lördag 30 juni 2012

bästa tipset


Måste dela med mig från tjuvlyssnat.se väldigt bra sida när man behöver sig ett skratt eller muntras upp. 
Skolmatsal
Ett gäng killar ~12 sitter och äter lunch.
Kille 1: Vad är PMS egentligen?
Kille 2: Det är ju när ens mamma säger "SLUTA ANDAS!"
haha.
hur många gånger har jag sagt att jag älskar att skratta?

kärlek! /ia

fredag 29 juni 2012

fredagkväll i Rättvik.


i mitt tillstånd (trött - uppochnedvända dygn, och med insomningsproblem inatt ) så var en Kent-konsert kl. 00.00 inatt inte att tänka på.

men ensam hemma en fredagkväll? ni vet ju vad jag tycker om sånt.
så då löste det sig helt perfekt - följer med Emma-Noora folkmusikskväll på gammelgården i Rättvik istället. 19.00 var en mycket mer lämplig tid. OCH trevligt sällskap OCH jag älskar ju folkmusik OCH gratis.. det här blir en bra kväll!

sorry kent.

kärlek! /ia.

torsdag 28 juni 2012

jobbsnack


jag lär mig saker, märker jag. och jag känner mig inte som världens mest nyutbildade sjuksköterska i alla fall. någon liten sorts erfarenhet börjar man väl bygga upp. ibland känner jag mig till och med rätt duktig och skillad. (tills man hamnar i en ny situation som man inte har nån aning om hur man ska hantera, haha)

men det känns bra.


kärlek! /ia.

kent-pojkarna


som det känns just nu, med två extra nätter denna vecka, och en a-tur med uppstigning före 05.30 imorgon tror jag, tyvärr, (också på grund av regn-varning) att Kent får klara sig utan mig på sin spelning imorn. det är ju dessutom så nedrans sent, kl 00.00, hur pigg kommer jag vara då liksom?

men eftersom att se Kent live står på min livs-lista (saker att göra innan jag dör) vill jag ju inte svika helt. så: 14 juli göteborg, 20 juli eskilstuna, 28 juli uppsala eller 19 augusti stockholm, nån som är sugen? typ jocke kanske? ;)


kärlek! /ia.

onsdag 27 juni 2012

after night, dawn is there


jag har i månadsvis funderat lite på en grej som jag tänkt skriva ett inlägg om. och så, äntligen, när jag läste en artikel i Dagen som handlade om precis just det, så fick jag mig en liten spark i baken.

det handlar om att vi (kristna)  inte pratar så mycket om Gud. om vår tro. (eller skriver om den.)
 här är orden jag läste:

"många talar nästan aldrig om sin tro. Man kan sitta på kyrkkaffet efter att ha firat gudstjänst tillsammans och delat nattvard men det blir ändå bara tal om mobiltelefoner och altaner. Man tror, men man pratar inte om sin tro. Det skulle behöva förändras, för vår egen utvecklings skull men också för att tron ska kunna ta sig vidare till andra"

(nu borde jag vara ordentlig och ge en källhänvisning. kanske det var mattias sennehed som skrivit detta?)

han sätter iallafall fingret på det jag tänkt på.

jag läser flera bloggar, från människor som jag vet är kristna, men som aldrig skriver om Gud. (eller nästan aldrig) 
jag märker själv hur jag kan bli. att jag skriver om allt möjligt utom det. träning, killar, nöjen, jobb, osv osv. och nä, man behöver såklart inte alltid skriva om Gud. man kan ha en annan "inrikting" på sin blogg. 

med det lite ledsamma är att jag vet att för mig är det iallafall så att det är i just  de perioder när jag liksom inte fokuserar på honom som jag inte heller skriver om honom. och jag funderar: om vi verkligen var helt uppfyllda av Gud, av vad han gjort för oss, om vårt liv var fyllt av tacksamhet till honom, om vi brann för honom, skulle vi ens kunna låta bli att skriva och prata om det?

jag tror att vi skriver och pratar om Gud så lite för att han här i Sverige är en ganska liten del av vårat vardagsliv. för att vi (tycker) att vi klarar oss bra utan honom (undermedvetet kanske). för vi har så oerhört mycket annat runt omkring oss som kräver vår tid, vår uppmärksamhet, vår energi så vi inte riktigt har något över av vårt hjärta och vår hjärna till Gud. det är liksom ganska fullproppat med andra grejer där. (ni vet sådden som faller bland tistlarna, där "värdsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär tränger in och kväver ordet") 

det här inlägget är verkligen inte menat som en lång anklagelse till varken mig själv eller någon annan. det är tänkt som en tankeställare.
varför är det så här? hos mig, hos er. hur gör vi nånting åt det? vill vi göra nånting åt det?


och att vi kristna kan träffas, ha timslånga sammankomster. promenera, se på film, bara umgås, allt möjligt... utan att prata om Gud är..förunderligt? tragiskt?
att vi så ofta även i kyrkan talar om allt annat än Gud är ju nästan komiskt. det är BRA att vi pratar om vardagssaker och delar vardagslivet också såklart. jag älskar det. det är det som bygger upp relationer, också. men ibland känns det lite tomtnär många verkar ha världens gudsuppelvelser inne i kyrksalen och sen när man kommer ut till kaffet pratar man bara om jobb och altanbyggen. och ses man på fritiden utanför kyrkan pratar man absolut inte om Gud. 

det är mycket som är lite konstigt. 
jag lyfter frågan men har inga bra svar. men visst får man göra så?


kärlek! /ia

det kommer aldrig bli du och jag om man ska tro på allt som din mamma sa


jag tyckte att jag tänkte alldeles för mycket på man nr 1. så dyker man nr 2 upp och ställer allt på ända, och man slutar nästan tänka på man nr 1. och sen försvinner man nr 2 ur livet igen och man inser att det inte är nån idé att ens tänka på’t. men man orkar inte börja tänka på nr 1 igen.

och så vips, var man befriad från kill-tankar. så enkelt, så bra! så lätt saker kan lösa sig. hehe.


kärlek! /ia. 

sommar


har kommit på att jag kan lyssna på sommarprat från P1 när/om jag får det lugnt på jobbet på natten. perfekt ju! så just nu är det anja pärson som går.


och så hade jag något jag tänkte säga. formulera mig lite djupt. men.... kl 02.15 var inte hjärnans högvarv för detta direkt. kommer nog såsmånigom iallafall. ämne: att vi inte pratar om Gud.

 kärlek! /ia

tisdag 26 juni 2012

ugglor i mossen


om jag förstår saker och ting rätt (vilket jag inte alltid gör, hehe) så är mitt nattjobb på lördag utöver min schemalagda tid, samt att jag troligen ska jobba extra natten som kommer med. och då ska man alltså få kval. övertid om man redan jobbar 100%..?? (alltså typ dubbelt betalt eller nått sånt)

och det innebär ju att jag kommer bli rik. höhö.
pengar är inte allt - men pengar är användbart om man är sugen på att resa precis överallt.

p.s. jag är förvånad över mig själv hur o-trött jag är såhär halv fyra på morgonen. kanske nattugglan i mig börjar vakna till liv på riktigt i mig nu. d.s.


kärlek! /ia

måndag 25 juni 2012

sverige, sverige älskade land?


så som det inte borde få vara:

firade ju som sagt midsommaraftons dag tillsammans med familjen och vänner till familjen. dessa vänner är en mamma, med sina två barn. de har firat många midsommrar, jular och så med vår familj. (tack för min godhjärtade mamma!) 

men det saknades en person.
det yngsta barnets (ca 2-3år?) pappa. för han sitter i ett fängelse nån stans i sverige och väntar på att utvisas. utvisas till ett hemland där han inte alls vet vilken framtid som väntar honom. med ett hårt politiskt klimat. men framförallt, ett hemland där han skiljs från sin dotter.

i flera år har de levt med den ständiga pressen: får han stanna?
han är välutbildad. har haft jobb hela tiden. och framförallt: har barn här! hallå? hur omänskligt och hårt får det bli?

det gör så ont i mig när jag ser lilla V, (sån fin unge!) och vet att hon kanske från och med nu måste växa upp utan sin pappa, för att svenskarna väljer att skicka iväg honom. skiljer ett barn från sin far. det gör ont i mig när hon säger att pappa är borta. det gör ont i mig när jag tänker på alla de år hon kanske måste växa upp utan tryggheten i att ha en far. tänk om någon hade skickat bort min pappa när jag var tre år gammal. vem hade jag varit då? hur hade jag mått? det gör ont i mig när jag tänker på V.s mamma som förlorar sin man och sin trygghet. det gör ont i mig när jag tänker på V.s storebror som redan fått vara med om för mycket, får tar för mycket ansvar för att det blir han som blir mannen i huset.
Hur kan man göra så?
Och vad kan jag göra åt saken?

nu kanske nån säger: tänk om vi skulle behålla varenda en som vill till sverige? Ja, men tänk på vilken j**** levnadsstandard de flesta har i det här landet. kan vi inte lägga nån krona extra på att människor i samma familj ska få hålla ihop? på att de som förföljs och torteras i sina hemländer ska få stanna? jag betalar gärna mer skatt om det är det som krävs, och struntar i iphonar, platt-tv:ar, dyra kläder, utekvällar och en snordyr bil. det finns något som heter värdighet. ALLA borde ha rätt till ett värdigt liv. inte bara vi som råkar vara födda som lyckliga svenskar.

det var en fin midsommar. men någon fattades.

Lilla V. (snart faderslös?) med Anna & Edvin
kärlek! /ia. 

livets vecka



oj, oj, oj. 
bra vecka! så om det fortsätter på liknande sätt så kanske den där drömmen/målsättningen jag satt upp "bästa sommaren någonsin" (bra att man inte har några höga förväntningar, hehe) faktiskt kan infrias.

för ja, tänk om alla veckor var som den som gick. då skulle man ju aldrig behöva oroa sig och noja sig om ensamhet. ha långtråkigt.

typ såhär kan en grym vecka se ut: på måndagen hade vi träff med hela tjejgänget, alla var där, vi åt tacos och jordgubbar hemma hos johanna. så mysigt, för ni är mina bästa tjejer. som jag kan berätta alla mina tokigheter för.
och i tisdagskväll var jag hemma hos patrik och såg på fotboll. äntligen en grym match av sverige och trevligt sällskap och fotboll, vad kan man mer önska av en vanlig tisdagskväll?
i onsdags var jag ledig, solade, var ute och promenerade med hanna. fin vän. och på kvällen hade jag träningssällskap på Friskis av min vän och kollega Rickard, mycket roligare att träna med sällskap!
i torsdags pressade jag lite mer sol på balkongen, fikade på Bryggan med Johanna&Kikki, åkte hem till mamma och pappa och käkade och såg på fotboll med farsgubben. också mycket fint.

och ja sen blev det MIDSOMMAR. och vilken fin midsommar sen!
dagen spenderades med familj och vänner till familjen, mat och gulliga barn. systeryster och edvin.

Baggbo-flickorna <3

sen bar det in till falun igen, midsommarhandling med Jocke och Chellan, sjukt nice midsommarmiddag i Stennäset med nyss nämnda. Chellan fick mig att äta en halv kokt potatis. rekord - pappa blev impad! hehe. (och INTE gott). och så ost och vin och solnedgång och sen tvingade jag och C. de andra in till bojsen för att se på fotboll, hehe. såklart, det var ju tyskland som lirade!

uppdukat till fest i Stenäset


och efter jobbet på lördag var det dags för årliga midsommardagsfirandet hos jessica på skovägen. slår aldrig fel! grillat, kubb, fotbollspelande, fotbollskikande och det bästa: en massa dans! fuldans. 
och dansandet fortsatte natten lång, där jag följde med till dössberget trots att 05.30 uppstigning väntade. tyckte jag var bra gjort av mig :)
och oj, alltså. att stå i en hal, gräsig slänt och dansa till e-type trodde jag aldrig kunde va så kul. men det var det - eftersom jag befann mig i bästa sällskapet. jag,jocke,johanna, chellan - vilket dreamteam.

och sen överlevde jag att jobba igår, med mina trevliga arbetskamrater som jämt gör det roligt att gå till jobbet, och på kvällen blev det fotboll + statoilrunda och med grabbarna J & C.

åh herre vad jag skrattat i helgen. det känns så fint i magen. att skratta är nog det bästa och finaste jag vet.
TACK alla vänner som bjudit på så många glädjestunder senaste veckan. Extra tack till Jocke & Chellis som gjorde midsommar till en 3-dagars lång livs- och skrattfest. välbehövligt. 


svensk midsommar när den är som bäst. då älskar man detta land. och dalarna, älskade, fina dalarna! 


kärlek! /ia. 

söndag 24 juni 2012

en midsommardagsdröm


om man låter de sju blommorna ligga kvar under kudden även över midsommardags-natten, och drömmer om någon, visst gills det då med? (fast jag drömde iofs om två -polygami?)


det var inte jojjo jag drömde om. men hon var en av dem som var med och förgyllde gårdagen. som vi dansade och röjde skiten ur hela dössberget, hehe. allt var som på den gamla goda tiden - fast bättre! (t.ex. att jag kan ha så sjuuuuukt kul utan att vara full och utan att hångla. heh.) yeah.


kärlek! /ia

lördag 23 juni 2012

en midsommarnatts dröm.


okej...

jag tror jag tyckte korv med bröd var det godaste på gårdagens midsommarbord. och så sov jag, såklart, med sju blommor under kudden (fast det hjälper ju inte - och jag kommer inte ihåg vad/vem jag drömde om).

hur många vuxenpoäng kammade jag här?  noll troligen.
kärlek! /ia.

torsdag 21 juni 2012

teenage


till kapitlet orutinerat:

1. att när man bokar en tvättid, (vilket typ händer varannan vecka), så glömmer man att ta med tvätten som man har i tvättkorgen. (tog bara det som låg utspritt på golvet, hehe).

2. lägga vita trumpor med jeans som aldrig tvättats förut (det var ett misstag!)

3. ut och gå i ljusrosa shorts precis när man ska få mens
 (haha, denna tycker nog många jag kunde skippat att dela med mig av - men då känner ni inte mig ;)  )

4. packa med sig rena kläder när man tar med duschgrejer till gymmet


och allt detta lyckades jag med igår. ändock en väldigt bra dag..!
kärlek! /ia.


ord som är större än rädslan


jag lär mig så mycket genom att läsa Bibeln, det vet ni ju. lär mig att hantera livet. och jag är så glad att jag tar mig tid att göra det, för det gör något gott med mig.

en ny lärdom, tanke, som fått fäste, med hjälp av bibeln, på senaste tiden är: det är inte farligt att ha ångest. det är inte farligt att må dåligt. NEJ, det är verkligen inte kul. och när man är mitt i det så är det inte alls lätt att tänka ”detta är inte farligt, detta kan jag lära mig något av, detta ger mig livserfarenhet, detta gör att jag uppskattar de bra stunderna så mycket mer”. nä, man tänker inte så. man vill aldrig må dåligt. jag vill aldrig, aldrig må dåligt igen. men jag vet ju att jag kommer göra det. alla gör det. ibland. det ingår i livspaketet liksom.

hursomhelst, i Bibeln står det i alla fall såhär: ”Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?   ...........   Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus vår Herre.” (Rom 8:35-39)

alltså: det är inte farligt att få ångest och må dåligt. inte kul, men inte farligt. det skiljer mig inte från Gud. det hindrar inte hans sons kärlek. den står fast, är beständig. och jag har väl lärt mig det nu, att tron håller genom en ångestattack. att tron håller genom veckolånga dippar. att tron finns kvar efter gråa, tråkiga dagar.
ångest kan inte skilja oss från Jesus kärlek, vänner! han är starkare än så. starkare än allt.

kärlek! /ia. 

onsdag 20 juni 2012

hela mitt jag är uppfyllt av din ensamhet


åh.....! vad man blir glad när man utmanar sina rädslor, satsar, vågar och vinner och inser att det var/är SÅ värt det.

det är sådant man växer av.


kärlek! /ia.

det blir till ett sår, av timmar och år



Man vill inte vara hård som sten. Man vill inte göra sitt hjärta till ett stenhjärta. Det är farligt att bita ihop och låtas som att allt är bra.
Men det är oerhört jobbigt att vara mjuk också. Att släppa fram det där sorgsna, sina tvivel.

Jag tycker om att gå till kyrkan, visst gör jag det. vissa gånger ger det mig en otrolig energi- och glädjekick.
Men ibland är det jobbigt att gå dit också.
För det är som om alla mina försvarsmurar jag effektivt bygger upp i veckan bara faller samman. Av själva atmosfären.  (helig ande? - på kyrkspråk)  SÅ ofta känns det som mitt hjärta ska brista när jag är i kyrkan. som att jag skulle kunna gråta sönder.  Och jag vill inte det, orkar inte det.

Jag vill inte alltid gå dit och vara rädd för att bryta ihop. Vill inte att varje gudstjänst ska bli en kamp för att bara släppa fram någon lämplig mängd tårar, inte de oceaner av gråt och snor som riskerar komma om jag skulle släppa på mina spärrar Jag vill inte bita hårt i kinderna, jag vill inte gå ut och gråta på toa.  Jag vill inte att nån frågar hur det är, för jag orkar inte försöka förklara, hulka fram allt det jag ändå inte kan förklara. Jag vill inte bli tyckt synd om. Därför kan jag tycka det är pinsamt att gå till kyrkan. där jag bara gråter och gråter.

Är jag då världens superledsnaste människa som bär på massa tunga sorger och hemligheter? Absolut inte! Jag har det bra. Jag mår oftast bra.

Men mina tvivel blir nog aldrig så starka som när jag är i kyrkan. Det kanske låter knepigt, är det inte där man borde bli stärkt och trossäker? Jo, och ibland har det ju den effekten.. (ofta i efterhand blir det så också, med lite distans)
.. men ibland…
Det är så lätt, i veckorna, att bara leva på. Leva sitt liv, vara nöjd när tiden uppfylls av jobb och aktiviteter, träning och träffa vänner. Gud är med som en vän i vardagen. Och det är bra, det är fint att livet får vara så… men man fokuserar på mycket annat. Killar, träning, you name it.

I kyrkan dyker allt det där existensiella tvivlet upp. Jag är nog en väldigt existentiell-funderande människa. Har alltid varit, kommer alltid förbli. I kyrkan får jag tid att tänka över allt det där. Tror jag verkligen på det där? Om Gud? Var det här allt? Men mitt största tvivel handlar inte om Gud och Jesus, jag VET ju att jag tror. Jag VET att de finns.
Mina tvivel handlar om mig själv. Om mitt liv. Om oss, gemenskapen. Om min förmåga att leva ett kristet liv, om att leva sin tro. Om jag verkligen vill avstå allt världsligt. Eller om jag både vill ha kakan kvar på bordet och äta den. Ha det bästa av båda världarna. 
Och det är det blir jobbigt.

För jag är så otillräcklig. Tänker på hur jag lever mitt liv och inser hur långt borta från Gud och hans vilja jag kan vara. Hur mycket egoism som finns i mig, och hur lite kristuslikhet. Och DET gör så ONT.  Hur fel det är med mina drömmar, att min största längtan bara handlar om beröring från någon som får min hud att brinna och mitt hjärta att slå. i hundratio kilometer i timmen.

Och den där ensamheten. Som plågar mig. ibland. Då och då. ofta. Sällan.
Den blir också sådär extra påtaglig i kyrkan. Så att det blir jobbigt att gå dit. För jag tvivlar på mig själv, mina motiv, om jag verkligen är i kyrkan för att jag tror på Jesus, vill efterfölja honom, eller om jag är i kyrkan varje söndag för att jag ska slippa vara ensam några timmar varje söndagsförmiddag. Om det är för gemenskapens skull, för att sitta av gudstjänsten och få prata med lite människor efteråt, som jag är där. För att det är mysigt med kyrkfika. Och gott!, haha. För att få känna mig som en del i en helhet, som en av alla andra med min tro. Inte annorlunda, inte utanför.
Om det är därför jag går till kyrkan, hur stark är då min tro? Om precis alla andra avsäger sin tro, och jag måste tro själv, hela livet, står jag pall då? eller är jag kristen bara för att få lite go gemenskap?

(Men i sånna fall borde jag väl sökt den gemenskapen någon annanstans, tror har ju inte gjort livet lätt bara direkt... Då borde jag väl skaffa mig snabba ragg och ytliga kontakter, bli en partybrud istället? )

Och ensamheten… som blir så påtaglig i kyrkan på det andra sättet. Att alla andra kommer dit tillsammans. Alla går tillsammans. Hem till sitt. Två och två. Familjerna. Jag går till Friskis efter varje Gudstjänst. Ensam. För att slå sönder några timmar till av den lååååånga söndagen.
I söndags handlade gudstjänsten om att Jesus ska komma tillbaka till jorden. När jag sprang där på löpbandet på Friskis efter gudstjänsten (obs, att försöka springa fort om samtidigt ha gråt-hulk i halsen är ingen bra kombo!) så tänkte jag: Jesus får gärna komma tillbaka idag om han vill. Så jag slipper vara med något mer.

Sen händer något. Man hittar en vattenpöl att plaska runt i. Man blir hög av endorfiner.  Och så en stund senare, en dag senare, känner man sig som världens lyckligaste och att livet är en underbar gåva och man är hur tacksam till livet och Gud som helst. Och är bara så glad över att få vara med och leva.

Vilka vändningar. Det suger energi. Det gör mig rädd för kyrkan, för att bli berörd. Jag orkar inte gå sönder hela tiden.  

Livet är lätt när det rullar på med aktiviteter, jobb, träning, umgänge och kanske någon snygg Herre att spana in. Och Gud, min bästa, tryggaste vän, mitt ibland det där.
Men livet blir svårt när man får mycket tid att fundera, när man funderar på livet, meningen, hur man själv lever, hur man vill leva, på kristenheten och tron, på kyrkornam vad man drömmer om och allt…


Nu ska jag iväg och träna. Med införskaffat sällskap. Tjing!

kärlek! /ia. 

tisdag 19 juni 2012

I will give it all to you





och jag och du 

och havet 
jag ännu inte sett 

och du och jag 
och läpparna 
jag ännu inte kysst 

och jag skulle skratta. 
och du skulle le. 
barnen i oss jubla – och lyckan släppas fri. 

havet. 
och saltet på min kind.. 
…skulle inte längre vara tårar 
utan bara ett stänk, 
ett stänk av kärlek 

en sommarnatt 
och vi skulle älska som fåglarna 
älska varann 
med alla sår och brister 

sand mellan mina tår 
din hud doftar sol 
vatten i håret och en hand i min hand 

vid havet 
jag ännu inte sett. 


/ia

singel-länkar.


jag skrev ju ett inlägg nyligen som relaterade lite till det här med att vara singel. och singel och kyrkan/församlingen. 

den här artikeln på dagen tycker jag var väldigt bra och är inne på samma sak. (nu är ju inte jag trettio riktigt då, men snart så. hehe)

den här artikeln, om en kille som tog ett dejtingfritt år, tycker jag också var väldigt intressant.

läs och begrunda! :)

kärlek! /ia

late night show


om förra natten var lugnet själv har den här vart desto mer intensiv. men det är ju charmen med detta jobb, och när det händer grejer går ju tiden fortare iallafall.
faschinerande att se hur kort tid det är mörkt och hur tidigt det ljusnar, redan vid tre så är det ju ljust igen.
lite sorgligt känns det ju dock att gå och lägga sig när man cyklar hem i strålande solsken kl. sju på morgonen.

idag har jag gått utanför mina "det kan jag inte göra för det kan vara pinsamt" -ramar, som kan vara väldigt begränsande. det kan nog vara bra övning för mig. skitisamma om man skäms och riskerar ett ev. misslyckande, man lever bara en gång!

och så har jag ätit tacos med mina älskade brudar. ni är så himla bra tjejer och jag tycker om er så! <3

kärlek! /ia

måndag 18 juni 2012

18 juni


jag har ju blivit fadder åt min lilla lill-kis Edvin, vid hans dop den 13 maj.

jag har inte träffat honom sedan dess. fastän vi bor relativt nära. men det är ju så, jag har jobbat massa helger, anna jobbar må-fredag. jag har ingen bil, och bussförbindelser till Gräv är inte det enklaste. och så har man sina liv och så är man lat.

och kanske detta är talande för mig. jag älskar edvin, men är inte den gulli-gull-barnkäraste människan på denna jord. (ännu - det kanske kommer när jag mognar till mig lite, hehe)

MEN det jag vill säga är att man kan ta ansvar för någon ändå, på ett helt annat sätt. jag bär med mig edvin, i bön, varje dag. (okej, nästan varje dag iallafall - för att inte framstå som heligare än jag faktiskt är). och det tror jag också är (minst) lika viktigt. att det har betydelse.
och då jag misstänker att jag och edvin kanske inte alltid kommer vara så fysiskt nära varandra (hallå, jag ska ju bli en backpacker och resa jorden runt. typ. kanske) så känns det fint och bra att veta att jag kan vara hans fadder på ett bra sätt ändå.

genom att be. att tänka på. välsigna. stötta. att be himelns Gud varje dag vara med edvin och välsigna hans liv och hans familj tror jag kan vara en fin och värdefull gåva att ha med sig på sin livsvandring.

så om DU kanske också känner ibland att du inte finns där fysiskt eller räcker till för människor i din omgivning: att be för någon, det kan man ALLTID göra.

en sån liten lillplutt han en gång var! <3
kärlek! /ia.

