöka vara öppna mot vad som händer på andra håll i världen.
Vidare; många säger att flyktingarna som kommer till Sverige från Syrien flyr från just sådant som hänt i Paris och att vi nu kanske ännu mer förstår vad de flyr ifrån och varför vi måste ta emot dem med öppna armar.
Andra säger att det snart kommer ske liknande terrordåd i Sverige som i Paris för att ISIS sympatisörer så lätt kan ta sig över gränsen till Sverige och att vi därför borde stänga våra gränser för att värna om vårat land och den svenska befolkningen (vilka som nu räknas till den enligt de som resonerar så?)
Återigen: jag känner att jag har för lite insikt och kunskap i den här frågan också, jag vet inte hur kontrollen av de människor som kommer hit sker, men jag tänker att tusentals oskyldiga flyende människor inte borde straffas på grund av att ett fåtal inte kan bete sig mänskligt?
Vissa skriker högt om att det är en rejäl bombning av allt som kan ha med ISIS att göra som gäller, att nu måste omvärlden ta i med hårdhandskarna. Andra säger att då kommer civila offer i Syrien drabbas och att civila döda där är väl lika illa som civila döda i Paris?
Några säger att våld föder våld och att det är förhandlingar som krävs för att skapa hållbar fred och demokrati, andra hävdar då att ISIS inte förhandlar och måste utrotas.
Som sagt, det som växt fram i mig de senaste månaderna (angående världspolitiken) är att jag vet för lite för att ha några tvärsäkra åsikter. Jag vet för lite om militär krigföring, jag vet för lite om Mellanösterns blodiga historia. Jag vet för lite om hur stormaktspolitik går till och jag vet för lite om IS.
Däremot VET jag hur mycket kärlek jag känner för de ensamkommande flyktingbarnen jag träffar på mitt jobb titt som tätt. De som får ta de riktiga konsekvenserna för det som händer och sker i världen.
Det jag också vet: Det har kommit en ny tid där Sverige inte längre kan se sig som en trygg och skyddad plats från omvärldens krig. Jag kan på något vis tänka att det är bra, att vi inte längre kan stänga ute den verklighet som så många av världens människor lever i. Många svenskar uttrycker att de inte längre känner sig trygga, och vem kan vara trygg i en värld där de som hatar är beredda att göra vad som helst för att förstöra och sprida rädsla?
MEN; jag är inte rädd. Inte än så länge. Kanske för att jag tänker att Falun inte är det ställe där terrorister först skulle slå till. Men mer, framförallt, för att jag tänker att jag inte sätter mitt hopp här i livet till platsen jag bor på eller sakerna jag äger. Kanske för att jag redan sett och förstått att livet vi lever här i Sverige är ett undantagsliv, ett liv i sådan lyx och överflöd att det nog inte kommer kunna bestå i evighet, att vi helt enkelt får vara tacksamma så länge det varar. Kanske beror det på att jag inte är rädd för döden, på att jag sätter mitt hopp till Gud, en tro på att världen en dag ska återskapas till det paradis det var tänkt att vara. Jag sätter mitt hopp till att jag tror att ljuset vinner över mörkret, att det goda kommer att vinna över det onda. Vad skulle man annars hoppas på?
 |
| Bilder från Madagaskar |
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar