tisdag 31 maj 2016

Du är så älskad - det var orden som jag aldrig sa

En liten text som kom till för några dagar sedan i en sorts frustration av att inte kunna, våga, vilja, ha förmågan att kunna göra MER för de mest utsatta. De utsatta barnen. Mitt hjärta blöder för ingen borde behöva ha det så.

skuggbarnen
som ingen ser
fast allt du gör är att ropa 'se mig'

du är så fin
men du hatar dig själv
och jag ser dig
men vågar inte säga
vågar inte se dig i ögonen och säga
'du är så älskad'

för jag vet
att din värld är målad i en svartare färg än vad som ens finns på min palett 
svartare än alla nätter

du vet mer om ondskan i världen
än vad jag vet om både ondskan och världen

din ångest vet ingen gräns
du är gränslös
min gräns går vid orden jag aldrig vågar säga
"du är så älskad" 

/ia, maj -16

torsdag 26 maj 2016

26 maj: Att klara av att visa den oförtjänta omtanken, att klara av att det inte är rättvist, att kunna älska sina fiender

Jag tänker att kärlek är att ge någon mer/bättre än den förtjänar. Eller att FÅ mer än vad man förtjänar, som jag tänker är fallet i hela situationen med Gud. Att vi hela tiden får mer än vad vi gjort oss förtjänta av. Ordet nåd som ju används mycket i Bibeln handlar ju just om det, och kan översättas med oförtjänt omtanke.

Det kan vara svårt att ge någon bättre än vad den kanske förtjänar. Bibeln talar ju om det också, att det inte är så svårt att älska sina vänner och de som gör gott mot en. Istället är den verkliga utmaningen att göra gott mot den som inte förtjänar det, att älska sin fiende, att ge till den som inte kommer ge något tillbaka. 

Det är svårt. Det går emot vett och sans, det går emot de känslor vi har inom oss att allt ska vara rättvist, det går emot det här samhällets tidsanda där vi hela tiden matas med att vi inte ska omge oss med energitjuvar.
Men det är stort. Att klara av att älska sina fiender, eller att helt enkelt ge någon lite mer än vad de förtjänar. Det tar emot lite, men när man klarar av det växer medmänskligheten och kärleken. Då växer min förmåga att lite, lite försöka efterhärma Guds kärlek till oss.
Jag vill träna mer på det här. Fast det är så himla svårt.

Kärlek! /ia

söndag 22 maj 2016

22 maj. Gud har gett oss kroppar att vårda

Jag tänker oss att Gud skapade oss MED våra kroppar och därför tror jag också att han vill att vi gör vårt bästa för att ta hand om dem. Och så funkar vi ju dessutom bäst på både andliga och mentala plan om kroppen, det fysiska, är i balans. Åtminstonde gör jag det.

Jag försöker att ta hand om min kropp för det är det absolut mest grundläggande för att få ett liv och en vardag som fungerar bra. För att orka vara så levnadsglad som jag tänker mig att Gud vill att jag ska vara så är bland annat sömn, bra mat, motion/träning, vila/återhämtning, egentid, kreativa projekt, närhet, social gemenskap... några av de saker jag vill ha med i mitt liv, och försöker hitta en bra balans i, för att jag ska orka leva på ett bra sätt.

Jag tror jag börjar närma mig den där balansen mer och mer, även om jag såklart har dagar där jag känner mig trött och sliten (och jag menar inte med det här inlägget att man måste vara tipp topp jämt eller inte får vara trött, jag förstår självfallet att det med t.ex. småbarn  kan vara omöjligt att få ihop den sömn man skulle behöva).
Men. JAG mår ganska bra just nu för att jag i mitt liv kommit dit att jag tränar hyfsat mycket (och älskar det!) och att det faktiskt funkar för att jag också äter bra, sover bra och återhämtar mig bra.

Att träna mycket på någon vitkålsdiet funkar inte för mig i alla fall, men när jag blandar träningen med att äta ordentlig mat och inte panika och tänka så mycket på det, och dessutom har andra saker i livet som också betyder mycket för mig, ja då känner jag mig STARK. Inte alltid såklart, och kanske inte framförallt stark i kroppen som att jag vore något muskelberg eller konditionsfenomen, för det är jag inte, men jag känner mig stark liksom hel och hållen. Stark i mig själv, stark som ia. Andligt, fysiskt, mentalt. Och jag tror en hel del av grunden till detta som sagt ligger i det fysiska. Kroppen är viktig och den är värd att tas om hand om. Det står ju till och med i Bibeln att kroppen är ett tempel där den helige ande bor. Jag vill vårda mitt tempel. Fortsätta äta, träna, sova, ta hand om. Fortsätta växa och bli stark, fysiskt och psykiskt.

(I och för sig, det paradoxa: Igår skrev jag ju att i vår svaghet blir Guds styrka störst. Och så tror jag visserligen det är också, att vi liksom behöver vara beroende av honom för att perspektiven skall bli de rätta. )
MEN jag tror att om vi inte tar hand om vår kropp så blir vi så slitna och svaga att det i sig själv gör oss nedslagna och bortvända från Gud för att vi liksom inte orkar med att se utanför och bortanför vår egen navel. Så är det för mig i alla fall. Är min kropp ledsen blir ju liksom hela jag ledsen och då blir det svårt att fokusera på något annat än sig själv. Jag tror att Gud vill att vi ska orka se bortom oss själva så att vi orkar älska: älska Gud, älska medmänniskor och älska oss själva, Guds avbilder.

Jag förstår också att det här kanske inte är så lätt om man lider av någon fysisk eller psykisk sjukdom som är långvarig. Man FÅR må dåligt. Det är ok att man inte räcker till för allt och alla jämt. MEN jag tycker att om man har förutsättningar för att vårda kroppen (ät, träna, sov) på ett sådant sätt att den blir en bra version av sig själv, som den var skapt för att vara, då tycker jag att man ska ta chansen, eller har skyldighet om man ska vara skarp, att göra det.
Det kanske är skönare att ligga på soffan än att träna, men det gör dig inte till en bättre människa.
Du kanske passar bättre in på några bikinibilder om du inte äter så mycket men det kommer inte göra dig trevligare att umgås med. Hungrig = arg. Eller hur?
Du kanske tror att du blir en effektivare människa om du bara sover sex timmar varje natt och får fler timmar över till att jobba och slita, men ingen kommer tacka dig den dagen du får utmattningssyndrom.

Ni märker att jag går igång på det här va? Men det är bara för att jag vill att ni ska ta hand om er själva fina vänner, inifrån och ut. Livet blir så mycket skönare, roligare och snällare då.

Och min tanke för dagen om Gud är att han också vill att vi ska ta hand om de gåvor till kroppar han faktiskt gett oss.

Kärlek! /ia

lördag 21 maj 2016

21 maj: Gud älskar oss som så som dem vi är

Jag tänker att Gud älskar oss så som dem vi är. Självklart kan man alltid jobba på saker hos sig själv, ingen är ju perfekt, men jag tror och tänker att Gud älskar oss trots alla våra brister och fel (som han ju så väl vet om - ingen idé att försöka dölja).
Jag tror att den där ständiga självanklagelsen kommer någon helt annanstans ifrån än från Gud.
Jag tror att i våra egna svagheter kan Guds styrka lysa som starkast igenom oss.


Så de dagar vi känner oss rätt värdelösa, fula, odugliga, kassa, dåliga på det mesta vi gör.... ja, INTE är det då Gud som talar till oss då.

Kärlek! /ia

torsdag 19 maj 2016

19 maj: Guds vägar är outgrundliga

Jag tänker att Gud vill oss väl men att vi ibland behöver träna vårat tålamod. Jag tänker att hans vägar är outgrundliga och att han tankar är större än våra, så vi ser kanske inte alltid att har en annan plan än den vi tänkt oss. Jag tänker att Gud älskar att göra oss glada, och älskar när vi tackar honom för det.

Kärlek! /ia

onsdag 18 maj 2016

18 maj:"Tro föds ur förtvivlan"

"Tro föds ur förtvivlan"

Och visst är det väl så att det är i vår förtvivlan som vi allra mest desperat, och allra ärligast, ropar på Gud. Och om vi verkligen gör det, när vi verkligen behöver honom, på riktigt, då tror jag också han möter oss i vår längtan och desperation.
Det är när vi behöver Gud som mest som vi också öppnar upp oss själva för insikten och möjligheten att han faktiskt svarar på våra rop och böner.

Kärlek! /ia

måndag 16 maj 2016

16 maj: Variation, rörelse, träning, natur, Gud, glädje

Veckan som var tyckte jag var så härlig för att jag varierade min träning ganska mycket och var ute i naturen en hel del. Vädret var ju varmt och skönt i början av veckan iallafall och även igår var det ju helt ok.
Jag har sprungit skogs/bergsrunda vid Jungfruberget, jag har cyklat cykelutflykt runt Varpan (som slutade med en nedrans punktering och busstur sista biten tillbaka - men annars var det himla härligt, jag låg till och med och solade och läste en bok på bryggan en stund). Jag har gymmat två gånger, styrketräning är så himla roligt också. Jag har sprungit en kortare tempo-vända runt Kolgården, jag har sprungit intervaller på löpbandet på Friskis i lördags när det var ruggväder, min bästa tid på väldigt lääänge förresten, och sen igår, den nästan härligaste naturupplevelsen av dem alla: vandring.
Jag och Chellan kom tillslut iväg, efter lite planeringsstrul och vi vandrade Källsättenleden. Den är 20km lång, alldeles lagom för en dagstur, men vi fick pinna på lite eftersom Anders hade en tid att passa på eftermiddagen. Men det gick bra och verkligen så härligt att bara vara ute och gå på små skogsstigar, och dessutom med solen skinande på oss. Med en kort fika/kaffepaus så gjorde vi rundan på ungefär 4,5h, och på slutet kände man sig rätt härligt trött i ben och fötter.
Rätt lättvandrat, fast lite blött emellanåt, men ett tips för nån som vill vandra men kanske inte är jättevan.
När vi kom tillbaka till Stångtjärnsstugan hade jag fått punktering på min cykel, igen, och det var en liten spoil men det fick inte förstöra min härliga dag ute i skogen så jag försökte hålla humöret uppe ändå.

Naturen ja. Jag skulle ju skriva lite om mina tankar om Gud den här månaden var det tänkt och om det är någonstans jag tycker att man verkligen kan SE och KÄNNA Gud så är det väl ute i naturen. När man får röra sig. Det är liksom då, iallafall för mig, som det känns att livet är så som det är tänkt att vara. När jag ser hela den härliga skapelsen, hur vackert allt är, hur smart utformat det är, hur friskt och härligt och underbart det är ute i naturen, mycket vackrare än någonting vi människor kan skapa på egen hand, ja då blir det i alla fall för mig en väldig övertygelse om Guds existens, skaparkraft och välvilja. Tänk att han bjuder oss att vara i allt det här vackra utan att vi behöver göra någonting tillbaka eller att vi förtjänar det på något sätt.
'Naturen är min kyrka' sa jag till M. igår och även om jag såklart tycker det är jätteviktigt att ta sig tid att gå till den 'vanliga' kyrkan också och ha gemenskap med andra kristna och lyssna till Guds ord så är det ändå i naturen som jag tankar livskraft och blir riktigt boostad med.... ja, glädje, lugn, ro och frid typ. Guds gåva till människorna. Så ser jag på naturen.



Kärlek! /ia

fredag 13 maj 2016

12 maj: det kan vara svårt att hinna tro

Jag tänker att det ibland är svårt att tro på Gud. Eller nä, inte svårt att tro men svårt att uttrycka sin tro, att leva av och i sin tro, att vara beroende av Gud, att lite på Gud, att leva för Gud.

Det är så himla mycket annat hela tiden som bockar på uppmärksamhet. Livet och vardagen i Sverige är ju inte uppbyggt för att vi ska behöva sätta någon tilltro till Gud. Man hamnar så lätt i 'ekorrhjulet' där allt rullar på. Det är ständigt aktivitet, jobb, träning, mat, sova, vänner, familjeliv... ja allt, livet går ständigt i sådant tempo att man liksom glömmer bort och inte hinner med Gud. På något sorgligt vis.

Och är vi inte beroende av honom så tror jag inte heller vi alls får se lika mycket av han är kapabel att göra heller. Synd nog...
Hur i hela friden råder man bot på det här?

Kärlek! /ia

onsdag 11 maj 2016

11 maj: Gud tål ärlighet

Jag tänker att Gud tål ärlighet, även fast vi kanske inte alltid tror att det är så. Men om vi liksom vågar vara ärliga mot honom i våra tvivel, funderingar, kval, oron...det brutalt ärliga.... så tror jag han kan möta oss där vi är. Jag tror det är enda sättet att kan få en bra relation tillsammans, bortom fasader och självtillräcklighet.

Liksom jag tror att Gud vill ha vår ångest, oro, ilska och tårar tror jag också han älskar våra spontana glädjeyttringar, när vi är tacksamma och ger tillbaka av kärlek till livets skapare.
Typ så tänker jag.




Kärlek! /ia

söndag 8 maj 2016

8 maj: Relationer och gemenskap

Jag tänker att Gud har skapat oss för gemenskap med varandra, att människan är gjord för relationer där vi får ta hand om varandra och visa varandra kärlek. Jag tänker inte bara i klassiska kärleksrelationer utan alla; vänner, familj, släkt, kollegor, församling etcetera. Relationer som inte fungerar kan nog vara bland det allra mest smärtsamma som finns med de som däremot fungerar: det ljuvligaste.

Den här helgen har jag haft mycket gemenskap med olika människor och det har gjort mig väldigt glad. Tacksam! (Och sen har ju inte det här vädret försämrat det direkt...)