wonderchild


dagens lyckostund:

på väg  hem från Friskis. det regnar (som vanligt!). men det gör inte så mycket eftersom jag redan är genomvåt av svett inifrån och av regn utifrån, ska ju ändå hem och duscha. och så, nästan hemma, får jag syn på en sån där stooor vattenpöl/vattenansamling i en nedbuktning på en parkering/gata. det vuxna i mig säger: gå hem bara. barnet i mig säger: stanna och lek. (jag blir ju så sugen eftersom jag har mina nyinköpta gummistövlar på mig, hehe)

så vad gör jag? jo först cyklar jag rakt genom vattenansamlingen ett antal gånger. skitkul! sen ställer jag ifrån mig cyklen och plaskar runt där, i mina gummistövlar, i säkert 5-10 minuter. under tiden kommer solen fram, samtidigt som det fortsätter regna. så himla vackert!

och det var dagens absolut vackraste och roligaste stund.

och öh... ja, jag fyler 24 år snart :) de som eventuellt såg mig tyckte säkert jag var knäpp. men vad gör det? man får inte roligare än man gör sig! hehe.


kärlek!/ia

söndag 17 juni 2012

100 50 11


idag kanske "glad" & "vacker" inte var orden som beskriver det hela.
men det är bara att titta på världen runt omkring, ibland är det sol och ibland är det regn liksom.

däremot funderar jag för hundrafemtioelfte gången på det kloka i att skriva ut så mycket om mig själv och känslor och mående. eftersom jag är ombytligheten själv. och eftersom jag på ett sätt gärna vill ha ganska mycket integritet, vill inte prata så mycket om mig själv, vill inte att alla ska veta allt om mig.

 och för hundrafemtioelfte gången kommer jag fram till att jag är den sortens människa som lika gärna kunde lägga ner allt vad bloggande heter om jag inte var ärlig med mitt liv och sånt. och för hundrafemtioelfte gången tänker jag att om min ärlighet på något enda vis kan hjälpa någon enda människa så får det vara värt det.

idag har jag haft äran att umgås mycket med mig själv. det funkar väl sisådär va. bland annat tänker jag lite för mycket, alldeles för mycket, på någon jag inte borde tänka så mycket på. varför är jag alltid sådan?

men kebab och fotboll var ju inte helt fel. jag och mitt ungkarlsliv, hehe.

kärlek! /ia.

lördag 16 juni 2012

vi vill leva våra dagar, nära ljuset.


glöm det förra inlägget jag skrev! det om min rädsla. (först hade jag tänkt ta bort det. mest beroende på att jag har en tendens att skämmas. skämmas för mina problem, att jag har/har haft ätstörningar osv. men det tror jag är farligt.. !)

MEN jag hade en helt fantastisk dag igår. en fantastisk dag med massa skratt, massa glädje, umgänge med massa underbara människor och jag njöt av en massa god mat och härliga bakverk. 
är det inte fantastiskt? jag tror nästan jag njöt mer av gårdagen än av min egen student faktiskt. för livet är inte så besvärligt, komplicerat, kärleksproblemat, alkoholbaserat som det var då. jag är mer hel nu.

en bra dag på jobbet, med tid över för samtal med kollegor. positiv feedback på det arbete man utför. kalas-fest på jobbet med SÅ härliga arbetskamrater. tre studentfester med massvis av härliga vänner och folk. där jag snarare blev hög och fnittrig av all mat och socker än att jag mådde dåligt av det. (vi skrattade bland annat härligt åt insikten att Jesus ju faktiskt var langare. han förvandlade ju vatten till vin, hehe)

för det är ju värt SÅ mycket mer. att kunna umgås, slappna av, skratta. och inte hela tiden tänka på vad man stoppar i sig, må dåligt över hur tjock man kommer bli osv osv.

jag har kanske lärt mig nu. lärt mig att leva.

och det bästa exemplet är att spana in er, normala, människor. se att ni äter och njuter av mat och kakor och inte verkar må dåligt över det, och ni blir absolut inte tjocka av det, ser jag ju. och kan ni, så kan jag!

jag börjar mer och mer lita på min kropp. att en dag av mat- och socker -frosseri inte gör att jag går upp tio kilo. litar på att de, relativt, sunda vanorna jag har i vardagen räcker för att att ha en normal, sund, frisk kropp. det har blivit så mycket lättare att ha sådana här festdagar, nu är det mest bara om det blir en lång period av frossande som det blir jobbigt. och längre perioder av frossande är ju inte heller bra för kroppen. jag inser att jag faktiskt är skapligt tränad och att det gör att jag kan lita på att min kropp tar hand om allt jag stoppar i mig.

igår kände jag mig glad och vacker. (får man göra det? får man skriva så? - JA, det får man!)

och sen på kvällen, när jag kollade fotbollen hemma hos C & K, och man får träffa föräldrarna till en liten, liten prematur-gosse på 1800g, som trots allt mår bra och verkar klara sig fint, ja då drabbas man av en sådan tacksamhet och lycka till Gud att sådana här små skit-petitesser jag har hängt upp mitt liv på de senaste åren känns så meningslösa.

man blir så tacksam för livet. 

och igår kväll när jag kom hem... det hade kunnat vara en sån där kväll med massvis av jobbig ångest och panikkänslor och självförberåelse och destruktivitet och förakt. men det var känslor av glädje och tacksamhet. så istället för att gråta och vrida mig som en ål i sängen satt jag på en lovsång och höjde mina armar i tacksamhet mot Gud. förstår ni den känslan - den förvandlingen??

och det känns som det är vid såna här tillfällen, när jag känner som jag gör nu och gjorde igår som jag får hoppet och tron om att: Jag håller kanske på att bli helt frisk, på riktigt nu. Vad häftigt det vore!

ja, jag är så glad och tacksam. för alla fina människor jag fått chansen att möta. det är inte jag, min kamp, som gör mig frisk. det är Gud, böner och goda tankar som gör mig frisk.

det enda som gör mig lite ledsen nu är (ok, förutom regnet då) att min kamera slutat fungera. så jag har inte kunnat fota alla fina studenter och mottagningar, min fina, röda sommarklänning eller nått annat vackert. bjussar på en fjolårets istället, midsommar.
snart är det dags igen! :)




kärlek! /ia.

torsdag 14 juni 2012

save us, save me.


imorgon är det fredag och det är student.
jag ska jobba på dagen och där har vi alltid fredagsfika på fredagsförmiddagarna. och sedan ska vi ha fika med kakbuffé på eftermiddagen. och sen när jag slutat ska jag runt på åtminstone tre studentmottagningar. på kvällen ska jag nog kika fotboll med ett gäng vänner.

