my chains are gone

det jag hittills fått fram av gårdagens inlägg är detta: att det inte bara är ett kyrkproblem. utan även ett samhällsproblem och ett svenskhetsproblem. 

jag älskar när man kan umgås över generationsgränser. jag älskar när jag får ha mina manliga 35+ vänner utan att någon ska tolka in/tro att man har något på gång för det. jag älskar när folk med lite utländska gener är så öppna och sociala. jag älskar att skoja och skratta med mina 50+ kollegor på jobbet (ja med de under femtio också såklart!). jag älskar när mina föräldrars vänner och släktingar får bli mina vänner också. jag älskar när EN kille och EN tjej kan umgås ensamma utan att det behöver vara en dejt. jag älskar att få kramar av gamlingarna i kyrkan.

kanske längtar vi alla efter lite mera sånt hära. kanske ska vi alla försöka skapa det. våga utmana oss själva. våga umgås med de vi tror vi inte kan umgås med. våga vara öppna. ännu mer än att öppna våra hem kanske vi ska öppna våra hjärtan. våga vara ärliga. våga visa våra svaga sidor. våga ta hand om varann.

våga älska.


kärlek! /ia