Kärlek! /ia

lördag 7 maj 2016

6 maj: osynlig närvaro

Jag tänker att Gud finns där nära oss även när vi inte tänker eller känner att det är så.

Kärlek! /ia

torsdag 5 maj 2016

5 maj: Naturen vittnar om Gud

Jag tycker vi bor i ett fantastiskt land som har sådana oerhört skilda årstidsväxlingar där varje årstid bär på sin charm. Just sådan här dagar gläds man ju lite extra (även om man måste vara inne och jobba) åt allt det fantastiskt fina naturen erbjuder.
Jag tänker att det är ett tecken på att det finns en fantastisk designer bakom alltihopa och att den, Gud alltså, vill erbjuda oss goda saker här på sin fina jord.



Kärlek! /ia

onsdag 4 maj 2016

4 maj: Det goda

Jag tänker att Gud välsignar oss med så mycket mer gott än vi någonsin kan ana och förstå.


Kärlek! /ia

tisdag 3 maj 2016

3 maj; känslor hos mig i samband med Gud

Hej vänner.
Visst är det härligt nu när det kommit lite värme och det faktiskt känns som riktig vår med maj och allt:) Njuter utav det även om dagen mest gått i ett med jobb och annat.

Men, hursom, dagens tankar om Gud.
Jag tänker att Gud ofta missförstås. Eller att det han skapar i människan feltolkas av människor som inte tror på honom. Tyvärr tror jag det finns en bild av att en tro på Gud leder till att man blir o-fri, har tråkigt, blir trångsynt, är mesig, får en massa krav på sig som inte går att leva upp till, regler att följa och så vidare.
Jag upplever att när jag kommer nära det äkta Gud har att ge så upplever jag framförallt glädje, frid, lättnad, kärlek, värme, sprallighet, äventyrslust, inspiration, pepp, lugn, framtidstro.... bland annat. En massa bra saker alltså!
Självklart är inte ett liv med Gud alltid enkelt, precis som ett liv utan Gud inte är det, och ibland kan det vara något man behöver kämpa lite extra med ibland just för att man har en tro.
Men i grund och botten så är tron på Gud en stor positiv grundsten i mitt liv, ja hela berget som jag gör mitt bygge på.

Kärlek! /ia

måndag 2 maj 2016

Maj: månads tema; Gud

Hej där vänner!

Min ambition var ju att skriva ett inlägg varje dag i april och skriva något om mina känslor, och jag tyckte det gick riktigt bra fram till de allra sista dagarna här då jag slarvat rejält. Men känslorna i slutet av månaden var mer stabila och lugna och glada så det kanske inte var så mycket att skriva om egentligen.

Och lite fullt upp har det varit de sista dagarna också, haft ett litet projekt på gång tillsammans med M. nu i helgen när jag varit ledig. Riktigt roligt faktiskt, i alla fall när man är klar. Under tiden var det lite blod, svett och tårar (typ) faktiskt, men det är väl så det ska va... Aja, det här projektet ska ni nog få höra eller framförallt se lite mer av så smånigom. Stolt som tuppen är jag iallafall, hehe.


MEN nu till det jag egentligen ville ha sagt. Eftersom jag blivit lite dålig på att uppdatera min blogg men ändå vill försöka hålla den vid liv så verkar ju det här med månads-tema fungera bäst för mig för då har jag ju liksom ett ämne att hålla mig till och då blir det lite lättare att liksom rama in vad man ska skriva om.
Har bestämt att temat för maj ska vara GUD, att försöka skriva någon rad eller en kort tanke varje dag lite om vad just jag har för tankar kring Gud, i och med att jag är kristen och väl försöker att liksom leva i det och att mycket tankar, varierande från dag till dag förstås, om Gud och livet ändå passerar min lilla hjärna nästan varje dag.

Idag: Jag tänker att Gud är Gud och inte en människa och därmed inte tänker/agerar/gör/känner på exakt samma sätt som oss... och jag tänker att det är bra. Även om vi människor är skapade till Guds avbild så tänker jag att han/hon/det är mycket större och mäktigare och heligare och godare och annorlunda än någon människa någonsin kan förstå. Och jag tänker att det är bra också. Att vi liksom får acceptera att vi aldrig kommer förstå allt, inte här i jordelivet iallafall, även om vi så är den mest gudfruktiga eller mest be-ende eller mest bibelläsande människan på denna jord. Självklart ska, och kan, man försöka närma sig Gud, lära känna honom och hans vilja, men till 100% kommer vi nog aldrig få visshet. Och tur är väl det, för då skulle vi ju vara som Gud själva. Men det är vi inte, vi är människor...

Kärlek! /ia