åh, vilken nice dag kanske ni tänker. jo visst, det ska bli kul, fullt upp och sånt gillar ju jag. men ni som verkligen känner mig fattar väl kanske mina andra känslor också. rädsla, ren och skär rädsla. jag har varit rädd för denna dagen i flera veckor. av den stilla anledningen att jag bävar och undrar hur högt ångestnivån kommer ligga på imorgon kväll. hur många timmar, dagar, veckor, månader i efterhand jag kommer kunna spela upp för min inre syn hur mycket jag ätit och banna mig själv för min dåliga karaktär och för att jag får skylla mig själv att det blir som det blir.
(ja för sånt kan jag. jag kan tillexempel berätta för er vad jag åt på min egen student, 5 år och 1 vecka senare. varje gång jag äter en fikabit etsar det sig fast i mitt minne i år framåt. det är när man inser sånt som man känner sig o-frisk. som man inser att det kanske är ok att känna sig helt utpumpad i huvudet och slut i själen ibland. )

men nä, ingen negativ inställning. jag SKA försöka njuta. det SKA bli mindre och mindre av sån här rädsla och mer och mer umgänges-livsnjutarglädje i mitt liv. jag SKA bli allt snällare och snällare mot mig själv. jag SKA må mindre och mindre dåligt av ät-tankar. jag måste bestämma mig för att må bra istället för att må dåligt, jag måste välja goda tankar.

jag är på rätt väg. jag SKA, jag VILL.

njut av dagen studenter! det gjorde jag...faktiskt! 
 kärlek! /ia

att gå med lätta fötter


jag försöker ju hela tiden kämpa med mig själv till att bli en sådan positiv människa som möjligt. välja mina tankar, styra dem åt det goda. få en sådan positiv livssyn som möjligt. inte låta destruktiviteten ta över.
jag försöker bli en människa som sprider något gott. som är trevlig att vara med. som peppar och gläder, ställer upp och går att lita på.

griper man varje halmstrå man kan, i tider av lite dålig "gudsinspiration-flow" (eget-komponerat ord, haha). i Bibeln fångar jag en enda mening som uppmuntrar mig, puschar mig, hjälper mig på rätt väg, får mig att vilja komma ihåg vem jag vill vara och vems jag vill vara, vem som ska få vara min Gud.


"Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting"

För mig blir det den perfekta påminnelsen om hur jag vill leva mitt liv, i vilken anda. och också en uppmuntran om att när vi efter vår bästa förmåga försöker sprida Guds kärlek och hans ord, så kommer människor också att ta emot det på ett positivt sätt.

och Åh, vad jag börjar bli sugen på sånt här. tänker och funderar redan på vad man ska åka under Vasaloppsveckan. jag är hopplös! 
kärlek! /ia

onsdag 13 juni 2012

you're the father, the satisfier


när det känns som man själv har slut på ord så är det tur att det finns en Bibel. där finns ju så mycket klokt och bra och vackert så att det inte gör något att jag själv är alldeles tyst.

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda för att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. 
(Rom 12:9-21)


Hur skulle mitt liv se ut om jag verkligen levde såhär?
Hur skulle samhället, hela världen, se ut om vi verkligen levde såhär?
ÅH, visa mig den världen! Gör den världen tillsammans med mig vänner!


kärlek! /ia.

tisdag 12 juni 2012

men jag vill veta, måste veta mycket mer


det känns som jag inte har ett dugg vettigt att skriva om.
om jag inte skulle skriva att jag bliv helt knock'outad av ca fem ynka sekunder av mitt liv idag. när hjärtat stannar, är det bara slump och inbillning?
om jag inte skulle skriva om fotboll. om hur det förutom är så vackert, att kolla på fotboll är som att få sig en stor dos kunskap i psykologi varje gång. hur matchbilder vänder så drastiskt. hur kroppsspråket och energin pendlar i med- och motgång. idrottspsykologi i sin högsta form, så fascinerande tycker jag.

...men sånt kanske inte är så intressant att läsa om.

själv kan jag inte träna just nu. det är ju astråkigt.

försöker peppa mig själv lite: snart ska jag vara tillbaka på banan igen!



puss och kärlek! /ia.

måndag 11 juni 2012

skyll dig själv, inget händer här. men det gör ingenting om dina händer är här.


också en gammal dikt. eftersom jag aldrig skriver något nytt, tyvärr. 


men också en aktuell känsla. av att man ibland blir trött på att aldrig får vara förstahandsalternativet. även om man har en massa fina vänner och bekanta...

du säger att jag är fin – men vad spelar det för roll när det är någon annan du kysser?
du säger att jag är smart – men vad spelar det för roll när du inte lyssnar på vad jag har att säga?
du säger att jag är värdefull – men vad spelar det för roll om du inte är här när jag gråter?
du säger att jag är snäll – men vad spelar det för roll när jag inte får vara din bästa vän?
du säger att jag är vacker – men vad spelar det för roll när jag inte alltid får vara i ditt blickfång?
du säger att jag går att lita på – men vad spelar det för roll när jag inte får veta alla dina innersta hemligheter?
du säger att jag är en äkta vän  - men vad spelar det för roll när det inte är med mig du spenderar all din tid?
du säger att jag är bra –men vad spelar det för roll när du lämnar mig ensam?
/ ia, -11.


förresten vill jag också bara meddela att jag är lite mer back-on-track idag än igår. har sovit ordentligt och vet vad som är värt att satsa på. kan be och fokusera. kan önska att inte se honom som gör mig distraherad. kan känna sån tacksamhet till Gud för det liv jag lever. för mat på bordet, kläder, tak över huvudet, för ett fritt land med fria tankar och fria val. kan ärligt säga: ske i din vilja Gud. kan uppriktigt önska att få finnas till för andra människor.
det känns SÅ bra!
nu går jag och jobbar, 13.30-21.30. så ha det så kul ni som får se sveriges match ikväll. hmfp! ;) 

kärlek! /ia

söndag 10 juni 2012

kloka, fina, snygga brudar

2006

det här är en urgammal bild (från när jag fyllde 18, alltså 5,5 år sedan, hu!) men med den vill jag bara visa vilka fina vänner jag förunnades med att ha redan då och värderar som några av mina käraste fortfarande idag. och det är jag glad över.

igår hade vi en fin kväll tillsammans på Sofias examensfest. tack för kvällen tjejer och Grattis till din examen Sofia! <3

förresten tycker jag det här inlägget från underbaraclara är väldigt läsvärt och något att fundera lite på. LÄS! :)

kärlek! /ia

jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din



sådant där till kategorin alldeles för ärligt:

ibland längtar jag efter närhet så att det känns som det gör fysiskt ont i mig. det är kanske fult att erkänna. man kanske bara borde vara nöjd och glad.
och… när man hela tiden intresserar sig i helt fel personer och inte kan få den man vill ha, så vill jag inte ha något annat heller. jag vill inte ha några reserver. något substitut. och då förblir man ensam och orörd och längtande.

jag skrev en liten dikt om det här förut nån gång, här kommer den igen:

varm rygg
i en mörk natt
-          -  det är min önskan

 hand på min axel
 fast blick
en röst ”allt kommer bli bra”
-        -    det är min längtan

öppen famn
starka armar
som bär mig, när jag själv inte orkar
någon som andas luft när jag själv tappar andan

dagen
när man inte gråter ensam
när man skrattar dubbelt
när man delar sorg och fördubblar glädje
den dagen

jag ska vänta. utan substitut.

även om min enda längtan
är en varm rygg i en svart natt


och vad värre är, och känns, så gör allt sånt här mig så less. framförallt less på mig själv och mina tankar. less på min förvirrade hönshjärna som aldrig kan komma till ro. som hela tiden letar efter honom. det gör migg less för det väcker så mycket tvivel i mig. tvivel på mig själv och min tro.
om jesus, Gud, nu är allt vi behöver. om han kan tillfredsställa oss helt och hållet… varför är det enda jag går och tänker på, längtar efter, hoppas på de där händerna som får min hud att brinna upp? de där händerna jag inte ens borde tänka på eftersom de inte tillhör mig utan någon annan.

förresten är jag less på att vara ledig också. nu efter 3 lediga dagar vill jag tillbaka till jobbet, då har jag inte tid att tänka såhär mycket. är nog tur att jag ska jobba 100% hela sommaren utan ledighet, hehe.
jag är less på att min kamera verkar ha pajat  och att mitt cykellås krånglar till tusen (alltså, jag säger ju det: teknikprylar är inte min grej, bara frustrationsprojekt)
jag är less på att jag har ont i benhinnan så det gör mig spring o-sugen. jag är less på att jag återigen gått och tränar för ofta så det bara blir långtråkighet och slitenhet över det hela.
jag är less på min egen opepp-het, att jag sitter av gudstjänster, att jag inte kan fokusera tillräckligt mycket för att kunna be osv. osv.

Ojoj, vad gnälligt detta blev. ;)

MEN jag är otroligt PEPP på EN grej faktiskt. en tv-kväll med två fotbollsmatcher och soffläge. tror det är precis vad jag behöver just nu. bry mig om fotbollspassionen istället för tankar om min bristande tro eller tankar på olämpliga män. spelar inte ett dugg roll om tv-kvällen blir i min ensamhet, det skulle nog mest vara skönt.

nu ska jag och spela minigolf med lite hemåtervändande falubor. det blir grejtans också.!

en kille jag gör helt rätt i att pussa på och bry mig om. <3
kärlek! /ia

lördag 9 juni 2012

one love


efter mycket jogging och promenerande igår så är jag otroligt peppad för att köra tungt i gymmet idag istället. har laddat upp med en ordentligt frukost ( = hembakta havrekakor, haha!). nu kör vi!

och intresseklubben antecknade....

examensferre sedan. det här blir en bra dag, right?

kärlek! /ia.

fredag 8 juni 2012

we will trust you God because you're so trustworthy


det här var vad jag hade tänkt ägna dagen åt. hänga med min familj i solen i baggbo. det gick inte helt som jag tänkt mig, då solen gick bort.
men men, trevligt har det varit ändå. kikat fotboll och ätit tacos. yeahj.!

och i förmiddags var det ju finväder. (fast är det helt ok att vakna av sig själv 06.30 när man är ledig?) en förmiddagsjogg med bästa johanna-kvinnan och sen lite solpress på balkongen. och så har jag hämtat ut mitt pass, med det fulaste pass-fotot någonsinn. men vem bryr sig? någon passkontrollant i inden kanske? hehe., så nu är det söka-visum dags.
har varit lite halvt opepp på indien på slutet faktiskt. trivs ju liksom så fint med falu-livet just nu. MEN falun står ju kvar och jag tror indienäventyret kan bli det häftigaste jag någonsinn varit med om. så jag får tacka för den upp-peppningen, och träningsvärken samma person bjussade på :)

jag skulle kunna skriva milslånga inlägg om hur häftigt jag tycker det är med fotboll. hur vackert det är. vilken passion det är. vilka känslor det rör upp inom mig. eller idrott och idrottsprestationer överhuvudtaget. men just nu laddar jag får en månadslång orgie i fotbollskärlek. känns fint!

kärlek! /ia

torsdag 7 juni 2012

my chains are gone


det jag hittills fått fram av gårdagens inlägg är detta: att det inte bara är ett kyrkproblem. utan även ett samhällsproblem och ett svenskhetsproblem. 

jag älskar när man kan umgås över generationsgränser. jag älskar när jag får ha mina manliga 35+ vänner utan att någon ska tolka in/tro att man har något på gång för det. jag älskar när folk med lite utländska gener är så öppna och sociala. jag älskar att skoja och skratta med mina 50+ kollegor på jobbet (ja med de under femtio också såklart!). jag älskar när mina föräldrars vänner och släktingar får bli mina vänner också. jag älskar när EN kille och EN tjej kan umgås ensamma utan att det behöver vara en dejt. jag älskar att få kramar av gamlingarna i kyrkan.

kanske längtar vi alla efter lite mera sånt hära. kanske ska vi alla försöka skapa det. våga utmana oss själva. våga umgås med de vi tror vi inte kan umgås med. våga vara öppna. ännu mer än att öppna våra hem kanske vi ska öppna våra hjärtan. våga vara ärliga. våga visa våra svaga sidor. våga ta hand om varann.

våga älska.


kärlek! /ia

junikärlek.


känslan har kanske, tyvärr, infunnit sig alltför sällan. så när det väl händer kan man väl skrika ut det högt:

jag har världens bästa mamma! <3 (ibland, hehe)

en ung liten A-L, Ove, och lilla-Anna familj. innan man själv ens var påtänkt :) 

och såklart det är tusen gånger enklare att känna så när man själv känner sig frisk och fri från äs-tankar/och ångest. det förstör ju så mkt. förstör allt.
men JUST NU är det bra. och då får man njuta allt man kan! heeeeeey livet!

kärlek! /ia

tinnitus i hjärtat



det är som att när man nästan får för mycket av det goda... så blir man .. tom? när man borde vara hög. och över-uppfylld.
men när det blir liiiite mer på rikigt... så blir man förvirrad. för man vet inte alls vad man vill. egentligen.

kanske vill jag bara ha min fina dröm kvar. som just en dröm. verkligheten kan skrämma.

nä, jag måste nog gå till ica maxi nu och köpa mig en apelsin. så jag får tänka lite. distansiera mig och bli sådär hög som jag borde vara.
åh, snart bubblar det nog i mig igen. snart längtar jag nog igen.


kärlek! /ia.

onsdag 6 juni 2012

en glödande penna


jag har funderat länge och fram och tillbaka på ett inlägg… som jag inte kan bestämma mig om jag verkligen vill skriva eller inte. men nu gör jag det.

att jag inte vill skriva är för att detta inlägg kan ha en väldigt negativ klang. det kan göra att människor få en dålig feeling. och jag vill ju inte sprida sånt egentligen. det kan göra att jag själv framstår som negativ/besserwisser/bitter.  jag är rädd att människor ska få en sämre bild av mig. som mindre snäll/gullig/allmänt trevlig. men det skiter jag i nu faktiskt! 

jag ska dela ut en sorts känga. ett klagomål. för jag tror att följande är ett problem. i min församling och kanske i andra kyrkor också. det är allvar och något som kanske är tänkvärt. men det som gör mig så himla tvekis är framförallt funderingen: är jag något bättre själv då? inför det problemet jag ska ta upp, hur beteer jag mig själv? inte något alls bättre än de jag ska klaga på. så kängan är lika mycket till mig själv, bara så ni vet!

en sista viktig poäng innan ämnet i sig kommer: jag väljer att skriva detta nu för att jag mår väldigt bra just nu. jag känner mig inte ensam eller ledsen eller bitter och jag bryr mig inte alls om det blir någon ändring eller inte inom ämnet jag tar upp. jag trivs precis bra som det är, so no skuldkänslor nu folks!

äntligen till kritan: jag kan tycka att kristna människor har ett större ansvar inför sina medmänniskor än vad icke-kristna människor har. för man har själv valt, och sagt ja, till att älska sina medmänniskor som sig själv. man har själv valt att gå in i enheten där alla är en och samma kropp. och jag tycker mig att bibeln antyder att kristna har ett extra ansvar för andra kristna, sina bröder och systrar. att vi, som kristi församling, kristi kropp, ska ta extra hand om varandra.

jag vet att relativt många från min församling läser min blogg. alltså läser de/ni om mina ätstörningar. och ni läser om min ensamhet. att det oftast är ensamheten som gör att jag ibland mår dåligt och tar ut det i ät-grejer istället. ni läser att jag tycker det är väldigt jobbigt att vara ensam på helger. ni läser att jag går och tränar för många dagar i veckan bara för att jag inte har något annat att göra på kvällarna, fastän jag kanske egentligen inte har lust/orkar.

på de snart två åren jag varit medlem i centumkyrkan falun kan jag nog räkna på ena handens fingrar de gånger jag blivit hembjuden till någon i församlingen (om man borträknar husgruppen, det är ju en ”anordnad” aktivitet).  jag säger inte att det aldrig händer, (och ja, det har hänt när jag tackat nej för att jag inte kunnat, absolut!)  var ju t.ex hembjuden till Bergs för några veckor sedan och kollade på fotboll. och åh vad jag blev glad och uppskattade det! men även det kan göra mig lite fundersam… är det naturligt, och sunt, att man inom en församling blir övernaturligt glad och tacksam, som om man på nåder, blir hembjuden till någon i församlingen? är det sunt och naturligt att jag varje söndag blir så himla glad vid kyrkfikat för att folk är trevliga och pratar med mig? ska inte det vara något helt fullkomligt självklart?

så denna enda gång: en känga för att det aldrig kommer något ”ska vi ta en kaffe på stan?”. för ett ”vill du följa med oss hem och käka söndagslunch?”. för att det aldrig kommer något ”ska du med och se på film ikväll?”.
min församling är fin och bra på massor av sätt. helt underbara, fina, fantastiska människor. men i ärlighetens namn: särskilt singel-vänlig är den INTE.

och visst. jag tycker det är jobbigt att äta mat borta. jag tycker det är jobbigt att fika. det är besvärligt med filmkvällar och godis. så ja, på det sättet är det väl bra att aldrig bli bortbjuden. MEN egentligen är ju den bästa medicinen att kämpa mot mina ätstörningar att utmana dem. inte att hela tiden följa rösten som säger ”bara äta ensam hemma”.

och nä, jag vill inte ha en massa hembjudningar som plåster på såren och för att jag hittar folks dåliga samvete. jag vill att vi ska tänka till! är vi EN församling, en kristikropp? Eller är vi massa små olika kroppar, där varje familj, varje hushåll, är sin egen kropp? har vi smittats helt av världens sätt att tänka att var och en sköter sitt, av individualismen, tvåsamheten, familjeidyllen?  och de som olyckligtvis är ensamboende singlar får skylla sig själv och helt enkelt stå ut med sin ensamhet? är det obekvämt att umgås med någon som är ensam? är det roligare som par att bjuda hem andra par?

och nä. jag bjuder inte hem någon annan ensam människa hem till mig heller. så jag är precis av samma skrot och korn jag med.
det är DÄRFÖR jag tror vi behöver tänka till. jag åker till indien om 3 månader, och har jag klarat mig i två år utan hembjudningar gör jag det säkerligen i 3 månader till. det är inte där skon klämmer.
skon klämmer i att vi vet att det finns ensamma människor i våra församlingar och vi gör inte något åt det. och det gör att de ensamma känner sig ännu mer ensamma och misslyckade.

ni som är med i andra församlingar, i andra städer: hur ser det ut hos er? är det singelvänligt? jag är nyfiken. (då kanske jag flyttar dit såsmånigom, hehe!)

som tur är, har jag ju massa fantastiskt fina vänner utanför församlingen, som också är ensamma,  och tillsammans hjälper vi varandra att vara mindre ensamma. Tack för det finingar! Tack för alla kaffekoppar på stan, alla filmkvällar i era soffor, alla träningspass på friskis, alla snack osv. osv. ni räddar mig! ingen nämnd, ingen glömd.

kärlek! / ia

….och hoppas jag inte blir utesluten ur församlingen nu, hehe. 
och argumentera gärna emot mig om ni tycker jag har fel!